View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har haft Diabetes typ 1 i snart sex år, i sex år har jag hatat min sjukdom, hatat den för att den förändrat mitt liv och tvingat mig tänka ansvarsfullt med betydelsen om att mina insulinsprutor var det som höll mig vid liv. Som elvaåring efter en nära-döden upplevelse tvingades jag tänka på sprutor, nålar, blodsocker, och insulin. Mina kompisar var fullt upptagna med att festa, dricka alkohol och käka cheeseburgare utan någon som helst ångest eller fundering kring hur mycket kolhydrater en cheeseburgare innehåller eller hur många enheter insulin som krävs för att blodsockret skulle hållas stabilt. Som nydebiterad diabetiker blev tonårsperioden en katastrof, jag låtsades inte om min diabetes till en början, jag hängde på mina kompisar som var friska, käkade pizza, åt godis och drack cola utan att ens lägga en blick eller en tanke på sprutorna som låg längst ner, begravda i min ryggsäck. Detta resulterade i farligt höga blodsockerkurvor som medgav dom vanliga smärtsamma symtomen ett högt blodsocker ger, ledsmärtor, mun-torrhet, utmattning, humörsvängningar samt många sjukhusbesök.


Sanningen kom ifatt mig och jag stannade hemma från fester och hemmakvällar, istället för att vända på situationen och göra min diabetes till min vän var den min värsta fiende. Jag grävde ner mig i sanningen om att jag var ensam, tretton år och helt ensam med en osynlig plåga som ingen annan förstod sig på, inte ens min diabetessjuksköterska kunde riktigt förstå, bara en diabetiker kunde förstå. Ett tag ville jag dö, jag ville inte leva längre, tankarna som ständigt snurrade runt i huvudet var att livet inte var värt leva om hela mitt framtida liv skulle bestå av slangar, nålar, och blodsocker så vill jag hellre inte leva. Jag hatade verkligen min sjukdom, min sjukdom som jag ofrivilligt fick och inte kunde göra någonting åt.


Idag när jag ser tillbaka på hur jag tänkte om min diabetes har jag lärt mig att hur mycket jag än förnekar att jag är sjuk så har jag Diabetes typ 1, en sjukdom som kommer kräva min fullständiga tid och energi dag ut och dag in i resten av mitt liv. En sjukdom som kräver regelbundna blodsocker-kontroller samt en god balans i vardag och kostrutiner, som dessutom kräver ett stort ansvar även om man inte vill eller orkar. För din diabetes är du, din diabetes är din hälsa och kropp, går du omkring och hatar ditt liv för att du hade oturen att få diabetes kommer du hamna i en ond cirkel som inte kommer att ta dig någonstans än till diagnosen depression. Den onda cirkeln du förvirrat och förblindat lever i kommer ….


Mitt tips till dig, bli vän med din Diabetes, ta hand om den, ta hand om dig och din kropp och kom ihåg att det är helt okej att vilja kasta insulinsprutorna i golvet för att du inte orkar mer. Det är okej, men du är inte ensam, diabetes typ 1 må vara osynligt fysiskt men inte osynligt psykiskt, det är ca 450 000 människor som har diabetes i Sverige enligt 450 000 människor som du ofrivilligt har fått ta på sig den här sjukdomen.

Likes

Comments

View tracker

Bra Linda. Igen lyckades du hamna på ruta 1. Du lyckades stressa dig själv till ångest och panikattacker, du lyckades överanstränga dig själv och din kropp psykiskt. Jag har problem med stress, problem jag inte visste var så allvarliga och som kunde få mig att må så dåligt psykiskt/fysiskt. Hela situationen är egentligen ganska löjlig, det handlar som vanligt att jag pressar mig själv för hårt, sover för dåligt, tänker för högt om saker och överstressar mig själv över löjliga situationer som egentligen inte är så viktiga. Jag har sen tidigare haft problem med ett stresshormon som heter kortisol-värde, jag lovar.. det är skyhögt nu.

