Jag vet inte vad jag ska säga, jag blir så nervös när det gäller hösten. Har aldrig gillat hösten men nu när jag haft mentala problem i flera år vet jag ju vad hösten kan göra mot en person som inte mår så jätte bra. Just nu sitter jag i min säng och har utsikt över trädtopparna genom mina två fönster. Överlag älskar jag höstfärgerna men jag får såna flashbacks till vad som har hänt under hösten och regnet, mörkret och kylan när man väntar på bussen från skolan gör ju inte situationen bättre.

Jag tror att hösten är jobbig för mig också för att skolorna börjar och oftast på hösten har man ju friidrott utomhus i skolan och på grund av min övervikt har jag ju svårt att springa och hoppa längd och höjd. När vi hade friidrott i skolan skulle alla titta på när en liten stackare skulle hoppa. Alla kollade på. Alla kollade på när jag knappt kunde lyfta min kropp så att den kunde landa på madrassen. Det värsta på friidrott lektionerna var nog 1500 meter. Jag var alltid tvungen att göra om det. Jag orkade inte. Jag kommer ihåg, på sjuan, när jag skar mig på knäna så jag inte behövde vara med på lektionen. Oh, vi får inte glömma när en person sa detta till mig ''Du skulle se ut som en sjöjungfru om du var smalare''. Tack Emma. Det började regna efter det. Gud grät.

Denna höst ska jag försöka vara positiv. Det händer inte jätte hemska grejer i mitt liv förutom att jag precis börjat min resa mot ett bra psyke. Jag ska försöka mysa i sängen med en glass i högsta hugg men det är svårt att inte tänka på saker som ger mig ångest.

Also, på tal om ångest. Fick inget paket i posten idag. Jag har väntat så länge på dessa jävla paket och de kommer fan aldrig. Tror jag är beroende av att internetshoppa men det är ju ett sätt att komma igenom hösten. Men vi for tänka positivt. Det är ju jul snart.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag behöver en förändring. Jag orkar inte leva som jag gör mer, jag behöver mer aktivitet, glädje, sociala interaktioner, motion osv.

Jag har alltid för mycket förhoppningar men jag måste göra detta långsamt. Kommer jag starta för snabbt kommer jag sluta lika snabbt. Precis som jag gjorde när jag blev vegan, jag var inte för sträng med att äta ENDAST vegansk mat så om jag verkligen ville ha Mc.Donalds som inte har något veganskt så tog jag vegetariskt val istället. Kommer dock aldrig äta kött igen. ALDRIG. Veganismen har hjälpt mig så mycket. Jag känner mig aldrig uppsvullen om magen och jag kan äta ganska mycket utan att gå up i vikt och självklart har jag gått ner i vikt en massa bara på grund av veganismen. Visst, det kan vara frestande att inte f äta allt godis och så vidare men jag vill verkligen följa mina principer och mitt hjärta. Vill ju inte stöda den hemska djurindustrin på något sätt även om jag blev vegan för att gå ner i vikt. Nu har jag dock ändrat åsikter och tror att jag inte kommer sluta vara vegan på ett bra tag eftersom jag insett att detta inte är en diet. Detta är en livsstil.

Jag skulle mer än gärna börja promenera mera eller kanske till och med springa lite. Jag älskar att vara ute, iallafall med hunden men jag är alltid så stressad innan skolan (som börjar på eftermiddagen) så jag bara sitter hemma i sängen och förbereder mig för skolan. Det är något jag vill förändra. Jag vill vakna tidigt, kanske åtta och gå på en lång morgonpromenad med hunden. Detta tänker jag att jag inte ska göra varje dag men iallafall tre gånger om veckan. Oftast brukar jag bara gå till postlådan och tillbaka nu när jag har skola så detta kommer ju bli en förändring.

