Jag kollar upp ut genom fönstret, ser hur vinden tar tag i grenarna på träden utanför. Funderar en stund på hur länge jag suttit här.

2 timmar.

Kollar till vänster om mig, kollar på diskbänken och spisen och funderar på om jag ska göra i ordning någon middag. Känner efter en stund och bestämmer mig sedan för att det inte behövs.

Fortsätter att kolla ut, ser hur hundarna vilar i hundgården, hur dom kurat ihop sig i varandra och bara är.

Funderar igen på vad jag gjort idag. Jag vet att jag parkerade bilen på en besöksparkering, jag vet att någon måste ha öppnat dörren åt mig för att komma in på hemmet där jag spenderat mig arbetsdag. Jag vet också att någon skrivit en lapp där flera namn och våningar står på de personer jag ska ha klippt under dagen.
Jag kikar ner på väskan som står på golvet till höger om mig. Jag ser lappen med alla namnen, jag tar upp lappen och läser igenom den.
Jag kollar på lappen igen, och jag vet att jag just har läst igenom den, men jag måste ännu en gång kolla och se efter vad det är för lapp och vad som står på den.

Jag kollar alla namnen som står, och försöker komma ihåg varje person. Jag tror jag minns dom alla, och vad jag har gjort.

Vad jag inte minns, är hur jag tagit mig in i huset, vem som öppnade, eller hade dom kanske ställt upp dörren? Jag vet inte.

Jag kommer heller inte ihåg vart jag fick lappen ifrån, eller vart jag hittade den.

Jag vänder mig mot diskbänken igen. Överväger om jag ska resa mig upp och plocka ur diskmaskinen. Kollar igen ner mot väskan och plockar upp den orörda matdosan samt smörgåsen jag tog med till frukost.

Kollar på diskmaskinen, huvudet säger att jag kliver upp, men benen rör sig inte.
Jag vet att jag egentligen borde blivit irriterad över att det inte händer någonting, att jag inte får någon reaktion. Men det ända jag känner är en enorm trötthet.

Jag andas tungt ut och kollar ut igen.

Grenarna och kvistarna på träden dansar tack vare vinden.
Det är rofyllt att kolla på. Lugnande på något vis.


De sista veckorna har det kommit krypandes tillbaka. Tröttheten, ångesten, trycket och paniken.

Känslan av att man inte räcker till.

Känslan av att man tar plats och energi.


Ångesten man får när paniken tar över. Ångesten man får innan man låter paniken ta över. Paniken man får tack vare ångesten att man inte räcker till. Paniken man får tack vare att man är trött. Tröttheten som kommer tack vare paniken och ångesten.

Man gör allt man kan, och mer därtill, för att inte släppa kontrollen över sig själv. Över sina val och sina tankar. Över sina handlingar och reaktioner.


Man är där igen. Man tappar sakta greppet om sig själv. Och desto tröttare man blir, ju svårare är det att få tag om det igen.

Min största fara, är tröttheten. det är den som knäcker mig.

Jag trodde jag var frisk, iaf på god väg tillbaka. Men det kom som ett slag i ansiktet. Som att springa i 200km/h rakt in i en betongvägg. Som att bli överkörd av en vält. Jag kände i 2 dagar att jag var mig själv igen. Att lusten och orken att jobba som jag gjort tidigare, var tillbaka.

Men så fel jag hade.

Igen.

Jag orkar ingenting. Jag kan ingenting. Jag är inte som vanligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli som vanligt igen.
Och det tär, tro mig, det tär som bara den på mig. De jag kunnat vara stolt över tidigare i mitt liv. Min arbetslust, min motivation, min känsla och omtanke när jag jobbar med folk, mina ambitioner.
Och det är borta nu.

Och det gör ont.

Jag är inte döende, men när kroppen fysiskt säger ifrån efter att man inte lyssnat på det psykiska, då vet jag att det inte är okej.
Jag börjar ta slut. Nej jag börjar inte ta slut, jag är i stort sett slut.
Jag orkar inte. Jag kan inte.


Jag är tjurig. Jag har alltid varit och kommer alltid att vara, så jag ger inte upp. Jag ska tillbaka.
Men först måste jag landa någonstans.
Och jag hoppas att det blir innan jag ligger på akuten igen. Innan det tas massa prover och utredningar görs.

Men innan jag landar så kommer det vara såhär, det vet jag ju nu.
Jag är trött.

Kroppen fungerar inte.
Hjärnan fungerar inte.
Minnet fungerar inte.
Talet fungerar inte.


