Pressen från familj och vänner, du ska vara tillgänglig hela tiden, vara alla till lags, göra de stolta, göra rätt val och få ett bra jobb. Du ska jobba och vara aktiv mycket men får skit för att du aldrig är hemma. Du har myskvällar och är ledig några dagar, då är du hemma för på tok för mycket. Stressen och pressen som byggs upp är svårhanterlig.

Jag har enda sen jag var liten haft sån stor prestationsångest. Vad jag än gör och har gjort så känner jag att jag måste prestera på topp hela tiden, gör jag inte det så blir jag besviken på mig själv. Jag måste vara bäst för stunden, just den stunden jag ska prestera så måste allt vara på topp, JAG måste vara på topp.

Det här men prestationsångest har varit sedan jag var jätteliten, kanske 6 år? Som jag nämn förut så visste jag redan vid födseln vad jag ville bli, jag började sjunga när jag kunde prata, började spexa och dansa när jag kunde gå. Det har fallit sig naturligt i mitt liv, inga konstigheter alls.

När jag var liten var jag väldigt aktiv i olika sporter. Jag gick på fotboll, innebandy, gymnastik och dans. Tog även några få sånglektioner då och då.

Jag kommer ihåg de gångerna vi förlorade på våra fotbolls och innebandymatcher. Hur besviken och arg jag var. Dels för att jag är världens sämsta förlorare men också för att jag kände att jag inte gjorde tillräckligt bra ifrån mig.

Jag kommer ihåg en gång på dansen. Vi skulle lära oss en ny koreografi. I vanliga fall lär jag mig koreografer väldigt snabbt men inte denna gång. Stegen gick inte in, jag gjorde fel, takten var fel etc. Min danslärare som för övrigt är den bästa dansläraren man kan ha frågade vad som var felet för hon var ju van att jag kunde allt på en gång. Hon gjorde det såklart med glimten i ögat och jag skrattade. Men att en gång av alla gånger gjorde jag lite fel så blev jag besviken på mig själv för att jag inte presterade på topp.

Jag kommer ihåg i 9:an. Det är lucia och jag ska sjunga solo i kyrkan. Jag var så nervös men ställde mig där och sjöng ”Tärnans Visa” en sån otroligt fin låt. Jag sjunger låten och känner när jag var klar att, detta var inte bra. Det var inte alls bra. Många kom fram och sa sen att de tyckte att jag var duktig men ni vet när man absolut inte är nöjd själv och det spelar ingen som helst roll vad någon annan säger, så var det just då. Min prestationsångest var enorm och jag blev inte alls stolt över min prestation.

Jag kommer ihåg när jag började gymnasiet. Jag gick teaterlinjen på Kulturama. Många av mina klasskompisar hade stått på en teaterscen innan. Första året på gymnasiet var jag rätt blyg när det gällde att ställa sig på scenen och spela. Jag ville inte att alla skulle titta och att jag skulle göra fel, det var min största rädsla. Nu i efterhand vet jag att man aldrig kan göra fel inom teatern, aldrig. Skillnaden från första året och sista året var att jag ville stå på scen, jag flög upp för att jag ville synas och höras mest.

En temin andra året skulle vi göra både barnteater och Shakespeare i skolan. Det var så kul och lärorikt. Jag funkar såhär att när jag ska spela teater för publik så går jag in i rollen ut på scenen, spelar pjäsen sen går jag ut. När jag väl kommer bakom scenen så har jag ingen som helst aning om hur jag agerade, hur mina repliker kom fram, om publiken skrattade, grät eller applåderade. Jag stänger av totalt och fokuserar bara på rollen. Jag kom backstage och sa till mina motspelare att ingen i publiken applåderade då de fick har förklarat att alla i hela publiken gjorde det. Sjukt!

Under ett av våra uppspel av Shakespeares pjäser så hade jag en monolog. För er som inte vet, en monolog är en lite längre text som du läser själv inte mot någon som en dialog. Hur som helst, första föreställningen och sista texten alltså monologen var min innan scenen tog slut. Jag råkade då säga den sista meningen i mitten av monologen och när det gäller Shakespeares pjäser så kan man inte rädda det, inte improvisera eller nåt utan det är bara gatt avsluta scenen där och då på ett snyggt sätt. Efter det sprang jag in på toaletten och grät. Jag var allt annat än nöjd över min prestation där.

