View tracker

25 Oktober. En ganska mulen och fuktig tisdag. Luften känns kall och rå, snön känns väldigt avlägsen, trots att det tidigare dagar redan snöat.
Hösten har gått fort, och jag tycker nog ändå att vi fått en väldigt fin höst i år. Kalla friska dagar, men med solen som värmt gott efter att dimman lättat.

Jag själv är inte alls sugen på vinter. På isen och halkan, de dagar det är så kallt så att man funderar inte ens på att gå ut och starta bilen. De dagar det blåser så kallt att det känns som att det kommer små små spikar flygandes.
Att så fort man ska gå utanför dörren, så spänns varenda muskel i kroppen, för att göra allt, för att inte halka och ramla.

Tidigare har jag älskat vintern. Jag har längtat hela året, tills de dagar när det är så ljust ute av snön, när man får vara ute hela dagarna. De dagar man kunnat spendera på fjället, helst på skotern.
Det var massor utav dessa dagar tidigare. Men för 4 år sedan, efter att jag ramlade och förstörde min högra fot, så förändrades allt det.

Efter 3 operationer, flera månaders sjukgymnastik och ett stort antal läkarbesök, så blev resultatet att det finns två saker i mitt liv som har försvårats enormt.
Det är ridningen, och skoteråkningen.

Men vad gör det egentligen?

Jag kan ju gå och stå och röra mig i stort sett hur som helst.

Men det är faktiskt väldigt jobbigt, att de två saker som jag älskat mest i mitt liv, ska bli så pass mycket påverkat utav ett fall ner för en trappa.

Det som händer för mig, är att mitt ben domnar. Först domnar foten. För att sedan gå upp mot vaden och knäet. Sen upp i låret och rumpan.
Och nej. Det gör inte ont. Obehagligt är det, väldigt obehagligt och balansen bli mycket mycket sämre. Det största problemet är, att eftersom att jag inte vet vad jag gör med foten/benet, vet jag inte heller när jag gör den illa. När jag vänder och vrider, bryter och stukar. Utan det är när det domnade börjar komma tillbaka, jag får veta "hur det har gått". Oftast, när jag fått känseln tillbaka, så har det hänt någonting med den. Det är någonting som varit fel, det har blivit ett besök hos läkaren eller akuten, röntgen, massa olika skenor som man hoppas blir bättre än tidigare, recept utskrivna för smärtlindring, inflammationshämmande, för nervsmärtor osv. Det är som samma resa varje gång.

Det är värst med skoteråkningen. Ridningen går bättre, då det inte är varje gång det kommer, och det brukar inte komma direkt från början.
Men skoteråkningen har inte funkat. Sist jag var ute och körde skoter riktigt, var drygt 4 år sedan. Jag har varit ut några gånger efter det. Bara åkt runt, puttrat på, kollat på alla andra, och blivit irriterad.
Det är inte kul. Det är inte det, verkligen. Nej, det är inte bara ut och åk. Det funkar inte.

Frustrationen av att inte kunna göra något, som man tycker så otroligt mycket om, är otrolig. Och att bli påmind om det konstant. Att alla man umgås med och har runt omkring sig, är så otroligt intresserade. Och alla vet redan vart de kommer att spendera minsta lilla lediga tid i vinter.
Det vet jag också. Vart jag kommer att spendera min tid.
Jag kommer spendera min tid hemma. Jag kommer sitta och tänka på hur det hade kunnat varit. Jag kommer sitta med telefonen, få snapar från alla möjliga håll på alla som är ute. Kolla facebook och se när de lägger ut bilder på varandras fastkörningar. Kolla instagram och se hur alla sammanställer dagarna som varit med en fantastiskt fin bild på antingen skotern eller utsikten.
Jag kommer fortsätta att muttra över hur jag också kunnat vara en del av det igen. Men.
Det är jag inte längre.


Det, är största orsaken till varför jag inte gillar vintern. Varför jag önskar att man kunde snabbspola det kommande halvåret.

Men som det känts sista månaderna iaf så har tiden gått fortare än vanligt. 25 Oktober, jag menar, mindre än 2 månader till julafton. För mig är inte julen så speciell. Jag firar den tillsammans med dom jag tycker om. Men det är en sådan där högtid, som jag inte skulle sakna om den försvann. Ja, det är mysigt och trevligt när man väl sitter där. Men jag känner att, man ska väl kunna ha så annars också?

