View tracker

P-a-n-i-k. Allting är så förvirrande, och jag får liksom ingen ordning på någonting. Det mesta känns bara fel. Och det värsta är hur ensam jag har blivit. Det är som att sjukdomen tar ifrån en allting som ger glädje. Vilket i sin tur bara gör det svårare att lämna den, konstigt nog. Det känns ju som att jag inte har någonting att komma tillbaka till. Sådana här dagar känns allting bara så hopplöst, och då blir maten betydligt svårare. Och jag är så trött, trött på att kämpa i motvind och aldrig få vila. Jag hinner ju aldrig hämta kraft.



Men men, i morgon är ju en ny dag. Och jag tänker hoppas att morgondagen blir en bättre sådan, och tills dess bara försöka att stå ut. För det blir bättre, det vet jag ju. Men bara om man håller i och inte ger efter. Tillåter sig att falla, men tar sig upp igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det här med att blogga kan nog vara en bra grej, ändå. På så sätt att en kan titta tillbaka, jämföra och se skillnad på hur det var då respektive nu. Jag tycker mig ändå se en viss skillnad, trots att det många gånger känns som om jag inte kommit någon vart. Jag kan se att jag har tagit små steg framåt, att vardagen inte enbart kretsar kring sjukdom på samma sätt som för någon månad sedan. Dock märks det väl inte så mycket här, men det viktigaste är ju att jag känner en skillnad. Faktiskt. Jag tar mig framåt, om än med små steg. Vissa stunder kan jag bli arg på mig själv för att jag inte försöker mer, bara släpper kontrollen helt och kastar mig ut. Men det kanske är att kräva för mycket av sig själv. I slutändan kanske det hade resulterat i ett större steg bakåt. Jag vet inte, jag är så himla kluven. Det är så lätt att lura sig själv, intala sig själv att det man håller på med tar en i rätt riktning fastän det egentligen handlar om att man flyr, skjuter undan verkligheten. Skjuter upp. En svår balansgång det där.

Likes

Comments

View tracker

Ångest var det ja.

Alltså, jag är så otroligt rädd för den. Så pass rädd att jag i princip kan göra vad som helst för att undvika dessa känslor. Så länge jag kan minnas har jag undvikit att göra sådant som känns ångestfyllt, för att det känns som att jag inte kommer att kunna hantera det, att jag kommer att dö av ångest. Istället har jag successivt byggt upp ett flyktbeteende. Intalat mig själv att jag bara går en annan väg fast jag egentligen backar bakåt. Sprungit ifrån minsta lilla jobbiga känsla, flytt från varje obekväm situation. Och tryckt bort klumpen i magen, ignorerat känslan av att det jag gör är att fly. Fastän det är precis det jag gjort, och gör. Jag har alltid nära till flykten. Det är bekvämt, och tryggt. Och så jävla farligt.

Jag vågar liksom inte ta ångesten, trots att jag vet att det är vad som krävs för att komma vidare. Bort från sjukdom. För ja, jag är medveten om att ångest inte är farligt och att du inte dör av den. Att det går att hitta andra, icke-destruktiva sätt att hantera ångesten på, och framför allt - att den går över. Jag VET ju det, men det förminskar inte min rädsla gentemot den.

Är så imponerad över er som går emot, lyckas stå ut och bara visar fingret åt ångesten. Varför kan inte jag det? Varför känns det aldrig som rätt tillfälle att våga? Väntar på en ångest av rätt sort. Den ångest som man skriver om och får att låta som någonting vackert. Panik, hjärtklappning och rödgråtna ögon insvept i ett rosa filter. Känslor är ju tacksamma att skriva om. Det finns någonting tilltalande i allt det sköra, smärtsamma. Men det finns väl inget sådant. Den är väl lika förjävlig oavsett, men inte omöjlig för det.

Likes

Comments

Kan inte riktigt förstå att vi ska hämta hem en valp på lördag. Det vill säga om mindre än en vecka. Är så himla, himla glad över att vi fick en valp från den här kullen, efter att ha letat runt så himla länge. En liten tollarvalp, och hon är så fin att jag går sönder inuti. Sådant himla glädjepiller. Försöker verkligen hålla hårt i den friska delen av mig, fortsätta framåt för att jag vet att jag inte kommer att kunna ta hand om henne om jag faller tillbaka och blir sämre igen.

Likes

Comments

Jag är så himla himla rädd för att aldrig bli frisk. Så himla rädd.

Likes

Comments

Hela den här dagen, för att inte säga hela veckan, kan beskrivas med ett enda ord: Å-n-g-e-s-t. För helt ärligt har det inte känts så här jobbigt på väldigt länge. Går runt med en klump i magen och ett tryck över bröstet 24/7. Och jag måste bara stå ut med det, men det gör jag nästan inte för hur gör man ens det?

Likes

Comments

Vet inte vad som är bäst. Att förlita mig på mina tankar och känslor, men fokusera på att hitta den friska delen i mig själv, som faktiskt finns där någonstans, om än kanske i skuggan av ätstörningen. Går det, eller är det för tidigt? Jag är tveksam till att jag skulle klara av det i nuläget. Så ska jag istället försöka stänga av och gå in i något slags robotliknande läge där jag bara gör utan att tänka efter? Tills dess att den friskare delen har vuxit sig starkare än den sjuka. 

​(Oskarpa bilder, jag vet. Men det får duga för idag.)

Likes

Comments

Hur gammal är du?

Nitton år än så länge, men fyller tjugo om lite mer än två veckor!