Egentligen är det bara att skaka av sig gå upp på nästa föreställning och leverera bättre, så är det. Men där och då kände jag mig bara så dålig.

Jag kommer ihåg i sommras när jag var och hälsade på en kompis i Thailand. Vi skulle åka och äta på en supermysig restaurang som låg vid vattnet. Jättefint! Vi hade varit där och ätit förut och det var alltid en tjej som stod på scenen som fanns där och sjöng. Tänkte när vi var där sista gången att jag också ville stå där. Ena sidan av mig skrek ”nej!!” andra sidan skrek ”joo”. jag hade inte sjungit på scen eller offentligt över huvudtaget på 4 år, men det slutade med att jag stod där uppe och sjöng en låt på svenska. Efter jag sjungit så skrek det nu i hela huvudet ”nej varför gjorde du det”. Inte för att skylla på det men hörde varken mig själv när jag sjöng och volymen i micken var för låg, och då kan det blir svårare när man väl sjunger. Denna gången är en av de gångerna jag haft mest prestationsångest och när jag klev av scenen så var jag så besviken över att jag hade underpresterat så enormt så jag ville bara åka hem till lägenheten och dra täcket över mig och glömma allt. Jag är en sån person som inte tycker någonting är särskilt pinsamt men denna gång…usch bara jag tänker på det så ryser det i kroppen.

Jag vet redan nu att jag inte kommer kunna göra min familj och mina vänner stolta hela tiden. De kommer inte vara stolta över alla val jag gör i livet, vilket jobb jag vill ha och hur jag vill leva mitt liv, men vet ni, det gör ingenting bara jag är stolt över de val jag gör för det är det som faktiskt  räknas.

Prestationsångesten följer mig dagligen mer eller mindre i saker jag gör och det måste jag jobba på. Den kommer aldrig försvinna men jag vet att den kan bli bättre. Allt kan bli bättre, bara man kämpar!


Puss

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Metoo...
Det tar emot så fruktansvärt att säga dessa ord.
Nu som denna hashtag går runt på sociala medier, tv etc så är det så otroligt modiga, starka och fina människor som öppnar upp sig och delar med sig av det de har varit med om. Får dock så ont i hjärtat att det är så många människor som blivit utsatta för sexuella trakasserier, våldtäkter etc, och extra ont i mitt hjärta gör det att en stor majoritet av mina vänner också blivit utsatta.

Det är hemskt att se och höra men så otroligt viktigt att prata om detta problem vi har i samhället.
Det är INTE kul att personer som visslar efter en när man går förbi.
Det är INTE kul när personer som tar på en utan ens vilja.
Det är INTE kul när man bli tvingad till grejer man inte vill.

Ett nej är alltid ett NEJ. Det är inte ett ”ja”, inte ett ”kanske”, inte ett ”vet inte” det är ett NEJ!
Ett enkelt ord på tre bokstäver......NEJ,....NEJ NEJ NEJ NEJ.

Det är egentligen nu jag också vill öppna upp mig och skriva av mig...jag vill, jag vill så mycket men jag vågar inte av olika skäl. Det sitter så långt in och det är inte förens nu jag blir påmind igen om hela händelsen som jag aldrig berättat för någon. Det är så svårt att prata om sådana här grejer som sitter så långt inne och jag vet att jag inte är ensam i att tycka det. Någonstans måste man egentligen ta mod till sig och berätta....jag ska, snart är jag redo.
Det jag vill komma fram till nu och säga är iallafall att du är aldrig ensam. Lova att ta hand om varandra, prata, stötta och visa kärlek. Tillsammans är vi starka.

Kärlek till er!


Likes

Comments

Jag tror att vi alla mer eller mindre kan kan vara rätt dömande mot andra människor ibland. Ofta går vi på första intrycket eftersom det är viktigt för många och faller inte personen oss i smaken så kan vi lätt gå och bli dömande. Håller ni inte med?

Det är ofta de offentliga personerna blir offren då det är många som ska tycka och tänka om dem. Självklart får vi en uppfattning av det vi ser på tv och kan bara gå utifrån det men ärligt talat så känner vi ju inte personen privat, utan bara det hen har visat av sig själv på tv och sociala medier.

