- Linda! hör du mig, hur mår du? kan du säga hur gammal du är?

Jag såg inget, kunde inte uppfatta något i den stunden, förutom att jag var omringad av ambulansmän i min lilla säng.

Jag vaknar snabbt till igen, det är jobbigt ljust och jag kan på bara några sekunder uppfatta att jag ligger i en ambulans som åker med blåljus genom Stockholms stad i full fart med mig.

Än en gång vaknar jag till, nu ligger jag i en sjukhussäng, jag är omringad av sjuksköterskor som springer med mig genom en lång sjukhuskorridor, jag ser mammas ansikte i en blurrig kontur, lamporna som lyser upp korridoren bländar mig och gör att jag inte längre kan hålla ögonen öppna. En obehaglig smärta gör att jag återigen vaknar till, en sjuksköterska och min mamma försöker lugna mig, jag minns att jag motvilligt vrider och vänder på mig i den trånga lilla metallsängen, försöker fly från smärtan som pågår i mitt nedre parti. En sjuksköterska säger någonting om att dom måste sätta in en kateter, men jag kan inte uppfatta något, jag försöker bara fly. Fly från smärtan.

En sista gång vaknar jag till av att en sjuksköterska säger:

Linda, din pappa och mamma sover här med dig inatt. Allt kommer att bli bra, även fast jag inte uppfattade något i dessa värdefulla sekunder, så blev jag lugn.

1,5 dygn senare vaknar jag till, det var mörkt, obehagligt mörkt. Mina trötta ögon som länge hade varit stängda försökte fokusera på omgivningen som omringade mig. Det var suddigt, jag såg knappt något, jag försökte blinka men ögonen var för torra och för utmattade, dom hade varit stängda i många dygn nu. Ett obehag växte i mig, jag försökte sätta mig upp i sängen, men innan mina muskler ens han säga ifrån och skrika av utmattning hindrades jag av slangar och nålar som satt i mig. Jag ansträngde ögonen och kisade ner på mina armar och händer som ofrivilligt var fyllda av nålar och slangar, jag följde slangarna med blicken som ledde mig till vad det såg ut att vara en slags ställning som hade en genomskinlig påse med vätska i, antagligen drop tänkte jag. Bredvid ställningen var en maskin som visade ett gäng olika siffror som fick mina ögon att svida. Jag förstod inte siffrorna, var dom bra? var jag okej?

Jag blev svag och föll ner i sängen igen. En panikkänsla spred sig från mina kalla fötter längs mina skakiga ben som låg skyddat under ett gäng filtar och täcken. Jag kände hur pulsen ökade i mig, panikkänslan hade nu fått utbrott och angripit mitt hjärta. Jag fick svårt att andas, jag blev yr och svag även fast jag inte rörde en muskel. Jag var så rädd, jag grät och plötsligt tog en hand tag om mig från sängens högra sida. Jag hade inte ens orkat titta runt i rummet jag låg i, handen som tog tag om mig var så bekant. Det var min mammas varma hand, hon stod upp vid sängkanten, jag kunde se att hon grät men försökte kontrollera det för att inte göra mig orolig. Bakom henne stod en trött fåtölj hon antagligen måste ha vilat i innan hon märkte att jag vaknat. Hon pratade med mig men jag kunde inte uppfatta vad hon sa, det enda jag kunde höra var mina bultande hjärtslag som pulserade i hela min kropp. Mamma kramade om min hand hårdare och dom bultande hjärtslagen lugnade sig, jag hörde hennes röst, hennes skakiga röst som sa till mig att allt skulle bli bra. Jag kunde inte prata, jag tittade på henne, men såg henne knappt. Plötsligt blev jag lugn, känslan av ensamhet och förvirring var borta. Jag var trygg för några sekunder. Nu kunde jag äntligen stänga mina utmattade ögon, jag somnade på bara några sekunder.

