Dags att försöka sätta ord på resan som jag gjorde, resan till London som blev ett galet äventyr i mitt liv!

Fredagen den 6:e Oktober var det så dags att röra sig mot Köpenhamn för att ta flyget över till London, en dröm som jag länge har haft blev äntligen sann! Strax efter 11 kom min bror och plockade upp mig för att köra mig till flygplatsen, jag var både nervös och förväntansfull men mest nervös! Skulle jag verkligen klara detta på helt egen hand? Jodå så klart! När vi väl svängde in vid flygplatsen så kände jag en märklig känsla i kroppen, det var faktiskt sant och jag log lite så där fånigt ni vet så där som man gör när man är så där lagom stolt över sig själv! Kramade om min bror och sa hejdå för att sedan gå med bestämda steg in mot terminalen! Väl där inne försökte jag förstå hur jag skulle göra, hittade en trevlig man som jobbade på flygplatsen, frågade honom om hur jag skulle göra och han visade mig, dock så funkade det inte att checka in själv så blev visad vart jag skulle gå så att det blev rätt! Väl framme vid incheckningen så gick allt som på räls, när jag satte väskan på rullbandet som sedan skulle få min väska ombord på planet så kändes det plötsligt verkligt! Där stod jag nu med mitt handbagage och flygbiljetten i min hand! Herre jösses! Nu var mitt äventyr på gång, det största äventyret någonsin! Jag gick upp en trappa för att gå mot säkerhetskontrollen! När jag väl insåg att jag klarat även den delen och blivit grön så började jag gå mot rätt del av flygplatsen! Nu satt jag plötsligt vid rätt vänthall och väntade på ombordstigning på planet och avgång! Jag var nästan tvungen att nypa mig själv i armen, det var verkligt, det var nu som det hände! Där satt jag bland en massa andra människor som skulle med på samma plan och mot samma destination - London!
När vi sedan klivit ombord så rullade planet ut mot startbanan och plötsligt tar det fart och äntligen var planet i luften! Ett lyckorus spred sig genom hela kroppen och det liksom kittlades i hela magen! Jag försökte fokusera på allt och lite till, för nog var det ändå lite läskigt där uppe i det blå! Men jag fixade det!
Och efter 2 timmar i luften så landade vi äntligen tryggt och säkert på Heathrow flygplats! Äntligen! Äntligen befann jag mig i London!! Det var helt ofattbart!

Jag hämtade mitt bagage och följde skyltarna som det stod "Taxi" på så att jag kunde åka till hotellet!
När jag väl fått tag på en taxi så klivit in i den så började chauffören prata med mig! Herre Gud! Han pratar med mig hur ska jag göra nu?? Jösses min engelska är skitkass, men jag tänkte det får bära eller brista! Men hör och häpna det gick ju hur bra som helst och den trevliga chauffören berömde min engelska!
Under hela taxiresan från flygplatsen till hotellet så pratade vi, han berättade en massa spännande saker om London, saker som jag inte fick missa och saker som jag skulle passa mig för! Medan vi åkte där efter gatorna där det för övrigt var vänstertrafik (Tänkte att herre gud vi kör på fel sida utav vägen! Haha! Men nä det var rätt även om det kändes bakvänt.) så passerade vi många spännande byggnader bland annat Londons äldsta bryggeri;

"Fuller’s föddes 1845 genom ett partnerskap mellan familjerna Fuller, Smith och Turner. Bryggeriet ligger kvar på samma plats vid Themsens strand, där man bryggt öl i över 350 år."


Vi passerade även höghuset som brann nu i år; "Branden i Grenfell Tower var en brand som bröt ut vid 00:50-tiden, lokal tid, natten mot 14 juni 2017 i 24-våningshuset Grenfell Tower i North Kensington, London. 81 människor befaras ha mist livet i branden."