Ett väldigt bra exempel är realityserier och dokusåpor som visas på tv. Det finns mycket blandade åsikter om dessa program.
Många anser att skulle man ställa upp i ett sådant program så är man en korkad människa. De ska tydligen skämmas för att de är med och förnedrar sig tv. De har inte mycket uppe i huvudet som ens ställer upp i ett sånt program etc är bara några fördomar som kretsar kring detta.
Det kan vara personer som inte ens sett programmet men väljer att både döma det och deltagarna som ställt upp i det utan att personen ens har gett chansen och blida en egen uppfattning.
Jag menar inte att alla ska gilla dokusåpor och alla ska gilla deltagarna som gör programmet möjligt MEN ge det en chans innan du dömer. Kolla på programmet och är det inget för dig, sluta kolla men då har du ändå gett det en chans.

En grej till, att gå in i ett program och vara sig själv är absolut inte lätt, alla kameror, nya människor, långt hemifrån, pressen att prestera och göra bra tv och att ha i bakhuvudet alla fördomar som tillkommer efter deras medverkan etc. Det är inte lätt. All skit så de får ta tycker jag inte är rimligt. Jag vet inte vad som utlöst detta och varför det blivit en big deal och så dömande men jag tycker att det är sjukt. Ge alla en chans och NEJ du kan inte älska alla människor men döm inte så lätt. Det är inte rättvist.

Sen finns det absolut personer som lägger på sig en roll och gör allt för att provocera i tv, och det är jag fullt medveten om. Man kan bara "döma" av vad man ser, självklart. Klart man kan tro att personen är så i verkligheten också som den är på tv och det får ju faktiskt den personen ta sen, men menar bara, ge alla en chans och ibland kanske man måste ge fler än en chans, kanske två, tre till och med. Något jag tror att jag och vi alla måste tänka en gång extra på.

Puss

Likes

Comments

För ungefär en månad sedan skulle jag och min kompis iväg till ett hotell i Thailand och fotas. Jag skulle följa med och agera lite stylist, smakråd men framförallt som ett stöd när hon skulle stå framför kameran.
Vi träffade fotografen som min kompis sen tidigare kände, valde outfits, bytte om och fotade.
Då vi skulle fota i olika miljöer så fick vi tillträde till flera olika platser på hotellet. Underbar utsikt och helt underbart vackert överallt, framförallt min kompis som verkligen strålade på varenda bild vi tog.

Jag vill punktera att under dessa 5-6 timmar vi höll på så fick min kompis direktiv att stå i olika positioner och ställningar och vissa av de tyckte jag inte alls var passande och jag såg på min kompis att hon inte var lika bekväm med dessa ställningar, då hon är avslappnad och bekväm framför kameran annars.
Att stå på alla fyra i en trapp och svanka kändes inte relevant där så jag var tvungen att säga ifrån och att vi kanske kunde prova en annan pose.
Det var inte en stor grej men där och då och nu när jag tänker på det så känns det så fel och framförallt så förnedrande och förminskande. Att hon skulle stå där, på alla fyra för att se sexig och bli förminskad av en man? Nej där fick jag helt enkelt säga ifrån.

När vi nästan var klara och skulle ta de sista bilderna så yttrar plötligt fotografen något i stil med
"Detta är för min privata portfolio och för din pojkvän, dessa bilder är till oss, tänk så"

Ursäkta mig vad sa du nyss?

Det var lite som att hon poserar där som något objekt för att sedan männen ska ha något vackert att titta på och bli tillfredsställda av. Hör ni hur sjukt detta låter? Min mage vrider sig när jag tänker på att min kompis blev sedd i ögonen och fick dessa ord kastade rakt i ansikte. Att han kan ha det på sitt samvete och kan formulera dessa ord och inte må dåligt över det? Att säga det som en självklarhet och inte ens reflektera över vad han just sagt.

Man kan tänka att "detta är ju ingen big deal" fast jo jag tycker faktist det och speciellt i den situationen min kompis infann sig i.