Jag vaknade igen, det var fortfarande mörkt, det stod någon vid min säng men det var inte mamma. Jag kunde inte tyda hennes ansikte, hon hade en vit sjukhusrock och hade en mörk hudfärg vilket gjorde det ännu svårare för mig att se henne i mörkret. Jag försökte fråga vem hon var, vad hon skulle göra med mig, men jag fick inte ut ett ord. Min hals och snustorra mun omgjorde orden till en svag skakig viskning som kvinnan bredvid mig antagligen inte antydde. Jag tittade oroligt åt sängens högra sida där den trötta fåtöljen stod, tom. Mamma var inte där.. jag fick panik, blev så rädd att hela jag började skaka. Kvinnan med rocken som stod bredvid mig tog tag om min arm, tittade på slangarna noga. Plötsligt drog hon ut en nål från mitt svaga armväck, smärtan och rädslan var så skräckinjagande och smärtsam att jag hysteriskt började gråta. Jag ville skrika på mamma men jag blev neckad av min kropp igen. Sköterskan försökte lugna mig med några ömsesidiga klappar på mitt ben, men hon misslyckades helt. Hon försökte säga någonting jag inte kunde uppfatta, hon bröt på svenska och satte en ny nål i mig, med en ny slang.

Jag blev lättad, trodde att hon skulle försvinna nu, trodde hon skulle lämna mig i fred. Men hon tömde en påse som såg ut som en kateter, det sista hon gjorde med mig var ett stickprov i fingertoppen. Den klena bloddroppen som pressades ut ur min hud pressade mot någonting som såg ut som en mobil, det pep till. Hon sprang iväg, jag blev lättad men samtidigt fundersam, varför sprang hon? och varför är jag så yr och kallsvettig. Hon kom snabbt tillbaka med en macka och ett glas mjölk. Hon sa att jag behövde äta för att jag hade lågt blodsocker.. vadå blodsocker? men jag ifrågasatte inte henne, min kropp ville verkligen ha den där mackan, varje muskel och varje reflex ansträngde sig för att greppa tag om mackan och jag pressade med all kraft in den i min mun även fast det tog lång tid för mig att äta upp den. Det var svårt, jag skakade och kunde knappt svälja. Tillslut gick sköterskan och mamma kom tillbaka, hon såg att jag hade gråtit, sprang fram till sängen, kramade om min hand och sa något om att hon behövde ringa till jobbet. Hon sa något om att jag skulle somna om och att hon skulle vara hos mig hela tiden, det lovade hon.

En gång i timmen, varje dag, i två månader kom sköterskor in, väckte mig och stack mig i fingrar och i armar. Dom mätte mitt blod med någon mobilliknande grej, ibland kom dom snabbt tillbaka med mackor, ibland kom dom inte tillbaka alls. Jag hade inget att säga till om, jag var för svag, för rädd, och för sjuk.

Idag är det åtta år sen, och jag är fortfarande livrädd för just blodprov i armväcken. Jag kan inte hantera ett blodprov. Jag får ångest i veckor, svimmar oftast efter och gråter som elva åringen jag var när allt det här hände. Jag är egentligen inte rädd för smärtan i "sticket" jag är van med smärta nu efter alla dessa år som diabetiker. Jag är rädd, för att så fort någon tar ett blodprov kommer allt upp i huvudet, alla traumatiska minnen från när främmande människor kom in i mitt rum på nätterna, slet upp mina armar och tog kontrollen över min kropp med nålar och slangar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

- Vill du ha vaniljbullen eller kanelbullen till kaffet, Linda?

- Åh vad snällt av dig.. men jag har Diabetes 1.

- Det har jag med.

Kvinnan framför mig tittade på mig med samma tomma förvånade blick som jag också gav henne. Diabetes. Vi förstod varandra utan att behöva säga ett ord, vi båda visste exakt vad ordet diabetes betydde, tvång till ansvar, ett liv bara diabetiker förstod sig på. Jag blev varm i kroppen, jag kunde inte hjälpa det men jag blev glad. Jag kände mig för engångsskull inte ensam.

För bara en kort stund var jag en ung oerfaren flicka i hennes ögon. Nu hade hennes ansiktsuttryck förvandlats till ett olyckligt sådant, hon tittade sorgset på mig med ett diskret varmt leende och sa "flicka lilla...jag förstår dig" och räckte fram sin skrynkliga svaga hand som ödmjukt frågade efter min, jag tog emot den med kärlek och kramade om den. Jag höll på att spricka inombords, alla känslor kastade sig över mig jag visste inte hur jag skulle reagera.

