Känner mig så liten och ynklig och ledsen just nu. Bara alldeles matt i kroppen. Så blev det sjukhus och inläggning tillslut, i alla fall. Och fan vad jag hade önskat att det vore annorlunda. Att jag hade kämpat mer, varit starkare. Det ångrar jag nu när jag ser hur det blev. Jag tror inte att det här är varken rätt, eller den bästa vägen framåt. Men nu blev det så och jag kan inte göra ett enda dugg åt det faktumet.

Likes

Comments

På måndag är det tänkt att jag ska börja på dagvård. Åtminstone har jag gått med på att ha en provvecka. Men jag vet inte, jag är mest bara fruktansvärt nervös och orolig och ångestfylld inför detta. Det känns som ett så stort steg, och jag vet inte om jag är redo. Vill jag ens det här? Jag vill inte ha det så som jag har det men jag är inte alls säker på att dagvård är en lösning på problemet. Försöker hela tiden hitta en väg ut ur detta som inte innebär att möta en massa rädslor, som inte är det minsta jobbig. En genväg som inte verkar existera - det om något ska jag väl ha lärt mig efter alla dessa år? Men insikten av att i slutändan ligger hos mig, och enbart mig att välja hur mitt liv ska se ut är så skrämmande. Tänk om jag inte kan då? Vad gör jag då. Ingen annan kan få det att försvinna, ingen annan kan göra mig bra. Asgjkfdgjk. Jag önskar att det inte behövde göra så himla, himla ont. Åhh. Jag är bara så vilsen att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen. Känns som om luften helt gått ur mig och jag bara kippar efter andan. När får jag andas igen?

Likes

Comments

Häromdagen gick jag in på min gamla blogg och läste igenom inlägg i arkivet. Fastnade vid ett som jag skrev i Mars 2014. Det kändes ganska passande även nu, nästan tre år senare. Arton som tjugo år gammal, är jag i precis samma situation. Här är det i alla fall:

"Jag vill leva.

Jag vill att mina vänner ska vilja ha med mig, utan att behöva oroa sig för att jag inte äter eller att jag ska krångla.

Inte vara besvärlig, i vägen.

Jag vill inte göra illa min omgivning genom att göra illa mig själv.

Jag vill inte förstöra livet för min familj mer än vad jag redan gjort.

Jag vill inte vara ett föremål för andra att tycka synd om.

Jag vill ha mer ansvar, som den nästan artonåriga människa jag faktiskt är.

Jag vill inte vara ledsen.

Jag vill inte vara beroende av andra för att överleva, jag vill klara mig själv. Bli självständig, en egen individ.

Jag vill aldrig mer behöva spendera så mycket tid på sjukhuset som jag gjort de senaste åren.

Jag vill ha energi och ork till att göra mitt bästa i skolan, och veta att jag gör mitt allra bästa, oavsett vad resultatet blir.

Jag vill få träna igen. Känna vinden blåsa i ansiktet en tidig morgon, känna benen bära mig framåt med lätta steg genom en juniskog. Få göra det jag älskar igen, det jag vet att jag mår så mycket bättre av.

Jag vill släppa in människor istället för att stänga dem ute.

Jag vill tro att någon kan tycka om mig, tro att kärlek är till för även mig.

Jag vill inte skämmas över mig själv och min kropp mer.

Jag vill stå stadigare på marken, tillräckligt stabil för att inte snubbla till så lätt.

Jag vill inte förlora mina vänner, för ni betyder så jävla mycket mer än ni vet om.

Jag vill gå på fester utan att ha stenhård kontroll på hur mycket alkohol som förtärs, hångla, dansa utan att bry mig om hur jävla fult det ser ut.

Jag vill inte vara rädd för mat.

Jag vill kunna köpa en påse lösviktsgodis, om jag är sugen och för att det faktiskt är okej, ju.

Jag vill inte avstå från livet bara för att det inte rättar sig efter ätstörningens linjer.

Jag vill inte känna denna meningslöshet mer.