Jag är inte en sådan person som gillar att julpynta och plocka fram allt krimskrams. Men i år, tycker jag faktiskt att det ska bli kul, att få göra om lite i salongen. Att få ha en liten gran, mer lysen och ljus, och få in ännu mera mysstämning där inne.
Som ni kanske har förstått, så är jag väldigt nöjd över hur inredningen blev i salongen, och den är i den stilen att det kommer bli ännu mysigare när man får in lite mer ljus och får det ännu mer ombonat.

Julen innebär så oerhört mycket stress och krav, det är så mycket bråk och tjafs, folk mår dåligt och känner sig långt ifrån tillräckliga. Och det är just därför, jag tycker att det ska bli så kul att få in julen i salongen. För mitt motto, när jag jobbar, är att jag ska få andra att slappna av och må bra. Känna sig duktiga och tycka om sig själva. Och därför vill jag lägga lite mer tid på mina kunder under den tiden, att välkomna dom in till mig lite extra. Att de ska känna känna sig omtyckta, och veta att någon bryr sig.

Att de ska koppla av en stund ifrån all jul hets som är. Och att förhoppningsvis kunna känna sig lite gladare och kanske sänkt pulsen något, när de senare lämnar mig.

Jag hoppas att ni annars, tar och andas en stund nu i kommande tider. Tänker ut vad som faktiskt är viktigt, är det tiden du lägger tillsammans med familjen? Eller är det tiden du lägger på att springa runt och stressa i butiker för att köpa massa presenter och mat. Ta lite i taget. Och helt ärligt, är allting verkligen nödvändigt? Vad skulle ha gjort dig glad? Att du får en påhälsning av en familjemedlem eller vän, eller att de skickat en julklapp på posten?

Tänk ut, vart du vill lägga din tid, jag tror på att tid tillsammans med de personer du bryr dig om, betyder så mycket mer än en julklapp som köpts bara för att man ska.

Jag låter min kreativitet flöda för stunden, och planerar och planerar. Jag är för stunden nöjd över mig själv. Jag hoppas ni påminner er själva, att ni är fantastiska människor. Att ni kan bara ni vill, att ni kommer ihåg att det är som värst innan det vänder. Men att det vänder. Och det blir bättre. Fokusera. Kämpa. Älska.

Puss & Kram



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det har känts som att jag på slutet på något vis, lyckats ta mig upp ur hålet jag grävt. Lyckats sluta det eviga grävandet, och istället fokuserat till 200% på att kämpa, klättra, sträcka mig för att nå till kanten där uppe. För att få ett litet litet grepp, och ta mig upp.

Lyckan och lättnaden har varit obeskrivlig, jag hade äntligen kunnat börja fokusera framåt igen. Att börja bygga min grund, min egna grund att stå på. Rädslan att falla tillbaka, var nästan helt borta. Det kändes som att jag skulle klara vad som helst.


Men det gjorde jag inte.


Snubblandes och stupande, rakt ner i botten på gropen. Huvudet först.
Det var en hård smäll. Det borde ha gjort ont, det borde ha gjort fruktansvärt ont.
Men det ända jag känner, är hur min hjärna plågar mig. Hur mina känslor skriker, hur min kropp och mina sinnen försöker få luft. Hur jag än vänder och vrider på mig, vad jag än tänker och gör, så gör det ont, det gör så fruktansvärt ont.
Jag är hjälplös. Jag har än en gång, tappat mig själv.

Jag satt i bilen på morgonen, övervägande, om det är slutet, som är det rätta valet.
Det är så påtagligt. Tankarna faller sig naturligt, man finner som ett lugn i dom. Man kan lugnt tänka över allt, överväga för och nackdelar.
Smärtan man får, det gör så ont. Det gör så otroligt ont, psykisk smärta. Den blir så stark, så att den sätter sig fysiskt. Hjärtat är det första för mig. Det trycker. Det känns som att någon står på min bröstkorg, och för varje negativ tanke som kommer, så hoppar personen. Förstår ni hur intensivt det blir, när ens hjärna har vänt och vridit och gjort precis alla tankar, negativa?

Det känns som att du drunknar.
Det känns som att du är i ett rum, som fyllts med ånga.
Du får ingen luft, som att syret tagit slut.
Nytt för mig, är att det ilar i mina handleder och fotleder. Det värker inte, men det ilar.

Du ser ingenting positivt, inte en grej. Alla de negativa tankarna blir värre, och alla de positiva bitarna är borta. Du orkar inte, du kan inte finna något ljus någonstans. Inte minsta lilla ljusstråle, och när allt bara är mörkt och gör ont, och framförallt, du som gör allt för att förinta dig själv, varför då stå kvar?
Varför inte bara få ett slut på allt, för en gångs skull.

