Jag har länge gått och funderat på hur jag skall skriva detta inlägget. Tror ärligt att jag fortfarande inte vet hur jag skall formulera mig... Välkommen till ett väldigt luddigt inlägg som är så svårt att få ner svart på vitt det jag vill nå ut med.
Detta kan nog upplevas känsligt men på både positivt och negativt sätt.

Så hur låter vi vår omgivning forma och påverka oss? Jag kan nu bara utgå helt efter mig själv, kanske känner ni igen er eller kanske känns det helt främmande.
För mig har det alltid funnits där, redan som liten lät jag mig påverkas av samhället. Då var det för att jag inte dög som jag var, jag kallas tjock, fet, fetto, idiot osv. Ibland gick orden över till fysisk handling med, man blev knuffad, slagen m.m.... Jag var då mellan 7-12år. Vi var barn och ändå hade samhället sagt åt både mig och dem som mobbade mig att jag inte dög.
Den känslan tror jag tyvärr aldrig kommer försvinna. Glåporden har hängt med hela vägen upp i vuxen ålder. Mycket handlar sen hur stark man blivit i sig själv och hur man låter sig påverkas av vad som troligast är andras osäkerhet i sig själva.

Men idag känner jag att just sånna ord inte tar spec på mig längre utan nu är det mer handlingar som tex det här med min viktnedgång, då kom frågorna allt oftare, -"ska du inte satsa på att deffa ner dig så pass att du kan tävla i bikinifitness? Så du får ett bevis på din viktnedgång." Ehm det räcker väl att se på mig själv som ett bevis nog? Varför måste man ha en placering som bevis? Måste man tävla i allt för att bevisa för samhället att man gjort något?

Många vet nog att jag tex håller på med OCR, en sport jag bokstavligen älskar. Ett lopp för mig är en dag omgiven av underbart folk som sprider glädje och en träningsdag . Jag strävar inte efter att vara bättre än någon annan utan att göra mitt egna bästa samtidigt som jag har kul under tiden. Jag har fått nog av all prestationsångest i allt.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att låtas bli påverkad hur mycket jag än önskar det.
Människor som är så självkritiska och verkligen visa negativitet kring hela loppet och medlöpare för att det inte gick som dem ville eller fick den placeringen som de ville ha. Det får mig att känna mig sämre fast jag vet att jag inte är det. Jag ser väldigt mycket upp till eliten, och dem inspirerar mig oerhört men även med en sting av avund att jag inte är där. Men samtidigt måste jag minnas varför började just jag med OCR? Första loppet var Action Run här i Borås efter en del övertalning. Men mitt i allt där fann jag glädjen, glädjen att genomföra något jag trodde var omöjligt med vänner, glädjen när medaljen hängdes kring min hals, den glädjen bestämde jag mig för att alltid ta med mig till nya lopp. Och jag hoppas verkligen att jag kan förmedla den glädjen för denna rätt "nya" sport så fler vågar och kan. Gör det för din egna skull och inte för andras. Om ditt mål är bra placering, go for it, men glöm inte att ha kul.!

Det tar så mycket onödig energi att gå o tänka på om man duger åt andra eller varför andra tänker och agerar som dem gör. Vi låter allt oftare samhället få "bestämma" våra mål i livet. Man får inte glömma bort sig själv och sina egna drömmar och mål. Behöver inte alls handla om sport som jag la som ett exempel utan det är verkligen om allt, hur vill man se ut, vilken karriär vill man satsa på, vem vill man dela livet med osv. Prestera efter din egen förmåga och vilja samt kom ihåg att ha kul på vägen dit du vill, för om glädjen försvinner i det du gör, vem gör du då det för?
Vi lever bara en gång så ha kul!

Detta är ett ämne jag gärna skulle diskutera mer kring, då det är så viktigt för oss alla...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ja så hur går det nu för mig? Har jag funnit den där viktiga balansen mellan kost och träning och livet?
- Ja jag tror nog det! Nu är det över 2 veckor sedan jag räknade kalorier, till vardags har jag ännu mina matlådor, väger det mesta men inte allt, uppskattar hur jag ligger till och äter när jag är hungrig och skippar om jag inte är hungrig istället för att äta exakt när klockan säger det. Jag lyssnar på kroppen och dess signaler, hoppas jag ger den vad den behöver.
Bara som de när vi var i Helsingborg förra helgen och skulle äta lunch efter loppet, bredvid oss fanns det en snabbmats vagn typ med något kebabliknande och pommes... I vanliga fall skulle jag tagit det, var ju fria mål på helgerna, men kroppen ordagrant skrek efter skaldjurssallad, HALLÅ!?!? jag äter inte äns skaldjur haha. Men gick till Coop och plockade ihop en sallad med skagenröra som jag sen toppade med extra räkor och kräftstjärtar plus solrosfrön och torkade tranbär, himmelskt så gott det var.Ångrar inte en sekund mitt matval när jag åt det medans Christoffer tog en kebabtallrik.

