Tjoho! Det har varit påsk och superkallt! Våren tog paus och godis har överintagits deluxe. Bakslag om man ser det ur väderperspektiv. Bakslag om man ser ur hälso/bantningsperspektiv. Men skönt ändå! Godis är så satans gott och med snöoväder utomhus finns ju inget bättre än att mysa ner sig i soffan..!

Jag har under påsken roat mig med att umgås med lite släkt. Det är en ny värld för alla att det finns en liten. Mina föräldrar är rätt coola i det hela, samtidigt lite lätt irriterande. Samtidigt är jag som från början är rätt lättoroad av mig nu ännu mer orolig. Det gör att jag oxkså blir mer lättretlig. Folk menar väl och folk vill hjälpa till och folk är bara snälla och hjälpsamma. Samtidigt kan det vara så himla drygt. Och jag som har några duktiga kritiker i huvudet tolkar ju självklart allas hjälpförsök till att de tänker och tycker något om min förmåga som förälder. Jag känner mig som om jag blir granskad av 700 domare varje gång jag umgås med andra nu när jag är förälder (och jag vet att det inte är logiskt troligt eftersom folk alltid mest bryr sig som sig själva). Eftersom alla är föräldrar så har ju alla självklart en massa smarta tips och goda råd. Och många är superbra och jag är jättetacksam. Samtidigt blir jag provocerad. Ett av de som triggar mig mest hittills är att man ska banka barn som skriker i rumpan. Jag vet att det är vedertaget och att det säkert fyller en funktion men jag blir irriterad av tanken. Är inte det ett sätt att legalisera barnaga? (Samtidigt vet jag att det inte är misshandel när man gör så men jag förstår inte varför man ska banka i rumpan öht?) Varför skulle barn vilja bli klappade på det viset? Jag köper att man behöver klappa någon på ryggen som hostar, men att klappa i rumpan - vad fyller det för funktion? Snälla hjälp mig ni kloka! Varför?!

Idag har jag ägnat dagen åt lite googling då underverket har börjat strula lite när det ska ammas och katastroftankarna hos mig är ett faktum (för lite mjölk? Ingen mjölk? Sjuk? Allergisk? Har jag ätit något och bla bla bla). Jag har hittills inte kommit fram till så mycket annat än att fortsätta försöka som vanligt och vara uppmärksam på BVC-kurvorna isch. Hur som, under min mysiga googlestund kom även diverse mammabloggar upp. Jag klickade in på en som skulle inspirera till träning. Hamnade i ett bildhav på bebisar och syskon och kompisbarn i olika miljöer samt med lite refererat av olika dagsschemor. Mamman i fråga hade varit på olika mammapass samt storhandlat. Kanske är det för att jag är svårmotiverad eller lite extra deppig efter barnafödande mm men den bloggen fixk mig inte att skutta iväg till gymmet eller slänga mig ner i planka på golvet. Kanske hade jag förväntat mig mer tips på hur man får till det (tex fanns där ingen bild på en superarg bebis som inte är road av att ligga i babygymmet själv medan mamma skuttar runt). Samtidigt är det ju toppen för er som blir inspirerade av detta att det finns tillgängligt, ett klick bort bara. Och jag tror också att det bloggandet fyller en superbra funktion för författarmamman. Och det är gott nog.

Hur sammanfattar vi det här spretiga inlägget då? Jag behöver fortfarande sluta döma mig själv och stänga av kritikerna som sågar mig konstant. Det stjälper mig. Samtidigt är det inte lätt i en tid där alla tävlar om att vara proffs och experter och prestationsknarkar mest hela tiden. Goda råd och inspiration behöver kanske komma mer inifrån än från andra. Samtidigt som man i svåra stunder och total förvirring inte kan vara mer tacksam för ett fungerande tips eller en instämmande röst som känner igen sig i situationen. Allt för att vila från känslan av att man är alldeles ensam och att det alltid kommer vara så här svårt. Det är kanske den största och farligaste livslögnen av dem alla - att det alltid kommer vara så och att man är helt ensam och oförstådd. Allting går alltid över så småningom. Och man är aldrig helt ensam för alltid. Såvida man inte är Will Smith i den där Filmen där alla blev zombies eller vad det nu var (självklart minns jag inte vad den heter). Och när jag tänker efter så var ju heller inte han ensam. Han hade ju en hund. Och sen fanns ju massa zombies. Säkert fanns det någon varelse som hade någonting som denna kunde bidra med. Man är aldrig helt ensam. Även fast jag har den känslan när jag överreagerar på äldres klapp-i-rumpan-tröst-teknik. Och jag har rätt att känna och tänka så om den tekniken. Och andra har rätt att använda och tycka annorlunda om den. Det finns sannolikt både bra och dåliga saker med klapp i rumpan. Precis som med goda råd, godis och gnälliga inre kritiker.