Det är depressionen, tillsammans med ångesten och paniken, som blir farlig. Det är den kombinationen, som får dig att göra saker du verkligen inte ska.

Jag har lärt mig, att det är personerna jag älskar mest, som kan såra mig.
Som trycker ner mig, som får mig att hamna där jag inte vill, och inte får vara. Det är ingens avsikt, att få någon annan att hamna där, men små saker under längre perioder, har ingen annan utväg, än att lämna någon kvar.
Och det är jag som blev kvar.
Det är för att jag bryr mig. Ibland önskar jag att jag inte kunnat känna någon som helst kärlek, inga goda känslor för någon, för jag vet att i slutändan blir det inte bra. Du blir bara sårad. Det gör bara ont.

Vi som människor är väldigt väldigt känsliga, och många utav oss känner inte bara våra egna känslor. Utan vi känner för alla andra. Vi lider med andra som är sårade, vi gläds åt alla som lyckas, vi hatar tillsammans. Och när du då lever med så många runt omkring dig, som inte mår bra, som är ledsna, sårade, arga, besvikna. Och du ska känna alla de personernas känslor samtidigt, samtidigt som du där någonstans också har egna känslor, även fast du inte riktigt vet vart du har dom. Då blir det tillslut för mycket. Tillslut står du där med spaden i handen, och gräver den djupaste och brantaste grop du någonsin grävt, eller snubblar på ditt medlidande så att du faller handlöst ner i den tidigare grävda.
Jag ber er alla därute, att snälla ta hand om varandra. Ni kan inte låta saker och ord att ligga och gro. För ni märker inte, hur personerna runt omkring klarar av det.
Vet ni hur enkelt det är att sätta ett leende på läpparna? För att man tror att man ska underlätta för andra.

Ni kanske frågar, hur det känns för de andra, hur det går för dom under omständigheterna.
Men ni förstår inte. Ni kommer aldrig att förstå. Förrän ni sitter där själva.
Det är inte bara NI som blir lidande utav era handlingar. Ibland måste man bli sårad för att kunna gå vidare.
Ni KAN göra skillnad, ni KAN ställa allt tillrätta. Men ni måste SVÄLJA eran stolthet, acceptera felen och bristerna, för att kunna göra någonting åt det.

Det är det här, som kastat mig tillbaka. Jag har försökt och försökt att stå ut. Jag har haft turen att förstå, jag har turen att jag vet vad som kan hjälpa mig i det här. Det som känns jobbigast just nu, är att det inte hänger bara på mig. Men jag vet inte hur länge jag står ut, jag vet inte hur mycket mer negativt jag klarar.

Jag har mitt, som håller mig kvar. Jag har min familj. Som jag älskar. Jag har Henrik, som hjälpt mig ur det här en gång tidigare. Han, som jag vill vara med. Han, som håller mig kvar.

Ni ska veta, att det är inte erat egna fel att ni hamnar i gropen. Ni ska aldrig beskylla er själva, aldrig. Man vill så gärna hitta anledningar till varför och hur. Och det första stället man börjar leta på är hos sig själv. Och 99 gånger av 100, så tycker du dig hitta felen och bristerna där. Men NEJ, sluta. Ni ska aldrig lägga skulden på er själv, inte på någon annan heller. Ni måste lägga fokus på framåt och uppåt. Det blir inte enkelt, och det är inte säkert att det går. Men det blir betydligt enklare om ni bara fokuserar dit ni ska. Så bestäm er, fatta ett beslut, och kämpa. Gör allt ni bara kan, och gör ännu mer.

Man måste acceptera hur läget är, hur det har blivit. Man måste låta det ta tid, men försöker man inte, varför ens bry sig? Då väljer man slutet.

Men någonstans därinne, vet ni hur det än gång varit, eller hur det skulle kunna bli. Ni ser det kanske inte som positivt nu, men man måste hitta någonting, att få en att hålla sig kvar. Någonting att hålla i.

Och jag vet att jag inte är ensam om det här.

Ge inte upp.


Ensam är stark, men tillsammans är vi starkast.



Likes

Comments

View tracker

Jag har under en längre tid övervägt att dela med hur det är att gå i mina skor för stunden, dels för att jag under vissa stunder önskat att alla bara visste och kunde förstå, och dels för att på något vis få en bekräftelse att det är okej. 

Jag gör det i hopp om att en dag kunna stå där igen och känna att jag är jag, att jag vet vad jag gör, att jag kan bemästra mina tankar och handlingar. Att inte oroa mig för vad som ska hända kommande timmar, inte oroa mig för att vara ensam, utan jag ska kunna stå där ensam och stark.
Jag vill kunna bygga upp grunden för mig själv, och bygga upp ett liv.