Men återgå till mitt "upplägg" då, 5 dagar i veckan äter jag mina matlådor som är uppvägda men ej räknade, kan som sagt variera lite. På helgen äter jag fritt, kan bli både pizza och chips m.m... Tränar när jag vill, visst försöker hålla det till 6-7 dagar i veckan men vissa dagar nu har jag verkligen inte haft energi, och har även då lyssnat på kroppen och tagit en extra vila. Vågen har jag ställt mig på då och då men utan ångest eller liknande. Och det positiva är att jag än står helt stabilt på den. Väger alltid mer på tex en måndag än en fredag för jag lägger lätt på mig massa vätska när jag äter fritt (läs för mycket och sämre val) men har tappat allt de tills nästa helg.

Visst skulle jag vilja gå ner dem sista 10kg men stressar inte. Och frågan är om jag skulle bli lyckligare av att väga 70kg än jag är nu när jag väger 80kg och har vad jag tror en harmoni i kropp o själ?
Alla borde ställa sig den frågan, blir man lyckligare av en viss siffra på vågen eller kan man finna den iaf? Ja jag är lyckligare nu när jag gått ner massor av kilon det kan jg absolut inte neka, men det är inte heller siffran på vågen som gör mig lyckligare nu utan det är hela min livsstil. Alla aktiviteter, alla människor jag lärt känna och endorfinerna i kroppen efter ett hårt träningspass. Så gå in i er själva och sortera ert liv, välj bort sånt som inte ger er något och prioritera det som faktiskt har en betydelse, finn lugnet och harmonin i dig själv så kommer även balansen och lyckan i livet.

Var rädda om er där ute! <3

Likes

Comments

Denna helgen har gått i ett. Är tröttare nu efter 2 lediga dagar än efter 12 arbetsdagar i rad 🙈😅. Men så kul jag haft med nära och kära!

Att spendera nästan hela dagen i Helsingborg i lördags för att delta i Berzerk ocr gav så mycket energi av alla skratt och underbara människor. I särklass det flummigaste och roligaste loppet jag sprungit. Låter bilderna tala lite för sig själv :

Som jag har förälskat mig i denna sporten. Känslan att känna sig så välkommen som både ny och som amatör betyder mycket, man har fått nya kontakter och vänner på kort tid.
Det bästa utav allt är ju att man fått maken att få upp ögonen för detta med, så kul att äntligen få dela mitt numera största intresse med mannen jag delar mitt liv med! 😍.

Idag har vi varit hela dagen i Göteborg på Liseberg med familjen och makens familj. Riktigt kul att se barnens glittrande ögon för allt skoj dem hittat på idag.
Kevin vågade till och med åka olika karuseller helt ensam, så han växer både kroppsligt och som person just nu, vår lilla kille är stor nu❤️.

Även vi vuxna fick åka vår beskära del haha. Och äntligen fick jag med någon att åka Helix, både Cathrine och Christoffer åkte med, som jag skrattade åt dem när åkturen var över. Och bilden som togs under åkturen slog det mesta, himla synd man inte köpte den, christoffer såg ju döende ut nästan.

Men det som slog priset idag var nog ändå känslan att sätta sig i Balder, sist jag åkte den räckte knappt bältet till för att jag var så stor, och nu fanns det massa över. Minns känslan så väl när ångesten slog som en blixt över mig när jag då insåg att risken fanns att jag inte skulle kunna få åka med, att man då skulle få kliva ur just pga att man var för stor, rädslan för den förnedringen sitter än i även om allt går utan problem numera. Lovar iaf mig själv att aldrig hamna där igen!

Här är även lilla turfia som vann flera olika vinster, bla 1-pris i chipshjulet så hon fick 2 påsar chips, sen även 🌟-vinst på Ahlgrens bilar, hennes glädje går ju inte att ta miste på. Deras lördagsgodis är ju räddat för en lång tid fram.

Nu lockar dock sömnen enormt efter denna händelserika helg, även inringd att börja tidigare på jobbet i morgon så måste meddela förskola och hinna fixa lite annat innan så bäst man hinner sova något med.

Hoppas ni andra har haft en lika fantastisk helg med! ❤️

Likes

Comments

Precis som rubriken lyder, det är inte bara på vågen den stora förändringen är. Att gå ner i vikt är inte bara kul och att allt skall bli så mycket bättre.
Förr hade man problem att hitta kläder i rätt stora storlek som dessutom var ungdomliga och moderna.. Nu har man problem att hitta kläder som håller in huden.

Exakt huden. att man gått ner X-antal storlekar i kläder gör inte per automatik att huden krympte alla storlekarna med. Jag kämpar dagligen med att acceptera mina nya kroppsform men det är svårt emellanåt, extra svårt nu på sommaren. Och det är inte bara kosmetiskt som är problemet utan även fysiskt. Jag både känner och ÄR begränsad pga huden.