Stå framför en kamera och posera är svårare än man tror. Det är inte bara att ställa sig där rakt upp och ner sen blir allt bra. Det är så hårt jobb och det tar på krafterna att ha modellat en hel dag och speciellt i en otroligt värme på ca 38 grader. Sen att göra det i badkläder och ändå vara stolt, självsäker och fokuserad är bara det svårt. Då att få höra dessa ord, att min kompis skulle ha stått där och posera enbart för fotografen och hennes pojkvän, förstår ni hur liten och maktlös man kan känna sig? Jag kände mig maktlös och liten bara av att höra detta sägas till min kompis, då kan ni ju tänka vad hon kanske kände. Detta gjorde hon för hennes skull. Hon ställde sig och posera för hennes skull. Hon tog bilderna för hennes skull och absolut ingen annans.

Jag kände att jag bara ville dela med mig av denna händelse då jag tycker att ni pojkar, killar, män, gubbar ska ta och tänka en gång extra, gärna två gånger innan ni yttrar er. Hoppas att ni får en tankeställare som gör att ni ändrar er syn och håller inne era idiotiska kommentarer. Tack på förhand.






Likes

Comments

Vara en förebild. Jag kan tycka att det har blivit en väldigt viktig sak i vårt samhälle idag.
Hur ofta har vi inte fått höra
"Du ska vara en bra förebild för de yngre och bidra med gott exempel" och ofta är det ju faktist de officiella personerna som blir mest drabbade.
"Nu är du ju faktist en officiell person och då måste du tänka efter vad du gör för tänk på att du har många unga följare som som ser upp till dig"
Som att bara för att man råkat bli en officiell människa så ska man ha andra principer än vi "icke kända"?

Nu vill jag inte nämna denna kändis namn men uppmärksamma situationen som skedde.
En svensk ung kvinnlig sångerska la upp på en bild på sin instagram där hon satt på en uteservering med ett glas vin och ett ciggpaket som låg i ena hörnet. Jag läste kommentarerna och jag minns inte hur många kommentarer som var ungefär...

"Inte så smart att få med ciggpaketet"
"Du ska vara en förebild för dina följare så du kanske inte skulle lagt upp den här bilden"
"Det är inte bra att röka"
"Nej röker du, snälla sluta"

Var bara några av alla kommentarer som jag läste under bilder.

Jag tänker lite såhär, hon är en otroligt bra sångerska som står upp för sig själv och är en förebild för många av hennes följare men så fort hon nu i detta fall råkade röka eller att ciggpaketet syndes på bilden så var hon plötsligt ingen bra förebild alls. Detta får mig att bli så irriterad. Som om hon ändras pga av en cigg och det sjuka i detta tycker jag är att hennes följare verkligen skriver och påverkar det också. Varför ens analysera det till ett problem?

Ett annat exempel i detta jag vill ta upp är realityserier som jag för övrigt älskar att se på och det är underhållande.

Finns många kända/ icke kända människor som är förebilder för både yngre och äldre, på sociala medier, officiella personer, sin familj, sina vänner, eller du kanske är en förebild för dig själv.
Min familj och mina vänner är mina förebilder på många olika sätt. De inspirerar mig och framförallt tycker jag att de är så modiga som vågar vara sig själva.

Vi säger att en person som inte är offentlig har ändå ganska många följare på instagram. Det är en person som sprider glädje, bra energi, bjuder på sig själv och vill hjälpa andra. Folk ser den personen som en förebild, förståeligt. Personen medverkar i ett realityprogram och plötsligt är hen ingen förebild lägre.

"Hur kan man ens söka till ett sånt program?"
"De framställer sig själva som korkade"
"Du kommer få den stämpeln då, är det verkligen så du vill ha det hela livet?"
Osv osv, jag får seriöst skavsår i mina öron....

En person som ställer upp i ett program, går in med huvudet högt, bjuder på sig själv och bara försöker vara sig själv är ingen bra förebild bara för att hen medverkar i ett program?

Var är logiken?

Jag blir så jäkla less på dessa fördomar. Personer som åker från sin familj och vänner för ett äventyr och får minnen för livet. Personer som vågar söka och vara med i programmen. Personer som försöker och vågar vara sig själva. Personer som vågar yttra sina åsikter och stå för dem. Personer som är stolta över sig själva.
Är inte det att vara en BRA förebild?

Ja absolut det är mycket sex, fest och alkohol men går du på en hemmafest en fredagkväll så är det exakt samma sak fast utan kameror. Alla ni som har gått på hemmafester, är ni också dåliga förebilder då?