Just nu är jag borta, jag har tappat mig själv totalt, jag har tappat vetskapen om mig och min vilja. Jag har tappat svaren på frågorna som jag brukat ställa mig själv för att kunna stärka mig, jag har tappat frågorna som skulle ställts och gett svaren en anledning att vara just de, de stärkande och boostande svaren.

Jag går timme in och timme ut och undrar varför det blivit just såhär, varför jag ska behöva känna att jag inte är värdig. Varför just jag ska känna att jag inte orkar mer, varför just jag vill avsluta allt.
Jag grämer mig över hur allt varit tidigare, hur allt var innan jag kom in i bilden. Alla lyckliga stunder som varit utan att jag varit delaktig och påverkat någonting. Jag ser framför mig deras skratt och leenden, deras välmående, och undrar vad gör jag här?
Jag går runt med en fullt förstående känsla till att ni skulle välja bort mig, välja att inte ha med mig i bilden. Och de stunder när det slår över totalt, förstår att det skulle vara bättre om jag inte var här.

Jag önskar att alla kunde förstå hur jag ligger på nätterna och låter tankarna flyga iväg, låta tankarna leta efter alla de negativa saker de kan hitta. Och när de alla negativa händelserna och orden är hittade, så vänder jag det positiva till någonting än värre, för att knäcka mig själv. För att skada mig själv, för att såga mig själv vid fotknölarna.

Jag önskar att alla kunde förstå hur jag känner när hjärnan arbetar så fort det bara går, när adrenalinpåslaget sätter sig i kroppen och i hjärnan, när hjärtat rusar iväg. Och när jag där någonstans försöker hitta lilla minsta att hålla kvar i, för att inte låta det sista slå över. När allting bara snurrar och rusar, tankar och hjärta. När paniken som smugit sig på, stämmer in och får mig att känna en rädsla för det som en gång varit. Ett illamående som inte bara sätter sig i magen, utan i bröstet, benen, armarna och huvudet. Den ångesten som kommer för att jag inte kan kontrollerna vad som händer. En ångest som får mig att känna att jag klarar inte av mig själv. En ångest som blandar sig med paniken för att få de några steg värre.

Kroppen vill bara iväg, jag vill iväg, jag vill stänga av tankarna, stänga av känslorna och illamåendet. Man tar de flyktvägar som går, man springer, man hoppar, man försvinner, man tar beslut.
Den psykiska smärtan är så stor, att den blir fysisk. Jag får en smärta i hjärtat som får mig att skrika. Jag får ett tryck över bröstet som får mig att tappa andan.


Jag mår bra. Nej, jag mår inte bra, jag är sjuk. Jag är psykiskt sjuk, jag lider av panikångest. Jag har fått hjälp, och jag jobbar mig, inte uppåt än, men jag jobbar med att inte gräva gropen djupare än den redan blivit.

Jag har tappat många förmågor och styrkor under den här perioden. Jag har tappat min fysiska styrka, jag har tappat min ork, jag har tappat mitt tålamod, min psykiska styrka och förståelse, och koncentrationen.

Jag kan för stunden knappt bära mig själv, och kan inte alls bära andra. Vilket tynger ännu mer, att inte kunna finnas där för att hjälpa och underlätta. Att lyssna på mina vänner när de behöver prata, när ni önskat att det funnits någon där som brytt sig.

Jag har alltid brytt mig, och jag bryr mig fortfarande. Men jag kan inte, jag har försökt att bära mina fina och underbara vänner, men jag bryter ned mig själv ännu mer. Jag blir helt slut, i flera dagar, och allt blir värre när jag är trött.
Det är ett val jag tagit själv, att fokusera på mig nu. För att hitta mig själv igen, för att inte gräva ännu djupare, för nu får det vara bra. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det till mig att det får vara bra nu, att nu vänder vi det här, att nu tara vi nya tag, så vet jag att det inte är så. Det är meningar som jag gärna trott på, men det är inte så det är, det bara är så.

Jag tuggar och tuggar och tuggar, det händer inte mycket, om ens någonting, men tillslut så. Plötsligt händer det ju.

Jag har bra dagar, och dom bra dagarna blir bara bättre och bättre. Och jag tar vara på varje minut när jag går runt med ett leende på läpparna, en mjuk känsla i magen, och ett lugn i huvudet.
De dagarna hoppet och orken inte närvarar, så har jag fortfarande anledningar till att fortsätta kämpa. Jag tänker på min familj, min mamma, min pappa, min lillebror, min storebror och min storasyster. Jag tänker på min underbara häst och min bedårande hund.