Jag vill också komma ut lite i världen. Utmana mig själv med det Finska språket och med sociala interaktioner. Jag ska sluta be mamma beställa mat till mig så jag får öva hur det är att leva självständigt och öva upp mitt språk. Det ända jag vill just nu är att kunna prata Finska i vardagliga situationer. Till exempel beställa kaffe på espresso house utan att bli utskrattad och beställa mat på restauranger. Jag vill också börja prata med min systers pojkvän (som är helfinsk) som jag aldrig sagt ett ord till. Jag är liksom moster till deras barn och han är en del av min familj nu. Vi måste kunna prata med varandra.

Min mentala hälsa måste också fixas. Regelbundna pratstunder med psyk, läkarkontroller men även avslappning och egentid. Egentid för mig är jätte viktigt. Jag måste få ta det lugnt och återhämta mig från vardagen ibland och nu försöker jag slappna av via konst och kreativitet. Jag ritar massor nu för tiden efter en lång paus på grund av depressionen. Jag inspireras mycket lättare idag än vad jag gjorde för sex månader sen. Pianot har stått och dammat i flera år nu. Jag spelar inte lika mycket som jag gjorde när jag var 12 år. Depressionen tog det ifrån mig och det är det värsta psykisk ohälsa har gjort mig. Min största dröm har alltid varit att bli konsert pianist eftersom jag kommer från en väldigt musikaliskt begåvad familj och släkt och jag vet själv att jag har potential men det är nog för sent nu. Det var liksom inte som att jag bara slutade spela men jag hade svårt att koncentrera mig på musikteorin och att spela regelbundet var bara svårt för mig. Idag försöker jag verkligen men det slutar ganska ofta i tårar eftersom jag vet hur mycket bättre jag kunde varit om jag fokuserat på pianot. Jag har dock förbättrats en del på att improvisera eftersom jag inte orkat läsa noterna igenom hela stycken på länge så kan jag lyssna mig fram och spela efter vad jag hör. Jag kan spela vad som helst men tekniken finns inte kvar mer.

Slutsatsen av detta inlägget är att jag ska förbättra mitt liv lite grann. Jag vill gå ut och gå på morgonen, jag vill prata mer Finska och öva på att vara social, jag vill fortsätta vara vegan i hela mitt liv och jag måste slappna av mer. Och pianot kommer jag aldrig lämna igen.

Likes

Comments

Vaknade med ångest idag. Haft feber inatt och försov mig denna morgon. Jag blev direkt stressad och gick ut till postlådan, inget paket. Besvikelsen. Vägde mig, gått upp 100 gram. Besvikelsen, Såg engelska läxan (''work in pairs''). Besvikelsen.

Vill egentligen stanna hemma idag, är ju sjuk efter min 10 km promenad igår men känner verkligen att jag måste gå till skolan. Skulle också behöva en vinterjacka. Får ångest av att tänka att jag måste stå där ute i kylan i min icke-fodrade jeansjacka och strumpbyxor (eftersom mitt enda par byxor är smutsiga) och frysa när jag väntar på bussen i 13 minuter och sedan vänta på tåget i 10 minuter och säkert bli ennu mer sjuk än vad jag är nu. Imorgon kan jag inte vara sjuk, har ju faktiskt två viktiga lektioner imorgon.

Min natt var jobbig också, inte bara på grund av febern men också på grund av mina mardrömmar och hallucinationer. Jag drömde att jag var i Japan med min bästa vän, vi skulle gå av på en på hållplats 83 eftersom att vi skulle till en stor djurbutik med massor av djur i som vi skulle rädda. Vi blev dock lurade och alla påstod att djurbutiken var på hållplats 82 och vi steg av där med en annan familj. Vi hittade en djurbutik och gick ner för en trappa och de låste in oss med en aggressiv hund. Hunden åt på min kropp och jag kunde känna smärtan. Vi insåg att det var massor andra människor som var inlåsta i celler och blev matade till hundar. Vi fick lite hundmat igenom en lucka i dörren och det var vår mat vi måste överleva på. Denna dröm kanske inte låter så farlig men när jag vaknade på natten efter att jag drömt detta så var jag så rädd och hallucinationerna kollade fram igen. Inget farligt dock, mina gardiner blåste omkring och det var en stor spindel i taket. Jag fruktar att jag ska se människor eller större saker igen så jag är ganska lycklig att jag bara har hallucinationer om att saker rör på sig eller svajar. 