Jag berättade min historia för henne, jag utegav inte någon detalj, allt fick hon veta. Jag litade på henne, hon förstod mig och jag förstod henne. Det var som att vi pratade samma språk. När vi behövde ta farväl, reste hon sig upp och öppnade upp sina armar mot mig. Jag föll in i hennes famn, vi sa inget, vi bara stod där och kramade om varandra. Hon släppte sedan taget om mig och sa: Du är så stark flicka lilla, säg till din sambo att han är lycklig som har dig.

Jag stängde dörren med gråten i halsen, kunde inte hålla tillbaka längre, tårar forsade ner för mina kinder, människor runt omkring mig tittade oroligt på mig, men jag var inte ledsen, jag var glad, så glad.


Likes

Comments

Klockan är 01:38.. min kropp väcker mig från en otäck dröm till en ännu hemskare verklighet. Jag säger till min pojkvän som så lugnt bredvid mig ligger med sin mobil att ge mig min blodsockermätare. Det är förvirrande mörkt i sovrummet, känslan av ett obehagligt lågt blodsocker väcker varje reflex och nerv i min kropp och jag använder den knappa energin jag har till att be honom om dextrosolen som också låg vid tv:n som egentligen är inom räckhåll men inom stunden verkade så fasansfullt långt bort. Han sträcker sig snabbt över sängen, jag sträcker ut min arm i luften och sätter den lilla mätaren på min sensor som sitter på baksidan av min arm. Jag pressar in dextrosol i min torra mun medans jag känner svetten rinna från mitt huvudfäste ner över pannan, tröjan jag hade på mig var nästintill helt genomsvettig. Mätaren visar två bokstäver, inte ens siffror kunde berätta för oss hur lågt blodsockret var, istället fick vi se två bokstäver som så panikartat satte mitt specifika hjärta i ojämna, hårda och oregelbundna slag.

Jag är jobbigt svettig och min kropp är stressad, det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstet på mig, mina ögon har svårt att hålla sig öppna, dom är tunga och dimmiga. Jag orkar inte hålla dom uppe, jag med all min kraft drar av mig min nu genomsvettiga tröja och hoppas att Jonathan så fort som möjligt skulle komma med min räddning från köket, mat och kolhydrater. Jag faller ner i sängen, jag orkar inte ens halvsitta upp. Mina ben och händer skakar, jag är utmattad och förvirrad i stunden, jag snyftar till några gånger och känslan av rädsla är nu utspridd i hela min kropp, jag är rädd, riktigt rädd den här gången.

Min fina pojkvän var snabbt tillbaka, han satte sig ner med mig, torkade svetten som rann längs min panna och började snabbt att mata mig med tallriken han hade från köket som var fylld med kolhydrater. Han håller mig trygg, jag tittar på honom med tacksamhet och kärlek, den hårda knuten av rädsla som innan ströp min mage började så smidigt att lossna. Han suckar och tittar på mig med en bekymrad och något rädd blick, jag säger förlåt.

Likes

Comments

Jag har haft Diabetes typ 1 i snart sex år, i sex år har jag hatat min sjukdom, hatat den för att den förändrat mitt liv och tvingat mig tänka ansvarsfullt med betydelsen om att mina insulinsprutor var det som höll mig vid liv. Som elvaåring efter en nära-döden upplevelse tvingades jag tänka på sprutor, nålar, blodsocker, och insulin. Mina kompisar var fullt upptagna med att festa, dricka alkohol och käka cheeseburgare utan någon som helst ångest eller fundering kring hur mycket kolhydrater en cheeseburgare innehåller eller hur många enheter insulin som krävs för att blodsockret skulle hållas stabilt. Som nydebiterad diabetiker blev tonårsperioden en katastrof, jag låtsades inte om min diabetes till en början, jag hängde på mina kompisar som var friska, käkade pizza, åt godis och drack cola utan att ens lägga en blick eller en tanke på sprutorna som låg längst ner, begravda i min ryggsäck. Detta resulterade i farligt höga blodsockerkurvor som medgav dom vanliga smärtsamma symtomen ett högt blodsocker ger, ledsmärtor, mun-torrhet, utmattning, humörsvängningar samt många sjukhusbesök.