Likes

Comments

Efter-gravid-mode är inte så enkelt alla dagar. Samtidigt som jag självklart är överlycklig över den lilla krabat som är resultatet. Bara det att det är tufft att ta sig tillbaka. Jag var en gång en vältränad person som tränade ca 6ggr i veckan. Sen blev jag gravid (efter 3 års försökande) och vågade inte träna med rädsla för att få missfall igen. Nu är det snart 3 mån sedan förlossning och jag börjar så smått bli liite sugen på att få tillbaka mina muskler. Men satan vilken uppförsbacke det är. Inte nog med att man inte ska ta i och undvika ditten o datten för att inte stressa kroppen så att den inte drar tillbaka sig som den ska, man har också någon annan som pockar på ens uppmärksamhet väldigt ofta och väldigt (o)lägligt när man är mitt i plankastående eller just ska hoppa in i duschen. Det är därmed svårt att få till tiden till träning. Det är oxkså svårt att få till lusten. Att inte orka en sjuttondel av vad man tidigare orkade gör det lätt att ge upp. Inte blir det bättre av alla superis parerande klämkäcka mamma-pt:s som beskriver det hela som peace of cake. "Tänk inte att du ska passa på när barnet sover, låt det vara med" är ju ett fantastiskt tips. Dock förjävla dåligt då Pyttster inte alls delar Olga Rönnbergs ide om att det är roligt att se på eller vara bredvid när mamma stånkandes försöker stå i planka. Det är fantastiskt att få och ha barn. Och det är förjävligt vad kroppen tar stryk. Och förjävligt hur lång tid det tar att få en tillstymmelse till att den är på väg tillbaka. Det bidrar ju knappast till fräschkänslan att man dessutom är sötsugen deluxe (vilket tydligen kan vara vanligt när man ammar) samt att brösten mest är i vägen när olika övningar ska göras. Men skam den som ger sig! Jämfört med för 6v sedan sker det ändå framsteg. Jag har senaste veckan (mha makens passande av Pyttster) lyckats få till några träningspass. Och häromdagen lyckades jag även gå om en tant med barnvagnen i uppförsbacke. Min vanliga reaktion på detta skulle vara att ösa ur värdelöshavet för att informera mig själv om hur ruttet det är att dels jämföra sig med en tant som typ behöver rullator för att känna mig än mer misslyckad eftersom jag är medveten om att jämförelser bara får mig att må ännu sämre och ge upp. Så mitt nya reflekterande jag påminner mig istället om de framsteg som sker och att det inte kommer att vara såhär för evigt. Någon gång igen kommer det kännas som att jag har en mage som är hel (förhoppningsvis) samt att det räcker med en skinka per lår.

Sammanfattningsvis; det är förjävligt hur snabbt det går att förfalla till förskräcklighet och samtidigt fantastiskt att kroppen klarar av att producera ett litet liv och sedan självmant lappa ihop sig själv hjälpligt. Att träna fungerar både med barn och utan. För mig är det bättre utan då jag ensam kan brottas med känslan av fladder och sedan återkomma till Pyttster och känna mig lite fräschare och lite piggare.

Ta hand om er!

Likes

Comments

Varför nu kan man undra. Bloggandet är typ ute och jag har inte direkt några ambitioner med att skapa något världsomvälvande. Samtidigt har jag funderat på det ett tag. Att skaffa mig någon slags ventil. Något slags reflektionsutrymme då mycket av det som är är reaktioner som sedan inte hinner processas. Och i och med att jag ofta har väldigt mycket som jag kan reagera på, samt ofta reagerar ganska negativt på det mesta (erkänner härmed att jag har en stor dos Ior-drag i min personlighet) behövs ett rum där jag kan öva på att se saker ur flera perspektiv. Därav uppstod det här. Så nu är jag som alla andra. Kanske ska jag nu börja jämföra mig med alla B-, C-, Ö-kändisar som blivit mammor och under sin mammaledighet skapar bloggar eller företag eller blir kreativa deluxe. Jag skulle kunna. För det är kanske precis så jag är? Det kan iaf se så ut med tanke på att jag nu också har en blogg. Precis som de flesta andra. Samtidigt vill jag då hävda min egen specificitet. Mitt unika. Bara för att försvara mig mot att jag nu blivit som alla andra mammalediga som tar sig själva på för stort allvar (eller för lite allvar - vem är jag att döma). Jag skapar inte denna blogg för att jag egentligen har ett behov av att dela mina tankar med andra i världen, det är en trevlig bonus. Jag startar denna för att jag behöver tvinga mig till utökad reflektion. Samt då jag behöver öva på att tänka flexibelt. För när livet pissar på en gång efter annan och frustrationen sprutar ur öronen behöver jag processa det på ett mer adekvat sätt än att skrika rakt ut och stampa i marken. Jag behöver se det som händer från flera perspektiv. och jag behöver öva på att inte ta ut världens undergång sju gånger i sekunden. Det tänkte jag att denna blogg ska hjälpa mig med. Eftersom jag inte läst så många bloggar i mina dagar kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida jag är unik i min bloggtanke eller om jag bara är som alla andra. Jag väljer därför att tro att det, precis som de flesta andra saker, är både och. Den här bloggen är sannolikt som de flesta andra samtidigt som den är min första och enda och därmed blir unik.

Likes

Comments