View tracker

Photos, Vardag

Här är han, vår lilla björnunge. I lördags åkte vi till Strängnäs och hämtade hem utökningen till familjen. Nome är en 10 v gammal Eurasier och har redan upplevt allt från hästar till skotrar. För att vara så liten så är han ganska tuff må jag säga. Det här kommer bli hur bra som helst. Och det bästa är nog att Kevin kommer bli en morgonmänniska till slut 😌🐻

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Häst & Ridning

Prinsen och jag gör faktiskt framsteg. Igår tränade vi i sadeln igen, första gången på flera veckor och det märks skillnad. Han är mer allert för mina hjälper och han LYSSNAR faktiskt på mig. Han blev även skodd igår, något han helst hade sluppit om man frågar honom. Det gick relativt smärtfritt och var ett bra sätt att träna hans tålamod på.
Idag så invigde vi de nya skorna med en timmes tömkörning i djupsnö. Vi var nog lika svettiga båda två.
Äntligen så börjar vi få någon form av samspel och jag känner glädje med honom igen.
För han är ju himla fin, min svanslösa prins.

Likes

Comments

View tracker

Photos

Jag är egentligen ingen vintermänniska, men när snön badar i eftermiddagssol så blir man helt salig. För att inte tala om hur dödligt fotogenisk min man är.

Likes

Comments

Collabs, New In

I samarbete med Buzzador och Garnier SkinActive så jag har fått möjligheten att testa deras nya tillskott "Tissue Mask Moisture Bomb" en ansiktsmask som verkar på djupet.
Jag har, liksom många andra, sk. vinterhud. Jag fått lätt torr och livlös hud under vinterhalvåret. Jag testade denna mask och har på bara 15 minuter fått babylen hud och fått mycket mer lyster.
Masken verkar som sagt i en kvart, den var lätt att applicera och kladdade inte så farligt.
Efter du använt masken så baddar du av överflödig produkt och tadaaa!

Likes

Comments

Häst & Ridning

Så var jag tillbaka i sadeln igen. Och det var en vrång, enveten jättebäbis som väntade mig. Fabbe har kommit in i någon fas där han testar mig. Han har inget tålamod, han har stuckit med mig två gånger och tar bettet hela tiden. Han sätter sig på tvären och tjurar. Vilket gör mig tjurig och så blir vi osams.. någon som har något bra tips på hur vi ska klicka?

Tänk dig att du har en obstinat 5-åring som inte lyssnar för fem öre, och som tycker du är det värsta som hänt världen. Lite så är det, bara att min femåring väger 600 kg och är fullt medveten om det också. Lovely 😌

Så nu tar vi nya tag och från och med denna dag ska jag inleda Jonssons uppfostringsanstalt för hopplösa fall
Over and out

Likes

Comments

Jag har lyckligtvis aldrig varit med om en trafikolycka, tills i lördags..
Jag och Kevin hade varit hos mina föräldrar för att fira min mamma och var på väg hem. Jag körde, jag kände att det bitvis var lite halt och körde därför försiktigt. Vi sitter och pratar om att vi borde lägga på vinterdäcken för att det är ju lite nyckfullt innan vintern har anlänt på riktigt.
5 minuter senare kör vi av vägen. Jag får först en liten sladd som jag lyckas häva, jag saktar ner men när motorbromsen går in så glider bilen emot diket. Jag rattar till vänster och får sladd igen, jag rattar till höger och sen åker vi i en 180 graders kurva emot slänten. Jag ser tallen och accepterar att vi kommer krocka. Det sista jag gör innan vi slår i är att jag vänder mig emot Kevin och skriker förlåt. Jag tänker att jag kommer köra ihjäl oss.
I nästa sekund så slås förardörren in av tallen och jag sitter med backspegeln i famnen. Jag har glas i skorna och i händerna. Jag får panik och måste kolla så att Kevin mår bra. Sen gråter jag, jag är väl i chock och gråter över att jag förstört Kevins bil. Jag försöker gå ut genom den totalförstörda dörren men Kevin får mig att klättra ut på hans sida.
Vi kramar om varandra och sen börjar tankarna cirkulera.
Vi letar reda på min telefon och Kevin går upp till vägen för att stoppa en bil.
Min första tanke är att ringa My, sen mina föräldrar och sen Kevins föräldrar. Jag skakar och känner mig nästan berusad. Jag tittar på trädet och inser att hade vi kommit aning mer åt vänster så hade vi fått trädet rätt i fronten. Fyfan..

Vi får snabbt hjälp från vänner och bekanta, stort stort tack till er!
Vi kommer till akuten utan att få någon speciell hjälp, en undersköterska kollar om vi har glassplitter i händerna eller fötterna. Vi får alltså inte träffa en läkare.
Våra ryggar och nackar undersöks inte..
Vi åker hem. Dagen efter vaknar jag med mer smärta i rygg och nacke, jag känner mig yr och ser suddigt. På måndagen ringer jag till sjukhuset och får träffa en läkare och röntgas. "Det ser ut som att en kota i nacken har blivit förflyttat" Va?
I remissen står det "Diskbråck i halsryggen?" Så vi får en enkel resa till Östersund där vi tillbringat hela dagen.
Jag har nog gjort de flesta möjliga röntgen som går och får lyckligtvis åka hem utan stödkrage och receptbelagda läkemedel.

Jag sitter i bilen på väg hem nu. Jag tänker på vilken jävla tur vi hade. Hur fort det går och hur snabbt det kan vända. Uppskattningsvis gick det 70 km/h när vi åkte av, 70 knyck utan en skråma. Vi hade änglavakt. De där sekunderna innan vi slog i så blev alla problem och småsaker oväsentligt. Man får perspektiv efter en sån sak.

Han som bärgade bilen berättade att han bärgat 3 bilar inkl vår den kvällen..500 meter innan sladden så var marken helt bar. 500 meter gjorde alltså en sån skillnad och 3 dm gjorde skillnad på om vi skulle fått trädet rätt i fronten eller i dörren.

Kör försiktigt.

Likes

Comments