Hur gammal känner du dig?

Till viss del yngre, till viss del äldre. I och för sig har jag inte reflekterat så mycket över detta, känner mig väl egentligen bara lika gammal som jag är.


Var bor du?

I Luleå.


Vad ska du göra idag?

Vara hemma. Som alla andra fredagskvällar nu för tiden. Mitt liv är inte särskilt spännande just nu, och fredagar är inga undantag. Är ångestfylld idag så jag ska försöka ta det lugnt och hoppas att det släpper så småningom.


Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?

Spontant skulle jag nog svara sommar. Men jag tycker om hösten också, allting är så himla vackert och luften är så friskt och yada yada. Vintern tycker jag däremot INTE om, och därför är våren en enda stor lättnad efter allt det kalla, mörka. Så egentligen går alla årstider förutom vintern ganska bra!


Är du beroende av någonting?

Inte direkt. Eller ja, har väl svårt att vara utan saker som telefon, osv. Och på senaste tiden: kaffe! Fast kaffet klarar jag mig nog utan, men det gör det där lilla extra liksom. Ha ha!


Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig?

Jag har både ridit, dansat, spelat fotboll och basket när jag var yngre, jag är rent ut sagt usel på att ta beslut och jag kommer försent betydligt oftare än jag är i tid. Tyvärr.


Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?

Jag vet inte om jag vill vara där jag är, men samtidigt kan jag inte säga att jag vill vara någon annanstans heller? Men det är väl alltid trevligt att befinna sig i ett land med lite högre medeltemperatur och solsken.


Vad är du på för humör just nu?

Lite smått stressad, känner mig olustig. Har även ont i magen min. Men annars så.


Vilket är ditt favoritgodis?

Äter inte direkt godis, och har inte heller gjort på ett bra tag så jag vet inte vad jag ska svara här.


Vilken är din favoritaffär?

Hm. Tycker om Monki, Zara, & Other Stories och H&M kanske. Weekday också. I Luleå finns dock numera bara H&M. Men det går ju alltid att beställa, bara det att jag är ganska dålig på det.


Är du morgon- eller kvällsmänniska?

Morgon, alla gånger!


Har du blivit sydd någon gång?

Nope.


Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?

Vet inte? Men måste väl ge en guldstjärna till min familj som står ut med mig varje dag, och hjälper mig så mycket. Är nog inte så bra på att visa uppskattning för det.


Är du blyg?

Ja, fast ändå nej. Inte direkt blyg, skulle mer säga att jag är lite tillbakadragen och ganska osäker i mig själv. Som mindre var jag väldigt blyg, så det sitter kvar till viss del så klart.


Vad heter du i andranamn?

Maria!


Vill du gifta dig?

Jag antar det. Har verkligen inte alls funderat över detta men jag tänker att det vill man väl, eller?


Har du något smeknamn?

Nja, tror inte det! Folk brukar bara kalla mig Linnea.


Likes

Comments

​Vissa dagar är ätstörningen mer närvarande än andra. Eller tja, de dagarna den inte skriker är nog relativt icke-existerande än så länge. Men denna måndag har verkligen varit plågsam, rent ut sagt. I och för sig, med vägning inbokad på morgonen kanske dagen var dömd att misslyckas. För trots att jag har kämpat på, ätit enligt matschemat och vet att det är meningen att jag ska gå upp i vikt, trots att jag försöker förbereda mig mentalt och peppa mig själv genom att läsa igenom motivationslistan jag har skrivit ned som anteckning på telefonen lyckas jag aldrig hålla ihop. Så jag låter mig själv överösas av sjukdomens glåpord och slag. Resultatet av det blir att jag känner mig som världens mest misslyckade människa. Jag försöker samla ihop mig själv, andas djupt och tänka att det jag gör nu kommer att leda mig till ett bättre liv, att det måste kännas såhär ett tag. Men alltså, det gör så himla ont i mig nu. Och det gör mig ledsen, för jag blir bara rädd att det ska kännas såhär i mig för alltid och att den enda skillnaden kommer vara att jag väger mer. Att jag ska vara lika trasig ändå.

Dagar som denna, när varken kropp eller knopp är med är det nog bäst att bara försöka ta sig igenom. Bara försöka genomlida dagen med minsta möjliga skada skedd. Jag lyckades inte särskilt bra med det men allt som inte dödar en gör en starkare, visst?

Funderar mycket på hur man lär sig att handskas med ångesten, lär sig stå ut med den. Går det att komma till ett läge där man kan stå emot impulser och inte agerar i panik, utan kan resonera logiskt och faktiskt hinner tänka efter innan man typ, slänger en tallrik i golvet eller kastar maten åt alla håll? Ha ha...

Ska inte skriva mer här i kväll. Är alldeles matt i huvudet. Har börjat sticka en halsduk så det tänkte jag sysselsätta mig med nu. Jag tycker det är skönt att ha någonting att pyssla med som tar upp ens fokus, som fungerar lite som en distraktion.

Hejdå, antar jag.

Likes

Comments

Ibland får jag små motivationskickar. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Känner bara ibland att åh, vad jag önskar att jag vore frisk och kunde leva ett vanligt liv. Jag vill ju egentligen bara må bra och känna mig fri. Kan inte förstå hur det kan ta emot så mycket att göra det som jag vet är nödvändigt för att komma dit? Varför är jag så rädd för att bli frisk? Varför känns det på samma gång som att en del av mig vill raka motsatsen?

Likes

Comments