Man känner sig som en porslinsdocka, minsta snedsteg och hela du splittras i tusen bitar.
Och innan man samlat ihop alla bitarna och satt ihop dom igen, det kommer att ta tid.

Och att sätta ihop porslinsdockan igen utan att det uppkommer sprickor och skarvar och bitar som inte passar ihop, Det är omöjligt.

Frågan är hur många gånger kan du krascha dockan, och det faktiskt är möjligt att limma ihop den igen.


I mitt fall, så ska jag bli starkare av det här.
Det måste jag. Jag har inget val.
Jag vill, Jag kan och Jag Ska.

Men just nu, är jag snart slut.

Döm inte. Du har inte stått här själv, och säg inte till någon att dom inte försöker.

Snart går min docka sönder, men jag vet att min familj är det bästa limmet jag kan tänkas ha.

Jag äskar er, och jag är verkligen evigt tacksam för er.
Jag landar snart. Snälla, hjälp mig att plocka upp mig själv igen, och limma tillbaka alla bitarna igen.
Jag gör mitt yttersta, och jag gör det tack vare er.

Mamma & Pappa

Erik & Henrik

All min kärlek till er, för ni är mitt allt.

Jag älskar er,
Linda


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Den 14e Juli i somras, publicerade jag ett inlägg där jag berättade och skrev om mig själv där jag var totalt blottad. Jag berättade om min livssituation då, med min psykiska ohälsa. Min rädsla för livet, och framförallt för mig själv.

Osäkerheten på vem jag var, vart jag tappat mig själv, och förvirringen över vad som hände med mitt liv, fick mig att ta beslutet att skriva inlägget.
Just för att på något vis försöka sortera ut känslor, händelser och alla tankar.

Idag, har det gått ungefär ett halvt år, sedan jag började få vetskap om vad som hände med mig då. Då små saker började klarna för mig, och även då jag började kunna acceptera vissa delar.

Under tiden mellan då och nu, har det hänt en hel del. Framsteg och bakslag.
Besvikelsen som kommit tillsammans med bakslagen har varit grym. Den har gjort ont, den har slagit hårt, om och om igen. Den har fått mig att överväga och ifrågasätta om det verkligen var värt att fortsätta kämpa.
Om alla tårar och all ångest var värt det.

Under våren så fick jag hjälp av läkare, terapi samt medicin. Men jag valde ganska snabbt att välja bort medicinen. För som jag kände då under första tiden, var att jag klarar inte av att det ska bli värre än vad det redan var. Och med den medicinen jag fick, så visste jag att första veckorna skulle bli flera resor värre. Den andra medicinen jag åt, tog jag vid varje "anfall", för att lugna och ta bort de värsta "dalarna". Jag åt den under några tillfällen, och jag kände en ganska stor inverkan. Inte just under anfallen, då jag under dom är lite "svävande", men efteråt, dagen efter, och ibland 2 dagar efter, så kommer det fram hur reaktionerna av tabletterna blev.
Under första tiden när medicinen verkar, så blev jag som nollad. Jag kände ingenting. Varken negativt eller positivt. Kände ingen sorg ingen smärta, jag blev som väldigt lågmäld. Sen blev jag trött. Jag somnade alltid en stund efteråt. Dagen efter var jag trött hela dagen, sov nästa hela dagen.

Efter att ha ätit dom tabletterna under flera tillfällen så kände jag att det här kan inte vara lösningen på problemet. Den löste anfallen när dom kommit, så att de efter en stund gick över, eller iaf lugnade sig. Men de tog ju inte bort anfallen, dom kom ju fortfarande.
Och tanken var väl kanske att det var där KBTn kom in i bilden. Jag tror starkt på KBTn, och rekommenderar den varmt till alla, att iaf ge den ett försök.

För mig, var det inte rätt.
Jag är en person som har väldigt svårt att prata och berätta. Jag flyr hellre än att blotta mig. Så att sitta tillsammans med en läkare och berätta hur jag mår, varför jag mår, och när jag mår, gjorde att jag konstant gick runt med en ångest över det, och när det närmade sig så kom paniken och anfallen var där igen.
Jag tror att det i många fall, kanske de flesta fall, är bra att trotsa sina rädslor och försöka. Jag försökte, under flera tillfällen, men för mig blev det ingen lättnad eller någon sorts klarhet. För mig blev det tyngre och grötigare.
Jag gjorde även KBTn via dator. Och jag tror inte att det är något fel med det, i vissa sammanhang. I mitt fall, så hade jag fått panikångest, pga en utmattningssyndrom som också även innebar en depression.
Några av följderna för mina diagnoser var panikångestattacker, förvirring, svårt att minnas saker, fysisk smärta i bröst och hjärta, mitt tålamod att blivit betydligt sämre samt min förståelse. Och min koncentrationsförmåga, är som bortblåst.