Vi kan börja med det största fysiska problemet, låren. Dem är lösa och dallrar, rynkar sig m.m.... Psykiskt så skäms jag över dem men fysiskt gör dem att jag vid träning måste dölja dem. Jag kan inte utföra löpning i korta shorts nu på sommaren för att huden slår så pass kraftigt mot varandra, så blir både skav, smärtor pga "ryckningarna" som blir under löpningen då huden dras så kraftigt åt olika håll. Så minst byxor som går ner till mitt på knäet, har försökt med längder som slutar mitt på låren men då bildas en valk straxt över knäet som är i vägen och även den gör efter ett tag ont.

(Svårt att få en korrekt bild hur dem hänger och rynkar sig)

Sen detta med att hitta byxor, underkläder, badkläder med mera som sitter snyggt utan att det valkar sig kring både höft och mage. Helst skall jag köpa 1-2 storlekar för stora trosor för att minimera risken helt att man får stora valkar. Jag väljer helst då byxor med högre midja för att slippa att det hänger överallt, men då blir det ett annat problem, jag får "2" magar, blir en extra bula under linningen då jag "stoppar" ner allt överflöd. Och ja jag skall väl egentligen skatta mig lycklig då det finns dem som har det betydligt värre, fast även om det är så, så får det inte mig att må bättre för det. Alla kroppar är vackra men det gör inte per automatik att man älskar allt med sin egna kropp. Jag älskar hur stark den är och tålig men inte hur misshandlad den ser ut pga flera års misskötsel..

Många ser alla dessa perfekta kropparna utan minsta skavanker som stolt håller upp ett måttband kring midjan om hur många centimeter dem minskat och kroppen är super slimmad och tight. Självklart kan det vara så, underbart! Men det är långt ifrån sanningen att alla kan få den där tighta platta magen. Jag kan få en hård mage men huden kommer alltid hänga och valka sig vare sig jag har mer eller mindre procent underhudsfett.

Och alla extrema celluliter på både rumpa och lår. Samma valk/överskott som är på magen finns då även på ryggen, den är tung vilket pressar ner rumpan och låren som i sig sen skapar stora celluliter.

Att ligga och sola skall man ju förknippa med ren avslappning och njutning. Jag älskar det men inte när jag måste justera trosorna så gått de går så dem inte skär in i sidorna för att allt jäser ut när jag lägga mig ner. Att höftbenen sticker ut så välmarkerat och att rumpan sen är flera cm bredare rakt under för att det ser ut som om att man smälter.


Jag är väldigt medveten om att att detta inlägget kan framstå som väldigt självkritiskt men jag vill även visa er sanningen och mina baksidor med viktnedgången. Att lägga upp en träningsbild på tex instagram är en sak, där handlar det så mycket om vinklar, poseringar för att framhäva sin snyggaste sida m., tror dem flesta känner igen sig där. Men den nakna sanningen går inte att dölja i alla lägen. Och det skall man inte heller. Genom att visa mina "brister" offentligt och även säga att det är ok kanske gör att fler vågar. För även om huvudet inte är ikapp mig och även om omgivningen inte vet varför jag ser ut som jag gör så vet jag det och det är ändå med huvudet högt jag kommer gå på stranden i bikini och inte gömma mig i stora badshorts och tankinin längre.

En dag kanske jag kan acceptera att detta är jag och verkligen mena det, jag hoppas innerligen det. Och jag hoppas fler är med mig på denna resa mot sitt inre, om man inte kan älska sig själv, hur lätt är det då att låta någon annan älska oss? Jag försöker för min egen skull att komma dit, för jag vet att jag förtjänar att älska mig själv. Och det gör ni med!


Likes

Comments

(24 Maj 2012)

Här var jag som störst, 3 månader efter vår son föddes. När jag skrevs in på förlossningen vägde jag 139kg, då ännu med barn i magen, skillnad var att istället för att gå ner i vikt efter en förlossning stod jag först still och sen ökade vikten stadigt. Slutade väga mig när den låg på 140kg, har dock något svagt minne av att jag har sett vågen varit uppe på 142kg. Så ja ärligt vet jag inte min max vikt utan utgår ifrån 140kg.
Saken är den att fysiskt hade jag inga större problem med min fetma, och psykiskt så förträngde jag den så gott det gick, levde ju efter den. Alla har alltid sett mig som tjock och fet, fått höra det sen jag var liten så varför skulle det vara någon skillnad nu? Alla såg ju mig som "hon den tjocka tjejen", jag var van helt enkel, och när man är van är det svårt att ändra på det.
Mina värden var alltid bra, jag hade den turen att lätt kunna bli gravid, nej jag orkade inte springa, hoppa o leka men jag var ändå aktiv och offentlig. Hittade på saker hela tiden, hade mycket folk runt omkring mig så vad behövde ändras?
Minns dock en gång när vi var på Liseberg, rädslan av förnedring när knappt bältet räckte till i Balder, det var med nöd och näpp dem kunde haka i bältet så jag kunde få åka med. Där och då ville jag bara försvinna, en del av mig skrek att nu får det vara nog, jag tänker inte låta detta ske, men även andra halva var bara uppgiven och kände jaja denna gången funkade det men bara skippa nästa gång. Fanns så mycket som jag ville göra och uppleva men sa alltid till alla andra att jag inte ville för jag visste att det inte skulle gå. Så för att slippa den offentliga förnedringen när något inte går att genomföra pga vikten så sa man bara att det inte var något för mig. Ta gokart som ett exempel, som bilintresserad var det något jag väldigt gärna ville göra och många gjorde det, sa dock alltid att det inte var något för mig.... Inte fanns det någon overall i min storlek och jag skulle aldrig få plats i en sån liten sits. Helt enkelt så undvek jag det istället för att testa, visst det kanske hade funkat men risken var större att det inte skulle det så valde att leva i ovissheten och minska risken för skammen att få stå bredvid o se på...