Och jag tänker framförallt på min fantastiska Henrik. Som hjälper mig, dag ut och dag in. När han springer ut på nätterna efter mig för att kunna rädda mig, rädda mig från mig själv. Få mig tillbaka. Jag tänker på dig när du säger att du älskar mig, och på ditt namn som pryder ringen på mitt finger.

Jag tänker på alla de gånger jag sårat dig, även om jag inte alls velat, så har det på något vis slutat så. Alldeles för många gånger. Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för de.


Jag tar medicin och jag jobbar med terapin. Jag kämpar varje dag, för min familjs skull.
För att en dag kunna känna att jag gör det för min egen.

Det är svårt att förklara känslor, som man själv inte riktigt förstår. Men jag önskar att ni visste, att ni inte har en massa förutfattade meningar. Att ni inte sätter en stämpel. Det kommer många av er göra ändå, det vet jag helt säkert, för sådan har jag varit. Tills nu, tills att jag sitter där själv, och inte tar mig upp.

Problem är till för att lösa, och övervinna. Jag vet att jag någonstans varit en kämpe, och eftersom att jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, så kämpar jag på.

Jag älskar er min underbar familj, tack för all hjälp och all stöttning! Ni är fantastiska, utan er hade de aldrig gått.
Tack till dig mamma, för att du är du. För att du är så otroligt stöttande och hjälpsam.
Tack pappa, för att du är du.
Tack mina underbara syskon för att jag har er, framförallt dig Erik.
Tack Raffe och Hugo, för att jag alltid går med ett lugn och ett leende på läpparna efter att ha varit hos er.
Tack Malin, för att du funnits hos mig så länge, för att du är min bästa vän.
Tack Henrik, för att du alltid finns där, för att du står ut med mig, för att du inte gett upp på mig. Tack för att jag har dig att komma hem till, för att jag har just dig i mitt liv. Tack för att jag får älska dig och leva mitt liv med dig.

Tack!

Likes

Comments

Hejsan mina fina!

Dagarna bara springer iväg, och jag har fått så otroligt mycket gjort på och till salongen. Vi började ju fredagen 1 juli, och jobbade tom torsdag förmiddag. Allt är slipat, spacklat och målat förutom runt fönstren och dörren. allting har gått väldigt fort och jag är otroligt nöjd över arbetet. I tisdags så fick jag äntligen kontakt med Rikshem ang. golvet. Och under onsdagen så kom projektledaren direkt på morgonen och kollade, det bestämdes sedan matta och vid lunch kom golvläggaren och snickaren ut och kikade på lokalen. Under torsdagen började de sitt jobb där, och under fredagen så var det färdigt med flytspacklingen. Just nu väntar vi på att mattan ska komma så att de kan lägga den. 

Så jag har alltså haft några dagar ledigt, välbehövligt och riktigt skönt. Lördagen spenderade jag och Henrik i Strömsund tillsammans med Malin och Andreas, trevlig dag med mycket skratt. 

Nu sitter jag och skriver listor på vad som kommer att behövas och vad som behövs direkt när golvet är klart. Tanken är att jag ska bli klar med träväggarna i veckan, och hade även gärna velat komma igång med disken, men det är beroende på när jag kan åka iväg till Sundsvall för en lättare shoppingrunda. 

Så som jag tidigare skrev, dagarna bara försvinner, knappt så att man hinner med. Men det är kul, så fruktansvärt roligt är det att vara igång igen.  

Tusen tack till alla er som hjälpt till dessa dagar, ni är helt underbara!
Puss & Kram
 

Det har hänt väldigt mycket de första 7 dagarna

Likes

Comments

Soffläge efter ännu en produktiv dag på salongen. Jag och Henrik har slipat, slipat, slipat idag. Pappa och Erik var förbi och hjälpte mig lite med elen och lite smågrejer som skulle "gjutas" i.
Vi gjorde kväll efter att allt var färdigslipat, hann även påbörja spacklingen.

Det känns i kropp och framförallt knoppen efter dessa två dagar. Det känns att man inte är helt hundra än, men på god väg. Väldigt skönt är det att ha någonting att pilla med.

Det blir tidig kväll för oss, och laddar upp inför dag 3.

Tack för alla snälla och peppande ord! Ni är guld värda, och gör min underbara resa ännu bättre 💙

Puss&Kram

Likes

Comments

Första dagen i salongen har nu börjat tagit slut. Det har varit en fantastisk dag, som gick långt över förväntan. Tanken var innan att jag idag skulle börja tömma salongen och plocka ihop allting till imorgon då vi skulle få låna flyttbilen. Men det blev inte riktigt som planerat, och bilen vart ledig idag på förmiddagen, så jag och mamma gjorde ett rejält ryck, tömde hela salongen, tagit bort alla hyllor och skåp från väggarna.