Sen får man ha i baktanken också att det sitter ett team dag och natt och filmar allt som sedan klipps ihop till korta avsnitt. Vi får inte se allt som händer och allt som är filmat. Det är så mycket de väljer att klippa bort. De kan till och med välja lite hur personer kommer framstå i Tv sen och vinkla på ett litet konstigt sätt ibland MEN det gör inte att du får rätten att döma om du framförallt inte ens tagit dig tid att kolla på programmet. Folk är inte korkade och allmänt tröga människor bara för att dom är med i ett litet program.
Det jag egentligen vill komma till är att bara för att någon gör något som inte passar dig i smaken och som du inte gillar så är de fortfarande ingen dålig förebild för det. De är också människor, de gör vad de vill och låt dem.



Likes

Comments

Finns det någon mall för hur man ska vara? Vad man får göra? Hur man måste säga saker?

Kan jag säga detta eller låter det fel?

Kan jag göra det här eller kommer folk då tro att jag är konstig?

Vad händer om jag gör såhär?

Vågar jag vara mig själv, tänk om folk inte gillar mig?

Vad ska jag säga om folk frågar detta?

Frågor som jag tror snurrar runt i mångas huvuden, inte bara mitt.

I hela mitt liv sedan jag började förskoleklass tills nu har jag måste försvarat mig och argumenterat för att jag 1, stått upp för mig själv, 2, och bara försökt att vara mig själv. Som alltid och speciellt i grundskolan har jag fått tagit mycket skit av både lärare och elever för att jag vågat stå upp för mig själv och säga vad jag tycker, tänker och öppnat upp mig. Jag har alltid varit en sådan person som säger vad jag tycker och är ärlig mot folk. Tycker jag att någon blir behandlad fel så berättar jag det. Tycker jag att jag blir fel behandlad så säger jag det. Jag tänker inte bara sitta och titta på när allt går fel till.

När jag gick i 6an så var det dags att välja språk i skolan. Superkul tyckte jag och mina kompisar. Spanska blev mitt val men hade jag vetat då det jag vet idag så hade jag aldrig gjort det valet jag gjorde.

Den första tiden på våra spanska lektioner var både lärorika och roliga. Det gick bra för mig, jag var en av de som var duktigast i min grupp. Våran lärare var gullig och snäll, hon hjälpte och förklarade så man förstod. Allt var så bra och det var roligt att gå till dessa lektoner. Sen hände något. Under en senare tid så märket framförallt jag att våran lärare favoriserade vissa elever, behandlade alla olika, kunde himla med ögonen och säga dumma saker. Vi såg det allihopa i gruppen, men ingen sa något. Alla satt där på sin stol och bara tittade på. Ingen vågade säga något, ingen förutom jag. Jag kunde inte sitta och titta på när det var som det var. Jag började säga att jag tyckte att det var fel och jag började ifrågasätta varför hon gjorde som hon gjorde. Allt detta resulterade i 4 års mobbning av min lärare. Hon började hoppa på mig mer och mer för varje dag som gick och jag gick till lektionerna med en klump i magen. Inte för att jag var den utsatta och jag var ledsen över det utan för att jag var rädd, rädd för att det skulle fortsätta. Tillslut började även mina klasskompisar att säga vad de tyckte och att det kändes fel det hon sa och gjorde. Hon började då hoppa på mina kompisar. Det brann inom mig. Jag kunde ta när hon gick på mig men när hon gick på dem andra så sa jag ifrån. Jag vet inte hur många gånger jag har gått ut från lektionen och smällt igen dörren.

Detta hände under ca 4 års tid, två dagar i veckan. Jag kan tänka tillbaka och undra, var det värt det? Var det värt att säga vad jag tyckte var fel, var det verkligen värt 4 år av mobbning? Ja! Ja, det var det för vet ni vad, jag stod upp för mig själv, jag stod upp för mina kompisar och det viktigaste, jag vågade säga ifrån och även fast jag har fått så mycket skit för det så har det stärkt mig som människa och det är erfarenheter som jag tar med mig.


Att vara sig själv. Det låter ju ganska enkelt, eller hur?

"Va bara dig själv så går det bra"

men är det verkligen så enkelt? Det är ju bara att vara sig själv lite, den du är. Jag tror snarare det handlar mer om att våga än​​ att inte försöka. Att våga vara sig själv, våga visa upp att "såhär är jag, och det är okej".

