Precis som en tavla med alla färger vill jag leva mitt liv.

Leva

Leva i färgerna

Leva med färgerna

Leva tills färgerna torkar ut

Leva vidare genom tavlan där färgerna är ett starka, vackra och levande

Hur ska jag klara av att leva utan min mamma?

Hur ska jag klara av att leva och se min mamma blir sjukare och sjukare?

Hur ska jag få min mamma att inte vara rädd?

Hur ska jag få min pappa att vara stark, när han ser sin stora kärlek hålla på att förtvina?

Hur ska jag kunna med ett färgstarkt leende leva vidare mitt liv när min mamma inte finns på jorden längre?

Så många frågor, frågor som jag just nu inte vet hur jag ska hantera. Hur kommer det att bli, hur ska jag, vad kommer att hända, vad ska jag göra för att min mamma ska ha det så bra som möjligt och inte ha ont, varför i HELVETET just min älskade mamma, min älskade vän och min älskade förebild.

Jag vill ta din smärta, jag vill ta dina tårar, jag vill ta din rädsla, jag vill ta din sjukdom ifrån dig, mamma.

JAG VILL ATT DU SKA VARA FRISK OCH KUNNA VARA MIN MAMMA SOM FÖRR, MIN MAMMA SOM SKA LEVA HELA MITT LIV.

Jag har ändå ett hopp i mig och en inre djup röst som säger till mig vid dessa stunder att det är ju din mamma du blivit så färgstarkt ifrån, det är ju din mamma du fått din styrka ifrån, det är ju din mamma du fått din vilja att våga leva ifrån. Jag får då ett lugn i mig som ger mig en varmkänsla och som beskriver för mig att min mamma är en superhjälte, en vilde och en krigare som kommer kämpa in i det sista och det kommer hon göra med ett färgstarkt avtryck.

Jag skulle kalla mitt skrivande som en terapi, eller också som en sång, eller mer exakt som en jojk. En färgstark kvinna uttryckte sig att om någon skulle be mig jojka nu skulle jag säga nej, inte för att vara elak eller rädd utan för att det måste komma naturligt och av känslor. Det är också så jag känner när jag skriver, orden kommer när mina känslor kommer naturligt och då blir min jojk äkta.

Linda Jakobsson

Likes

Comments

Rädsla, ångest, stress, ilska, tyngd, ensamhet, vrede, oro, nedslagen, sorgsen.... Jag känner i min kropp, i mitt hjärta att dessa ord inte ska få ta min energi. Men det gör det.. Orden vinner ofta och ibland gömmer dem sig långt inom mig. Jag vill leva som man lär, ta livet som det kommer, lev i nuet och ge kärlek för det föder kärlek. Men i svåra och mörka stunder är det så svårt att kväva orosmolnen. Jag har varit öppen inför min mamma om hur jag mår och bestämde mig ganska snabbt att jag behöver vägledning i hur jag ska kontrollera och kunna hantera min svåra och jobbiga stunder. Jag sökte då upp en KBT mottagning som givit mig olika verktyg i hur jag ska bemöta mina stunder. Ett ord som har hjälpt mig i de svåraste stunder är innerligt. Jag ska vara innerlig mot mig själv. JAG ska våga känna, jag ska våga vara ledsen, våga vara arg och våga vara nedslagen. För om jag kan känna och låta känslorna få ta plats lär jag mig hantera dem. Då kan jag tillåta mig bli nedslagen och sorgsen för att sedan genom innerlig kärlek ifrån min familj och framförallt ifrån min älskade mor vända de jobbiga situationer och faktiskt kunna känna mig lyckosam. Lyckosam för att jag får vara här mitt i livet.

Jag ser på min mamma att sjukdomen äter upp henne sakta men säkert, jag vet inte hur långt eller hur hon kommer att må under hennes sjukdom. Jag vet förloppet och hur det kommer bli i slutet men vi är ju inte där ännu så varför oroa mig? Hennes blick säger ändå till mig att hon mår bra, hon klara det här, hon är stark och hon har ändå livsglädjen kvar. Framförallt när min älskade bror och hans underbara sambo fick deras första barn Nils för ett år sedan, den dagen räddade han oss. Han gav oss liv, hopp och innerlig kärlek. Kan inte vara mer tacksam för att ni förde in Nils till världen Victor och Camilla. Nils du betyder väldigt mycket för mig men jag tror du betyder mer för min mamma, då hon har något att leva för.

