Tankarna är så spridda att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, jag är inte bekant med den sedan tidigare. Aldrig förr har mina tankar varit på vift så ofta som den senaste veckan. Eller på vift och vift, jag vet precis vad jag har tänkt på, och inte var det skolan inte. 

Jag uppdaterar telefonen non-stop. Jag ser mig omkring ett extra varv på Uthgård. Hjärtat slår ett extra slag varje gång mobiltelefonen vibrerar. Leendet är uppe vid öronen och verkar inte vilja sjunka en endaste centimeter i din närhet. Jag känner för första gången att jag kan vara mig själv till 110%. Jag är inte rädd att säga något dumt eller att inte vara bra nog. 

Det var inte meningen att jag skulle känna så här. Jag vill inte känna så här. Det är dumt. Det finns inte tillräckligt med tid för det här. En vecka med tentaplugg kvar. Sen omtentaperiod. Därefter lyfter planet till Amerika och jag är borta i tre hela veckor. En fullspäckad vecka hemma hos föräldrarna för mig och sen åker du bort.

Innerst inne vill jag förklara hur det ligger till. Jag vill berätta att det inte bara handlar om det fysiska längre. Men det är inte rätt tid för det. Jag gav mig in i det här utan att veta vad det skulle innebära och jag trodde givetvis att det skulle sluta upp som det alltid gör för min del - med att jag fegar ur och låter det rinna ut i sanden. Jag inser i detta nu att det är lite det jag är på väg att göra igen, men det är inte på samma sätt. Den här gången fegar jag inte ur för att jag är rädd för att falla. Jag fegar inte ur för att jag det yttre inte är "bra nog" att visa upp för nära och kära. Jag fegar inte ur för att jag tycker att du är konstig eller nördig. Jag fegar inte ur för att jag inte är "redo".

Jag låter det rinna ut i sanden eftersom jag vet att det här inte var menat att hända, det skulle bara vara fysiskt. Det är okej att det rinner ut i sanden, för ingen av oss skulle ha tid för den andra i sommar. Jag låter det rinna ut i sanden för att jag är rädd. Jag är rädd för att jag ska stå där med hjärtat utanför kroppen och tårar i ögonen. Jag är rädd för att stå där redo för att ge det ett ärlig försök, men vara den enda som är beredd att göra. Jag vill inte ångra mitt val i efterhand, men jag vill inte heller riskera att lämna ut mitt hjärta och kanske förlora allt. Så ja, jag fegar ur - igen. Men den här gången har jag kommit längre. Jag har vågat falla och insett att det skett, men längre än så vågar jag inte gå än.

Jag vill hellre ha dig så som jag har dig nu, än att riskera att inte få ha dig nära mig alls.



Edit: Usch vilken smörig text för att vara mig. Dags att plugga & rycka upp mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det är en överväldigande blandning av sorg, avsky, hopp, längtan, glädje och frustration som slår mig när jag ser tillbaka på bilder från förr.

Sorg är antagligen det känslan som drabbar mig mest. Att jag en gång i tiden har mått så bra, varit glad och kunnat göra allt jag vill och drömt om. Jag blir sorgsen när jag inser att jag förstört mig själv. Trots att jag vet att jag kommer vara där förr eller senare igen, så kan jag inte undgå att tänka på att jag faktiskt spenderat nästan fem av mina bästa år på att må dåligt. I fem år har jag avskytt sommaren på grund av all ångest den bringar. I fem år har jag tränat av fel anledningar. I fem år har världens mest fantastiska sak (mat) varit förknippat med ångest och hat.

Avsky, eller att hata, är ett väldigt starkt och laddat ord. Men jo, jag känner avsky när jag ser bilderna. Jag avskyr hur jag behandlat mig själv. För innerst inne vet jag att om jag sett mig själv från någon annans synvinkel så hade jag blivit chockad. Man skulle rätt och slätt kunna säga att jag har misshandlat mig själv både psykiskt och delvis fysiskt. Det är dock inte bara detta jag avskyr. Nej nej, min skeva självbild tar såklart denna avsky åt en helt annan riktning. Jag känner avsky när jag tänker på hur jag ser ut i dagsläget. Jag vill inte bada, jag gillar fortfarande inte sommaren och min spegelbild hatar jag mer än både Kim Jong II och Kim Jong-Un tillsammans. Jag inser själv hur schizofren jag låter då jag avskyr hur jag behandlar mig själv samtidigt som jag avskyr mig själv, men vi kan väl säga såhär: det ena är mitt uttalande och det andra är min sjukdoms uttalande, kort och gott.

