Det värsta jag vet är att vänta. Att under tiden man väntar ofrivilligt räkna dagar, timmar, minuter och sekunder tar ju all energi man samlat på sig under nätterna, speciellt om man väntar på något som man så gärna vill ska gå vägen.

På tal om någonting helt annat så är jag inne i min mest kreativa period på året nu - hösten.
Ideér kring olika fotograferingar poppar upp titt som tätt och alla känns så himla JA! Egentligen skulle jag kanske börja skriva ner alla mina otroligt genomtänkta ideér till ett senare tillfälle när fantasin inte är lika sprudlande.

Jag älskar utomhusfotograferingar, det är ingen hemlis. Det blir så mycket med levande, man kan köra en riktigt uppstyrd fotografering men ändå få det att se så naturligt, avslappnat och löjligt lätt ut. I studio får du sällan samma resultat när du inte har lika mycket fantastiska grejer att jobba med. Jag menar - höstlööööv!

Nä nu måste jag rappa på, dags att susa mot jobbet.

/ Emmis

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I fredags när jag vaknade kände jag att huvudvärken var tillbaka så jag bestämde mig för att stanna hemma och kurera. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var en bra idé att försöka hitta ork till att få tvättat lite kläder... Sagt och gjort, jag bokade tvättstuga och slängde igång en maskin och la mig sedan i soffan bredvid Mila för att vila tills det var dags att hämta in tvätten.

När den timmen hade passerat tog jag på mig morgonrocken och var precis påväg till ytterdörren när någon plingar på. Ni vet när någon plingar på ett sätt så att det nästan låter aggressivt? Just så.
Jag öppnar dörren lite lätt yrvaken och där står en polis som jag uppfattar är rätt stressad. Han ber mig och Mila klä på oss så fort vi bara kan och utrymma hyreshuset för att det brann här.

Okej? Lite trög som man kan vara en sådan gång hann jag börja fundera på om det var något som var nödvändigt för mig att ta med ut ifall hela skiten brinner upp. Hur omfattande är branden? Vart brinner det? Ska jag ta med katten?
Under tiden dessa tankar snurrade i huvudet bad jag Mila klä sig samtidigt som jag försökte samla mig och inte visa henne att jag var i upplösningstillstånd.

När vi fått på oss kläder och gått ut på gården möts vi ganska snabbt upp av ambulanspersonal som kollar hur det är med alla samt poliser som också gör detsamma. Det råder lite lätt kaos på området med polisbilar, brandkår och ambulanser.
Grannar som bor i samma hus kommer i ilfart från sina jobb efter att ha fått information om att det brinner i hyreshuset dom bor i, förbipasserande stannar för att kolla vad det är som händer och min mobiltelefon gick varm då nära och kära hört på radio och läst på tidningarnas hemsidor att det är en kraftig brand i hyreshuset som vi bor i.

Mitt under allt detta kaos ska man också komma ihåg att vara en lugn och pedagogisk mamma och jag är så otroligt stolt över Mila som gjorde precis som jag sa åt henne och att hon lyssnade när jag sa att nu är det allvar. Finaste hjärtat.

Efter att ambulanser åkt mot sjukhuset i rasande fart och brandmän och rökdykare fått göra sitt jobb färdigt så fick vi i porten bredvid olyckan återgå till våra lägenheter. Det råder inga tvivel om att jag har dom mest omtänksamma och mest underbara grannar man kan önska sig. Att i en sådan situation där alla deras saker troligtvis är förstörda och dom inte vet om dom kommer få komma hem närmsta tiden ändå vara så otroligt hjälpande och gulliga - speciellt med Mila.

Jag lider med de grannar som förlorat så mycket i denna olycka men mest av allt lider jag med den nu avlidne mannens anhöriga. Så otroligt sorgligt och tråkigt. Jag beklagar er sorg och sänder mina tankar till er.


Ta hand om varandra, livet är så otroligt skört.




/ Emmis

Likes

Comments

Instagram@lind_emma