Jag går upp tidiga mornar, stressar runt på en cykel i 7 timmar, äter ovanligt lite, kommer hem, styrketränar, städar, och när jag äntligen får lägga mig i sängen är kl 23.30. Självklart fungerar det inte!!?? det förstår ja ju själv, jag är inte dum egentligen..bara förblindad av stress, stressen att vara perfekt. Kraven på mig själv är skyhöga så min kropp orkar inte, min diabetes orkar inte, jag orkar inte. Jag försöker, jag vill men det går inte. Jag blir så besviken på mig själv, jag stressar omkring för inget, jag bryr mig så mycket för ... ingen. Vem fan bryr sig om jag väger 75 eller 95. Jag säger så men egentligen så bryr jag mig. Jag är så fucking förrvirrad, så arg, så ledsen, så stressad, så trött.. så oerhört trött.

Likes

Comments

Likes

Comments

Kan inte fatta det, jag och jonte har hela våren pratat om att åka utomlands tillsammans. Först var tanken spanien till en familjemedlems hus, sen blev tanken madeira, och slutligen Seychellerna.. en dröm-ö som endast består av vita stränder och isblått hav. Jag kan inte förstå hur lyckligt lottad jag är, som får denna möjligheten i mitt liv, att dessutom få åka på semester med min kille, hans bror och Emily är en dröm jag inte ens kan förstå slår in om två dagar. Det är helt otänkbart. Jag är så otroligt lycklig och jag längtar så mycket för jag vet att detta kommer bli garanterat en av de bästa resorna jag kommer göra i mitt liv. Kamera och datorer följer med, så jag kommer garanterat lägga in bilder här, på facebook och på instagram (lindaberggren).

Likes

Comments

Okej wow, denna gång har jag en riktigt bra anledning till min dåliga update här.. Jag drar igenom det på en gång.

1: För ca 3-veckor sen fick jag problem med en inflammation längst bak i en visdomstand, kunde inte sova om nätterna och grät konstant dag ut och dag in av smärtan. Kunde inte träna, äta, prata för att käken hade blivit så inflammerad. Sökte hjälp fyra gånger, den andra gången fick jag pencillin (som visade sig vara för svagt) och sista gången fick jag starkare pencillin som skulle bita på inflammationen vilket den nu tre veckor senare har gjort.

2: I samband med allt så har jag haft feber och mått allmänt sämst, det som inte kunde bli värre blev värre. I och med att jag äter två pencillin (vanligtvis äter man ju endast en) så slogs mitt immunförsvar totalt ut. Så Emily blev sjuk, och jag också.

Så i tre veckors tid har jag bara suttit hemma, inte jobbat, inte tränat, utan dator (iofs ipad= thankgod for that) och bara mått så jävla sämst. Nu äntligen börjar jag må bättre och jag ska jobba imorgon! Har missat så mycket jobb och det var inte direkt kul att börja sommarlovet med detta. JUSTE! JAG HAR JU TAGIT STUDENTEN OCKSÅ! Hade en otroligt bra dag med familj och vänner och det känns fortfarande overkligt. Ska göra ett inlägg om det också.

Iallafall ville bara dela med mig av detta främst till mig själv i framtiden eftersom att jag typ tappat alla mina läsare på tre dagar.. förståligt. Det enda intressanta med min blogg är när jag skriver om åsiktsrelaterade inlägg annars är det typ bara depression och tankar. Men det är skönt att få skriva av sig alla känslor någonstans, man behöver inte alltid prata om dem.

Likes

Comments

​Den senaste veckan har bara varit.. kaos. Har problem med en visdomstand vilket har resultaterat i en inflammation där tandläkaren inte vill sätta pencillin på mig utan måste istället hålla på med massa behandlingar. Detta gör inte smärtan bättre heller, har problem med att sova/äta och hålla ett bra humör. Blodsockret och sockersuget bråkar med mig och jag är för trött av slutprojekt i skolan för att orka träna. Så återigen kommer jag till bloggen med dåliga nyheter. Men faktiskt så har jag lite roliga saker att blicka framåt mot: Studenten (1 juni), gå upp i procent på Stadium, Sommaren, komma igång med träning, har ett ev. extra jobb som författare till ett diabetesföretag och att ah, bara njuta av sommaren och försöka fokusera på min hälsa och kropp.