Och att då, sitta vid en dator, och läsa, läsa läsa, för att sedan svara på frågor och fundera över sin situiation. Det funkar inte. Jag kunde läsa några rader, men inte ha en aning om vad jag läst. Bokstäverna och orden som bara flyter förbi.
Så, för mig funkade det inte.

Samtidigt som både medicinen och terapin försvann ur bilden, så kände jag att, Det här handlar om Mig, det är Jag som satt mig i den här situationen, och det är Jag som ska ta mig ut ur den.

Medicin och terapi, rekommenderar jag verkligen, det hjälper antagligen väldigt mycket. Och allt som händer dig, tar all den kraft du har, så se till att ta all den hjälp du kan få, och få de knuffar i rätt riktning som går.

Men för mig var alternativet att lösa det själv. Det var tungt, och det tar tid. Men under den här resan, så var det framförallt en sak som stod klart för mig, och det var att det försvinner inte helt, och jag måste kunna tackla det när det kommer igen.

Det blev mycket bättre, men f*n vad jobbigt det var. Men det blev lättare och lättare, och tillslut kände jag mig så gott som hel. Som att jag äntligen kunde börja om och bygga upp igen.

Som jag skrev tidigare, så kom bakslagen. Arg, trött, less, förtvivlad, och nollad. Så stod jag där igen, på noll. Jag hade hela resan kvar framför mig. Allt var ogjort.
Den enda lättnad jag kände, var att jag gjorde det själv, gången innan. Jag löste det utan andra hjälper, som medicin och terapin. Så. Det var att jobba igen. Dags att klättra och klamra sig fast.
Hålla någon sorts motivation eller hopp uppe.

Och det gick även då.

Det jag har förstått nu, är att när varje bakslag kommit, och jag trott att jag hamnat på 0 igen, så hade jag fel.
Ingenting kommer gratis, men ingenting kommer heller tomhänt. Det blir lättare, eller inte riktigt lika förjävligt, är nog bättre ord för att beskriva det.
Du kommer att få en annan och bättre förståelse för dig själv och din situation. Du kommer att få bättre tålamod, och tillslut ett lugn i det hela. Trots anfallen som kommer, som får dig att skrika och gråta, som får dig att tappa andan och falla ihop. Så vet du någonstans att, du kommer att klara det tillslut.

Och när det lugnet kommer, så har du kommit än väldigt lång bit påväg.
Det jag vill säga är väl att, fortsätt kämpa, Ge aldrig upp. Det är så fruktansvärt jobbigt, det gör så otroligt ont, du kommer känna dig helt ensam och övergiven, vilsen, borta. Men det är OKEJ.

Du är OKEJ.

Hitta din väg och lösning, problemen kommer alltid tillbaka, lös dom igen, och utveckla dig själv.
Du KAN, bestäm dig. För INGEN, är starkare än DIG.

Folk kommer inte att förstå helt din situation, för ingen har suttit i just din situation. Det är bara du som kan lösa det, och ibland är hjälp av andra och annat en del av lösningen.


Så nu sitter jag här, ännu ett bakslag. Trycket över bröstet är tillbaka, och anfallen är här. Tröttheten även den, även de andra bitarna.
Men det är okej. Jag har varit en kämpe. Jag har kämpat för mig och min familj. För min fantastiska pojkvän och sambo.

Jag har kämpat mig fram till dit jag är idag. I lugnet.
Det är väldigt jobbigt just nu, men jag känner mig lugn. För jag vet vad som kommer att ske nu, och jag vet att jag kommer att lösa det.

Och jag är inte på 0 igen, jag var där första gången, men man hamnar aldrig där igen. Oavsett hur många bakslag, så har du alltid någonting med dig sedan tidigare, och Det, bevisar att du inte är på 0an.

Ljuset är där, man måste bara fortsätta att leta ibland.



Mitt tidigare inlägg finns här

http://nouw.com/lindahalvarsson/totalt-blottad-26139294

Likes

Comments

Jag har under en längre tid övervägt att dela med hur det är att gå i mina skor för stunden, dels för att jag under vissa stunder önskat att alla bara visste och kunde förstå, och dels för att på något vis få en bekräftelse att det är okej. 

Jag gör det i hopp om att en dag kunna stå där igen och känna att jag är jag, att jag vet vad jag gör, att jag kan bemästra mina tankar och handlingar. Att inte oroa mig för vad som ska hända kommande timmar, inte oroa mig för att vara ensam, utan jag ska kunna stå där ensam och stark.
Jag vill kunna bygga upp grunden för mig själv, och bygga upp ett liv.

