fy vad jobbigt det har varit på sistone.

som vanligt mäter jag mitt icke välmående i ting i vardagen.

exempelvis: de två dygnen som passerade då pappa opererades, var nedsövd, var svårtkontaktbar övriga timmar - jag streckkollade första säsongen av American Horror Story. och det en ska veta om mig då är att jag inte kan hantera skräck för fem öre, det kan vara så vidrigt att jag mår fysiskt illa i dygn efteråt. men om en redan upplever livet så vidrigt att det fysiska illamåendet konstant infinner sig så kan skräck faktiskt hjälpa. det var som att känslorna tog ut varandra och jag satt där helt känslolös istället.

men övrig tid känner jag mig så jävla ensam i det hela. det är väl mitt högkänsliga jag som kanske överdriver befintlig situation, men det har verkligen känts som att hela min värld är upp och ner. som att det hela tiden skvimpar över i den där jävla bägaren som kallas livet. jag är på en bristningsgräns hela tiden och jag måste hantera slag mot de mest känslorika delarna av min hjärna hela tiden.

vill skrika åt alla att "FATTAR NI INTE VAD JAG GÅR IGENOM?!! KÄNNER NI MIG ENS NÄR NI INTE FATTAR ATT DET VIKTIGASTE JAG HAR ÄR I FARA? ATT DEN ENDA STABILA PUNKT JAG HAR ATT LUTA MIG MOT SVAJAR?"

men förmodligen fattar ni visst det, och förmodligen finns ni där, men jag blockerar ut. för ingenting hjälper just nu, mer än att vara hos honom.

och jag fattar ju att det blir bra. allting. men det finns en sak som bara ska vara som den alltid varit, och det är pappa. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments