Header
View tracker

Jag trodde inte jag skulle skriva de här orden på länge, om ens någonsin, men idag saknar jag att vara gravid. Jag saknar min fina mage, att varje morgon kolla mig i spegeln för att se hur den såg ut och om den blivit större, stoltheten jag kände vart jag än gick över att jag bar på vårt lilla mirakel. Jag saknar att känna de där små rörelserna, att ta Simons hand, lägga den på min mage och bara ligga där helt tysta och känna hur vårt barn rör sig. Det var så otroligt häftigt och underbart!

Jag och Simon satt och kollade filmer från graviditeten tidigare ikväll, och jag kunde bara tänka på hur fantastiskt det är att vår lilla Lykke faktiskt legat där inne i min mage och blivit sådär perfekt och fin. När jag var gravid var jag avundsjuk på alla som fått sina fina bebisar, nu kan jag känna mig avundsjuk på allt det fina de som är gravida har framför sig. Att varje dag känna hur ens mirakel rör sig runt där inne, funderingarna på vem hon eller han är och kommer att se ut. Och det där första mötet med sin lilla son eller dotter. Just de där ögonblicket då hon landade på mitt bröst och Simons tårar började rinna - det hade jag velat uppleva varenda dag. Helt obeskrivlig känsla och kärlek!

Nej, nu ska jag lämna memorie lane och försöka vagga vår lilla dotter till sömns. Just nu ligger hon i mitt knä och halvsover, men det krävs lite vaggning och action från den här mamman för att hon ska somna ordentligt. Godnatt!

En bild från tidigare idag. Det där med att somna i obekväma ställningar har aldrig förr varit så lätt som nu när man fått barn!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vår lilla kärleksklump är nu 6 veckor, har precis passerat 5 kilosstrecket och börjat le lite varje dag. Det händer så mycket nu, och det händer så himla snabbt! Vi älskar att se vår lilla utvecklas och är så stolta som vi bara kan bli, och samtidigt som vi längtar efter att uppleva alla de saker som ska hända den kommande tiden kan man inte hjälpa att få lite panik över hur snabbt allt går och att den tiden som varit faktiskt aldrig kommer igen. Det gäller verkligen att njuta av varenda dag med henne, för dagen därpå har hon blivit större och gör nya saker.

Tänk vilken resa vi har framför oss, jag och Simon - vi ska få lov att följa Lykke genom livet och allt det bär med sig. Vi ska få se henne utvecklas, växa och bli en självständig tjej. Vår lilla lilla älskling, så mycket mer mening och kärlek du gett våra liv.

Likes

Comments

View tracker

Något jag och Simon har lovat varandra sen den dagen vi fick ett plus på stickan är att vi aldrig genom denna resa ska glömma bort varandra. Vi ska fortsätta umgås, skratta, prata, mysa och fortsätta berätta för varandra varenda dag hur mycket vi älskar och uppskattar varandra - det har vi gjort sen dagen vi blev tillsammans och det ska vi göra livet ut. I det nya småbarnslivet är det svårt, det är jättesvårt att hitta tiden för varandra och man kan inte förvänta sig att kunna visa varandra uppskattning och kärlek på samma sätt som tidigare. Vi har hittat nya sätt, det låter nog hemskt men sätt som går snabbare och är "mindre" än tidigare. Nya sätt som passar in i den nya vardagen.

Det är väldigt enkelt att visa varandra kärlek när Lykke är glad och nöjd, då sitter vi där med leenden på läpparna och bara njuter av vårt lilla underverk och av varandra. Det är de utmanande perioderna med gnäll och skrik som kan bli tuffa. Till exempel så säger vi att vi älskar varandra varje gång vi lämnar över Lykke under natten när hon inte vill sova eller är ledsen - hur griniga, trötta, uppgivna eller frustrerade vi än känner oss. Små gester, ord, komplimanger, leenden och uppmuntrande blickar gör att vi aldrig glömmer bort att vi är ett team inte bara genom lyckan Lykke ger oss utan även genom de tuffa stunderna med skrik och sömnbrist. Det gäller att vara varandras trygghet, att hjälpas åt och stötta varandra genom hela denna fantastiska resan med allt den har att erbjuda.

Jag skulle inte vilja göra denna resa med någon annan än Simon, det finns ingen annan än honom jag vill ha i mitt team. Jag är så tacksam för honom, för vår helt magiska dotter och för det liv vi nu lever samt har framför oss. Jag är så lycklig och tacksam över min familj, och stolt över det team vi är.

Likes

Comments

Det där med att hinna skriva var inte alltför lätt. Känns som att jag har en bebis på armen 20 timmar om dygnet och att jag resterande timmar försöker sova. Riktigt så är det ju inte, framförallt inte när Simon är hemma för då hjälper han ju till med allt han kan. Men de timmar jag och Lykke är ensamma hemma så kräver hon all uppmärksamhet, vilken jag självklart också vill ge henne. Vår underbara lilla tjej. Just nu ligger hon här i knäet och halvsover, Simon har varit uppe sen 05 med henne och sen vid 07 tog jag över en sväng. Vi ska iväg till Länsförsäkringar om en timme och prata pengar och försäkringar, så vi försöker båda få lite sömn innan vi ska iväg.

Något man verkligen blir som förälder är effektiv när man väl måste vara det, Sen jag kom upp i morse har jag först och främst matat henne i ca 15 minuter, därefter gick jag lite smidigt på toa med en bebis på ena armen, när jag sen satt där kräkte hon ner mina byxor och ben så sen torkade jag lite smidigt upp hennes kräk medan jag drog av mig ett par byxor och satte på mig ett par nya (fortfarande med henne på ena armen lite sådär halvt gnällig för hon tyckte att mamma bökade runt för mycket), därefter har jag lyckats sätta igång en tvättmaskin, trösta en ledsen bebis, dricka kaffe, ta på mig deodorant (vilket aldrig förr varit en kamp, men när man försöker göra det med en arm upptagen tenderar det att komma precis där man inte vill att det ska) och nu sitter jag här med mer kaffe och försöker få ihop ett blogginlägg. 

Dock kan den där effektiviteten och försöken att planera sin vardag snabbt försvinna i det blå, det slår liksom inte fel utan Lykke brukar spara både kräk och bajsblöjor tills vi har bytt om till de kläder vi tänkt åka någonstans i eller tills vi är påväg ut genom dörren. Då är de bara att gå in igen och hitta nya kläder till oss alla - och så är man helt plötsligt 10 minuter senare på det. Charmen med småbarnslivet (och utmaningen för mig med kontroll- och strukturbehov)! 

Inser att jag inte direkt kommer läsa igenom mina inlägg innan jag lägger upp dom så som jag brukar göra, det finns det helt enkelt inte tid för - så ni får ha överseende om några meningar eller ord inte riktigt hänger ihop. Nu ska jag mysa lite med Lykke och se om jag lyckas få henne att somna ordentligt innan vi ska iväg!

Vår lilla gosunge!

Likes

Comments

Under graviditeten hade jag intrycket av att alla landade i sin roll som mamma så fort det lilla underverket tittade ut. Att direkt när barnet ligger där på magen så är man en mamma. Och så är det ju såklart i praktiken, men för mig hängde inte alla känslor med på en gång. Jag är helt säker på att jag inte är ensam i det, men det finns en bild av att allt måste vara perfekt från allra första sekund vilket inte helt överensstämmer med verkligheten för många. Missförstå mig inte, direkt när jag såg vår Lykke kände jag en kärlek större än jag trodde var möjlig och när jag såg Simon med henne i sina armar grät jag av lycka och kärlek för att det var just han som satt där som pappa med vår dotter i armarna. Det var självklart att just hon skulle komma till oss och att hon var VÅR, men det tog någon vecka innan jag kände mig som en mamma.

Jag gick igenom svåra babyblues första veckan när Lykke var här, jag grät var och varannan dag på grund av absolut ingenting. Och sen grät jag ännu mer för att jag tänkte att jag ju borde sväva på ett rosa moln av lycka. Dock hade jag läst på mycket under graviditeten om just babyblues och alla de känslostormar som kan komma efter en förlossning så jag visste att det jag gick igenom var normalt, men i stunden gjorde det ingenting lättare. Först nu efter 3-4 veckor upplever jag att jag landat i rollen som mamma, jag har äntligen förstått att Lykke är min alldeles egna dotter och att jag kommer få lov att uppfostra henne och följa henne i livet tillsammans med Simon.

Att vara den första i ett kompis-gäng som får barn är heller inte lätt, det finns ingen att dela känslorna med för det finns ingen som förstår hur det känns. Varken de känslor som uppstår under graviditeten eller som nybliven förälder. Som tur är har jag lärt känna andra fina mammor under denna tiden samt haft en jättebra barnmorska som jag har kunnat dela alla känslorna med, att förstå att man inte är ensam och framförallt att ledsamheten man kan uppleva går över har varit väldigt skönt. Och att prata om sina känslor har jag lärt mig är något av det viktigaste man kan göra när man är mitt i det, att stänga inne vad man känner gör allt ännu värre.

Nu sitter jag här hemma med vår 4 veckor gamla dotter och känner hur kärleken för henne växer för var sekund. Att vara mamma är det största jag någonsin upplevt och jag tvivlar på att jag någonsin kommer få känna en så mäktig känsla igen. För vår älskade dotter kommer jag göra allt jag kan varenda dag i resten av mitt liv. 

Likes

Comments

Hon är här! Just i detta nu sitter jag med vår älskade dotter i min famn, hon snarkar sådär sött som bara hon kan och får mitt hjärta att smälta varenda sekund. Den 12 september klockan 08.02 tittade hon ut, 3620 g tung och 50 cm lång. Alldeles alldeles perfekt med andra ord. Jag har de senaste dagarna känt mig lite sugen på att börja skriva här i bloggen igen, vissa dagar finns det absolut ingen tid över medan vår lilla tjej andra dagar kan sova 4-5 timmar i sträck och då har denna mamman gott om tid att skriva. Det finns så mycket jag vill dela med mig av nu, så mycket jag vill skriva om och så många känslor som bubblar inom mig vilka hade varit sköna att få ut svart på vitt.

Att jag inte har skrivit här på länge beror på att jag helt enkelt inte känt att jag haft tiden eller orken. Under graviditeten gick livet i ett, sommaren försvann på ingen tid alls då vi var iväg på en massa mysiga semestrar och weekends och flytten sysselsatte oss för fullt den också. Men nu har vi kommit på plats, på alla sätt och vis. Vår dotter är nu snart en månad och vi har börjat landa i vardagen igen, några rutiner kan jag inte påstå att vi fått men vi har i alla fall börjat vänja oss vid småbarnslivet och rollen som föräldrar. Det kommer nog ta sin tid innan det helt sjunker in - att Simon är pappa och jag är en mamma. Att jag och mannen jag älskar mer än ord kan beskriva tillsammans är föräldrar. Och inte bara vilka föräldrar som helst, utan föräldrar till just vår lilla älskade Lykke.

Nu vaknar den här lilla underbara ungen så då får datorn stängas ner, vi ska äta och sen sova när det passar den här lilla damen. En bild från tidigare idag, finns inget finare än att titta på dessa två tillsammans. Min lilla familj. 

Likes

Comments

Så mycket har hänt sen jag sist skrev i den här bloggen. Var precis inne och kollade mina gamla inlägg, och såg att det sista är från den 17/6. Snart 3 månader sedan. Jag sitter just nu i soffan i vår nya underbara lägenhet, gravid i vecka 40 och bara väntar på att vår lilla tjej ska vilja komma ut och träffa oss. Jag försöker att hålla mig igång, göra saker, träffa kompisar, planera barnrummet och så mycket annat för att inte hela tiden fokusera på förlossningen. Tänker att ju mer jag vill och desto mer jag "stressar" över att jag vill att den ska komma igång - desto längre tid kommer det säkert ta. Det är nu 5 dagar tills beräknad födsel, men jag försöker tänka att jag lika gärna kan gå över tiden för att inte bli allt för besviken när den 7/9 är här. Eftersom man max får lov att gå över tiden 2 veckor här så är min "tröst" att det den 7 i så fall kommer vara max 2 veckor tills vi får se vår lilla dotter.

Graviditeten är fortfarande underbar, jag kan bara klaga över en jobbig halsbränna och över mina onda händer - förutom det mår jag hur bra som helst. Jag försöker njuta av magen så länge den finns kvar, vet att jag kommer ångra mig annars efteråt. Hon kommer när hon är redo, så enkelt är det! Vi har kommit till ro i nya lägenheten också, enda som saknas är lite småmöbler samt inredning till barnrummet. Första veckan vi bodde här målade vi om i de flesta rummen, fräschade upp med en vit färg och täckte över alla små skav och liknande som vi hittade. Känns så himla skönt att vi kommit i ordning så snabbt, alla de stora grejerna ville vi så gärna ha klart innan hon tittar ut och det har vi också lyckats med.

Nu ska jag fortsätta kolla The good wife och sen antagligen baka lite, har börjat fylla frysen med både mat och kakor så att vi inte ska behöva tänka eller göra så mycket första tiden efter förlossningen. Att baka och pyssla i köket ger mig dessutom lite lugn i kroppen, och tar bort tankarna från förlossningen. Det är egentligen konstigt - jag längtar så mycket efter att det ska dra igång men samtidigt kan jag nog fortfarande inte riktigt förstå att vi när det väl drar igång kommer komma hem hit med en liten bebis. Med vår lilla bebis. Tror att det kommer vara overkligt till den sekund hon faktiskt ligger där på mitt bröst.

Likes

Comments

​Magen med 10 veckors skillnad. Tänk att vi redan är i vecka 29.. Vecka 30 har alltid känts så himla långt fram för mig och tanken på att vi snart är där är helgalen, men härlig. Vi längtar så och vill att tiden ska gå dubbelt så fort som den gör, vår sommar är som tur är fylld av spännande och mysiga upplevelser så vi hoppas på att den flyger förbi! 

Likes

Comments

Började dagen med ett besök hos barnmorskan, gjorde min glukosbelastning och de "vanliga" kontrollerna. Allt såg jättebra ut och lillan växer som hon ska där inne, väldigt skönt att höra. Mötte sen upp Emma för en dag på Emporia, lyckades faktiskt hitta lite snygga mamma-tröjor som inte satt som tält utan faktiskt satt bra. Och som jag också kan använda sen när magen är borta - känns mycket mer värt pengarna då!! Nu ikväll är Andre här, vi sitter i soffan och tar det lugnt. Killarna kollar fotboll och jag hänger i sovrummet och tar mag-bilder - bra kväll. 

Likes

Comments

Inte varje dag man ser sig själv på bussarna i Malmö.. När jag idag satt och käkade lunch med Emma och Agnes ringde vår mäklare och berättade att buss-reklamen var igång, så när vi var klara sprang vi runt och glodde på alla bussar vi såg. Till slut hittade jag oss på en buss vid Triangeln, helt sjukt! Skrattade rakt ut när jag såg oss, trodde aldrig jag skulle se mitt eget ansikte på en buss. Med tanke på att jag inte alltid är sådär överdrivet glad för att vara med på bild så kan ni förstå att vår mäklare och Simon fick övertala mig ett tag innan jag sa ja till det här haha, men jag är väldigt glad att vi gjorde det. Ett riktigt roligt minne av vår försäljning av lägenheten!

Annars har jag umgåtts med Emma under dagen, sen mötte vi som sagt upp Agnes för en lunch vilket var jättemysigt! Sitter nu hemma i soffan med värk i fötter och rygg efter allt promenerande, det blir en lugn kväll med Simon ikväll. 

Likes

Comments