I denna stund jag skriver detta forsar tårarna, av kärlek, hjälplöshet och liv. Jag vill leva i nuet, jag vill att min mamma ska bli mormor till mina barn och jag vill att hon ska få bli gammal med min pappa. Men jag få acceptera att hon kommer att vara sjuk men hon är fortfarande min mamma och kommer vara mormor till mina och Jakobs barn och min pappas fru även fast hon har sin sjukdom. Ett begrepp jag har fått lära mig är att man är inte sin sjukdom. Därför tycker jag min mamma är stark som lever fast hon är fast i ett dött hål och kan inte gräva sig upp till friskheten men hon kan däremot leva livet här och nu och på det sättet försöka vara "frisk".

Jag vill även passa på att tacka för att varma och fina hälsningar, det betyder väldigt mycket!

Linda Jakobsson

Likes

Comments

Familj

När hela ens värld bara rasar samman. Hjärtat slår så snabbt, pulsen ökar och ett tryck för bröstet gör att luften inte kommer ner till lungorna. Tårarna rinner som floder på mina kinder. Min kropp bär mig inte längre utan känslorna som sprider sig i kroppen gör att jag måste sätta mig ner på marken.

Om jag ska vara ärlig trodde jag att människor i min närhet var odödliga. Jag har sedan barnsben varit rädd för att någon som jag älskar ska dö. Jag själv är inte rädd för döden. Jag har haft mardrömmar under många år att min farmor som är min bästavän ska dö, men inget jag trott skulle hända henne eller någon annan i min familj men nu har jag inte bara mardrömmar längre utan nu är det min verklighet.

Jag var på mitt arbete, lunchrasten var slut och jag satt i bilen påväg till en kund. Telefonen ringde, såg på skärmen att det var pappa. Jag svarade och möttes av ett hysterisk gråtande. Vänta nu är det pappa? hann jag tänka innan jag hörde han säga de orden jag för alltid kommer minnas med fasa. Vi är påväg hem ifrån läkarbesöket, mamma har fått en obotlig nervsjukdom utbars han hysterisk i telefon. Jag började genast gråta, nu börjar det bli dimmigt i mina tankar, och jag kände inte min kropp längre. Jag kommer ihåg att jag frågade, va? vad säger du? Jag fattade ingenting, mina känslor for omkring i kroppen. Pappa sa att det är bra om du kommer hem, så vi kan berätta mer. Jag blir hemskickad ifrån arbete och i bilen hem ser jag knappt vägen då jag gråter så mycket. Hemma i hallen möts jag av min bror som ser och är helt förstörd. En syn jag aldrig sett förut och hoppas jag aldrig kommer få se igen. På soffan sitter min BÄSTA mamma. Jag sätter mig i hennes famn och våra tårar bara rinner. Det kändes som om jag grät flera 100 liter, det slutade aldrig.

Efter en stund när jag lugnat ner mig, frågar jag vad det är för sjukdom mamma fått? Pappa svara: ALS, det är en förkortning på amyotrofisk lateral skleros. Det är en nervsjukdom som tillslut leder till förlamningar i kroppen. Sjukdomen gör att nervcellerna i hjärnan och ryggmärgen som kontrollerar musklerna sakta förtvinar. Det finns inget botemedel mot muskelsjukdomen ALS. Jag blir helt kall i kroppen. Att denna djävulska sjukdom ens existerade på denna planet visste jag inte.

Nu blev mardrömmen verklig. Min bästavän, min vackra, förstående och fantastiska mamma på alla sätt och vis är sjuk i en dödlig och djävulsk sjukdom. Jag är helt förkrossad och rädd. Men det som kom ikapp mig är att det måste var tusen gånger tuffare för min mamma, som har fått sjukdomen. Varför just min mamma, varför?? Jag blir så arg, ledsen och arg.....

I denna traumatiska händelse blev jag egoistisk. Jag kände en stark känsla av rädsla och ångest. Tankar for omkring i huvudet på mig och en tanke som jag fortfarande tänker och är rädd för är: Hur ska jag kunna leva mitt liv utan min mamma som betyder det mesta för mig?

Fortsättning följer......

Linda Jakobsson

Likes

Comments