Att våga visa vem man är för en person tycker jag är bland det finaste man kan göra.

Det är så mycket svårare än det låter. Det kanske är en självklarhet för många men ibland kan bara vara sig själv vara det svåraste att visa. Man kan vara rädd för vad folk tycker och tänker om en, att folk skrattar eller himlar med ögonen, glor och pekar, men vet du låt dom peka, låt dom glo och prata om dig för det är just dom människorna som är avundsjuka för att dom aldrig vågat vara dig själv, men du vågar och det sticks i mångas ögon.

Detta får mig att tänka på en händelse som min storebror berättade för mig. Det här var väl kanske 3-4 år sedan i en by utanför Umeå där jag bodde innan jag flyttade hit till Stockholm. Det är ett ganska litet samhälle så alla känner eller vet vilka alla är typ. Iallafall, min storebror är homosexuell och hade under denna period långt hår, hade "tjejkläder", smink och klackar. En av alla dagar var han ute på samhället och gick och som vanligt får han blickar, hån, skratt, och hör viskningar från alla hörn. Folk verkligen stirrar ut honom, allt detta pågrund av att han vågar vara sig själv och vågar se ut som han vill. Han är som sagt van vid att detta men nu märken han verkligen att folk viskar, glor och pekar. Vet ni vad han gör? Han går hem och lägger sig och gråter. Nej, det gör han inte. Han går hem, lockar håret, sminkar sig, byter om till snyggare kläder och tar på så de högsta klackarna och går ut igen. Tar en promenad ut på byn, in på affären, tar en sväng där inne, vickar lite extra på höfterna, ler, går ut och hem igen.

Kom ihåg att de människorna som beter sig så är bara avundsjuka på att just du vågar vara dig själv och de gör allt för att du ska känna dig obekväm och gå in i ditt skal igen, det skal som de är i dagligen. Men vet du, håll huvudet högt, våga mer, gör allt större och bara släpp loss.

För vet du, att våga vara sig själv är den absolut finaste egenskapen man kan ha, och jag vet att alla har den någonstans inom sig, även du.



Likes

Comments

Att känna sig stolt!

Ska det vara så fruktansvärt svårt? Känna att man gjort någonting bra, som man är nöjd och stolt över. Just den känslan har jag aldrig upplevt.

Det är så mycket man kan vara stolt över hos sig själv. Stolt över sin prestation, stolt över hur man ser ut och sin personlighet, stolt över att man har klarat av något eller bara stolt över att man vågar vara sig själv.

Jag tycker att det är svårt att vara stolt över mig själv. Jag vet inte om det är för att jag ständigt och dagligen får höra hur jag ska vara och hur jag inte ska vara. Vad jag ska göra och vad jag inte ska göra, men jag vill ju bara vara mig själv och göra det jag vill, räcker inte det?

Jag har som sagt hella min uppväxt fått höra av vänner, familj, familjevänner, släkt, utomstående och okända, hur jag ska vara och vad jag ska göra. Jag har blivit hånad, retad och utanför. När jag som 9-åring berättade mina högsta drömmar för mina klasskompisar fick jag ofta höra saker som 

"Du kommer aldrig bli det du vill"  

"Sluta drömma, för det kommer aldrig hända" 

"Du är så konstig som ens tänker sådär" 

och ibland fick jag bara ett stort gapskratt rakt i mitt ansikte. När man är 9 år och får höra såna saker av sina klasskompisar var det jobbigt att höra och även om jag inte alltid tog åt mig så det syntes utåt så innerst inne i 9 åriga lilla jag var det någonting som gjorde så ont och det kändes så fel. Jag har sedan jag var 2 år vetat att jag vill bli skådespelerska. Det har varit en självklarhet för mig, jag är född in i det. Alltid när folk har frågat mig vad jag vill jobba med har jag svarat glatt och stolt att "jag vill jobba som skådespelerska" som att det är det självklaraste i denna värld och att man nästan borde se det på mig, så självklart är det.