Som barn var jag alltid aktiv, höll på med hästar sen jag var 5 år, fick min egna vid 9 års åldern, så det var ju mycket ridning och skötsel av hästar och sen cykling till och från stallet eller med grannbarnen. Så kan inte påstå att jag var ett stillasittande barn men det fanns alltid kakor och sånt hemma, man fikade ofta, man sprang i skåpen och åt i smyg, favoritmaten var makaroner och köttbullar. Alltid oboy och ljust bröd till frukost.. Socker, socker, socker....

Senare de året började jag och en kompis på gymmet lite lätt, mest kul att testa och så, men blev inget helhjärtat men allt var ju bättre än inget. Gick ner lite i vikt då och då under dem kommande 2 åren, men inget jag försökte något större med. När inte kosten ändrades så var det ju svårt för kilona att lossna med. Men återigen var jag i det stadiet (som jag nog aldrig kom ifrån) att jag inte brydde mig. Och bryr man sig inte ändras inget heller.
I Juli 2013 kom nästa plus, vi skulle bli 2 barnsföräldrar, vägdes in på mvc på vikten 125kg, 1kg mer än vid inskrivningen vid första graviditeten så hade iaf på dessa två år gått ner i stort sett alla gravidkilon vilket var mitt egna krav för att få skaffa ett barn till.
8 April 2014 föddes en liten flicka som på många vis skulle förändra vårt liv. Mycket hände detta dygn, vår dotter föddes, makens "morfar" dog i cancer, allt kring detta kan ni läsa HÄR.

Jag bestämmde mig iaf där och då att 1 Maj -14 skulle jag börja räkna kalorier,(hade då gått ner alla gravidkilona efter senaste graviditen, denna gången rann dem av mig vilket också motiverade mig mer), jag skulle testa något nytt. Hört och läst om andra som gjort det och gått ner i vikt så det borde ju funka kunde jag tycka. Laddade ner appen Myfitnesspal och körde slaviskt efter den. Ärligt tror jag inte att någon trodde att jag skulle lyckas, orden som kunde klinga var, "- tre månader orkar du sen kommer du falla tillbaka, det gör alla". Det jag inte då visste var att jag la mig själv på ett alldeles för lågt intag, ville absolut inte svälta mig, hårdbanta eller gå på vlcd, det var av ren okunskap jag åt för lite, trodde ju att jag gjorde rätt och jag mådde ju bra. Åt mellan 1200-1500kcal per dag, mer åt det mindre än det högre.
Den största ögonöppnaren var nog då med, När man faktiskt tog reda på hur mycket saker och ting innehåller och även jämförde dem sinsemellan. Att 100g choklad tex innehöll mer kalorier än vad en hel måltid gjorde. Även om man visste att det innehöll mer kalorier så var jämförelsen skrämmande. Detta var bara ett exempel, likaså att pasta och bröd var massa kalorier för egentligen ingenting.

Tog även dagliga promenader på ca 2.5-5km. Använde då appen runkeeper för att se hur långt jag gick och i vilket tempo så att man alltid skulle kunna förbättra sig på både avstånd och hastighet. Senare började jag även ge mig på att lära mig jogga/springa. Kondisen ökade rätt fort och på bara några månader lärde jag mig att springa en hel mil!

Vikten gick stadigt ner, kring 1-1.5kg i veckan, och tro mig fanns inte på kartan att jag skulle sluta efter 3 månader, jag bevisade där för alla och främst mig själv att jag kunde ju faktiskt gå ner i vikt jag med. Fler och fler började berömma mig och fråga hur jag gjorde vilket jag glatt delade med mig av, det gör jag än idag men också med varningen, GÖR INTE SOM JAG!. Med det menar jag alltså att äta för lite, kroppen tog stryck i det tysta. I början av februari 2015 fick jag åka in till akuten för kraftiga magsmärtor, hade då gått ner 25-30kg. Efter ett dygn på sjukhuset utan resultat började dem fråga mer om hur mitt liv såg ut och om jag ändrat något samt gått ner i vikt, sa då stolt att jag gått ner dem kilona och även hur, då konstaterades det att min kropp höll på att lägga av, mina organ hade då under en längre period fått för lite energi/bränsle . Magmunnen fick inte den "smörjningen" som den behövde då jag i stortsett uteslöt både fett (för det blev man ju fet utav i min värld) och kolhydrater (då det bara var onödiga kalorier). Jag försökte ha en kost på ca 80-90% protein av den anledningen att jag helt enkelt trodde det var det rätta, att kroppen bara behövde protein för musklerna och sen löste sig resten. Började försöka äta mer vanligt såsom potatis och ibland grovt bröd osv. Mådde bra och låg fortfarande på ett underskott.


