Jag är så sjukligt taggad på att livet ska börja. Vill så gärna må bra, ha ett jobb jag trivs med, eget boende där jag kan ha Misse, kunna köpa en liten hund, börja bilda familj, slå mig ned med min älski.

Känns som jag bara står och joggar på samma ställe hela tiden. Ångesten är som ett band som håller kvar mig på samma plats som får mig att trampa ner jorden till jag sjunker djupare och djupare ner i marken. Vill bara bli kvitt den så jag kan springa vidare i livet.

Kollar bostäder för fullt. Om någon vet någon som söker inneboende eller hyr ut lägenhet i Vallentuna, säg gärna till! Vore så skönt att kunna ha en plats man kan känna sig trygg på.
En fristad.

Saknar min lilla missekatt så mycket. Känns så tomt utan henne, min lilla knäppa skatt.

Allt för nu!

  • 7 readers

Likes

Comments

Idag har jag och min babe lagat sushi själva för första gången. Vi körde otraditionell vegansk sushi. Det gick hur bra som helst, speciellt med tanke på att det var första gången.
Vi gjorde min favorit, nigirisushi med avokado, och en otraditionell typ av nigiri (som vi hittade på själva) med marinerad tofu ovanpå. Det var jättegott! ☺️👌🏼

Man kanske borde bli sushikock??

Vårt liv i näsbypark går ganska bra, för övrigt. Om man bortser från faktorn att jag knappt har några vänner i Täby längre. Nästan alla mina vänner som jag brukar umgås ofta med bor i Vallentuna. Och dagar som denna när man inte orkar ta bilen någonstans känner man sig så jävla ensam.

Livet som vegan går också jävligt bra! Tror jag aldrig haft så mycket energi under dagarna som jag har nu. Min kropp mår så sjukt mycket bättre av att inte äta animaliska produkter.
Psykets hälsa är dock värre än på månader. Går runt med konstant ångest och jobbiga tankar. Försöker hela tiden att inte tänka på dåliga saker men ändå så slutar det upp med att man räknat ut bästa sättet att ta livet av sig på platsen man är på.
Min nya psykolog verkar dock ganska bra så jag hoppas verkligen att hon kan hjälpa mig.

Vill bara att allt ska falla på plats så jag slipper känna mig så vilse och ensam.

Oh well.

Peace ✨

  • 12 readers

Likes

Comments

Jag har faktiskt mått helt okej om man bortser från den ständiga ångesten och den pågående depressionen. Sen kom gårdagen.

Soc gav mig avslag. För att jag "inte medverkar i utredningen."
Jag har varit sjukskriven sedan maj då min läkare och min sköterska ser att jag verkligen inte klarar av att jobba i nuläget. Har sedan dess försökt få mitt ekonomiska bistånd/min sjukersättning. Soc gav mig en handläggare som en månad senare skulle sluta. När han slutade lades det ner. Min sköterska (som, för övrigt, är bäst) tog upp det igen så jag fick en ny handläggare. Var då tvungen att lämna in alla papper på nytt vilket jag gjorde förra fredagen.

När jag då kom och skulle lämna in papper var det två minuter till stängning och receptionisten vägrade öppna dörren. Men med tanke på att jag var där i tid så kände jag att jag ska fan lämna in det här ändå. Hon var jättedryg men jag fick till slut lämna in dem.

Nu verkar det som att alla papper som jag lämnade in inte kom till min handläggare och de har lagt ner det igen.

Fick brev om detta igår. Mamma läste brevet och blev sur på mig.

Och idag så skrev hon ett brev till mig där det stod att jag inte längre fick bo kvar.

Så nu sitter jag här.

Utan pengar och utan någonstans att kalla hem.

Som tur är har jag min fantastiska pojkvän som erbjöd mig att bo hos honom även fast ingen av oss har några pengar.
Jag är inte jätteförtjust i idén då jag tidigare blivit utskälld av hans föräldrar för att jag hade för mycket kläder i hans lägenhet. De sa då att jag inte fick ha några saker i hans lägenhet. Men men!

Har man inget annat så får man ta det, även fast man inte känner sig helt välkommen.

Hoppas verkligen att saker med soc löser sig så vi kanske kan klara oss.

Annars vet jag inte vad jag gör.

Vill egentligen bara dö. Inte som att mina föräldrar skulle bry sig ändå liksom.

Har knappt kontakt med min pappa och jag tvivlar på att jag kommer ha någon kontakt med min mamma efter det här.

Så där har ni det. Föräldralös och hemlös.
Wow, vilken kombo.

  • 10 readers

Likes

Comments