Men allt är ju givetvis inte pest eller kolera, för jag känner som sagt även hopp, längtan & glädje när jag ser tillbaka. Jag är hoppfull inför framtiden då jag vet att jag kommer ta mig ur den här mardrömmen och alla dess konsekvenser, jag kan numera se ett "vanligt" liv, vilket jag inte kunde för bara någon månad sedan. Jag längtar efter ett friskt liv. Jag längtar efter den dagen då jag känner lycka igen. Jag längtar efter den dagen jag utstrålar samma glädje som jag förr gjorde. Jag saknar att vara tjejen som hade energi och spred glädje, jag var påhittig och driven. Jag längtar tills jag är där igen. Glädjen jag känner när jag ser bilderna får mig till tårar. Att jag en gång varit så lycklig får mig att inse att jag kan vara det igen, och det gör mig glad. Jag får det svart på vitt att min lycka ligger inte i någon annan människas händer, jag ansvarar själv för min egen lycka. Och det, om något, gör mig glad. Det betyder ju att jag kan om jag vill. Glädje känner jag, såklart, också för alla fina minnen som väcks till liv när jag ser dessa foton. Det kan vara allt från en rolig händelse, till ett klassiskt familjebråk eller något klumpigt någon gjort som får mig att le. Det får mig även att inse hur roligt jag haft med både vänner och familj, men än mer inser jag hur pass viktiga mina nära och kära är för mig, trots att jag är en av de sämsta i världshistorien på att tala om det för dem.

Sist, men absolut inte minst, känner jag en enorm frustration. När jag ser vissa foton minns jag elaka kommentarer, skeptiska blickar och pikande påståenden. Jag blir så fruktansvärt arg när jag ser en bild på mitt 15-åriga jag och minns den gången en främmande man kom fram till mig på stan och sa "du är en jättefin tjej, men du skulle vara ännu sötare om du gick ned några kilon". Jo, det är sant. Jag har fått sådana "komplimanger" hela mitt liv. Jag blir ledsen när jag ser handbollsbilder och allt jag minns från den matchen var hur tjock jag kände mig i matchtröjan. Jag blir så arg. Hur kunde människor, både främmande och människor i min omgivning, säga så elaka saker till mig. Jag var inte tjock, jag var inte ful. Jag var riktigt vältränad med lite hull om magen och ÄRFTLIGT stora bröst. Jag var fantastisk, både på insidan och utsidan. Fan ta alla er som någonsin sagt (och fortfarande säger för den delen också) nedvärderande saker om mig eller min kropp. Ni har varit en stor faktor till att jag blev sjuk. Fan ta er. Trots att ni kanske trodde att ni bara sade något "litet, oskyldigt skämt" så går det inte obemärkt förbi när man får höra det näst intill varje vecka år efter år. Fan ta er. Jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva denna frustration. Det värsta är att jag vet personer som får ÄNNU mer elaka kommentarer. Fan ta er alla som säger nedvärderande saker om andra. Det spelar ingen roll till vem, om vad eller varför. Det är inte acceptabelt. Fan ta er.

Jag menar, kolla bara på mina lårmuskler. Numera får jag träningsvärk av att gå upp för trapporna till datorsalen, haha. 

Likes

Comments

Jag ska berätta för er om en resa. Inte en sån där inre och andlig resa, nej en vanlig utlandsresa. För de flesta medelklassmänniskorna i västvärden skulle denna resa inte klassas som särskilt unik eller exotisk, men för min del så var den något utöver det vanliga. Den resan jag ska berätta om är både det bästa och det värsta som har hänt mig. När jag ser tillbaka på resan minns jag den med glädje, men en våg av oro och ångest sveper inte obemärkt förbi.

Resan var till London i februari 2013.