Just nu är jag borta, jag har tappat mig själv totalt, jag har tappat vetskapen om mig och min vilja. Jag har tappat svaren på frågorna som jag brukat ställa mig själv för att kunna stärka mig, jag har tappat frågorna som skulle ställts och gett svaren en anledning att vara just de, de stärkande och boostande svaren.

Jag går timme in och timme ut och undrar varför det blivit just såhär, varför jag ska behöva känna att jag inte är värdig. Varför just jag ska känna att jag inte orkar mer, varför just jag vill avsluta allt.
Jag grämer mig över hur allt varit tidigare, hur allt var innan jag kom in i bilden. Alla lyckliga stunder som varit utan att jag varit delaktig och påverkat någonting. Jag ser framför mig deras skratt och leenden, deras välmående, och undrar vad gör jag här?
Jag går runt med en fullt förstående känsla till att ni skulle välja bort mig, välja att inte ha med mig i bilden. Och de stunder när det slår över totalt, förstår att det skulle vara bättre om jag inte var här.

Jag önskar att alla kunde förstå hur jag ligger på nätterna och låter tankarna flyga iväg, låta tankarna leta efter alla de negativa saker de kan hitta. Och när de alla negativa händelserna och orden är hittade, så vänder jag det positiva till någonting än värre, för att knäcka mig själv. För att skada mig själv, för att såga mig själv vid fotknölarna.

Jag önskar att alla kunde förstå hur jag känner när hjärnan arbetar så fort det bara går, när adrenalinpåslaget sätter sig i kroppen och i hjärnan, när hjärtat rusar iväg. Och när jag där någonstans försöker hitta lilla minsta att hålla kvar i, för att inte låta det sista slå över. När allting bara snurrar och rusar, tankar och hjärta. När paniken som smugit sig på, stämmer in och får mig att känna en rädsla för det som en gång varit. Ett illamående som inte bara sätter sig i magen, utan i bröstet, benen, armarna och huvudet. Den ångesten som kommer för att jag inte kan kontrollerna vad som händer. En ångest som får mig att känna att jag klarar inte av mig själv. En ångest som blandar sig med paniken för att få de några steg värre.

Kroppen vill bara iväg, jag vill iväg, jag vill stänga av tankarna, stänga av känslorna och illamåendet. Man tar de flyktvägar som går, man springer, man hoppar, man försvinner, man tar beslut.
Den psykiska smärtan är så stor, att den blir fysisk. Jag får en smärta i hjärtat som får mig att skrika. Jag får ett tryck över bröstet som får mig att tappa andan.


Jag mår bra. Nej, jag mår inte bra, jag är sjuk. Jag är psykiskt sjuk, jag lider av panikångest. Jag har fått hjälp, och jag jobbar mig, inte uppåt än, men jag jobbar med att inte gräva gropen djupare än den redan blivit.

Jag har tappat många förmågor och styrkor under den här perioden. Jag har tappat min fysiska styrka, jag har tappat min ork, jag har tappat mitt tålamod, min psykiska styrka och förståelse, och koncentrationen.

Jag kan för stunden knappt bära mig själv, och kan inte alls bära andra. Vilket tynger ännu mer, att inte kunna finnas där för att hjälpa och underlätta. Att lyssna på mina vänner när de behöver prata, när ni önskat att det funnits någon där som brytt sig.

Jag har alltid brytt mig, och jag bryr mig fortfarande. Men jag kan inte, jag har försökt att bära mina fina och underbara vänner, men jag bryter ned mig själv ännu mer. Jag blir helt slut, i flera dagar, och allt blir värre när jag är trött.
Det är ett val jag tagit själv, att fokusera på mig nu. För att hitta mig själv igen, för att inte gräva ännu djupare, för nu får det vara bra. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det till mig att det får vara bra nu, att nu vänder vi det här, att nu tara vi nya tag, så vet jag att det inte är så. Det är meningar som jag gärna trott på, men det är inte så det är, det bara är så.

Jag tuggar och tuggar och tuggar, det händer inte mycket, om ens någonting, men tillslut så. Plötsligt händer det ju.

Jag har bra dagar, och dom bra dagarna blir bara bättre och bättre. Och jag tar vara på varje minut när jag går runt med ett leende på läpparna, en mjuk känsla i magen, och ett lugn i huvudet.
De dagarna hoppet och orken inte närvarar, så har jag fortfarande anledningar till att fortsätta kämpa. Jag tänker på min familj, min mamma, min pappa, min lillebror, min storebror och min storasyster. Jag tänker på min underbara häst och min bedårande hund.