Jag vill inte tro att jag inte förtjänar mer än såhär. Alla människor förtjänar mer än såhär.

Jag vill skratta på riktigt igen. Jag saknar magvärken och kippandet efter luft vid en brutal skrattattack, mer än något annat.

Jag vill lära mig att acceptera den kropp som jag i nuläget hatar så fruktansvärt mycket.

Jag vill bli frisk. Åtminstone en del av mig, den del som inte är infekterad och sjuk.

Kanske kommer jag alltid att känna anorexin dra i mig, någonstans i bakgrunden. Som viskningar som lockar mig tillbaka till svält. Men kanske det finns ett bättre liv, som jag inte upptäckt än. Eller så gör det inte det, och allt kommer att vara förgäves. I vilket fall som helst kommer jag aldrig få reda på det om jag inte vågar testa. Får ont i hela kroppen av bara tanken, men. Det kanske är värt det. Även om jag bara är ingenting. För vad finns kvar när det som tar upp hela ens tankevärld plötsligt inte finns där längre på samma sätt. Blir en bara ett tomt skal då? Och om jag avskyr min kropp nu, hur mycket värre kommer inte den avskyn bli i takt med att vikten går upp? Jag känner mig inte ens smal.

Står inte ut med detta, men ser ingen utväg."

Likes

Comments

Kan inte beskriva hur mycket jag älskar denna lilla valp. Hon är en sådan ljuspunkt i livet och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan henne faktiskt. Så glad över att hon kom in i vårt liv. <3

Likes

Comments

Jag vet att jag vill bli frisk. Eller åtminstone må bra. Skratta, vara lycklig ibland och känna att jag lever. Resa. Umgås med familj och vänner. Studera. Jobba. Träna. Fotografera. Gå på konserter. Flytta utomlands. Bli kär. Vill känna att jag gör någonting av mitt liv. Fyller det med någonting, vad det än kan tänkas komma att vara. Och det försöker jag använda som motivation och drivkraft dessa dagar. Det finns så mycket mer som är värt att lägga sin tid och energi på, än en ätstörning. Visst är det väl ändå så?

Men jag blir mer och mer osäker på vad det innebär att vara frisk? Det verkar inte finnas någon mall att utgå från, till min stora besvikelse. Jag som så lätt påverkas av andra, på gott och på ont, suger åt mig av minsta lilla. Och tillslut, ett antal olika budskap senare är jag helt jävla MATT. Min hjärna går på högvarv och jag blir bara så trött. Trött på att vara osäker på exakt allt, trött på att känna att jag förlorat all kunskap om hur man lever. Vad är rätt, fel, bra, dåligt, okej, sjukt, friskt? Vad är normalt? Jag håller på att bli galen tror jag. Söker jag efter ett svar som helt enkelt inte finns, eller letar jag bara på helt fel ställen?

Suck.

Likes

Comments

Jag är verkligen en periodare när det kommer till läsning. Kan ha perioder då jag plöjer mig igenom bok efter bok för att i nästa inte läsa en enda. Nu har jag ändå varit ganska flitig på läsfronten, tycker jag. Har liksom inte haft så mycket annat för mig... Men men, har t ex läst "Allt som blir kvar" av Sandra Beijer, "Vindsjälar" av Mons Kallentoft och en och annan Jojo Moyes-bok. Och precis just nu har jag faktiskt börjat läsa Harry Potter på engelska. Som det äkta Harry Potter-fan jag varit (och är?) har jag läst dessa x antal gånger, men inte en enda gång på engelska. Så det tyckte jag att det var dags för, hehe. Så jäkla mysiga böcker. Och att läsa är bra. Glömmer lätt bort det ibland.

Likes

Comments

P-a-n-i-k. Allting är så förvirrande, och jag får liksom ingen ordning på någonting. Det mesta känns bara fel. Och det värsta är hur ensam jag har blivit. Det är som att sjukdomen tar ifrån en allting som ger glädje. Vilket i sin tur bara gör det svårare att lämna den, konstigt nog. Det känns ju som att jag inte har någonting att komma tillbaka till. Sådana här dagar känns allting bara så hopplöst, och då blir maten betydligt svårare. Och jag är så trött, trött på att kämpa i motvind och aldrig få vila. Jag hinner ju aldrig hämta kraft.