Under sista terminen i 9an var det dags att söka till gymnasiet. Jag bodde i Umeå då och var helt bestämd på att jag aldrig skulle gå ett gymnasium där, aldrig. Så jag började kolla in gymnasium här i Stocholm och hittade snabbt resultat. Både jag och min mamma åkte ner hit för att göra både teater och dans audition på en av Sveriges bästa estetskolor, Kulturama Gymnasium. Jag sökte bara två linjer, så skulle jag inte komma in så visste jag inte vad jag skulle göra. Dans hade jag hållit på med flera år men jag hade aldrig stått på en teaterscen. Dagen hade kommit och det var dagen för audition på skolan. Både improvisation i grupp, monolog och en intervju väntade och jag var nästa sist ut. Jag var inte så nervös konstigt nog men när dörren öppnades och mitt namn ropades (äntligen?) upp började hjärtat smått bulta lite snabbare. Gick in in i salen och ställde mig rakt upp och ner på golvet och började min monolog. Efter en mening så tappade jag texten. Det som absolut inte fick hända. Jag började om och tappade text ytterligare en gång. Hjärtat gick nu i 180 och inte nog med det, mitt där på det svarta golvet med flera strålkastare på mig så började jag blöda näsblod. Jag sprang ut med gråten i halsen och blod längst hela halsen. Jag grät. Jag grät så jäkla mycket. Mamma kom och tröstade mig och jag kommer ihåg hennes ord så väl. "Du behöver inte göra det här, vi kan åka hem om du vill". Jag torkade tårarna, snöt mig, tog några djupa andetag och sa till mamma att jag måste gå in igen. Sagt och gjort gick jag in i salen med huvudet högt, körde min monolog och min intervju, sen åkte jag hem.

Några veckor senare kom beskeden för antagningarna till gymnasiet. Det kändes som min framtid stod på spel och jag loggade fort in för att se mitt resultat. "Kulturama Gymnasium, teater/skådespelare, första valet, antagen". ANTAGEN. Jag hade alltså kommit in på mitt förstahandsval, och jag hade aldrig stått på en teaterscen förut. Tårarna sprutade och jag kunde inte andas. Jag kände att detta, det var början på allting.

Om vi återgå till alla åsikter och diskussioner jag haft och har även idag när jag pratar om det jobb jag vill ha. Att prata om jobb är ett väldigt känsligt ämne för mig men jag känner att jag vill dela med mig av detta. Jag har som jag skrev lite längre upp alltid blivit hånad av mitt val av yrke, enda sen jag var liten plutt. Jag kan inte komma ihåg hur många gånger folk har frågat mig vad jag vill jobba med och jag svarat och att dom sedan säger "men gumman, ska du inte ha något riktigt jobb så du tjänar bra". Den där meningen har ekat i mitt huvud sedan föralltid och även nu. Att jag fortfarande blir hånad och nu av vuxna för mitt val av jobb gör mig så arg och besviken. Tillslut när man fått höra så mycket skit och fördomar så tänker jag "varför vill jag inte bli advokat eller mäklare, så folk kan vara stolta och inte ifrågasätta mina val". Det blir nästan så jag skäms lite över att ens nämna mina val av jobb och vad jag vill göra.

Här kommer vi tillbaka till, att vara stolt. Varför kan jag inte bara ha huvudet högt och vara stolt över att jag vill jobba med skådespeleri, berätta med ett leende på läpparna och känna mig stolt. Är jag rädd? Rädd för att jag måste försvara mig som jag alltid behövt göra?, rädd för att bli förminskad och satt på plats? Jag vet inte....

Nu när jag bort här i Stockholm så har jag fått så mycket erfarenheter och möjligheter angående det jag vill göra. Jag har medverkat i kortfilmer, tv serier, sketcher i tv program, dansare på sommarkrysset, hårmodell etc. Jag har gjort en del men känner mig inte det minsta stolt över mig själv och min prestation. Redan när jag var liten sa jag till mamma att "någon gång så ska jag stå på Gröna Lund scenen" nu har jag stått där, dansat bakom kända artister i direktsänd tv och jag känner.....inget. Visst det var något av de roligaste jobben jag har gjort men att jag skulle känna mig stolt finns inte. Någonting i mig säger bara att "äsch ingen big deal, det var kul men inget att vara exalterad över". Nej det är ingen big deal men det har ändå varit en liten dröm sedan jag var liten, borde jag inte vara stolt då?

Som sagt ska det vara så fruktansvärt svårt.....att någon gång få vara lite stolt?

Likes

Comments