Känslan när man som tonåring ska åka utomlands utan sina föräldrar för första gången är en blandning av glädje, nervositet och upprymdhet - inget konstigt med det. Det som var annorlunda för min del var att de känslorna som faktiskt överväldigade mig var ångest och lättnad, konstig blandning? Ja.

Att vara i London för att shoppa & turista (dvs promenera någon mil eller två om dagen) och äta god mat var en semester för mig. Jag vet vad ni tänker - "det var ju en semester", och ja, det var det. Men inte vilken semester som helst. Det var en ljuv semester från all ångest och alla krav som jag ställde på mig själv hemma i vardagen. Jag fick för första gången på cirka fem månader äta normala mängder mat utan ångest och det var även för första gången på dessa månader som jag gick mer än två dagar i rad utan att träna. Jag åt vad jag ville, drack det jag ville och kände mig gladare och mer fylld av energi än jag gjort på länge.


"Jaha, men vad var det som var så hemskt med den där resan då? Den verkar ju ha varit jättebra för dig!"

Ja, jo det var den väl. Just i den stunden. Den var bra på så sätt att den räddade mig från anorexin. Tack och bock för det, London. Vad jag inte visste fören efteråt var att det skulle leda mig in rakt i famnen på Herr Bulimi. Att jag åt vad jag ville, när jag ville i London gav mig extrem ångest när jag kom hem till vardagslivet igen. När jag ställde mig på vågen grät jag okontrollerat. Jag lovade mig själv som så många gånger att det här inte skulle hända igen. Från och med nu skulle jag sätta upp tydliga mål och riktlinjer. Jag skulle bli smal och ta revansch på alla de som någonsin kommenterat mitt hull (vilket är VÄLDIGT många för övrigt). Jag åt ännu mindre än jag tidigare gjort om dagarna. Men eftersom jag fått mersmak för det söta och all god mat i London så slutade det i frosseri om kvällarna. När ingen såg eller visste om det så åt jag. Mycket.

Jag kompenserade inte för det, utan varje kväll tänkte jag "imorgon, imorgon ska jag klara av att inte äta på hela dagen och inte på hela kvällen". Och nej, som ni säkert förstått så gick det käpprätt åt helvete. Jag gick istället upp i vikt, och det mycket snabbt. Kroppen sparade all energi i form av fettreserver eftersom den visste att jag dagen efter inte skulle äta på mycket länge. Jag undvek att äta tillsammans med andra, både i skolan, hemma och på restauranger. Jag mådde dåligt, fruktansvärt dåligt. Var sällan i skolan, betygen sjönk, jag slutade dyka upp på träningarna, sov dag ut och dag in för att nästa dag inte sova på 48 timmar. Livet var en dimma. Humöret svängde värre än Balder på Liseberg och som att det inte räckte med att jag hatade mig själv så kändes det som att alla i min omgivning också gjorde det.

Så jo. London var både min livs bästa och värsta resa. Men om jag kunde, skulle jag ändå göra om den resan igen.

Kan helt ärligt inte komma på någon gång jag mått så bra och varit så lycklig inombords som under den här resan. Ögonen tåras bara på tanken av London.

Likes

Comments

Det här med att konfrontera sina rädslor är svårt. Dels är det där första steget att bestämma sig för att faktiskt göra det man räds svårt och dels för att resultatet oftast är oförutsägbart. Personligen anser jag inte att det är själv utförandet som är tufft, det är snarare ovissheten gällande resultatet. Det är så många faktorer som spelar in på saker vi gör, vi kan inte kontrollera allt även om det skulle underlätta enormt. Därför är det svårt att ta det där steget, för det innebär att man kastar sig ut i det okända som man fruktat så länge. Lika gärna som allt kan gå din väg och utgången blir fenomenal så kan även raka motsatsen ske. Efteråt kanske du står där uppgiven, ensam och utan mod. För allt mod du samlat på dig under en lång tid lade du på handlingen som fick dig handlingsförlamad. Handlingsförlamad inför att ta tag i rädslan ännu än gång för att förhoppningsvis kunna överkomma den. Kanske var fallet inte lika hårt som du tidigare trott och du känner dig starkare bara en kort tid därefter. Kanske har du turen på din sida även om du inte lyckas med själva utförandet och får resultatet du hoppades på. Eller så kanske du står där, sida vid sida med mig och känner hur det sög allt hopp, allt mod och all värdighet du någonsin haft ur din kropp. Känner hur det lämnat dig handfallen utan någon susning om hur du ska övervinna din största rädsla i framtiden. Kanske känner du, precis som jag, att det inte är värt att möta sina rädslor. För i slutändan så slår det bara tillbaka och vi står där sida vid sida, återigen utan självförtroende och utan värdighet. 