Den sommaren anmälde jag mig även till mitt första lopp, kretsloppet här i borås, jag skulle på tid springa en mil, målet var under 1h skulle det ske! Första gången jag sprang milen hade jag tiden 74min. Genom att anmäla mig till ett lopp kunde jag inte heller lägga av, det var en sporre att alltid kämpa och sträva efter att bli bättre =). Loppet var i mitten av september så hade hela sommaren på mig att bli snabbare och uthålligare. I augusti 2015 vägde jag 86kg, jag hade alltså på 17 månader gått ner 40kg, ville nu utvecklas mer, lär mig mer inom styrketräning och kost, detta var inte bara en livsstil längre, det var ett intresse. Hoppade på en onlinecoachning med en suverän tjej i gbg. 3mån med ett kost och träningsschema som någon annan satt ihop, jag slapp äntligen tänka! Vid det laget var jag så enormt less på att räkna kalorier, och ville bitvis bara ge upp. Så där kommer ju ett stort tips till er andra, våga ta hjälp. Istället för att sluta med allt, lägg över ansvaret på någon annan, det är värt pengarna!

Så i 3 månader hjälpte hon mig med allt och fanns där som både en coach och en vän. Träningen var hård och det las många timmar på den dagligen, men det var även precis det jag hade bett om. Vikten gick neråt och musklerna syntes mer och mer. Kosten var mycket mat, herregud vad jag kunde öka mängden mat utan att öka massa kalorier när man får rätt och bra råvaror. Allt var även väl uträknat så jag fick rätt makron (fördelningen mellan fett/kolhydrater/protein), så hade energi att träna mycket och ända kunna gå ner i vikt. Utöver styrketräningen 6 dagar i veckan var det mycket cardio, även vilodagen.
3 månader gick fort, 3 månader var både det bästa och värsta i viktnedgången, jag fick lära mig så mycket och utvecklas massor men hade tänjt för mycket på mina gränser, jag tappa gnistan. Orkade inte lägga den tiden det faktiskt tog att hålla den formen. Tränade till o från i december för att sen nästan helt lägga av i januari. Att träna kändes helt plötsligt som ett straff istället för något roligt.

Men gav ändå inte helt upp. Ökade efter hand träningen igen och började med bättre kost. Men tränade för att jag ville och inte för att jag måste. Körde vad jag ville och när jag ville. Allt eftersom ökade även gnistan och motivationen, att jag hade gått upp i vikt igen var ju ett faktum. Från att efter dieten väga 73kg till att vara uppe på 80 talet igen smärtade mig. Men jag tog tag i det igen, aldrig, aldrig att jag skulle låta mig falla helt. Att gå ner i vikt är enkelt, att hålla i vikt är den största utmaningen. Men nu står man i läget, välj ditt hårda, vara överviktig och missnöjd, eller hålla vikten och vara nöjd.

Vill även påpeka att alla är vackra, ingen, absolut ingen skall få säga åt dig hur du skall se ut eller vara! Men ingen skall heller säga åt mig att jag är vacker som jag är och nöja mig med det, varför skall jag nöja mig för att andra anser det räcker nu? Jag kommer alltid sträva efter att få bli bättre.

Det jag lärt mig nu under dessa 2 år som jag har varit "viktstabil" är att dieta är inte hela livet. Man måste leva med, och då menar jag kanske inte skita i allt vad kost o tärning heter utan finna en balans. Jag älskar dieterna då vågen tickar neråt, men jag hatar hur manisk jag blir. Balansen mellan en hälsosam diet till ätstörningar är väldigt svag, jag är i mina tankar djupt nergången i ätstörningarna men trottsar och försöker ligga på balansen. Och när jag faller ner avbryter jag dieten direkt. Jag vill så gärna kunna följa en längre diet för att nå min målvikt men samtidigt ställer jag mig frågan om jag blir lyckligare av att väga 10kg mindre än jag gör idag, för jag minns tydligt att jag var inte lycklig när jag vägde 73kg. Så kan väl säga att jag är en periodare idag, dietar några veckor, försöker lära mig balansen i några veckor osv. Så vågen pendlar upp o ner hela tiden men stannar gärna kring 80kg och egentligen vad gör det.
Jag har hittat min grej med tärningen, ocr! Deltar i flera lopp i år och älskar det! Och det gör att jag aldrig kommer ge upp min tärning heller för att det underlättar att vara både stark och snabb för dem loppen, dock bryr jag mig inte om placeringar utan jag vill ha kul, tänja på gränserna.

Gud det är svårt att försöka summera 3.5 år såhär haha. Men ja hur ser en klassisk dag ut i matväg för mig nu?