Och jag tänker framförallt på min fantastiska Henrik. Som hjälper mig, dag ut och dag in. När han springer ut på nätterna efter mig för att kunna rädda mig, rädda mig från mig själv. Få mig tillbaka. Jag tänker på dig när du säger att du älskar mig, och på ditt namn som pryder ringen på mitt finger.

Jag tänker på alla de gånger jag sårat dig, även om jag inte alls velat, så har det på något vis slutat så. Alldeles för många gånger. Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för de.


Jag tar medicin och jag jobbar med terapin. Jag kämpar varje dag, för min familjs skull.
För att en dag kunna känna att jag gör det för min egen.

Det är svårt att förklara känslor, som man själv inte riktigt förstår. Men jag önskar att ni visste, att ni inte har en massa förutfattade meningar. Att ni inte sätter en stämpel. Det kommer många av er göra ändå, det vet jag helt säkert, för sådan har jag varit. Tills nu, tills att jag sitter där själv, och inte tar mig upp.

Problem är till för att lösa, och övervinna. Jag vet att jag någonstans varit en kämpe, och eftersom att jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, så kämpar jag på.

Jag älskar er min underbar familj, tack för all hjälp och all stöttning! Ni är fantastiska, utan er hade de aldrig gått.
Tack till dig mamma, för att du är du. För att du är så otroligt stöttande och hjälpsam.
Tack pappa, för att du är du.
Tack mina underbara syskon för att jag har er, framförallt dig Erik.
Tack Raffe och Hugo, för att jag alltid går med ett lugn och ett leende på läpparna efter att ha varit hos er.
Tack Malin, för att du funnits hos mig så länge, för att du är min bästa vän.
Tack Henrik, för att du alltid finns där, för att du står ut med mig, för att du inte gett upp på mig. Tack för att jag har dig att komma hem till, för att jag har just dig i mitt liv. Tack för att jag får älska dig och leva mitt liv med dig.

Tack!

Likes

Comments

Hejsan mina fina!

Dagarna bara springer iväg, och jag har fått så otroligt mycket gjort på och till salongen. Vi började ju fredagen 1 juli, och jobbade tom torsdag förmiddag. Allt är slipat, spacklat och målat förutom runt fönstren och dörren. allting har gått väldigt fort och jag är otroligt nöjd över arbetet. I tisdags så fick jag äntligen kontakt med Rikshem ang. golvet. Och under onsdagen så kom projektledaren direkt på morgonen och kollade, det bestämdes sedan matta och vid lunch kom golvläggaren och snickaren ut och kikade på lokalen. Under torsdagen började de sitt jobb där, och under fredagen så var det färdigt med flytspacklingen. Just nu väntar vi på att mattan ska komma så att de kan lägga den. 

Så jag har alltså haft några dagar ledigt, välbehövligt och riktigt skönt. Lördagen spenderade jag och Henrik i Strömsund tillsammans med Malin och Andreas, trevlig dag med mycket skratt. 

Nu sitter jag och skriver listor på vad som kommer att behövas och vad som behövs direkt när golvet är klart. Tanken är att jag ska bli klar med träväggarna i veckan, och hade även gärna velat komma igång med disken, men det är beroende på när jag kan åka iväg till Sundsvall för en lättare shoppingrunda. 

Så som jag tidigare skrev, dagarna bara försvinner, knappt så att man hinner med. Men det är kul, så fruktansvärt roligt är det att vara igång igen.  

Tusen tack till alla er som hjälpt till dessa dagar, ni är helt underbara!
Puss & Kram
 

Det har hänt väldigt mycket de första 7 dagarna

Likes

Comments

Soffläge efter ännu en produktiv dag på salongen. Jag och Henrik har slipat, slipat, slipat idag. Pappa och Erik var förbi och hjälpte mig lite med elen och lite smågrejer som skulle "gjutas" i.
Vi gjorde kväll efter att allt var färdigslipat, hann även påbörja spacklingen.

Det känns i kropp och framförallt knoppen efter dessa två dagar. Det känns att man inte är helt hundra än, men på god väg. Väldigt skönt är det att ha någonting att pilla med.

Det blir tidig kväll för oss, och laddar upp inför dag 3.

Tack för alla snälla och peppande ord! Ni är guld värda, och gör min underbara resa ännu bättre 💙

Puss&Kram

Likes

Comments

Första dagen i salongen har nu börjat tagit slut. Det har varit en fantastisk dag, som gick långt över förväntan. Tanken var innan att jag idag skulle börja tömma salongen och plocka ihop allting till imorgon då vi skulle få låna flyttbilen. Men det blev inte riktigt som planerat, och bilen vart ledig idag på förmiddagen, så jag och mamma gjorde ett rejält ryck, tömde hela salongen, tagit bort alla hyllor och skåp från väggarna.


