Dagen har inte riktigt varit till min belåtenhet måste jag säga. Liiite väl varmt och kvavt. Älskar visserligen värme men när det blir så kvavt så det är jobbigt att andas, då är det lite väl. 33grader stod termometern på. Man tappar orken att göra något. Men fick en del gjort iallafall till slut.
Triton skrittade jag en runda på barbacka, tillsammans med Beche och hans ägare (en häst som är här för utbildning).
Coulthard körde jag en runda. Sammy red jag och hade Knight som handhäst. 

Utöver att motionera några av hästarna så har jag mockat ur ena boxen i stallet +spolat och lagt in ny spån. Vi ligger lite efter med stallstädningen så det är hög tid att ta tag i det nu. Allra helst när Gallas behöver ha en ren box att stå inne i på nätterna under någon vecka framåt. 
Hann även med att mocka en av hagarna, så nu ser den mycket fräschare ut. Har dock ett par hagar kvar att göra likadant med, men man får ta lite då och då. 
Kvällen spenderades även en liten stund i Mörrum där vi var på tävlingssektionsmöte. 

Ska bli spännande att se vilket väder det är utanför fönstret när man vaknar imorgon. Är ju varning för ett ordentligt åskoväder under onsdagen.... 
Hoppas iallafall kunna träna hästarna imorgon utan att behöva flyta bort, vare sig av värme eller regn. 😉
Godnatt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

har precis kommit hem från mörrum efter körträning med både Triton och Nero, för tränaren ann-kristin arvidsson.
välbehövliga pass för oss alla tre (hästar+mej) .

Triton känns riktigt fin just nu. massagen och behandlingen han har fått av IR-terapeuten har gjort han mer lösgjord och han är inte alls lika tung i vänster handen längre. dessutom lägger han inte huvudet på sne lika mycket som han gjorde innan heller och han känns mer liksidig. tror även fodret och tillskotten han får hjälper till en del. han får ju led och muskel tillskott från märket equitop, och foder av märket pavo som glanstorp.se säljer! han får sportsfit som ger bland annat energi och slobber mash som är bra för magen och äterhämtningen. mycket nöjd med det, mina stjärnor är värda det bästa! :)
på träningen idag så började vi med att värma upp med halvt igenom, volt, halvt igenom igen, volt osv. för att checka av sidorna. till sist var det samling varje gång i volten. han var väldigt fin i övergången till och från samlingen i princip varje gång. lite pustning innan vi körde igenom dressyrprogrammet som ska vara på EMet. första gången vi körde det så jag kände ju att mina vägar kan bli mycket bättre. triton följde bra men blev lite ostadig i vissa omställningar mellan varven. absolut inte mycket, men så pass så vi kände att vi ville jobba igenom det. jobbade lite delar ur programmet efteråt, så som tex åttvolten där det är omställning till höger. fick igenom honom riktigt fint i slutet och hade en bra känsla! behövlig träning. nu vet jag vad vi ska fortsätta finslipa på. :)

Träningen med Nero var också minst sagt nyttig. han är en helt annan sorts häst än triton och har en helt annan kontrollpanel med massor av olika knappar. han ligger hela tiden på gränsen, så minsta lilla man trycker på fel knapp eller trycker lite hårdare så exploderar det.
eftersom jag inte vågar pressa honom lika mycket i körningen som jag gör i ridningen så blir det att han tappar trycket i bakbenen, som i sin tur leder till att han blir låg i formen, lite framtung, och tenderar till att hamna lite bakom lod. annkristin pressade oss lite och ville sätta lite tryck så han kom upp fram. är verkligen en svår vågskål där innan det blir för mycket, men han blir så flott!
fick jobba övningen i slutet som innebar att jag skulle hämta trycket på en stor volt, lägga en mindre volt, minska tempot och ställa igenom ordenligt så bakbenen får jobba. här blev nero lite hoppig och studsig och protesterade en del. hängde på den där gränsen till att explodera. men det är ju faktiskt något vi måste komma över. det är såklart helt okej att säga att det är jobbigt, men han är 9år nu och det är dags att sluta hota med att explodera (bocka, sparka osv). ridningen känner jag av honom i varje steg och lyckas för det mesta hejda honom, eller ja, iallafall hejda så det ibte blir så mycket av det hela. men i körningen vet han att där blir man lite feg pga hans fnatt, och då utnyttjar han det.
så istället för finslip så blir det även grovjobb för neros del. nu ska vi få till samma dressyr i körningen som vi kan ha i ridningen. nu kör vi!! :)
mycket nöjd med dagens träning annars, och han var så fin och mjuk i bägge varven :)

