För två veckor sedan, närmare bestämt måndagen den 21/11 kl 06.50 vaknar jag och min man av ett hårt duns från övervåningen. Vet först inte om jag drömt eller vaknat av smällen så jag ligger och lyssnar efter mer ljud och funderar om något av barnen tappat något i golvet. Hör sedan att det springer ner för trappan och jag börjar få en olustig känsla och tänker att knackar det på våran sovrums dörr så har det hänt något. Sekunderna efter bankar det hårt på dörren och min son kommer in och säger att D har svimmat igen. Hon har svimmat en gång innan och vi fick då direktiv att händer det igen så ringer ni ambulans och kommer in. Rusar ur sängen och tar trappan i tre steg, ser fötterna på dottern och grabbar tag i telefonen och slår 112. Vänder tillbaka in till badrummet och då står min dotter rätt upp och ner i badrummet och bara stirrar på mig. Frågar vad hon gör och varför hon svimmat men hon tittar bara på mig med tom blick och är jätte desorienterad. Hjälper henne till soffan utanför badrummet medan jag väntar på att 112 ska ha tid att ta mitt samtal, var naturligtvis kö för att komma fram. Känner en jätte bula i hennes bakhuvudet och hon blöder men börjar sakta återfå medvetandet och tar in vad jag säger. Sos vill att vi lägger henne i framstupat sidoläge och ambulansen är snabbt på plats. Eftersom vi inte vet om hon slagit i huvudet i badkarskanten så sätter dom på henne en krage och lägger henne på en spineboard innan hon lastas in i ambulansen.

Inne på akuten kollar dom igenom henne, limmar ihop hennes bakhuvud och beställer tid för en CT röntgen av huvudet och nacken. Hon har nu grymt ont i huvudet och mår jätte dåligt. Mitt i allt måste dom krångla bort hennes tungpiercing för annars går det inte att röntga. Röntgen görs, 2ggr innan vi får besked hur det verkligen står till.

Hon hade fått blödningar i främre delen av hjärnan och en fraktur i skallbenet på höger sida bakom örat och upp mot tinningen. Allt bara stannade, va sa läkaren egentligen? Hjärnblödning och spräckt skalle? Resten är lite som ett vakuum och dom 9 timmarna vi spenderade på akuten kändes bara som 3. Min mamma åkte upp från Göteborg och höll oss sällskap på sjukhuset. Fick information om att hon skulle läggas in och blodtryck, syresättning, pulsen och andningen tog varje timma. Framåt sen eftermiddagen fick hon plats på KAVA och vi åkte upp på avd. Min underbart snälla mamma sov hos dottern på nätterna då jag var tvungen att få lite andrum och även finnas till för hennes yngre syskon. Dom första dagarna var otroligt jobbiga för dottern då hon kräktes, hade extremt ont i huvudet var extremt ljud och ljuskänslig. Besök på öron/näsa/hals för att kolla så balansnerven inte blivit avsliten. Men hon tappade smak och luktsinnet vilket gjorde det svårare att få henne att äta och dricka. Efter 2 nätter fick hon flytta till BAVA där vi fick vara dygnet runt och sova över utan kompromissa med avd.

Totalt blev det 8 dagar och 7 nätter på sjukhus och hon piggnade till fort mot slutet. Nu, 2,5 veckor senare är hon nästan som vanligt hon har fått tillbaka lukt och smaksinnet, men blir hjärntrött pga hjärnblödningen hon fick. Nu väntar en utredning för att se vad det är som gör att hon svimmar. Men dom misstänker någon form av EP men vi får se vad utredningen visar. Läkaren vi träffade på KAVA sa att hon har haft tur i oturen för det kraftiga våld hon fått mot huvudet kunde gett henne stora hjärnskador.

Vi är tacksamma att det gick så bra som det gick och att vi fick behålla våran älskade dotter ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

​Äntligen fredag och helgen står innanför dörren. Skönt för barnen att slippa ställa klockan och gå upp tidigt. Vad det gäller mig så är det samma rutiner och samma arbete måndag som lördag ända skillnaden är att jag har hela familjen hemma istället för att vara själv hemma med lilleman. Är skönt att ha familjen hemma för då hinner inte tankarna snurra runt så mycket och jag kan fokusera på familjen istället för mina tankar.