Sanningen kom ifatt mig och jag stannade hemma från fester och hemmakvällar, istället för att vända på situationen och göra min diabetes till min vän var den min värsta fiende. Jag grävde ner mig i sanningen om att jag var ensam, tretton år och helt ensam med en osynlig plåga som ingen annan förstod sig på, inte ens min diabetessjuksköterska kunde riktigt förstå, bara en diabetiker kunde förstå. Ett tag ville jag dö, jag ville inte leva längre, tankarna som ständigt snurrade runt i huvudet var att livet inte var värt leva om hela mitt framtida liv skulle bestå av slangar, nålar, och blodsocker så vill jag hellre inte leva. Jag hatade verkligen min sjukdom, min sjukdom som jag ofrivilligt fick och inte kunde göra någonting åt.


Idag när jag ser tillbaka på hur jag tänkte om min diabetes har jag lärt mig att hur mycket jag än förnekar att jag är sjuk så har jag Diabetes typ 1, en sjukdom som kommer kräva min fullständiga tid och energi dag ut och dag in i resten av mitt liv. En sjukdom som kräver regelbundna blodsocker-kontroller samt en god balans i vardag och kostrutiner, som dessutom kräver ett stort ansvar även om man inte vill eller orkar. För din diabetes är du, din diabetes är din hälsa och kropp, går du omkring och hatar ditt liv för att du hade oturen att få diabetes kommer du hamna i en ond cirkel som inte kommer att ta dig någonstans än till diagnosen depression. Den onda cirkeln du förvirrat och förblindat lever i kommer ….


Mitt tips till dig, bli vän med din Diabetes, ta hand om den, ta hand om dig och din kropp och kom ihåg att det är helt okej att vilja kasta insulinsprutorna i golvet för att du inte orkar mer. Det är okej, men du är inte ensam, diabetes typ 1 må vara osynligt fysiskt men inte osynligt psykiskt, det är ca 450 000 människor som har diabetes i Sverige enligt 450 000 människor som du ofrivilligt har fått ta på sig den här sjukdomen.

Likes

Comments

Bra Linda. Igen lyckades du hamna på ruta 1. Du lyckades stressa dig själv till ångest och panikattacker, du lyckades överanstränga dig själv och din kropp psykiskt. Jag har problem med stress, problem jag inte visste var så allvarliga och som kunde få mig att må så dåligt psykiskt/fysiskt. Hela situationen är egentligen ganska löjlig, det handlar som vanligt att jag pressar mig själv för hårt, sover för dåligt, tänker för högt om saker och överstressar mig själv över löjliga situationer som egentligen inte är så viktiga. Jag har sen tidigare haft problem med ett stresshormon som heter kortisol-värde, jag lovar.. det är skyhögt nu.

Jag går upp tidiga mornar, stressar runt på en cykel i 7 timmar, äter ovanligt lite, kommer hem, styrketränar, städar, och när jag äntligen får lägga mig i sängen är kl 23.30. Självklart fungerar det inte!!?? det förstår ja ju själv, jag är inte dum egentligen..bara förblindad av stress, stressen att vara perfekt. Kraven på mig själv är skyhöga så min kropp orkar inte, min diabetes orkar inte, jag orkar inte. Jag försöker, jag vill men det går inte. Jag blir så besviken på mig själv, jag stressar omkring för inget, jag bryr mig så mycket för ... ingen. Vem fan bryr sig om jag väger 75 eller 95. Jag säger så men egentligen så bryr jag mig. Jag är så fucking förrvirrad, så arg, så ledsen, så stressad, så trött.. så oerhört trött.

Likes

Comments

Likes

Comments

Kan inte fatta det, jag och jonte har hela våren pratat om att åka utomlands tillsammans. Först var tanken spanien till en familjemedlems hus, sen blev tanken madeira, och slutligen Seychellerna.. en dröm-ö som endast består av vita stränder och isblått hav. Jag kan inte förstå hur lyckligt lottad jag är, som får denna möjligheten i mitt liv, att dessutom få åka på semester med min kille, hans bror och Emily är en dröm jag inte ens kan förstå slår in om två dagar. Det är helt otänkbart. Jag är så otroligt lycklig och jag längtar så mycket för jag vet att detta kommer bli garanterat en av de bästa resorna jag kommer göra i mitt liv. Kamera och datorer följer med, så jag kommer garanterat lägga in bilder här, på facebook och på instagram (lindaberggren).