Den 10.9 ska jag till psyk igen. Jag ser fram emot det faktiskt. Vill ha hjälp och vill ha den nu. Förr ville jag inte ha hjälp eftersom jag var rädd för att få panik hos BUP eller läkaren. Den rädslan är över nu, de vill inte göra mig illa, de vill bara hjälpa mig.

Likes

Comments

En av mina rädslor har alltid varit att prata högt inför klassen och i synnerhet att presentera framför klassen. Denna veckan (har klarat av en hel vecka i skolan?????) så har jag verkligen kämpat och testat mina gränser. Jag har svarat på frågor på lektionerna, jag har pratat ed andra på lektionerna och jag har ställt en fråga av läraren på lektionen framför alla andra i klassen.

Idag gjorde jag det omöjliga. Jag presenterade en artikel i över 5 minuter framför en 10 personers grupp. Gissa om jag är stolt. Jag hade dessutom samma artikel som en annan i klassen och jag var rädd för att läraren skulle jämföra mig med henne (turns out, min var bättre än hennes.) Jg var skakig. I en timma innan vi började. Men när jag stod är framme, stammade och sa onödiga saker som: hmmmm, och och, alltså, ja , sådär så släppte nervositeten lite och jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag är stolt att säga att jag klarade det och att jag kommer klara det lika lätt nästa gång.

Detta var ett kort inlägg, men skrev det på rasten till finska lektionen. Hoppas jag klarar den lika bra!!!

Likes

Comments

Klockan var kanske sju på kvällen och vi var på väg för att äta, på en färja mot Stockholm. Jag tror jag var runt 5-6 år gammal. Det var min familj, och två andra familjer som är väldigt nära min familj som skulle äta på buffé. Jag kommer inte ihåg så mycket av den dagen överlag men jag kommer ihåg händelsen som om det var igår.

Jag hade på mig en blå klänning av någon slags siden. Mörk blå, med fina skor med spännen på sidorna och ett diadem i mitt långa vita hår (som var så tovigt att man inte kunde röra håret med en borste) hängde över mina axlar. Vi lämnade vår hytt och jag var jätte glad. Som vanligt skuttade jag omkring före mamma och pappa med min syster och bror i den trånga korridoren bland hytterna på däck fem. Jag och mina syskon hade upptäckt att de långa räckena var statiska och man fick små stötar av dem när man nuddade dem, det var det mest spännande jag hade upptäckt på ett tag eftersom det var ganska läskigt sekunden innan man rörde räcket för man visste inte om man skulle få en stöt eller inte.

Vi kom fram till hissarna i aulan. Vi väntade där med våra res kamrater och de andra bestämde sig för att ta trappan istället. Vi ville ta hissen, antagligen på grund av mig. Hissen kom. Vi gick in och möttes av en annan familj. Två familjer var nu i hissen och jag stod tätt intill mamma eftersom hissen var trång. Våningarna åkte förbi och den andra familjen skulle av. Jag gick med, men inte min familj.

Minnet av denna situation är så svår att förklara. Jag ser allting uppifrån. Jag kan se mig själv gå ut ur hissen, utan min familj uppifrån som om det var en film. Jag ser hela händelsen från någon annans perspektiv. 