Efter att vi varit och tömt allting på återvinningen så åkte vi och handla lite färg, spackel, skrapor mm. för att kunna börja med väggarna.

Jag började på att riva tapeter och mamma skrapade bänkarna i fönstren. Erik och Jonna kom lite senare på kvällen och hjälpte till, Erik fick bort klinkret som var längst ner på väggarna för att sedan försöka få bort speglarna från väggarna som var fastlimmade.

Så, mycket är gjort, och det har allt gått över förväntan. Jag lever i ett lyckorus just nu, och jag längtar redan till imorgon!

Puss&Kram

Likes

Comments

Tiden flyter på och dagarna delar med sig av både sina ljusaste och mörkaste stunder. Jag är på gång igen och känner att just nu får jag ta del av en av dom där ljusa stunderna.

Under gårdagen så hade jag tid på ultraljudet i stan, och jag kan med en enorm lättnad nu veta att det inte är något större fel på hjärtat, det de hittade var ett läckage, och det var från de som blåsljudet de uppmärksammade kommer ifrån. Men det är ingenting dom trodde skulle gå upp något mer, utan allt kommer att vara bra.
Glad och tacksam är jag för de svaren jag fick!
Och jag är igång med KBTn, och hoppas på goda resultat därifrån också. Jag känner verkligen att jag fått bra hjälp både från läkarna i Järpen och i Östersund, och att jag fått den informationen jag velat ha för att vi tillsammans ska kunna lägga upp en plan för hur vi ska jobba.
Just nu och idag, känns det som att allting kan gå. Idag kan jag få den motivationen som behövs för att bli starkare än någonsin. För det ska jag, och det kommer jag att bli!

Glädjande och stärkande grejer kretsar kring mig just nu. Jag har saker att se fram emot, och jag har otroligt fina saker att blicka tillbaka på.

Jag får om 2 veckor nycklarna till min nya frisörsalong och renoveringen kommer att ta fart direkt. På måndag rullar jag ner mot Göteborg för att hälsa på mina underbara vänner.
Jag har en häst som är så otroligt fin, och jag känner verkligen hur vi utvecklas för varje dag som går. Hur våra problem börjar lösa sig eftersom. Och jag har äntligen hittat en ny sadel som passar både mig och Raffe utmärkt!

Jag lever mitt liv tillsammans med Henrik, som jag älskar så otroligt mycket. Han har varit helt underbar under den här tiden som inte varit helt som vanligt. Han är en fantastisk vän som gör allt för att hjälpa till, och för att få alla andra att må bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ge tillbaka allt, men jag hoppas att du förstår hur otroligt tacksam jag är för dig Henrik, för allt du har gjort, och för den du är.

Ja, ni som känner mig och vet hur jag är, kanske förstår att jag just nu lever i ett lyckorus.
Jag kommer att ta vara på alla de positiva känslorna och tankarna jag har just nu, för oavsett hur bra jag mår just idag, så är inte allt slut än. Men det är pågång, jag kämpar på, och jag är snart framme.

~27 Maj 2016~

Äntligen har jag hittat en sadel som funkar perfekt för både mig och Raffe, jag kände direkt när jag provade den i vintras att det var den jag ville ha. I flera år, ja sen jag köpte Raffe, så har jag letat en sadel men hela tiden känt att det är någonting som saknats. Och tack vare carbon-bommen i den här Victorian, så är problemet löst, och jag har precis det jag letat efter.

Så, ikväll kommer jag fira för mig själv, för att slippa gruvandet över att hjärtat inte kommer att fungera som det ska. För, jag är frisk, och jag mår bra. Och snart är jag starkare än någonsin!

Puss&Kram

Likes

Comments

​Jag har aldrig önskat så mycket att det funnits en av och på knapp till mitt huvud och min hjärna. Precis som tidigare så är kvällarna och nätterna värst. De fysiska påfrestningarna känns som att det börjat vända lite, men det psykiska känns värre än någonsin.

Jag hade under högstadiet en ganska jobbig period, jag kände mig ganska vilsen i mig själv. Tankar som inte borde varit där, snurrade mest var och varannan dag. Jag har under de sista två åren mått mycket bättre och sluppit tankar som försvårat min vardag. 