Likes

Comments

Det finns ju dom som säger att det inte är målet som egentligen är det viktiga, utan resan dit.
När jag var yngre så kan man säga att själva målet var viktigast. Jag åkte runt och tävlade på min B-ponny och målet var ju hela tiden att bli placerad, helst vinna. Det var ju såå roligt att få en rosett med sig hem och få vara med på prisutdelningar, helst ville man ju leda ärevarvet också. Jag blev nog väldigt bortskämd, för min lilla Bello och jag tog i princip en rosett med oss hem varje gång.
Men min Bello var ingen rosettplockare när han kom till mig, han hade aldrig varit ute på en tävlingsplats och var i princip bara riden lite i skogen. Men han hade ett hjärta utav guld. Han lärde mig att om man bara är ödmjuk och lyssnar på varandra så är allt möjligt. Vi hjälptes åt hela vägen. Vi tog oss från 0, till att tävla i både hoppning, dressyr, fälttävlan och körning. Vissa av grenarna på högre nivå. Han lärde mig det där som är så viktigt, att se sin häst som en bästa vän och inte som en tävlingsmaskin.
Jag tyckte som sagt att det var såå roligt att tävla och bli placerad. Men det var ju för att min häst delade min åsikt!
Jag tyckte även att det var såå roligt att få ut och galoppera i full fart i skogen, men även detta för att min häst delade min åsikt!
Så ska man hårddra det hela så var det mest betydelsefulla att jag fick vinna en tävling tillsammans med min bästa vän. Den vännen som lyssnade på mig vad jag än hade att säga, han som alltid lyste upp min dag, han som jag delade min vardag med. 

Dit jag vill komma är att jag faktiskt håller med om att själva målet inte alltid är det viktigaste, utan det som egentligen har någon betydelse är hur man kommer dit. Vad man får uppleva på vägen. 
Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och jag måste ha ett mål för att kunna bli motiverad till att träna mina hästar. Men jag blundar inte för vad hästen säger, trots att jag har ett mål. För mig är det minst lika roligt att utbilda en grön häst, som att sitta och finlira inför en stor tävling. Just för att det är vägen dit som ger en den där kommunikationen med hästen som gör att man förstår varandra. Det behöver inte bli dom där misstagen som det kan bli när ryttaren vill mer än hästen eller tvärtom. Man hamnar på samma nivå och gör varandra sällskap på vägen fram till slutdestinationen. Det är en härlig känsla när man får känna att man är ett med hästen. Dom som inte har upplevt den känslan, har verkligen något att se fram emot. Man kan prata utan att säga några ord. Förstå varandra genom att titta varandra i ögonen och läsa varandras kroppsspråk. En danspartner som tar samma danssteg som du.

Idag red jag Knight i paddocken. Allt som ligger utanför hans kunskapszon är han jätterädd för. Jag ger honom väldigt lång tid att vänja sig vid nya saker och jag låter honom själv tala om när han är redo att gå vidare till nästa steg. När jag har bett om galopp i longeringen så har han blivit väldigt osäker och rädd för sig själv. Denna gångarten kan han inte riktigt kontrollera. Det är en sak i hagen, men när jag lägger mig i och ber honom galoppera på kommando så blir han väldigt osäker. Just på grund av detta så har jag inte ens försökt träna galoppen i ridningen än. Vår tillit måste funka från marken först innan vi kan utvecklas i ridningen. 
Galoppen i longeringen har sakta men säkert blivit bättre och bättre. Nu kan han galoppera ganska lugnt och säkert. Därför har jag nu börjat be honom galoppera lite i slutet av ridpassen. Han blir rädd, slår upp huvudet, ökar takten och därefter tvärnitar han och är skärrad. Driver man på honom där så tror jag absolut att han hade behandlat mig precis som ett rovdjur. Istället låter jag han stå still en liten stund, klappar honom och när han sänker huvudet igen så gör vi ett nytt försök. Hittills har vi fått till 3-4galoppsprång.
MEN!!
Idag fattade han galopp lugnt och säkert, galopperade en hel kortsida i lugn galopp och med huvudet i normal position enda fram till jag bromsade och bröt av. Därefter verkade han själv väldigt glad och nöjd. Inte alls skärrad.

Just denna framgången, där jag kunde galoppera en hel kortsida, ca 20m, gör mig så fruktansvärt glad och stolt!
I andras ögon låter detta kanske bara lite löjligt, men bara jag vet vilken enormt lång väg vi har gått för att kunna ta några ynka galoppsteg. 
Detta gjorde helt klart min dag. Jag vet att motgångarna alltid finns där bakom hörnet redo att komma fram, men nu har vi iallafall tagit första steget. Det steget som talade om för både honom och mig att med tålamod och ödmjukhet så är ingenting omöjligt. Denna hästen är inte som någon annan jag har haft. Han tvingar mig hela tiden att dämpa mig och ta ett steg i taget. Ett djupt andetag och vara jordnära, lugn och fullt naturlig. Ett pokerface i närheten av honom funkar inte. 

Med detta långa inlägg där jag delat med mig lite av varje, men även en av mina stora framgångar med min vackra Knight, så vill jag bara avsluta med några ord som är bra att tänka på.
Tryck aldrig ner någon annans glädje.
Någon annans framgång kan vara minst lika mycket värd som din egen, även om du har vunnit SM och denna någon bara har fått känna på hur det är att få en välkomnande gnäggning för första gången. 


Abercippyn Welsh Knight

Likes

Comments