Efter att vi varit och tömt allting på återvinningen så åkte vi och handla lite färg, spackel, skrapor mm. för att kunna börja med väggarna.

Jag började på att riva tapeter och mamma skrapade bänkarna i fönstren. Erik och Jonna kom lite senare på kvällen och hjälpte till, Erik fick bort klinkret som var längst ner på väggarna för att sedan försöka få bort speglarna från väggarna som var fastlimmade.

Så, mycket är gjort, och det har allt gått över förväntan. Jag lever i ett lyckorus just nu, och jag längtar redan till imorgon!

Puss&Kram

Likes

Comments

Tiden flyter på och dagarna delar med sig av både sina ljusaste och mörkaste stunder. Jag är på gång igen och känner att just nu får jag ta del av en av dom där ljusa stunderna.

Under gårdagen så hade jag tid på ultraljudet i stan, och jag kan med en enorm lättnad nu veta att det inte är något större fel på hjärtat, det de hittade var ett läckage, och det var från de som blåsljudet de uppmärksammade kommer ifrån. Men det är ingenting dom trodde skulle gå upp något mer, utan allt kommer att vara bra.
Glad och tacksam är jag för de svaren jag fick!
Och jag är igång med KBTn, och hoppas på goda resultat därifrån också. Jag känner verkligen att jag fått bra hjälp både från läkarna i Järpen och i Östersund, och att jag fått den informationen jag velat ha för att vi tillsammans ska kunna lägga upp en plan för hur vi ska jobba.
Just nu och idag, känns det som att allting kan gå. Idag kan jag få den motivationen som behövs för att bli starkare än någonsin. För det ska jag, och det kommer jag att bli!

Glädjande och stärkande grejer kretsar kring mig just nu. Jag har saker att se fram emot, och jag har otroligt fina saker att blicka tillbaka på.

Jag får om 2 veckor nycklarna till min nya frisörsalong och renoveringen kommer att ta fart direkt. På måndag rullar jag ner mot Göteborg för att hälsa på mina underbara vänner.
Jag har en häst som är så otroligt fin, och jag känner verkligen hur vi utvecklas för varje dag som går. Hur våra problem börjar lösa sig eftersom. Och jag har äntligen hittat en ny sadel som passar både mig och Raffe utmärkt!

Jag lever mitt liv tillsammans med Henrik, som jag älskar så otroligt mycket. Han har varit helt underbar under den här tiden som inte varit helt som vanligt. Han är en fantastisk vän som gör allt för att hjälpa till, och för att få alla andra att må bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ge tillbaka allt, men jag hoppas att du förstår hur otroligt tacksam jag är för dig Henrik, för allt du har gjort, och för den du är.

Ja, ni som känner mig och vet hur jag är, kanske förstår att jag just nu lever i ett lyckorus.
Jag kommer att ta vara på alla de positiva känslorna och tankarna jag har just nu, för oavsett hur bra jag mår just idag, så är inte allt slut än. Men det är pågång, jag kämpar på, och jag är snart framme.

~27 Maj 2016~

Äntligen har jag hittat en sadel som funkar perfekt för både mig och Raffe, jag kände direkt när jag provade den i vintras att det var den jag ville ha. I flera år, ja sen jag köpte Raffe, så har jag letat en sadel men hela tiden känt att det är någonting som saknats. Och tack vare carbon-bommen i den här Victorian, så är problemet löst, och jag har precis det jag letat efter.

Så, ikväll kommer jag fira för mig själv, för att slippa gruvandet över att hjärtat inte kommer att fungera som det ska. För, jag är frisk, och jag mår bra. Och snart är jag starkare än någonsin!

Puss&Kram

Likes

Comments

​Jag har aldrig önskat så mycket att det funnits en av och på knapp till mitt huvud och min hjärna. Precis som tidigare så är kvällarna och nätterna värst. De fysiska påfrestningarna känns som att det börjat vända lite, men det psykiska känns värre än någonsin.

Jag hade under högstadiet en ganska jobbig period, jag kände mig ganska vilsen i mig själv. Tankar som inte borde varit där, snurrade mest var och varannan dag. Jag har under de sista två åren mått mycket bättre och sluppit tankar som försvårat min vardag. 