Men men, i morgon är ju en ny dag. Och jag tänker hoppas att morgondagen blir en bättre sådan, och tills dess bara försöka att stå ut. För det blir bättre, det vet jag ju. Men bara om man håller i och inte ger efter. Tillåter sig att falla, men tar sig upp igen.

Likes

Comments

Det här med att blogga kan nog vara en bra grej, ändå. På så sätt att en kan titta tillbaka, jämföra och se skillnad på hur det var då respektive nu. Jag tycker mig ändå se en viss skillnad, trots att det många gånger känns som om jag inte kommit någon vart. Jag kan se att jag har tagit små steg framåt, att vardagen inte enbart kretsar kring sjukdom på samma sätt som för någon månad sedan. Dock märks det väl inte så mycket här, men det viktigaste är ju att jag känner en skillnad. Faktiskt. Jag tar mig framåt, om än med små steg. Vissa stunder kan jag bli arg på mig själv för att jag inte försöker mer, bara släpper kontrollen helt och kastar mig ut. Men det kanske är att kräva för mycket av sig själv. I slutändan kanske det hade resulterat i ett större steg bakåt. Jag vet inte, jag är så himla kluven. Det är så lätt att lura sig själv, intala sig själv att det man håller på med tar en i rätt riktning fastän det egentligen handlar om att man flyr, skjuter undan verkligheten. Skjuter upp. En svår balansgång det där.

Likes

Comments

Ångest var det ja.

Alltså, jag är så otroligt rädd för den. Så pass rädd att jag i princip kan göra vad som helst för att undvika dessa känslor. Så länge jag kan minnas har jag undvikit att göra sådant som känns ångestfyllt, för att det känns som att jag inte kommer att kunna hantera det, att jag kommer att dö av ångest. Istället har jag successivt byggt upp ett flyktbeteende. Intalat mig själv att jag bara går en annan väg fast jag egentligen backar bakåt. Sprungit ifrån minsta lilla jobbiga känsla, flytt från varje obekväm situation. Och tryckt bort klumpen i magen, ignorerat känslan av att det jag gör är att fly. Fastän det är precis det jag gjort, och gör. Jag har alltid nära till flykten. Det är bekvämt, och tryggt. Och så jävla farligt.

Jag vågar liksom inte ta ångesten, trots att jag vet att det är vad som krävs för att komma vidare. Bort från sjukdom. För ja, jag är medveten om att ångest inte är farligt och att du inte dör av den. Att det går att hitta andra, icke-destruktiva sätt att hantera ångesten på, och framför allt - att den går över. Jag VET ju det, men det förminskar inte min rädsla gentemot den.

Är så imponerad över er som går emot, lyckas stå ut och bara visar fingret åt ångesten. Varför kan inte jag det? Varför känns det aldrig som rätt tillfälle att våga? Väntar på en ångest av rätt sort. Den ångest som man skriver om och får att låta som någonting vackert. Panik, hjärtklappning och rödgråtna ögon insvept i ett rosa filter. Känslor är ju tacksamma att skriva om. Det finns någonting tilltalande i allt det sköra, smärtsamma. Men det finns väl inget sådant. Den är väl lika förjävlig oavsett, men inte omöjlig för det.

Likes

Comments

Kan inte riktigt förstå att vi ska hämta hem en valp på lördag. Det vill säga om mindre än en vecka. Är så himla, himla glad över att vi fick en valp från den här kullen, efter att ha letat runt så himla länge. En liten tollarvalp, och hon är så fin att jag går sönder inuti. Sådant himla glädjepiller. Försöker verkligen hålla hårt i den friska delen av mig, fortsätta framåt för att jag vet att jag inte kommer att kunna ta hand om henne om jag faller tillbaka och blir sämre igen.

Likes

Comments