Imorgon ska lillemans gunga upp och lite trädgårdsarbete ska göras är det tänkt. Men det vet man aldrig förrän imorgon om det blir ändrade planer. ​Visst, det är tråkigt innan man får tummen ur att börja i trädgården men när vi väl börjar så blir det alltid jätte bra. Då är vi världen team och trädgården blir kanon snygg 😜 

Likes

Comments

Hur ska man förklara så att mina närmaste förstår när man inte ens förstår själv vad som pågår inombords? Det ända jag vet säkert att det är en daglig kamp att hålla mig ovanför vattenytan och att inte visa utåt hur trasig jag är inombords. Den dagliga kampen att hålla humöret i schack och inte bryta ihop och gråta. Känslig som aldrig förr, tom känsligare än när jag var gravid.

Som hemmafru har jag verkligen världens bästa jobb men, det är ett väldigt ensamt jobb. Och det är när min man ska iväg med kompisar eller jobbet på div aktiviteter och blir borta över natten, dom går på after work mm det är då det blir påtagligt. Hur ensam jag faktiskt är... Känns orättvist och jag känner mig som en fånge i mitt eget hem och uppfattas som svartsjuk när jag tyvärr reagerar väldigt hårt. För det är sådant jag aldrig får uppleva.

Min man brukar säga att det är väl bara att du också hittar på saker och att det är inte han som hindrar. Nä det är det inte men har man inget umgänge är det väldigt svårt. Har man flyttat över 30 mil, dessutom som vuxen och inte arbetar på ett "normalt" jobb så är det skit svårt att hitta nya bekanskaper. Visst skulle kunna gå på öppna förskolan med lilleman men jag är såå mkt äldre än dom andra vilket också krånglar till det lite. Jag känner inte att jag har så mkt gemensamt med en 20 åring och dom har knappast något gemensamt med en snart 40 årig kärring.

Det känns som nästan alla försvunnit och ingen tar sig ens tid för att umgås. Gränsen är snart nådd och jag är så trött på all skit som hela tiden drabbar oss. Är det bra någon enstaka dag så kan ni ger er fan på att något förstör även den lilla glädjen. Känns som jag sakt men säkert börjar böi likgiltlig för allt och kommer snart inte bry mig om någon/någon. Är så trött på all skit så jag finner inga ord.... 

Likes

Comments

​Då var det måndag igen och natten har som vanligt varit lång med lite sömn. Börjar tära lite på psyket att inte få sova en hel natt. Lilleman sover hela nätterna vilket han har gjort nästan sen han föddes så jag har inte sällskap direkt på nätterna 😉

​Utan det är som om hjärnan inte kan varva ner och en massa tankar och funderingar dyker upp. Ibland, eller ganska ofta spinner dom iväg på vägar som inte är troliga för fem öre. Men just nattetid känns dom troliga och bryter ner mig bit för bit. 

Men nu har jag en plan som jag ska försöka sätta i verket. 

Likes

Comments

När väggarna börjar krypa inpå en, kan man lätt få en känsla av att sakta kvävas. Och sitter man då ensam är det svårare att nonchalera det faktum att dom sakta, sakta kryper sig närmare. Avsaknaden av andra vuxna människor har tidigare aldrig varit något problem. Men nu börjar det bli ett problem. 

Som hemmafru har jag faktiskt världens bästa jobb och är så glad att jag kan ge mina barn den trygghet som det innebär. Och det är ett 24/7 jobb, 365 dagar om året utan semester eller pensionspar. Så att vara hemmafru är så långt ifrån svenska hollywood fruar man kan komma. Jag gör allt själv och har ingen assisten eller nanny som jag kan sätta i arbete. Vilket många verkar tro när dom säger att dom vill också gå hemma hela dagarna. Men så är det inte för tvätten tvättar inte sig självt, disken hoppar inte in och ur diskmaskinen, golven dammsuger inte sig själva och våra toaletter är inte självrengörande. 

Men, nu har ensamheten börjat ta ut sin rätt. Att bara umgås med barnen och min make, när dom väl lyfter näsan från sin iPhone och iPad är underbart men det är inte alls samma som att umgås med andra utanför familjen.  Saknar andra vuxna att umgås med och är grymt avundsjuk på min make och andra som har ett riktigt jobb att gå till och kan känna att man gör nytta. Kunna umgås och prata med vuxna människor gå på after work mm. 

Jag sitter här i våran 300 kvm stora villa med barn och katt ute på landsbygden och kvävs sakta men säkert och känner mig så j*vla överflödig så det finns inte

Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb som mamma/hemmafru och är tacksam att jag kan vara hemma med dom men, även jag behöver lite stimulans och vuxentid. Framförallt få umgås med andra vuxna och få vara Linda....