Nu den sista tiden, har under vissa tillfällen tankarna kommit tillbaka, och min hjärna leker med mig. Den spelar mig spratt, som tär på mig. Jag vill så gärna bara kunna skaka av mig de, men det går inte. Jag vet att tankarna inte stämmer, jag vet att det inte är någon mening att tro på de, jag vet att de skadar mer än vad de gör nytta. Men hade de fungerat så, så hade de väl inte varit några problem? Då hade jag inte suttit här och skrivit ner mina tankar för att på något vis kunna sortera allt för att försöka förstå mig på. 
Jag har kommit så långt att jag har accepterat att det är någonting som inte stämmer. Jag har accepterat att det är såhär det är. 
Jag skäms över mig själv och det här. Men jag har själv accepterat de. Jag är inte bättre än såhär, det finns inget att göra åt de. 

Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att bryta ihop, för det är de som händer när tankarna tar över. Jag är inte stark, jag är inte en sådan person, hur mycket jag än trott och hoppats på de, så är det inte så läget ligger till. Jag bryter ihop, men jag hoppas på att någon gång, så snart som möjligt, slippa alla negativa tankar för att komma tillbaka på banan igen. 

Jag har accepterat och jag pratar om de, det är framsteg.
Och som jag skrivit tidigare, det är fram jag ska. 

​Tänk om det vore lika enkelt att tala och berätta om saker och känslor, som det är att skriva om de.
Tack för att ni tog er tid att läsa.
Vi syns snart där framme
Puss&Kram

Likes

Comments

Mindre ön tre månader kvar. Nervös och taggad. Förberedelserna är igång och jag har idag beställt lite grejer till salongen. Det största inköpet jag kommer att göra nu från början är en ny schamponering. Och det är betydligt lättare sagt än gjort. Men jag har iaf kikat runt och har några nu som jag väljer mellan. Jag har även idag skickat iväg ett mejl till session.map ang. mitt diplom jag fick av dom på studenten samt lite frågor om produkter.
Sitter även och kollar igenom lite budgetar och planer inför sommaren och starten. Börjar sätta målen inför kommande månader. Jag börjar ju även kika runt och höra mig för om någon som vill hyra en stol. Som jag skrev tidigare så är personkemin väldigt viktig, samt att han eller hon ska ha en vilja att utvecklas och driva arbetet framåt.
Jag hoppas verkligen att jag hittar någon bra person, och är du, eller om du vet någon som kan vara intresserad, så tveka inte att höra av dig!

Idag har jag varit på vattengympa med Hugo. Han skötte sig super och är bara så himla glad. Det var så kul att komma in dit, han var så lycklig och all personal vet vem han är och kom fram och klappade på honom. Han är iaf mycket bättre, och vi får öka promenaderna med ytterligare 5min.
När vi var klara med plaskandet så åkte jag till stallet och kollade på mamma som red lektion på Tim. Efter att ha suttit och kollat en liten stund så var jag helt genomfrusen så skyndade mig iväg och gjorde klart foder och annat till Raffe.

Mina dagar på hemmaplan har varit väldigt lugna. Jag har varit i stallet på morgon/förmiddagen och stökat. Det känns så bra att äntligen komma igång med ridningen igen. 1 år nu har jag varit borta, bara varit i stallet enstaka gånger, på slutet har jag haft sådan galen abstinens efter hästarna och dagarna i stallet. Men nu är jag på gång igen, jag känner att jag inte riktigt orkar köra fullt ut som jag gjort tidigare, men jag hoppas kunna vara där snart.
Jag tycker att det är väldigt avslappnande att få komma till stallet, och även om det inte går så fort för mig just nu, och att jag inte är lika stark som jag varit tidigare, så är det så skönt att bara få pilla på med sitt.
Vissa säger att jag borde vara hemma och ta det lugnt, men för mig så är hästarna den bästa återhämtningen.

Jag var och träffade en läkare förra tisdagen. Jag fick då bekräftat vad som inte är bra, och vad jag ska göra. Jag jobbade då min sista dag i Åkersjön, för att sedan vara hemma och vila. Flera prover togs och jag väntar på tid för ultraljud. Men jag lever, och jag har fått veta vart och varför trycket kommer, varför jag är så trött och har så svårt att koncentrera mig. Varför humöret gått som en berg och dalbana.
Jag är, nöjd, med svaren jag fick, om man nu kan vara nöjd över något sådant. Men jag känner att jag fick väldigt bra hjälp och att de tog de betydligt seriösare än vad jag gjorde och trodde. Det blev lite som en käftsmäll att vara där och höra vad han sa åt mig. Men nu ska det bli bättre, även om det kommer att ta tid. Det är dags att lägga ner några utav de där bollarna som jag valt att ha i luften. För var sak har sin tid, jag behöver inte göra allt samtidigt.