Att åka förbi det huset som för övrigt står där som ett svart skal var lite skrämmande. Taxichauffören berättade att många turister brukar vara där och fota! Skrämmande tanke och lite obehagligt! Varför vill man fota en sådan byggnad där så många har dött? 😞 Känns liksom inte riktigt okej! Men ja...
Men efter att vi åkt genom halva London vilket kändes som en evighet så var vi äntligen framme utanför entrén till hotellet, London Hilton Hotell! Wow! Magiskt! Jag betalde min resa och fick hjälp med att komma ur bilen. Jag klev in på hotellet, gick fram till receptionen för att checka in. Fick min nyckel till rummet och tog hissen upp till min våning. Drog nyckeln genom låset och öppnade dörren och en glädje infann sig! Jag satte mina väskor på den ena sängen och började se mig omkring i rummet! Hade hoppats på bättre utsikt dock istället för en vägg haha! Jag måste ha någon slags otur när det gäller hotell och dess utsikt! Samma visa i Malmö när jag bodde där på hotell! Men rummet var i övrigt helt fantastiskt! Jag hade badkar i badrummet vilket jag givetvis var tvungen att lägga mig! Man måste ju passa på medan man kan!
Ringde på roomservice och beställde upp en flaska öl bara för att jag kunde! Sedan tänkte jag att jag skulle se mig omkring i området närmast hotellet! Hittade en liten mysig butik där jag köpte lite souvenirer som jag kunde ta med mig hem, tänkte ta mig en öl inne på en pub men såg ut att vara smockat med folk där inne så jag hoppade över det. Jag var ändå rätt trött efter resan så ville mest gå tillbaka till hotellet! Men innan jag gick tillbaka så sprang jag in på en affär och handlade mig en sallad och lite annans smått och gott! Dem sålde alkohol på affären haha och för mig var det som en aha upplevelse! 😂 Jag var bara tvungen att köpa med mig en cider som där stod "Elk Warning" wtf! Haha!
Väl uppe på mitt rum igen så åt jag lite innan jag bestämde mig för att krypa ner till kojs!

Jag vaknade i skaplig tid på lördagen, klädde på mig för att gå ner och äta frukost! Alltså wow! Vilken frukost! Mums! Jag orkade inte särskilt mycket men jag njöt verkligen utav den!
Därefter gick jag upp på rummet för att slappa innan det var dags för att träffa Sandra från Malmö Pride! Jag hade turen att hon nyligen flyttat till London så vi bestämde för att hänga lite tillsammans under Lördagen! Perfekt! Vi gick först till ett mysigt fik, båda behövde kaffe i oss innan vi kunde göra något annat! En massa surr och en massa skratt blev det! Så underbart att få hänga med henne några timmar! Vi hade sjukt kul! Vi gick längs Oxford Street och herre jösses vilken gata, massor utav affärer och massor utav människor överallt! Målet var Dr Martens store där jag ville kolla på kängor!! Och jag tror jag var tvungen att bita mig själv i läppen, alltså jag var i himlen! Och man kunde nog inte undgå att se glädjen i mina ögon av att jag befann mig där! Det var som en stor dröm! När vi väl var klara där så gick vi vidare och hamnade i en annan liten affär där dem sålde en massa London relaterade prylar! Allt från kläder till prydnadssaker! Passade på att köpa lite. Därefter gick vi vidare mot Primark, ett gigantisk varuhus (lite som Ullared) där det fanns allt och lite till! Och jag har nog aldrig någonsin sett så många människor på ett och samma ställe! 🙈 Helt galet liksom! Därefter tog vi en Londonbuss till hotellet så att jag kunde lämna mina saker på rummet för att sedan gå iväg och äta fish and chips och det var hur gott som helst men mäktigt, jag fick inte ens i mig hela portionen! Helt galet! Därefter gick vi in på puben som låg precis bredvid, jag beställde en London Pilsner och helt ärligt så var den faktiskt jävligt god! Sandra beställde en cider som tydligen inte alls var lika god. 😞 Därefter sa vi hejdå och kramade om varandra, hon skulle med bussen hem och jag skulle gå tillbaka mot hotellet! Väl uppe på rummet så blev det till att packa och fixa inför hemresan. Jag ville verkligen inte lämna London, men jag var tvungen i alla fall för den här gången.

Morgonen efter alltså på söndagen var jag tvungen att ta en taxi mot flygplatsen redan klockan 9:00 för att kunna komma i tid.
Och nu kände jag verkligen att min resa började gå mot sitt slut, mitt äventyr var över för den här gången och jag kände ett viss vemod infinna sig. Men samtidigt skulle det bli skönt att få komma hem till mina älskade bebisar.
När jag kom till flygplatsen så checkade jag in, gick igenom säkerhetskontrollen för att sedan kunna köpa frukost innan flyget skulle lyfta.
Väl framme på flygplatsen i Köpenhamn fick jag vänta en stund på min skjuts som skulle komma. Och när jag väl var hemma så kändes det enormt konstigt, jag var ju nyss i London och nu var jag hemma. Plötsligt känns Skåne väldigt fjuttigt! 😂 Och jag har kommit fram till att jag trivs bland människor, jag trivs där det är liv och rörelse och där jag blir en i mängden! Jag vill resa mer, se mig omkring! Det här var bara början på något ännu större! Världen ligger vid mina fötter och skrivande stund planerar jag redan för nästa resa mot London! Jag måste tillbaka! Jag vill uppleva mer och se
mer utav London! ❤️

Den här resan fick mig att inse saker och ting, den fick mig att våga och den fick mig att växa som människa! Mitt självförtroende ökade markant! Och jag kan inte annat än å vara stolt över mig själv! 🙌🏻

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Som Alf Robertson sjunger i låten "Sol och värme" så känns det inom mig just nu. Det känns som om jag ska gå sönder både på insidan och utsidan och allt känns så otroligt tungt. Hjärtat slår hårt som om det när som helst skulle kunna explodera och tårarna är inte långt borta. Det gör ont. Fruktansvärt ont.

När mörkret nu har sjunkit ned
Går jag stilla genom rummet
Och många känslor drar i mig
Vad ska framtiden ge?
För det arvet du ska bära
Kan bli tungt att ta med sig
Kommer frågor? Kommer klander?
Kommer misstanke om svek?

Visst är det så att att när mörkret har lagt sig och jag sakta går där hemma i min ensamhet så hinner känslorna komma fram. En efter en så drar dem i mig och försöker sabba mina tankar. Känslorna svallar över och allt känns som ett enda stort kaos och själv så känns det som om jag blir totalt handlingsförlamad. Jag kan inte styra det som finns längre, inte just då och inte just nu. Och som han sjunger, "vad ska framtiden ge" ja det har jag frågat mig många många gånger. Men jag har liksom aldrig hittat något bra svar, inte förrän nu om jag ska vara ärlig. För jag har nog aldrig vetat vad jag vill med mitt liv, jag har aldrig vetat vad jag vill bli när jag blir stor. Men nu vet jag. Ja i alla fall lite mer än då. Jag är inte lika rastlös som då, jag är inte vilsen nu som då. Men allt går så fort och jag hinner liksom inte med. Snälla dra i handbromsen. Jag vill hinna med att andas och njuta också av det som händer och sker runtomkring mig. Jag vill hinna se vad jag gör, hinna se framstegen som jag gör. Det får inte gå så här fort som det faktiskt gör. Jag känner ju inte igen mig själv. Och det är något som skrämmer mig, varför vet jag inte för det är ju faktiskt det här jag alltid ha velat, att få må bra och leva livet! Men ändå, det skrämmer mig.
Klart att det alltid kommer frågor, frågor som det ibland inte finns några svar på utan som förblir frågor. Kommer klander och kommer misstanke om svek? Jodå, klander kommer i form av att jag klandrar mig själv för det jag har ställt till med, att jag inte gjorde något tidigare. Klander kommer alltid att finnas där och även känslor om svek. För många har svikit mig genom åren. Svek som har gjort ont och som sårat mig mer än vad någon kan förstå, vissa svek har gjort att jag ibland har svårt att lita på andra och allra helst mig själv. 😔 Det är tungt nu.

Solen som gick ner i kväll
Den ska skina för dig, kära
Och fågelns frihet ska nog visa väg
Och det ska bli
Mycket ljus och mycket värme
Tro och hopp det får du med dig
Många tårar, tunga stunder
är jag rädd för att det blir
När solen jagar natten bort
Så kryper du intill mig
Jag gömmer alla tunga tankar
Som var där igår
I liv och skratt du frågar mej
Om regnet och om solen
Och svaren som jag ger dig
Hade inte jag igår


Ibland önskar jag bara att jag kunde stoppa alla känslorna i en ask och slänga bort det som är jobbigt och det som gör ont. Jag önskar bara att någon kunde lägga alla bitarna på plats, så att jag kunde känna mig hel. För även om jag kanske känner mig hel just nu så är jag långt ifrån hel. Jag har mycket kvar att rota i innan jag kan släppa taget och gå vidare med mitt liv. Även om jag har gjort en otrolig utveckling och resa bara sedan flytten ner till Skåne. En flytt som jag på många sätt och vis faktiskt behövde, kanske mer än någonsin för att jag just ska kunna gå vidare och börja leva.
Jag släppte på mina egna spärrar, jag släppte på min egna rutiner och skapade mig det liv jag länge önskat mig. Här har jag ändå fått känna vad frihet är.
Här har jag kunnat utvecklas och fått mig ett liv och jag ångrar ingenting! Det är här jag hör hemma. Det är här jag vill leva och det är här jag vill dö! ❤️
Jag trodde aldrig ALDRIG någonsin att jag kunde må som jag gör trots att det ibland är tunga stunder och många tårar. Men jag lever och det är det som är huvudsaken! Jag tar för mig utav livet, jag prövar saker som jag förr trodde var omöjliga! Jag är jag och ibland gör det bara så himla ont!

Och jag saknar inte mitt gamla jag överhuvudtaget, jag saknar inte heller mitt gamla liv som jag levde där uppe i Norrland. Hade jag valt att stanna kvar så hade jag absolut inte levt länge till. Så nog är jag allt tacksam för det liv jag har fått chansen till här nere. 🙏🏻

Likes

Comments

Kärlek, kan vara både underbart men också jävligt skrämmande. Hur tacklar man sina egna känslor? Hur gör man för att våga släppa in någon annan i sitt liv när man knappt kan släppa in sig själv i det. Varför ska det kännas så förbannat skrämmande för? Och varför kan man inte ta emot kärlek och allra helst ge kärlek?
Svaret vet jag nog redan, och det känns otroligt frustrerande. När man under hela sitt liv bara blivit sviken gång på gång utav dem som skulle visa mig vad kärlek var. Som skulle berätta hur ont det kan göra, hur jävla underbart allt kan vara.
Jag hatar att känna känslan av att behöva fly, jag är livrädd för att ta steget bakåt och skjuta ifrån mig det som är just kärlek och då menar jag verkligen livrädd!

Jag är rädd för att såra, säga fel och allra helst göra fel. Minnena från förr sitter kvar i bakhuvudet. Rädslan av hur det kändes då när människor som inte hade rätten till min kropp ändå förgrep sig på mig. Jag hade inte gett min tillåtelse till att låta dem kladda på mig, jag hade inte gett dem tillåtelse att leka med min kropp! Dem sabbade allt den dagen, det året.
Dem sabbade min chans till att våga älska och bli älskad igen. Dem sabbade allt för mig och det gör ont, jävligt ont. Jag vill kunna känna lycka och glädje i ett förhållande. Jag vill inte behöva känna rädsla och smuts. För jag känner mig faktiskt både smutsig och äcklig. Jag vill inte att någon ska röra vid, jag vill inte låta någon se min sargade kropp.
Visst utsidan är bara ett skal sägs det och att det sägs också att insidan är det som räknas.

Jag känner bara att jag vill kräkas. Jag vill springa mil efter mil tills benen och ja allra helst kroppen inte orkar mer. Jag vill springa tills jag stupar. Jag vill springa tills mitt skrik har tystnat. Jag vill springa tills tårarna tagit slut.

Varför ska jag känna så här? Varför?
Jag vill ju bara känna lycka över att vara kär, jag vill kunna känna glädje att få ligga i någons armar och bara känna den underbara känslan av finnas till och bli älskad för att jag är jag! Jag vill kunna känna glädje över att dela mitt liv med någon annan som kanske är som mig. Men det gör så förbannat ont och min egen rädsla skrämmer mig, den skrämmer mig till vettet och det enda jag känner är att jag vill fly från alla känslorna!

Varför svabbade dem mig då när jag bara var ett barn, varför sabbade dem mina chanser till att våga älska?
Jag blir inte klok samtidigt som allt bara bubblar inom mig! Låt mig bara våga känna vad riktig kärlek är utan att det ska skrämma mig.

Kärlek kan vara så otroligt fint men också så otroligt skrämmande och sårbart!

Likes

Comments

Allt går så fort, jag hinner inte ens blinka innan nästa grej slår ner mig med full kraft.
Farfar har somnat in och vandrat vidare till en bättre plats än denna. Men det gör ont. Fruktansvärt ont. Men samtidigt är jag tacksam över att jag faktiskt hann med att träffa honom i början på året, att jag hann med att få ge honom den där kramen som jag så länge hade velat göra. Just nu känner jag mig bara så otroligt tom. Tom på luft. Tom på ord. Tom på känslor. Jag känner mig trasig på något vis. Men för både hans och pappas skull tänker jag kämpa! Kämpa för att livet för oss alla ska bli så bra som möjligt! Två hjältar i mina ögon har nu lämnat detta livet på bara kort tid.
Det sägs att sorgen aldrig går över men att man lär sig att hantera den. Men jag vet inte om jag kan tro på det. Inte nu.

Älskade älskade farfar, vila i frid! ❤️

Likes

Comments

Tänk om någon bara kunde förstå, förstå den där gnagande känslan av tomhet som finns inom mig.

Tänk om någon bara kunde förstå hur ont det gör, hur jag varje dag kämpar och kämpar för att inte falla. Saknaden gör fruktansvärt ont. Jag trodde inte det kunde göra så ont att sakna någon. Men vet ni, trots att det gått så pass många år sedan sist jag såg han min hjälte min förebild, han som alltid har funnits där i mina tankar så är denna saknaden enorm. Vissa stunder vet jag knappt vad jag ska göra för att inte rasa ihop en i en hög. Jag försöker varje dag att bita ihop, försöker acceptera men det är svårt, förbannat svårt. Att förlora en förälder är bland det värsta jag varit med om. Jag fattar inte, jag förstår inte. Varje minut försöker jag andas, varje sekund försöker jag överleva och varje dag försöker jag förstå. Men jag vill inte förstå, jag kan inte förstå. Om någon bara kunde förstå mina känslor. Om någon bara kunde förstå hur jävla ont det gör och hur tomt och ensamt livet känns! Tårarna kommer stup i ett, jag hindrar dem inte, jag låter dem falla för jag vet att det känns bättre för ett tag då. Det värsta släpper liksom då. Om så bara för stunden.

Panikattackerna löser av varandra.
Ångesten kommer som en käftsmäll.
Jag rasar ihop.
Jag försöker andas.
Fokusera.
Kämpa.
Kroppen skakar.
Adrenalinet ökar.
Hjärtat känns som om det ska gå sönder vilken minut som helst.
Ensamheten kryper sig inpå.
Jag ser minnena passera förbi.
Blundar.
Vill minnas
de bra stunderna.
Glädjen.
Skrattet.
Känslan av att bli omfamnad.
Känslan av sitta i hans knä.
Livet är ingen dans på rosor precis.
Jag måste få sörja.
Jag måste få sakna.
Jag måste få bearbeta
för att kunna förstå.
Sakta släpper ångesten sitt grepp.
Paniken släpper.
Tårarna börjar ta slut.
Andningen blir lättare.
Jag känner mig helt slut.

När jag promenerar runt i byn så känns det som om jag när som helst ska stöta på han. Människornas blickar. Rädslan i kroppen sprider sig. Förstår dem tänker jag? Vet dem vem jag är? Plötsligt måste jag sätta mig ner för att ta en paus. Drar ett bloss och funderar, tänker och minns. Försöker få fram bilder i mitt huvud, vem personerna jag möter är. Hur deras ansiktsuttryck är. Vilka är dem alla som jag möter? Vilka är dem människorna som ler stort och säger hej i förbifarten där vi möts efter vägen? Vilka är alla människorna jag möter?
Mina frågor snurrar, mina tankar snurrar. Du försvann så plötsligt, jag hann inte ens förstå. Jag var inte beredd. Men kan man någonsin vara beredd? Kan vara förberedd inför det som är döden?
Jag hade så många frågor men inga svar.
Jag ångrar att jag inte ringde det där samtalet som jag ville, jag ångrar att jag inte skrev det där brevet som jag så gärna ville skriva. Jag ångrar mig för att jag aldrig tog mod till mig...att du inte fick lära känna mig...
Livet är orättvist, så fruktansvärt jävla orättvist.
Om någon bara kunde förstå varför min ångest skrämmer mig, om någon bara kunde förstå varför mina tankar skrämmer mig.

Älskade älskade pappa, förlåt mig för alla mina snedsteg och misstag! Förlåt för allt!
Jag älskar och saknar dig så!
Då, nu och för alltid! ❤️


Likes

Comments

Fy sjutton vad jag saknar dig pappa, varje dag är en kamp. En smärtsam sådan. Jag önskar så att allt var annorlunda, att jag hade ringt det där samtalet som jag så länge ville göra. Jag önskar så att jag hade skrivit det där brevet som jag tänkte göra. Jag ångrar mig djupt att jag aldrig valde att ta kontakt. Men jag vågade inte. Och nu är det försent. Jag försöker varje dag att minnas dig för den du var. Du är min hjälte, du är min förebild oavsett. Jag älskar dig pappa nu och för alltid! ❤️

Detta var min pappas bil och det är som om han lever kvar inne den. Jag kan nästan ta på minnena. Jag nästan känna honom sitta där stolt i bilen bakom ratten. Älskade pappa.

Likes

Comments

Jag tänkte dela med mig av en hemlighet, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur för den delen. Men jag känner att det är dags för mig att sluta gömma mig bakom ett hörn, sluta låtsas och börja leva istället som den jag vill vara och som den jag känner att jag är. Det är inte ett lätt beslut som jag väljer att ta, det är inte heller lätt att släppa på hemligheten som jag levt med sedan 28 år tillbaka. Detta är något som jag valt att aldrig berätta...inte för någon och jag tror att en del av mitt mående bottnar i min hemlighet. Så, nu tar jag ett djupt andetag och hoppas på att jag ska kunna formulera mig rätt.

Så...vart börjar jag eller jag menar i vilken ände börjar jag i så att allt hänger ihop. Äh, det är lika bra att köra på det får bli som det blir. Beredd? Det är då inte jag i alla fall men det får bära eller brista för jag pallar inte att ljuga för mig själv eller andra längre.

Alltsedan jag var liten så har jag stuckit ut, jag har liksom aldrig riktigt passat in i den berömda boxen. Jag har alltid valt att gå min egen väg även om det kanske stundtals visat sig inte varit den bästa. Men jag har alltid gjort mitt bästa för att göra andra nöjda och alltid och då menar jag verkligen alltid satt alla andra före mig. Hur det gick för mig eller hur jag mådde det brydde jag mig inte om. Redan när jag var 7 år fattade jag att jag inte var som alla andra. Jag minns varje gång jag klippte av mina dockor håret, eller bröt av deras armar och ben. Jag hatade att leka med dockor, jag ville istället göra det som pojkarna gjorde så som bygga kojor i skogen eller leka med bilar och lego. Det var mycket roligare än nå dumma dockor. Men att leka med pojkarna i skogen och hjälpa dem med att bygga kojor fick jag inte, för jag var ju en tjej och tjejer kunde inte bygga kojor.
Det finns ett minne som jag alltid kommer att minnas med en viss sorg och uppgivenhet. Jag hade bestämt mig för att gå och leka med pojkarna i skogen, jag frågade om jag fick vara med, men så klart så fick jag inte det.

- Du är ingen pojke, så du får inte vara med.
- Jag är visst en pojke!
- Nej, det är du inte alls du är en tjej och tjejer kan inte bygga kojor.
- Jag är visst en pojke, också drog jag ner mina byxor för att bevisa dem.

Givetvis var detta inte alls rätt av mig att göra, men jag var bara 8 år. Inom mig visste jag att jag hade rätt för jag var en pojke så det så! Men jag berättade aldrig det för någon för jag trodde att det var fel på mig.

Men så när jag fyllde 11 år och mina bröst började växa och mensen kom igång så var det som ett jävla övergrepp. Det var inte alls rätt och sakta men säkert började jag må dåligt. Brösten var inte mina. Dem skulle inte vara där. Och dem har fått mig att gråta ex antal gånger. Jag har försökt att skada dem på alla möjliga sätt bara för att jag har hatat dem så mycket. Men jag kunde aldrig säga sanningen till någon.

För snart ett år sedan satt jag på ett samtal med min läkare, min samtalskontakt och min dåvarande kontaktperson, där jag berättade att jag ville operera bort mina bröst och genast frågade dem mig om det är så att jag ville operera om mig? Eh, nej det var inte så jag menade. Alltså jag menade, jag ville bara ta bort brösten. Men jag ville ju även ta bort livmodern och mina äggstockar för att slippa mensen. För är det något som jag verkligen lider extremt mycket av så är det just mensen. Varje gång den kommer igång blir jag nedstämd och det känns som om ett rent jävla övergrepp varje gång...samtalet där hos läkaren blev mest bara kaos. Jag kunde inte släppa på min hemlighet inte då och där. För jag var rädd, jag var feg. Vad skulle människor tro om mig om det kom fram. Samtalet gick över till något helt annat och hemligheten valde jag att fortsätta hålla för mig själv.

Vi backar tiden. Jag minns så väl när jag var liten och satt där med saxen i högsta hugg. Jag skulle klippa mig själv och jag tyckte att jag faktiskt gjorde det riktigt bra. Men så klart var det ju ingen annan som tyckte det. Istället blev man utskälld för så där gjorde man bara inte, jag kunde ju inte sitta där och klippa bort mina fina guldlockar. Men jag hatade ju mina lockar! Jag ville inte ha dem. Jag tänkte att någon annan kunde få dem, någon som kanske behövde dem mer än mig. Då var jag 5-6 år. Jag kommer inte ihåg exakt. Men när jag blev tonåring så klippte jag mig alltmer och mer mig själv genom att raka skallen. Jag har alltid klippt mig själv, snaggat skulle det vara för då trivdes jag med mig själv.

För fyra år sedan om jag inte missminner mig så valde jag att komma ut ur garderoben. Jag berättade då med stolthet att jag var flata och tyckte om tjejer. Responsen som jag då fick gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Men det var kanske inte riktigt så jag hade tänkt mig. Jag levde nästan så som jag kände, jag mådde bra och det kändes som en sten lyftes av från mina axklar. Men jag mådde ändå inte bra och kunde ändå inte känna glädje. Det var inte rätt, något stämde inte! Jag hade ju kommit ut för jag visste ju att det var tjejer jag tyckte om men ändå kändes det inte rätt. Jag hade inte varit riktigt ärlig mot mig själv och jag riktigt hatade mig själv för det!

Men för ett år sedan valde jag att återigen berätta något, nu berättade jag att jag var intergender, att jag varken kände mig som en tjej eller kille och ville bli kallad för pronomen "hen".
Så, då var jag ju nästan i hamn. Men jag skämdes fortfarande. Så in i helvete. Jag var fortfarande inte ärlig mot mig själv. Hur jävla svårt skulle det vara att bara berätta? Varför berättade jag bara inte rakt ut istället för att plåga mig själv? Jag avskydde mig själv så oerhört mycket! Men så var jag på en föreläsning för ett tag sedan där en kvinna föreläste om sin sons resa från att vara född som tjej men som tillslut blev den han kände att han var! Föreläsningen tog så hårt mig så jag fick bita mig själv i läppen ett flertal gånger. Det var som om hon stod där och berättade om mig. När föreläsningen var över så köpte jag hennes bok, gick fram och bytte några ord medan jag fick boken signerad. Där och då var första gången som jag vågade erkänna och berätta för någon utomstående. Plötsligt var inte min hemlighet bara min utan någon visste om den. Det mötet stärkte mig otroligt mycket på många plan. Nu ville jag berätta för hel världen men hur i helvete skulle jag våga. Hur skulle jag våga? Tänk om folk skulle tro att jag var knäpp!

Men nu sitter jag ju här och skriver detta, antagligen har du redan förstått vart jag vill komma någonstans med detta inlägg, eller så förstår du ingenting.
Men det är dags för mig att komma ut på riktigt ur den där förbaskade garderoben!

Hej jag heter Sophia och jag är transsexuell, jag är född i fel kropp men har valt att fortsätta leva med min kropp som den är.

(Även om det ibland är otroligt smärtsamt och frustrerande!)

Jag bytte namn från Linda till Sophia i ett desperat försök att fly från mig själv och mina egna tankar. Namnet säger egentligen inte ett skit om vem du är, namnet är bara ett namn. Det är hur man väljer att leva utåt sett som är den betydelsefulla biten. Jag är jag och kan du inte acceptera mig som den jag är så behöver du inte låtsas vara min vän heller. Jag kommer aldrig att ändra mig för någon annans skull. ✌🏻❤️



Likes

Comments

En bild som min bror delade med sig till mig med ett grymt bra budskap! ❤️
När dagarna ibland känns tuffa så tar jag fram denna bilden för att påminna mig själv om att livet är så jävla mycket mer!

Likes

Comments

Har idag haft en grym dag med bästavän. Vi åkte till Triangeln inne i Malmö för en dag med shopping och lite mat. Jag lyckades fynda en hel del, det mesta på rea. Så helt enkelt en lyckad dag! ❤️

Nu avslutar jag dagen med Maria Wern på TV4 och ett glas vitt vin! För det är jag tamejtusan värd.

Likes

Comments

Idag var så dagen äntligen kommen, dagen som jag hade längtat efter. Jag hade ställt väckarklockan för att kunna ta mig upp i tid men orolig som jag var över att jag inte skulle vakna så ringde min bror mig också kring 08:15 för att kolla av att jag verkligen hade vaknat. Jag skulle hinna med att både äta frukost och duscha innan jag skulle iväg. När jag var klar och redo för avfärd så gick jag bort mot busshållplatsen, bussen gick 09.35 och resan mot Malmö påbörjades. När jag kom fram dit jag skulle så sprang jag in på en kiosk för att köpa mig en dricka som jag kunde ha med mig dit jag skulle och när jag väl var klar inne på kiosken så var det nu dags att försöka leta mig fram till stället som jag skulle till. Det var faktiskt relativt enkelt att ta sig dit så det var inga problem. När jag väl hade hittat fram så var jag tvungen att röka en eller två cigg innan jag kunde gå in. Jag hade ju ändå bra om tid innan det var dags för mig. När jag hade fimpat ciggen så klev jag in genom dörren och plötsligt var jag där - hos Bröderna Bläck och just idag skulle en speciell tatuering komma på plats. Jag har varit väldigt hemlighetsfull när det gäller vad jag skulle tatuerara. Bara några få visste.

Han som skulle tatuera mig var grymt trevlig så jag kände mig rejält trygg. Sedan var det dags, han tryckte dit själva mallen på huden, jag kollade och godkände. Och innan vi började så sa han: Jag beklagar.
Jag tackade och la mig på britsen.
Sedan hörde jag honom säga: Är du redo i så fall kör vi!
Därefter var vi igång.

Medan han jobbade med tatueringen så låg jag där och tänkte på pappa. Älskade underbara pappa. Och ja, tatueringen var en minnestatuering. Efter lite drygt två timmar var vi klara och när jag äntligen fick se den så vart det ett hav av känslor inom mig. Både glädje och sorg.

Pappa kommer nu vara med mig hela tiden och jag hoppas att han ler från sin himmel! För han är saknad, grymt saknad. 🖤

Likes

Comments