Likes

Comments

Halsen bränner och tänderna ömmar. Titt som tätt hör jag hur magen arbetar för intet. Kroppen skakar, värst drabbade är händerna. Mina naglar är inte längre blåa utan har övergått till en lila nyans. De är sköra och går av om jag diskar under varmt vatten för länge. Frissigare än någonsin är håret och växer gör det knappt heller. Ungefär samma nyans som naglarna pryder mina ben i form av smärtande blåmärken. Trots dubbla sockar, tre tröjor och tjocka mjukisbyxor så fryser jag. Att fokusera på den lilla datorskärmen kräver en stor mängd koncentration. Blicken flackar och sinnet likaså. Jag svävar iväg i mitt dagdrömmande om en annan verklighet. Jag funderar på att köpa pepsi max men kommer i samma stund igår att jag redan gjort av med 4000kronor för mycket denna månad. Ögonlocken är tunga. Det var över två månader sedan jag sov en hel natt utan mardrömmar. Inte för att det är speciellt mycket bättre att vakna upp ur dessa mardrömmar och möta verkligheten igen.

Likes

Comments

I hela mitt liv har jag fått höra att jag har ett dåligt poker-face. De har sagt att jag inte är bra på att luras. Jag har mer än en gång fått höra att jag är lätt att läsa av. När jag är glad syns det, när jag är ledsen syns det. Utåt sett agerar jag inte på alla mina känslor och reaktioner, visst kan man läsa av reaktionerna på mina ansiktsuttryck, men att faktiskt agera utifrån dem är desto ovanligare.

I den första ronden av denna match var det precis detta som hände. De jag tillbringade mest tid med kunde se att det var något på gång. Men jag kan hålla inne mina känslor och är en sluten person, så ingen förstod på riktigt. Jag trodde dock att ett erkännande skulle göra det lättare för dem att se tecken på det i rond två. 

Jag känner mig som en öppen bok. Från mitt perspektiv så borde alla se, kanske inte förstå, men åtminstone se. Men allt talar för det motsatta. Ingen reaktion, ingen som agerar. Inte ens ett ifrågasättande. 

Fan ta er alla som alltid sagt att jag inte har något poker-face, det är ni som inte vet vad det är jag faktiskt döljer.

Likes

Comments

Ibland slås jag av en obehaglig tanke. Eller nej, inte ibland. Ofta. Jag kommer från en familj som har det bra ställt, jag har alltid haft lätt för mig i skolan och att hitta vänner har aldrig varit ett problem. Jag har fått det mesta serverat på ett kopparfat, alltså inte lika fancy som silver men ändå fått det serverat. Ändå är det alltid något som gör mig ångestfylld. Var om vartannat känner jag att livet inte är värt att leva.

Jag känner mig bortskämd. Jag känner mig som en riktig snorunge. Varje present jag får påminner mig om hur otacksam jag är. För otacksam beskriver min känsla klockrent. Jag bor i ett land och familj med bra ekonomi, jag har mer än tak över huvudet och vänner så det räcker och blir över. Ändå är jag inte nöjd. Det är alltid något som fattas.


Materiella ting är inget som lockar. Fler bekanta eller mer frihet är inget jag ägnar tankarna åt. Lycka kommer inifrån. Du kan få oändligt med energi från andra och saker i överflöd, men det är irrelevant. Om du inte kan glädja dig själv och må bra i ditt eget sällskap så kommer du snabbt inse att jordelivet inte är så fantastiskt. Inte ens för oss i Sverige som har det mesta.