​Puss & Kram 
Linda


Likes

Comments

Halvliggandes i soffan hemma på Stenmyrudden. Det blev för dagen en blixtvisit till Åkersjön för att städa och bädda inför kommande gäster och konferens. Jag åker upp imorgon igen för att stanna där resten utav veckan.
Sista veckorna har varit ganska jobbiga. Trycket över bröstet har kommit än mer oftare än tidigare, kvällarna och nätterna är värst. Det har hänt två gånger till nu att det blivit mycket kraftigare tryck och det är så fruktansvärt obehagligt. Jag känner mig ofta yrslig och ständigt trött. Humörsvängningar som heter duga. Panik över att inte kunna andas riktigt. Hur mycket jag än försöker, så kan jag inte koncentrera mig alls lika mycket som tidigare.

Jag har hela tiden sagt, och jag gör det fortfarande till en del, att det är inget fel, det är bara att köra på. Man ska inte känna efter så mycket, ibland måste man bara blunda.

Men Nej, Linda. Var inte så förbannat korkad. Det är någonting som inte stämmer, annars skulle du inte ligga där på kvällarna i panik av att veta att trycket kanske blir för mycket. Du skulle inte bli så otroligt trött i kroppen av att bära en back med dricka, så att du sedan skakar i hela kroppen.
Jag är inte stålmannen, hur mycket jag än önskat. Och det gör ont, och man känner sig så dålig, så onödig och bara värdelös.
Jag är som person en sån som alltid gör mitt bästa, att alltid göra någonting bra och aldrig några fel. Som om alla människor är felfria?
Jag vet att jag har gjort mitt liv ganska jobbigt för mig själv. Ibland önskade jag att jag inte haft så fruktansvärt höga krav på mig själv. Men jag vet ju då samtidigt att hade jag inte haft det, så skulle jag inte vara här, där jag är idag. Och jag kommer inte att komma dit fram, dit jag ska.
Enligt mig ska man bara bita ihop och kämpa på, hur jävligt det än är.

Men nu gör jag inte det. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Jag får kämpa varje dag för att kunna leva mina dagar som jag alltid har gjort. Men kroppen har svikit mig. Jag orkar inte böra, öppna, dra, lyfta saker som jag gjort tidigare. Jag orkar inte vara vaken en hel dag. Jag orkar inte gå omkring. Jag orkar inte vara glad och sprudlande. Jag orkar inte hjälpa mina underbara gäster, och ge dom några underbara dagars vistelse hos oss i Åkersjön. Och det gör ont, och det är så otroligt jobbigt.
Jag mår inte bra, av att veta att jag inte kan ge allt.


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina tankar kring folk som "gått in i väggen", folk som har panikångest, till er som är utmattade. För mig var de ursäkter för att man inte orkade, för att man var lata, bortskämda och bekväma. Jag menar det verkligen. FÖRLÅT.
Okunskap och förblindad av mina egna förutfattade meningar.

Jag vet inte vad som händer med mig och min kropp. Men det är de, som de människor jag pratat med har sagt att det är. Att det är väldigt tydliga tecken. Jag vet inte. För jag kan inte.
Jag är rädd och känner ett stort obehag av det som händer. Och det ska bli bättre, och det är nu.

Nog om det tråkiga.


Det senaste om salongen är att det nu är klart hos Bolagsverket och namnet är registrerat. Salongen kommer att heta Fortitude. Namnet är inte bara av en slump, utan har för mig en betydelse som är en del av min resa för att nå mina mål. Mod, egensinnighet, styrka hos en person. Vissa personer har sedan några år tillbaka vetat att jag velat döpt min salong till de, och, nu är det gjort.

En annan sak angående Fortitude och öppningen, är att jag beslutat mig för att jag kommer att hyra ut en stol. Främst för att jag känner att jag vill dela min resa med någon fler. Det viktigaste för mig, för att hyra ut, är en god personkemi mellan oss. Och jag kommer därför vara väldigt noggrann med vem jag kommer att hyra ut till.

En annan rolig sak idag, är att jag och Henrik "firar" ett år tillsammans. Ett år av mycket glädje och kärlek. Han är min bästa vän, och jag älskar att spendera mina dagar med honom. Det är sådan otrolig härlig känsla, att få leva med en person som är så himla lik en själv. En som tänker lite på samma vis, en som har lika värderingar och prioriteringar. Och samtidigt, är så otroligt tvärtemot varandra.
Det är en härlig känsla, och jag älskar dig Henrik Olsson.

Puss&Kram


Likes

Comments