Frukost (07:00):
1dl havregryn
1dl äggvita
15g kokosolja
15g sötmandel
80g hallon
20g blåbär

Mellanmål (10:00):
250g proteinkeso + lågkalori jordgubbssylt
Finns en uppsjö av olika mellanmål men snöar lätt in mig på en sak i perioder och nu är det detta haha.

Lunch (12:00):
~160g potatis/40g råris
~130g kycking/125g 5% nötfärs
grönsaker fritt och ev en klick lågkalori sylt eller lätt creme fraiche

Mellanmål (15:00):
250g proteinkeso + sylt

Middag (18:00):
~160g potatis/40g råris
~130g kycking/125g 5% nötfärs
grönsaker fritt och ev en klick lågkalori sylt eller lätt creme fraiche

Kvällsmat (21:00):
Lohilo/add icecream/falsk äppelpaj med kvarg

Detta ger ett intag på ca 1900 kcal, vissa dagar äter jag lite mer och vissa dagar lite mindre. Väger inte allt exakt nu utan försöker mer och mer lära mig se vad som är lagom och sen hålla mig där. Jag har annars väldigt lätt att äta för mycket då jag inte känner förrens efter maten hur mätt jag är. Där är matlådor en stor räddning, man får en portion sen är det slut och jag vet att jag klarar och står mig på den mängden.

Tränar gör jag 6-7 dagar i veckan men med olika itensiteter. Gör det jag känner för, ibland kan det vara en hel vecka bara med löpning, ibland bara styrketräning, ibland varierat. Jag lyssnar på kroppen och kör det jag känner för just för att jag idag älskar att röra på mig men vill även göra det utan en massa måsten.

(Bild från Action Run, Helsingborg -17)

Men till helgen kan jag idag njuta av en god chokladbit eller en pizza utan ångest. Allt handlar om balans. Det enda jag helt utelsutit är tillsatt raffinerat socker. Varit "fri" från det sen årskiftet i år. Finns så mycket bra alternativ utan tillsatt socker =). Det är viktigt att man inte sätter hela sitt liv kring förbud utan att man istället hittar bättre alternativ .

Hoppas texten inte blev för flummig och tappar spåren helt. Ni får gärna slänga in fler frågor ni vill ha svar på och om det är något ni vill veta närmare på. All kärlek till er! Utan ert stöd hade jag aldrig kommit så långt som jag gjort! <3

Likes

Comments

Först och främst vill jag be om ursäkt, ursäkt för att jag är så oerhört dålig på att uppdatera min blogg. Ska verkligen försöka bättra mig!
Vet bara inte vad ni vill läsa? Vad vill ni att jag delar med mig av? Min träning och kost? Mina tankar? Ja ni får gärna överrösa mig med tips <3!


Blev så glad när Action Run ville ha mig som en utav sina ambassadörer och samtidigt skriva ett kortare reportage om mig på deras sida. Allt företag och andra tror på mig känns så stort! Det får mig att känna mig speciell .

Lyckan när man fann kärleken för ocr är svår att slå, loppen är tunga, jobbiga, leriga, blöta, kalla, ja listan går att göra lång. Och det låter verkligen helt tvärtemot känslan, man borde avsky det, men endorfinerna man får efter man genomfört ett lopp, oj oj oj, svårslaget!
Mina medaljer hänger där hemma och ibland står jag bara och beundrar dem och känner på dess vikt och minns känslan man fick när den hamna kring halsen. Varje medalj oavsett lopp betyder något extra för mig. Dem är ett bevis på min viktresa, ett bevis att jag med min kropp genomfört en fysisk prestation och inte gav upp.

Likes

Comments

Ja hur ser samhället på oss småbarnsföräldrar, främst mödrar som faktiskt lägger tid på sig själv i form av just träning? Nu kan jag bara utgå från min egna privata uppfattning, ni kanske har en annan? Vilket jag innerligen hoppas på.

Från början när jag tog tag i vikten kom det endel heja rop och även gliringar om att jag snart skulle ge upp. Fast nej ge upp har jag aldrig gjort, fallit ja, men ALLTID rest mig upp igen. Men iallafall, det första året när vikten rasade fort var det främst positiva kommentarer och folk glädjes med mig, DET var något som hjälpte mig massor, och sen när andra kom för att få tips o råd. Hoppas innerligen att jag på någotvis hjälp andra om så bara en att börja tro på sig själv!

Men ju mer tiden gick och jag verkligen ville satsa på träningen, inte bara nöja mig med att gå ner i vikt utan att även bygga muskler. Då kom frågorna och även ifrågasättningarna, - skall du verkligen träna så ofta, - du har ju gått ner nu räcker inte det? - Akta så du inte får ortodexi så mycket som du tränar. - Vem tar hand om barnen? - Du har inte funderat på att vara mer hemma med familjen och barnen istället för att träna. ... Ja listan kan göras lång.
Det jag märker på sociala medier är just att vi mammor ifrågasätts hur vi kan välja träningen framför våra barn men pappor som tränar och sen lägger ut en bild på deras barn är kungar? Ja kanske inte så extremt men ni fattar nog. För vems skull tränar jag om inte för min familj och barnens skull?! Ja att gå ner i vikt var för allas skull, min för hälsan och barnen för orken och livsglädjen.