Likes

Comments

Vaknade klockan åtta på morgonen, förvirrad och utmattad efter kvällens händelse. Jag kollade mitt blodsocker som visar fjorton under sex timmars omlopp. Allt började med lite glass.. jag ligger just nu på en periodisk fasta och igår kväll unnade jag mig lite glass då jag inte ätit socker på snarare 2 veckor. Till en början kändes allt bra.. jag satt med min pojkvän i soffan och tittade på film sen kom sockerkicken, begäret efter mer. Jag tappade kontrollen över sockret och hämtade mer glass, som tur var han jag bara äta någon sked innan min pojkvän tog ifrån skålen och sa att det blir för mycket för mig.

Efter ca 15 minuter kom symtomeen jag visste skulle komma, jag blev tröttare och tröttare, synen fick svårare att hitta en fokuspunkt, ögonlocken kändes tunga som sten och jag fick anstränga mig för att hålla ögonen öppna under filmens gång. Ledvärken smög sig upp längs mina ben och jag kände hur min kropp gjorde allt den kunde för att försöka arbeta bort sockret i min kropp. När jag inte orkade hålla emot längre tog det inte längre än en minut innan jag somnade på min pojkväns axel. Har någon av er någonsin hamnat i en black-out? Det är ett läge där du inte vet om du är vaken eller drömmer, där du uppfattar ljud och rörelser men endå inte kan kontrollera någonting. Det är som att du sover, men endå är vaken sjukt obehagligt. Jag har inget minne från gårdagen förutom att jag satt och antecknade till filmen jag skulle ha en analys uppgift på, sen minns jag inget.

Likes

Comments

Det inte ofta nu för tiden som jag känner såhär, men vissa kvällar slår känslorna över och mina tankar går överstyr. Dagen har varit fantastisk.. har fått spendera den med två av dom finaste personerna jag har i mitt liv. Förstår inte på mig själv ibland.. jag har inget att vara orolig över, jag har tak över huvudet.. jag har en fantastisk pojkvän som jag delar mitt liv med, jag har fått skolutbildning som jag snart avslutar och jag har en familj. Jag har inget att vara deppig över, eller ledsen över. Jo en grej.. men det är dags att jag sluter fred med den delen av mig. Min diabetes som är min fiende, måste bli min bästavän. Jag ljuger för mig själv när folk frågar hur det går med min diabetes.. - Det går helt okej! Det går är det sanna svaret. Min diabetes är det enda som gör mig sårbar och som får mig att tänka på hur jag hade varit, hur mitt liv hade sätt ut och hur jag som person hade varit. Jag kan inte sluta tro att utan min diabetes hade jag aldrig varit den personen jag är nu. Samtidigt som jag är tacksam för att jag har ansvaret över min kropp och ser livet lite annorlunda så kan jag inte sluta tänka på hur en frisk människa slipper tänka på sprutor, nålar, blodsocker, inlagda recept på apoteket, doktorstider, kolhydratsräkning, maten jag kan äta, maten jag inte kan äta, HBA1C, blodkärl, vikt och konsekvenserna av ett högt blodsocker.

Jag är svag. Jag tror att jag är stark, jag vill vara stark. Jag vill ändra mitt tankesätt kring min diabetes, lägga ner hundra procent positiv energi och tid kring den. Jag vill kunna säga NEJ när människor omkring mig frestar mig med allt socker som jag vet att jag en gång i tiden kunnat unna mig. Jag vill sluta tänka negativt och hamna i sånna här cirklar. MEN LINDA? Gör det då? det är inte så svårt. Jo.. det är så svårt, för att en frisk människa kommer aldrig riktigt förstå hur det är att lägga ner sin fullständiga tid och motivation på något som man hatar. Något som hindrar än från saker. Jag tänker ibland tillbaka på den sjuåriga lilla lindan som kunde njuta av lite pasta en måndags kväll. Jag är rädd för pasta nu.. rädd för vad den kommer göra med min hälsa och mitt välmående samtidigt som jag längtar efter att få äta upp hela tallriken.

Borde kanske göra om min blogg till en diabetesblogg haha.. känns som att det bara är en personlig tankespridd blogg kring min diabetes. Iofs är det ju bara väldigt nära personer till mig som läser min blogg.. och den är mer riktad till mig. Som en plats där jag kan skriva ut hur jag mår, och sedan släppa det och gå vidare. 

Likes

Comments

im good enough.

Likes

Comments