Jag går ut ur hissen och så tvärstannar jag. Jag har insett att jag gått av på fel våning, och jag är alldeles säker på att jag aldrig kommer få se min mamma igen. Att jag är borttappad för livet och att hon aldrig kommer att hitta mig. Tankarna rusar, och på några sekunder så tänker jag vad jag ska göra innan jag börjar skrika och gråta hysteriskt. Jag skrek i kanske 30 sekunder och jag ser en av våra resekompisar som kom upp för trappan och såg mig. Hon sprang fram till mig och försökte trösta mig men jag kunde inte andas och jag hade en panikattack. Efter det så hittade mamma mig och allt ordnades upp med vakter och annan personal som hört mitt skrik från andra sidan båten.

Detta var min första panikattack jag kan komma ihåg. Jag kommer ihåg det som om det vore igår och jag vet det kanske inte låter så dramatiskt men tankarna jag hade när jag gick av hissen utan mamma var bara såna som jag aldrig kommer komma över. Det var som att mamma hade dött och att jag aldrig kommer få se henne igen. Kommer det vara så när hon dör på riktigt?  

Likes

Comments

Hmm. Det var länge sedan man skrev ett blogg inlägg. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Senast jag bloggade var nog i vintras när jag försökte hålla upp en tränings blogg men inspirationen försvann ganska snabbt. Mycket snabbare än jag förväntat men jag vet inte, jag känner mig lite mer inspirerad att börja blogga när jag kan sitta i min egen säng, med musik i högtalare och en laptop i knäna. Ett enklare och skönare sätt att blogga på än att sitta vid en stationär dator eller via mobilen. Kolla, jag har redan skrivit rader med text, en start på en ny blogg om mig.

Jag vet inte varför jag vill börja blogga igen. Mitt liv är upp och ner och när det är så, känns det bra att blogga. Flytten från Göteborg var en smäll på käften för mig. Jag hade inte förväntat mig det, alls. Sårad och ledsen går jag omkring och undrar om han älskar mig eller inte, men jag antar att han måste tänka. Markus är så viktig för mig. Jag vet inte hur det skulle vara utan honom för han finns verkligen där, no matter what, men, han orkade inte se mig så här. Det förstår jag. Allt är mitt fel. Vem vill gå runt i hemmet med en vandrande zombie som en skugga bakom sin rygg. Allt blev fel. Förlåt Markus. 

Hallucinationerna blir inte bättre. Det värsta var nog min mammas min när jag kom till bilen på Måndag och sa ''Hej här är ditt psykfall som dotter som kanske blir inlagd på psyk'' Hon var inte nöjd. Jag vet inte om det är mitt fel eller någon annans. Varför är jag såhär? Om man kunde byta hjärna för ett billigt pris. Min mamma accepterar inte detta och det gör ont. Mamma är inte nöjd med mig. Mamma önskar hon kunde byta ut mig. Mamma vill ha en frisk dotter som ska ta studenten i år. Mamma vill ha en dotter som inte ser eller hör saker hon inte ser eller hör. Jag vill bara vara den perfekta dottern som hon kan lita på att hon inte tar livet av sig eller mår dåligt psykiskt hela tiden. En dotter som kan gå på släkt kalas utan att börja gråta. En dotter som inte svälter sig för att gå ner i vikt. En dotter som inte planerar sin begravning. 

Började skolan igår. Det var okej, får tag om vardagen lite men det var tufft. Jag har inte planerat att träffa och prata med andra människor och jag vill verkligen inte ha några grupp eller par arbeten. Dock skulle jag bra kunna vara par med den snyggaste tjejen jag sett på länge. Hennes korta gröna hår och nät strumpbyxor gjorde verkligen min skoldag. Önskar verkligen att hon går i min engelska kurs också. Det skulle vara drömmen. Hon verkade så trevlig och intelligent! Hon vågade fråga frågor högt i klassen och var verkligen intresserad om vad som pågick på lektionen. Hon var bara en pärla djupt från havets botten. Den finaste och sällsyntaste man kan hitta och det var jag som hittade henne.

Likes

Comments