Nu den sista tiden, har under vissa tillfällen tankarna kommit tillbaka, och min hjärna leker med mig. Den spelar mig spratt, som tär på mig. Jag vill så gärna bara kunna skaka av mig de, men det går inte. Jag vet att tankarna inte stämmer, jag vet att det inte är någon mening att tro på de, jag vet att de skadar mer än vad de gör nytta. Men hade de fungerat så, så hade de väl inte varit några problem? Då hade jag inte suttit här och skrivit ner mina tankar för att på något vis kunna sortera allt för att försöka förstå mig på. 
Jag har kommit så långt att jag har accepterat att det är någonting som inte stämmer. Jag har accepterat att det är såhär det är. 
Jag skäms över mig själv och det här. Men jag har själv accepterat de. Jag är inte bättre än såhär, det finns inget att göra åt de. 

Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att bryta ihop, för det är de som händer när tankarna tar över. Jag är inte stark, jag är inte en sådan person, hur mycket jag än trott och hoppats på de, så är det inte så läget ligger till. Jag bryter ihop, men jag hoppas på att någon gång, så snart som möjligt, slippa alla negativa tankar för att komma tillbaka på banan igen. 

Jag har accepterat och jag pratar om de, det är framsteg.
Och som jag skrivit tidigare, det är fram jag ska. 

​Tänk om det vore lika enkelt att tala och berätta om saker och känslor, som det är att skriva om de.
Tack för att ni tog er tid att läsa.
Vi syns snart där framme
Puss&Kram

Likes

Comments

Mindre ön tre månader kvar. Nervös och taggad. Förberedelserna är igång och jag har idag beställt lite grejer till salongen. Det största inköpet jag kommer att göra nu från början är en ny schamponering. Och det är betydligt lättare sagt än gjort. Men jag har iaf kikat runt och har några nu som jag väljer mellan. Jag har även idag skickat iväg ett mejl till session.map ang. mitt diplom jag fick av dom på studenten samt lite frågor om produkter.
Sitter även och kollar igenom lite budgetar och planer inför sommaren och starten. Börjar sätta målen inför kommande månader. Jag börjar ju även kika runt och höra mig för om någon som vill hyra en stol. Som jag skrev tidigare så är personkemin väldigt viktig, samt att han eller hon ska ha en vilja att utvecklas och driva arbetet framåt.
Jag hoppas verkligen att jag hittar någon bra person, och är du, eller om du vet någon som kan vara intresserad, så tveka inte att höra av dig!

Idag har jag varit på vattengympa med Hugo. Han skötte sig super och är bara så himla glad. Det var så kul att komma in dit, han var så lycklig och all personal vet vem han är och kom fram och klappade på honom. Han är iaf mycket bättre, och vi får öka promenaderna med ytterligare 5min.
När vi var klara med plaskandet så åkte jag till stallet och kollade på mamma som red lektion på Tim. Efter att ha suttit och kollat en liten stund så var jag helt genomfrusen så skyndade mig iväg och gjorde klart foder och annat till Raffe.

Mina dagar på hemmaplan har varit väldigt lugna. Jag har varit i stallet på morgon/förmiddagen och stökat. Det känns så bra att äntligen komma igång med ridningen igen. 1 år nu har jag varit borta, bara varit i stallet enstaka gånger, på slutet har jag haft sådan galen abstinens efter hästarna och dagarna i stallet. Men nu är jag på gång igen, jag känner att jag inte riktigt orkar köra fullt ut som jag gjort tidigare, men jag hoppas kunna vara där snart.
Jag tycker att det är väldigt avslappnande att få komma till stallet, och även om det inte går så fort för mig just nu, och att jag inte är lika stark som jag varit tidigare, så är det så skönt att bara få pilla på med sitt.
Vissa säger att jag borde vara hemma och ta det lugnt, men för mig så är hästarna den bästa återhämtningen.

Jag var och träffade en läkare förra tisdagen. Jag fick då bekräftat vad som inte är bra, och vad jag ska göra. Jag jobbade då min sista dag i Åkersjön, för att sedan vara hemma och vila. Flera prover togs och jag väntar på tid för ultraljud. Men jag lever, och jag har fått veta vart och varför trycket kommer, varför jag är så trött och har så svårt att koncentrera mig. Varför humöret gått som en berg och dalbana.
Jag är, nöjd, med svaren jag fick, om man nu kan vara nöjd över något sådant. Men jag känner att jag fick väldigt bra hjälp och att de tog de betydligt seriösare än vad jag gjorde och trodde. Det blev lite som en käftsmäll att vara där och höra vad han sa åt mig. Men nu ska det bli bättre, även om det kommer att ta tid. Det är dags att lägga ner några utav de där bollarna som jag valt att ha i luften. För var sak har sin tid, jag behöver inte göra allt samtidigt.