  • 171 readers

Likes

Comments

​Det är svårt det här med livet, riktigt svårt. Ibland svävar jag likt som på moln för att dagen efter gå med ryggen lika krökt som Quasimodo. Jag vet att livet ska vara lite utav en berg- och dalabana och inte bara solsken. Jag önskar dock att bergen var lite lägre och dalarna inte lika djupa.

I tre veckors tid har jag levt i en bubbla. Det har varit som en slags semester från verkligheten och det har varit otroligt skönt att vara befriad från den grövsta av all ångest för en period. Visst har tankarna funnits där och bakslag har varit ett faktum, men det blir mer och mer påtagligt ju mer fritid jag har. 

Jag vill inte vara den som går händelserna i förväg men jag börjar se en strimma av ljus igen, eller jag rättare sagt såg en strimma av ljus. Jag har provsmakat lyckan och jag vill ha mer. Jag är beredd att kämpa igen. Jag vill inte drabbas av den extrema ångest som fortfarande håller mig vaken trots att jag borde sovit för fyra timmar sedan. Jag är less på att den långsamt äter upp mig inifrån utan att veta hur jag ska motverka det. 

Det är 156 veckor, dvs exakt tre år, sedan detta helvete fick sin start. Eller ja, det har alltid funnits där undermedvetet, men för tre år sedan blev det påtagligt värre. Jag vill vara beslutsam och säga att det inte ska bli ett fjärde år. Jag vill vara stark och gå emot den negativa trenden. Men jag vet att jag också tänkt att 2015 ska bli det året då jag mår bättre. Jag vill tro på det, men vem är jag att lura mig själv? Den sistnämnda målet känns långt borta och jag vill inte vara den blåögda individen som tror att det är en barnlek.

Men vinden är ju ändå "förändringens tecken", hösten en nystart (klyscha) och jag har blivit student. Vi får väl ändå se det som en förändringens höst och sätta någon form av mål. Jag gillar att skriva ned saker så att de blir mer verkliga. So here it is:


Hösten 2015 - må bättre, dvs:

- inte behöva lyssna på "Pretty Hurts - Beyoncé"

- lura mig själv att jag har bra självkänsla (ska tydligen förbättra självkänslan, antar att det fungerar som en självuppfyllande profetia eller någon form av placebo)

- skaffa lite mer regelbundenhet (börja med tandborstning, sömn, mat, skola)

- bättre humör (har blivit MYCKET bättre, men kan alltid förbättras)

- bli mer ekonomiskt medveten

- plugga i tid (thumbs up, är på god väg)

- klara en tenta


---> hösten 2016 - må bra, dvs:

- regelbundenhet 

- stabilt humör 

- ha någorlunda kontroll på ekonomin

- ha klarat 4 tentor

- ha bättre självkänsla (kom ihåg att bättre inte nödvändigtvis betyder bra) 

- vara mer självsäker

- kunna hantera oväntade situationer bättre

Likes

Comments

Jag minns Anna. Min högstadielärare i NO. Hon var kraftigt byggd, hade råttfärgat hår och illasittande kläder. Allt som oftast var hon en rätt bitter lärare som verkade ha tappas arbetsglädjen. Samma lärare talade om för oss tjejer, observera ENBART tjejer, baksidan av ätstörningar. Hon talade främst om bulimi, som hon nämnde att hon själv gått igenom. Det var som att hon hade en klump i halsen när hon talade, men ändå var sträckte hon på sig - antagligen på grund av stoltheten av att ha tagit sig igenom denna fruktansvärda sjukdom. Hon berättade om sina tänder som kostat henne en förmögenhet eftersom att saltsyran försvagat dem något enormt och hon talade om hur hon var nära på att förlora alla sina nära och kära i samband med bulimin.

Anna berättade även om att man i längden inte blir smalare och att man framförallt inte mår bättre. Snarare tvärtom. Vi fick förklarat för oss att det finns en risk att få flyga upp till himlen i förtid och detta skulle drabbas oss och att även om vi inte flyger upp till himlen så var jordelivet inte värt att leva när man är i den mörka bubblan.