Likes

Comments

Då var vaccinationen avklarad och det gick bra trots att jag fick åka själv med lilleman. Som tur är så har dom alltid två sköterskor som sticker samtidigt när dom får två sprutor. Så blir det på sätt och vis bara ett stick fast det blir två, om ni förstår vad jag menar 😉 Självklart blev han jätte ledsen och det gjorde ont i mammahjärtat. Men på med plåster och så fick han komma upp i famnen och vi kunde kramas en stund och sen blev han glad igen. Nu är det 6 mån kvar tills nästa spruta och då hoppas jag att jag inte behöver gå själv. Eftermiddagen har han varit lite gnällig, vilket han inte brukar så jag tippar på att det är pga vaccinationen han varit det. Så nu hoppas jag att han slipper biverkningar som feber.  Så eftermiddagen har gått åt att gosa med lilleman varvat med matlagning och diskning av flaskor. Mer än så blev det inte då lilleman ville vara i famnen mestadels och inte ens gåstolen var rolig idag. Nu sussar han här i soffan med sin mamma och pappa på varsin sida 

Likes

Comments

​Idag är det dags för vaccination nr: 2 för lilleman. Och jag tycker det är jätte jobbigt att se hur förtvivlad han blir när dom sticker honom. Blir även idag en spruta i varje ben och det är den sista "dubbel" sprutan.  Tyvärr så måste vi fixa det själva idag då min man är i Stockholm på jobb och den stora dottern i Gävle hos pojkvännen 😳Men det ska vi nog klara och hoppas att han inte blir lika förtvivlad denna gången. Men det känns verkligen jätte jobbigt men det är bara att bita ihop och inte visa lilleman hur nervös hans mamma är.

Mycket har hänt den sista tiden. Vi har haft semester, tösen har fyllt 18 år och lilleman utvecklas i en rasande fart 😍 Han äter nu lite pureér varje dag och tycker det är så smaskigt. Är inte mycket som hamnar utanför där inte. Så nu ökar vi på i jämna takt och snart kommer en flaska bytas ut mot gröt. Så nu är det dags för lite gröt innan vi ska iväg till BVC.

 

Likes

Comments

Likes

Comments

I söndags åkte vi hem till min bror och svägerska på 1 års kalas och i samma veva även lämna barnen hos deras pappa för 2 veckors semester ihop. Blev en dagstur på 64 mil tor så vi var ganska så möra när vi kom hem på kvällen. Så nu är det så tyst här hemma när dom stora barnen är hos respektive förälder i 2 veckor. Känns konstigt att det bara är vi och lilleman hemma och man sitter liksom och väntar på att dottern ska komma upp för trappan. Men det släpper nog om ett par dagar när vi har vant oss vid att barnen inte är hemma.

Idag har uteplatsen/altanen fått sig en omgång med högtryckstvätten och det ska bli spännande och se hur den ser ut imorgon när den har torkat. Beduintältet är nedplockat och slängt då det gick sönder i vintras när snön tryckte sönder hela tältet. Så nu blev altanen såå mycket större än vad den känndes innan när tältet stod där. Nu behöver vi bara hitta ett parasoll på stativ som är tillräckligt stort så det täcker möblerna som står där. Vi var och tittade lite smått idag men tyvärr var dom för små så vi får allt leta vidare. Är ju reor lite överallt så med lite tur så kanske vi kan fynda ett. Gäller att var prismedveten 😜 


Likes

Comments

Är så otroligt trött och slutkörd på energi att jag knappt vet vad jag heter. Ännu en sömnlös natt där tankarna far runt som en virvelvind i huvudet. Det är dom mest löjliga sakerna till iakttagelser som får en att fundera ännu mer än innan. Tröttheten och den dåliga självkänslan börjar verkligen ta ut sin rätt och förpestar min tillvaro till den milda grad att jag snart inte orkar bry mig. Känslan av att vara vilsen växer och ensamheten börjar kännas tydligare trots att jag har min familj här hemma.

Det har sitt pris att ha sin familj/släkt över 30 mil bort. Mina föräldrar kommer inte upp lika ofta längre utan nu är det vi som åker till deras stuga istället och umgås där. Kan dock sakna när mamma kom upp en vecka eller två. Det händer inte längre förutom när vi skulle ha lilleman då var hon här i nästan 4 veckor då jag gick över tiden. Men dom 2 sista veckorna tyckte hon var jobbiga då hon ville hem igen. Förstår det, borta bra men hemma bäst heter det ju av en anledning. Sen har min bror också fått barn som hon längtade efter.

Jag valde att flytta 30 mil pga kärleken, men i samma veva som jag flyttade så är det ingen annan i min familj, mer än mina föräldrar, som kommer och hälsar på. Det känns som om jag inte är viktig längre och att jag "straffas" ut av dom andra. Vad gör jag för fel? Varför vill ingen längre umgås med mig? Även när vi träffas allihopa så känner jag mig så otroligt utanför. 😔

Likes

Comments