Likes

Comments

Okej wow, denna gång har jag en riktigt bra anledning till min dåliga update här.. Jag drar igenom det på en gång.

1: För ca 3-veckor sen fick jag problem med en inflammation längst bak i en visdomstand, kunde inte sova om nätterna och grät konstant dag ut och dag in av smärtan. Kunde inte träna, äta, prata för att käken hade blivit så inflammerad. Sökte hjälp fyra gånger, den andra gången fick jag pencillin (som visade sig vara för svagt) och sista gången fick jag starkare pencillin som skulle bita på inflammationen vilket den nu tre veckor senare har gjort.

2: I samband med allt så har jag haft feber och mått allmänt sämst, det som inte kunde bli värre blev värre. I och med att jag äter två pencillin (vanligtvis äter man ju endast en) så slogs mitt immunförsvar totalt ut. Så Emily blev sjuk, och jag också.

Så i tre veckors tid har jag bara suttit hemma, inte jobbat, inte tränat, utan dator (iofs ipad= thankgod for that) och bara mått så jävla sämst. Nu äntligen börjar jag må bättre och jag ska jobba imorgon! Har missat så mycket jobb och det var inte direkt kul att börja sommarlovet med detta. JUSTE! JAG HAR JU TAGIT STUDENTEN OCKSÅ! Hade en otroligt bra dag med familj och vänner och det känns fortfarande overkligt. Ska göra ett inlägg om det också.

Iallafall ville bara dela med mig av detta främst till mig själv i framtiden eftersom att jag typ tappat alla mina läsare på tre dagar.. förståligt. Det enda intressanta med min blogg är när jag skriver om åsiktsrelaterade inlägg annars är det typ bara depression och tankar. Men det är skönt att få skriva av sig alla känslor någonstans, man behöver inte alltid prata om dem.

Likes

Comments

​Den senaste veckan har bara varit.. kaos. Har problem med en visdomstand vilket har resultaterat i en inflammation där tandläkaren inte vill sätta pencillin på mig utan måste istället hålla på med massa behandlingar. Detta gör inte smärtan bättre heller, har problem med att sova/äta och hålla ett bra humör. Blodsockret och sockersuget bråkar med mig och jag är för trött av slutprojekt i skolan för att orka träna. Så återigen kommer jag till bloggen med dåliga nyheter. Men faktiskt så har jag lite roliga saker att blicka framåt mot: Studenten (1 juni), gå upp i procent på Stadium, Sommaren, komma igång med träning, har ett ev. extra jobb som författare till ett diabetesföretag och att ah, bara njuta av sommaren och försöka fokusera på min hälsa och kropp.

Likes

Comments

Vaknade klockan åtta på morgonen, förvirrad och utmattad efter kvällens händelse. Jag kollade mitt blodsocker som visar fjorton under sex timmars omlopp. Allt började med lite glass.. jag ligger just nu på en periodisk fasta och igår kväll unnade jag mig lite glass då jag inte ätit socker på snarare 2 veckor. Till en början kändes allt bra.. jag satt med min pojkvän i soffan och tittade på film sen kom sockerkicken, begäret efter mer. Jag tappade kontrollen över sockret och hämtade mer glass, som tur var han jag bara äta någon sked innan min pojkvän tog ifrån skålen och sa att det blir för mycket för mig.

Efter ca 15 minuter kom symtomeen jag visste skulle komma, jag blev tröttare och tröttare, synen fick svårare att hitta en fokuspunkt, ögonlocken kändes tunga som sten och jag fick anstränga mig för att hålla ögonen öppna under filmens gång. Ledvärken smög sig upp längs mina ben och jag kände hur min kropp gjorde allt den kunde för att försöka arbeta bort sockret i min kropp. När jag inte orkade hålla emot längre tog det inte längre än en minut innan jag somnade på min pojkväns axel. Har någon av er någonsin hamnat i en black-out? Det är ett läge där du inte vet om du är vaken eller drömmer, där du uppfattar ljud och rörelser men endå inte kan kontrollera någonting. Det är som att du sover, men endå är vaken sjukt obehagligt. Jag har inget minne från gårdagen förutom att jag satt och antecknade till filmen jag skulle ha en analys uppgift på, sen minns jag inget.

Likes

Comments