Vi tjejer var misstänksamma. "Hur kunde hon, som var så stor, ha haft bulimi? Bulimi blir man ju smal av?" En annan tjej yttrade sig med meningen "Usch. Hur kan man göra något sådant mot sin kropp? Även om hon hittat på allt för att skrämma oss så är man ju dum i hela j*vla huvudet om man gör så"

Klassens alla tjejer reflekterade en stund, inte alls länge, på vad Anna nyss berättat för oss. Sedan var det dags för lunch och våra liv gick vidare. Ingen av oss, så vitt jag vet, hade varit i kontakt med en ätstörning tidigare. Senare samma år i sjunde klass så började vi ana att vår ena klasskamrat hade anorexi, men hon hade alltid varit väldigt smal så den tanken viftades snabbt undan för att istället fokusera på alla killar i åttan.


Fyra år senare hade jag börjat gymnasiet i grannorten. När jag en riktigt kall och blåsig onsdagseftermiddag i februari väntade på tåget fick jag syn på ett bekant ansikte. Jag försökte koncentrera mig på att förstå varifrån jag kände igen denne personen. Det var en kvinna i fyrtioårsåldern med en tanig kropp, råttfärgat hår och illasittande kläder. Jeansen hängde löst över rumpan och hennes t-shirt liknades mer vid en pösig klänning. Varför kunde jag inte sätta ett namn på detta bekanta ansikte?

Det var först två dagar senare när jag såg henne igen som jag kopplade samman ansiktet med ett vanligt svenskt flicknamn. Anna. Där var min NO-lärare som ingen av oss tjejer tog på allvar i sjunde klass, som ingen av oss riktigt lyssnade på. Här stod hon återigen framför mig i en helt annan skepnad. Blicken flackade och hon såg livlös ut. "Hur kan man göra sådär mot sig själv?" var det enda jag kunde tänka. Jag blev nästan lite smått förbannad på Anna för att hennes två döttrar skulle behöva växa upp med en förälder som inte kan ta hand om sig själv. Vad skulle hennes döttrar växa upp och tro om sina egna kroppar? Samtidigt tyckte jag synd om Anna. Hon som lyst av stolthet och burit huvudet högt gick numera som en vissen blomma utan att ens visa intresse för att solen faktiskt lös denna morgon. Jag tyckte synd om henne för att jag antog att hennes liv var förstört och för att jag faktiskt såg hur dåligt hon mådde. Min vän och jag diskuterade återseendet av Anna några minuter, men återigen återgick vi till våra egna liv för att slippa handskas med sådana problem.

Såhär i efterhand är jag besviken på mig själv. Hur kunde jag ge Anna de fördomsfulla blickarna när hon tog mod till sig att tala inför alla tjejer i min klass om sina personliga problem? Hur kunde jag vara så dömande att jag antog att hon bara hittat på? Man ska inte luras av det yttre. Nu i efterhand kan jag tänka på Anna ibland. Jag tänker på hur modig hon var och att hon verkligen försökte få oss att fortsätta i rätt riktning i livet. Fortfarande tycker jag synd om henne och hennes familj. Jag hoppas verkligen att hon får hjälp och kan se sina två fantastiska döttrar växa upp till kvinnor. Det första som slår mig när jag tänker på Anna är dock något helt annat. Jag blir besviken på mig själv och jag blir arg. Hur kunde jag vara så naiv att jag tänkte att "det där skulle aldrig kunna hända mig"?


Tre problemfria sjundeklassare.

Likes

Comments

​Det finns en del av mig, en väldigt stor del, som inte vill börja studera. Jag är rädd för att inte passa in. Jag är osäker i mig själv. Jag är, för tillfället, extremt instabil. Mina mål och drömmar förändras konstant. Jag vet inte heller om det är något för mig. 

Innerst inne vill jag nog höra "vi rekommenderar dig återigen att gå i dagvården". Det skulle nämligen innebära snabbare och framförallt effektivare vård. Jag behöver inte välja huruvida jag ska studera eller inte. Jag behöver inte planera mina dagar.

Dock blir min inkomst obefintlig och det kommer antagligen vara PISS till en början. Jag vill dock få det erbjudandet. Jag vill bli frisk, jag vill det. 

Likes

Comments