​Puss & Kram 
Linda


Likes

Comments

Halvliggandes i soffan hemma på Stenmyrudden. Det blev för dagen en blixtvisit till Åkersjön för att städa och bädda inför kommande gäster och konferens. Jag åker upp imorgon igen för att stanna där resten utav veckan.
Sista veckorna har varit ganska jobbiga. Trycket över bröstet har kommit än mer oftare än tidigare, kvällarna och nätterna är värst. Det har hänt två gånger till nu att det blivit mycket kraftigare tryck och det är så fruktansvärt obehagligt. Jag känner mig ofta yrslig och ständigt trött. Humörsvängningar som heter duga. Panik över att inte kunna andas riktigt. Hur mycket jag än försöker, så kan jag inte koncentrera mig alls lika mycket som tidigare.

Jag har hela tiden sagt, och jag gör det fortfarande till en del, att det är inget fel, det är bara att köra på. Man ska inte känna efter så mycket, ibland måste man bara blunda.

Men Nej, Linda. Var inte så förbannat korkad. Det är någonting som inte stämmer, annars skulle du inte ligga där på kvällarna i panik av att veta att trycket kanske blir för mycket. Du skulle inte bli så otroligt trött i kroppen av att bära en back med dricka, så att du sedan skakar i hela kroppen.
Jag är inte stålmannen, hur mycket jag än önskat. Och det gör ont, och man känner sig så dålig, så onödig och bara värdelös.
Jag är som person en sån som alltid gör mitt bästa, att alltid göra någonting bra och aldrig några fel. Som om alla människor är felfria?
Jag vet att jag har gjort mitt liv ganska jobbigt för mig själv. Ibland önskade jag att jag inte haft så fruktansvärt höga krav på mig själv. Men jag vet ju då samtidigt att hade jag inte haft det, så skulle jag inte vara här, där jag är idag. Och jag kommer inte att komma dit fram, dit jag ska.
Enligt mig ska man bara bita ihop och kämpa på, hur jävligt det än är.

Men nu gör jag inte det. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Jag får kämpa varje dag för att kunna leva mina dagar som jag alltid har gjort. Men kroppen har svikit mig. Jag orkar inte böra, öppna, dra, lyfta saker som jag gjort tidigare. Jag orkar inte vara vaken en hel dag. Jag orkar inte gå omkring. Jag orkar inte vara glad och sprudlande. Jag orkar inte hjälpa mina underbara gäster, och ge dom några underbara dagars vistelse hos oss i Åkersjön. Och det gör ont, och det är så otroligt jobbigt.
Jag mår inte bra, av att veta att jag inte kan ge allt.


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina tankar kring folk som "gått in i väggen", folk som har panikångest, till er som är utmattade. För mig var de ursäkter för att man inte orkade, för att man var lata, bortskämda och bekväma. Jag menar det verkligen. FÖRLÅT.
Okunskap och förblindad av mina egna förutfattade meningar.

Jag vet inte vad som händer med mig och min kropp. Men det är de, som de människor jag pratat med har sagt att det är. Att det är väldigt tydliga tecken. Jag vet inte. För jag kan inte.
Jag är rädd och känner ett stort obehag av det som händer. Och det ska bli bättre, och det är nu.

Nog om det tråkiga.


Det senaste om salongen är att det nu är klart hos Bolagsverket och namnet är registrerat. Salongen kommer att heta Fortitude. Namnet är inte bara av en slump, utan har för mig en betydelse som är en del av min resa för att nå mina mål. Mod, egensinnighet, styrka hos en person. Vissa personer har sedan några år tillbaka vetat att jag velat döpt min salong till de, och, nu är det gjort.

En annan sak angående Fortitude och öppningen, är att jag beslutat mig för att jag kommer att hyra ut en stol. Främst för att jag känner att jag vill dela min resa med någon fler. Det viktigaste för mig, för att hyra ut, är en god personkemi mellan oss. Och jag kommer därför vara väldigt noggrann med vem jag kommer att hyra ut till.

En annan rolig sak idag, är att jag och Henrik "firar" ett år tillsammans. Ett år av mycket glädje och kärlek. Han är min bästa vän, och jag älskar att spendera mina dagar med honom. Det är sådan otrolig härlig känsla, att få leva med en person som är så himla lik en själv. En som tänker lite på samma vis, en som har lika värderingar och prioriteringar. Och samtidigt, är så otroligt tvärtemot varandra.
Det är en härlig känsla, och jag älskar dig Henrik Olsson.

Puss&Kram


Likes

Comments