För ca 7 år sedan mådde jag allt annat än bra, jag festade flera dagar i veckan, hade panik och ångestattacker fler gånger i veckan. Att dricka gjorde mig gladare i några år tills bakslaget kom 2010, då ångesten kom ikapp även på fyllan. Slutade en natt med ambulansfärd till sjukhuset efter att jag svalt en halv burk med värktabletter och flera öl. Men inte "hjälpte" det mig, dagen efter när jag blev utskriven var det direkt på festandet igen. Räddningen var Christoffer, mannen som även skulle bli min make och far till mina barn.

Idag har jag hittat något annat som gör att jag mår bra och även slipper helt mina ångest och panikattacker, TRÄNING. Med ett hiskeligt humör i grunden så dämpas det markant om jag sköter träningen. Jag är lite som en duracellkanin, får jag inte ta ut mig genom tärning blir jag stissig och tillslut ilsken. Så varför är det då fel att jag lägger 6 dagar i veckan på träningen? Det är någon timme eller två per dag.
Familjen får en glad fru/mamma och jag mår bra. Jag orkar hålla igång utan att det psykiska skall ta över. Det är ett jävla pussel skall ni veta att få ihop jobb, barn och träning. Jag går upp tidigare för att hinna träna innan jobb eller innan familjen vaknar vid den mån det går och hade det gått så hade ju barnen fått följa med till gymmet men funkar tyvärr inte längre. Vissa dagar tränar jag hemma och involverar barnen i det. Jag väljer hälosam mat och gör det till något naturligt för deras skull så dem växer upp med bra vanor. Vill aldrig att dem skall behöva genomgå det jag fick göra i skolgången med mobbing pga övervikt. Visa dem att träning är kul, kan vara en lek, att nyttig mat är gott. Och ja självklart får dem godis eller pizza ibland, men saken är den att de knappt vill ha godis. Så varför proppa på dem det bara för att det är helg isf?

Jag är långt ifrån en perfekt mamma eller fru. Men återigen, träningen gör mig till en bättre människa så varför anser en del att det är så fel? Att medicinera ses som något naturligt men inte att lägga mer tid på aktiviteter och träning?
Jag älskar långt ifrån alla passen och ibland kan det till och med kännas som ett straff att åka och träna, men vet ju även hur mycket gott det gör, bara det borde vara motiverande nog för andra med, eller?

Skulle vara intressant att få höra just era funderingar och tankar kring detta ämnet.


TA HAND OM ER!
// L



Likes

Comments

Ja det är precis vad jag gör, kämpar för att inte falla, söker efter min förlorade motivation. Det är ett rent helvete att hålla vikten, balansen och allt där omkring. För mig är det allt eller inget.
Måste jobba så mycket mentalt med mig själv för att orka hålla uppe allt jag åstakommit. Min jävla hjärna är skadad... Ger jag efter med lillfingret tar den hela armen. Finns inget lagom. Ska vi köpa en hem godis en lördag tex så käkar jag godis heeela dagen, vare sig jag jobbar eller är hemma. Och nej det hjälper inte att någon kommer med pekpinne och försöker tillrättavisa mig, tro mig jag trycker ner mig själv så det räcker och blir över. Och denna onda cirkeln förstör mig så jag måste verkligen ta mig upp igen. Jag är för bra för att acceptera ett halvdant försök till balans som alltid går åt helvete. Jag förtjänar att må bra både fysiskt och psykist, det gör vi alla!
Träningen har jag kommit igång med relativt bra, eller ja jag kör det jag vill, kan bli två veckor cardio och en vecka styrka osv. Men blir iaf 5-6 dagar i veckan med träning. Mikaela och jag har iaf lovat varandra nu att börja sköta kosten och träningen, minst en aktiv timme om dagen. om det så är hård träning eller en promenad, bara de att det skall genomföras.

Jag måste börja pressa mig själv för att utvecklas men inte pressa mig för hårt som jag gjort som gör att jag till slut tappar allt. Återigen kommer ordet BALANS in... Kommer inte ifrån det hur jag än vänder och vrider på sanningen. Den är A-O hur man skall lyckas i vardagen.

Nej varje dag nu utan avstamp är en seger, dag tre nu utan socker och med ett kaloriunderskott. Jag skall klara detta nu fram till min semester. Då åker vi till gotland, en vecka utan några måsten och japp, massa glass!


På lördag går även starskottet för Actionrun(!??!?!?!). OMG vad har jag gett mig in på?! Hahaha kommer bli sjukt kul även om jag har ångest inför detta haha. Har nu suttit och kollat igenom ett gäng filmer från tidigare år, WOOOAA fyfan kommer bli tufft. Och jag kommer ha feta blåmärken hahaha. Nej detta blir ett redigt äventyr och en push att kämpa mer. Utan att ha genomfört loppet så är jag nästan hundra att detta inte kommer vara mitt sista OCR lopp =).

