​jag och min long known vapendragare hängde i Prag i några dagar i somras. Prag är hennes stad - and she made me love it. vi besökte x antal pubar, var kulturella på Beer Museum samt Sex Machine Museum och garvade oss igenom varenda gata i gamla stan. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

fy vad jobbigt det har varit på sistone.

som vanligt mäter jag mitt icke välmående i ting i vardagen.

exempelvis: de två dygnen som passerade då pappa opererades, var nedsövd, var svårtkontaktbar övriga timmar - jag streckkollade första säsongen av American Horror Story. och det en ska veta om mig då är att jag inte kan hantera skräck för fem öre, det kan vara så vidrigt att jag mår fysiskt illa i dygn efteråt. men om en redan upplever livet så vidrigt att det fysiska illamåendet konstant infinner sig så kan skräck faktiskt hjälpa. det var som att känslorna tog ut varandra och jag satt där helt känslolös istället.

men övrig tid känner jag mig så jävla ensam i det hela. det är väl mitt högkänsliga jag som kanske överdriver befintlig situation, men det har verkligen känts som att hela min värld är upp och ner. som att det hela tiden skvimpar över i den där jävla bägaren som kallas livet. jag är på en bristningsgräns hela tiden och jag måste hantera slag mot de mest känslorika delarna av min hjärna hela tiden.

vill skrika åt alla att "FATTAR NI INTE VAD JAG GÅR IGENOM?!! KÄNNER NI MIG ENS NÄR NI INTE FATTAR ATT DET VIKTIGASTE JAG HAR ÄR I FARA? ATT DEN ENDA STABILA PUNKT JAG HAR ATT LUTA MIG MOT SVAJAR?"

men förmodligen fattar ni visst det, och förmodligen finns ni där, men jag blockerar ut. för ingenting hjälper just nu, mer än att vara hos honom.

och jag fattar ju att det blir bra. allting. men det finns en sak som bara ska vara som den alltid varit, och det är pappa. 

Likes

Comments

​Absolutely loved it. Vill bila genom Montenegro, Albanien, Kroatien någon gång i mitt liv. *putting it on ma bucket list*

Likes

Comments

stressar genom länder och landskap istället för att luta mig tillbaka som jag lovat mig själv
nu när tredje terminen är klar och godkänd liksom
jag skulle inte planera så mycket.

hade fem minuter hemma igår
fyra timmar och en natts sömn hemma förra söndagen
kommer ha en natts sömn och 6 timmar hemma på onsdag


kanske gör jag såhär för att jag brukade älska det höga tempot och snabba förflyttningarna
men jag gör änte dä längre

eller jo säkert, men inte när jag är en virvelvind inombords så det syns på utsidan. ser härjad ut.

har typ bara haft roligheter för mig hela juni
men tittar i kalendern och suckar högt
för det ser ut som massa måsten när de står nedskrivna där
förut ritade jag ballonger och sånt efter det som var roligt
nu står evenemang och resor i svart färg precis som jobb och skola.
och så har det känts också, färglöst.

MEN.
ska rycka upp mig.
igår sjöng Håkan en av mina favvolåtar för mig live och den kändes som en käftsmäll.
pianointrot till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger kastade mig in i verkligheten. allt stannade upp och jag kände äntligen för en stund att jag levde i nuet. ögonen blev vattniga direkt och jag kände mig underbart fängslad i några minuter. efter det var jag lite lättare till mods - och känner så ännu. så nu ska jag hålla kvar vid denna känslan. prata med mina blommor och tomatplantor, läsa ikapp peppiga bloggar, lyssna på First Aid Kit inför måndagen och låta kaffebryggaren gå varm under dagen här hemma i mitt.




Likes

Comments

jag önskar jag hade skrivit mer från tiden jag var med dig

inte bara om att det vara så himla bra allting å sånt där självklart

jag vill minnas hur dina kyssar smakade

eller hur det kändes att ligga bredvid dig bland vita lakan i en sextongradig AC

att sitta tätt bakom dig på en motorcykel och blåsa genom dina hemtrakter som är den totala kontrasten till mina egna

inse att bland dessa slingriga gator, risfält och fiskmarknader har du trampat runt på en cykel liksom jag trampat runt på en cykel bland granar, första frosten och rödmålade trähus


du hejar på dina barndomsvänner på tagalog

jag slänger ur mig lite svenska svordomar ibland eller ett herregud när du chockar mig

jag minns för du säger alltid typ Hejrengoud när du imiterar mig

du stryker runt med sådan avslappnad kroppshållning
men den är inte sådär ocharmlig och slö utan ryggen är rak och armarna löst hängande

du går väldigt likt dina bröder


du kysser ett kors som hänger på backspegeln när du passerar familjens kyrka

här hemma hänger pojkarna wunderbaum-granar på sina backspeglar

din pappa hade en ABBA-skiva i bilen. han älskade ABBA och Eagles

jag tycker om att åka runt och lyssna på ABBA i er bil och titta på allt som skiljer oss åt genom fönstret


jag tycker ändå vi passar ihop

mycket för att du ser så jäkla chockad ut när en österrikare säger att européer inte tror på spöken eller det övernaturliga, att de bara tror på pengar

för att du kommer in och kollar till mig cirka var femtonde minut när jag storknar av värmen mellan 12-16

för att enda gången vi bråkat var när du var så jävla arg å ledsen över att du inte kan bara sätta dig på ett plan och åka till mig så som jag kan göra

för att du bar min väska (och din egen) ner för ett berg medan jag halvsvimmat ragglade bakom dig

och för att enda anledningen till att jag tog mig upp för det var du


och ändå överväger jag varenda dag att avsluta oss

samtidigt som något tydligen håller mig ifrån att göra det.




Likes

Comments

nouw, hej!

nu har inte jag bloggat på ett tag. och det känns, det känns i fingrarna för jag har också haft uppehåll från skolan ett tag och fingrarna smeker inte macen som de sig bör. det här är ju dock mitt första inlägg här, så HEJ.


jag är mitt i det där tjugotvå-åriga kaoset som jag knappast tror jag är ensam om att genomleva. där ena halvan av de en känner skaffar hus och skapar nya människor medan den andra halvan pillar navelludd och bor hos föräldrar och är immuna att känna stress. 


jag tänkte att det skulle bli kul att presentera sig, för på det sättet ser jag ju var jag står här i livet! det är inte alltid en stannar upp och faktiskt sätter ord på exakt platsen tiden rollen en är i. men jag är i alla fall inne på andra terminen på sjuksköterskeprogrammet, jag lever på ca 70kvm - ensam. jag har en så kallad pojkvän som bor 9729km ifrån mig och det är en lång historia men när vi är tillsammans är vi jäkligt fina. jag frågade precis min bästis om hon tror att de tar in tjugotvå-åringar på demensboenden om det är akut men nu pratar vi om att den av oss som först märker av att den andra i hög ålder börjar bli dement, har ansvar att se till att vi snabbt som satan tar ut vår jäkla pension och lämnar landet för att aldrig återvända, så vi kan leva lyckliga i resten av våra förvirrade dagar.

 har insett att en asbra sak med att bo ensam är att en kan sitta på kvällarna och klinka på gitarren och sjunga. det gör mig lugn. i plugghysterin och identitetskrisarna. försöker lära mig att säga nej, att jag inte räcker till åt alla hela tiden och det är väl livets hårda skola för min del. samt att ge fan i att spontant boka biljett till Filippinerna och dra om fem minuter. men aja, kriga med mig. WE GON HAVE SO MUCH FUN.


Laters
L

Likes

Comments