Neee nu har jag fått klaga av mig lite och ni vet hur de ligger till. Vikten har gått upp och jag ska än en gång försöka bli av med den! Hejja oss alla som kämpar här i livet mot våra mål vad dem nu än må va!


LOVE

Likes

Comments

Hej alla kämpar! Linda heter jag som ni nog förstår ;). Jag är en snart 27 årig tvåbarnsmamma som för ca två år sen bestämde mig för att börja leva. Jag skulle inte vara fast i min kropp längre. Den 9 april -14 skrevs jag ut från BB med vår nyfödda dotter, vikten var då 132kg (har som mest vägt något på 140kg mellan mina graviditeter). Redan där och då bestämde jag mig, inga mer ursäkter. Så den 1 maj samma år började jag räkna kalorier med hjälp av appen myfitnesspal och även ta dagliga promenader. Vågen tickade stadigt neråt och nu skulle jag en gång för alla lyckas, tror inte någon trodde att jag skulle klara det, ärligt trodde jag inte själv att jag skulle kunna komma så långt som jag gjort nu. Ju mer vikt som försvann ju mer utökade jag träningen och började med både löpning och styrketräning. Men vägen ner i vikt var inte rak, tog några pauser då och då med räknande av kalorier för att orka kämpa vidare, man får aldrig glömma av att leva heller. Fick även en tankeställare i februari -15 när jag hamnade på akuten med magsmärtor, läkarna kunde inte svara på vad som orsakade dem. Det är först i efterhand de kunde ge svar på varför de kom, min kropp började protestera och varnade, jag låg på ett alldeles för lågt kaloriintag och åt till huvudsak protein och nästan inger fett eller kolhydrater. Det går ett tag men sen blir det farligt. Jag hade tur att det “bara” ledde till smärtor men det kan bli så mycket värre. Så av egen erfarenhet, lägg er ALDRIG under ert bmr i kaloriintag. I september -15 tog jag hjälp av en coach/pt med kost och träningsschema för att utvecklas mer inom styrketräning samt löpningen. Gick på ett skapligt hård diet och på 12 veckor minskade jag från ca 32% bodyfat till ca 17%. Men jag var ju inte smal?! Hur kunde jag ha så låg fetthalt. HJÄRNSPÖKEN var det. Ser jag på bilder nu från slutet av dieten så ser jag att jag var i bra form. Men lätt att vara efterklok. Jag behövde ett break, bestämde att december ut skulle vara fritt men med försök till självbehärskning, gick till o från men blev för mkt av det onyttiga. Vågen tickade uppåt. Efter en längre svacka efter med sjukdomar och massa annat kom jag igång med träningen men denna gången hemma med maken. Och för en vecka sedan har jag skött kosten perfekt och valde även att gå hårt in på träningen för att chocka kroppen då jag i måndags fick en tid för min konsultation ang en ev bukplastik. På en vecka behövde jag tappa så mycket som möjligt. Och jag har kommit halvvägs, ca 6kg borta (mkt vätska) och imorrn har jag tiden,  håll era tummar ;). Mitt långsiktiga mål nu är att hitta en balans och inte tappa kontrollen längre, någon gång ibland är det ok att unna sig bara man håller kontrollen. Detta är inget för en period utan för resten av era liv. Varje dag räknas! Tro på dig själv och du kommer åstadkomma underverk!

Likes

Comments

Idag kom Eleanor in till oss ca kvart över sex. Jag som hade hoppats på att få sova någon minut efter sju idag iaf. Men efter lite mys i sängen var det bara att ta sig upp och på med träningskläderna. Idag stod det axlar, rygg och bröst på schemat.

Dag 3 Axlar, Rygg, Baksida lår och Bröst

Uppvärmning:
15 min Crosstrainer

4x12 Sittande axelpress
3x10 Hantellyft år sidan
3x10 Framåtlutande sittandes flyes
3x20 (10 per arm) Hantellyft rakt fram

4x12 Högbred stångrodd
4x12 Marklyft
3x15 Raka mark med stång
3x20 Hantelshrugs

4x12 Bänkpress
3x12 Flyes med hantlar på bänk
3x12 Lutande hantelpress

20 min Crosstrainer

Haha älskar att man fyndade detta Nike linnet på Stadium för några veckor sedan, köpt på barn avdelningen så ännu billigare. 50:- på rean ;).

Eleanor har hög feber idag med men har orkat busa lite nu på morgonen. La henne i sängen nyss med lite mer välling så hon får i sig både vätska och näring. Vår stackars lilla tjej.
Får åka in och handla lite nu för att fylla på inför helgen samt lite olika alternativ hon kan tänkas vilja äta/dricka nu. Är ju ingen större aptit på varken flytande eller fast föda.

Hörs senare.

With Love Linda

Likes

Comments