Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag lever i en dimma.
hela tiden hör jag allt, jag ser allt och jag känner allt.
jag kan inte föra en konversation ute där det är mycket ljud, för i min hjärna finns inget som filtrerar bort allt i bakgrunden.
jag lyssnar på människan jag pratar med, men jag hör inte vad den säger.
jag kan sitta i klassrummet och få direkta instruktioner av läraren, jag försöker lyssna och ta in. men jag hör inte vad människan säger, för det kan räcka med att en människa andas lite för högt så fokuserar jag mer på det, än på vad läraren faktiskt säger.

jag kan gå ute och lyssna på musik, men texten i låten blir mummel för jag kollar på omgivningen. jag kan inte kolla på omgivningen och enbart ta in ett objekt.
ta ett hus till exempel, jag ser inte huset i sin helhet. jag ser allt. jag ser hur färgen har låssnat på vissa ställen, jag ser hur en blomma i rabatten har tappat ett blad. jag ser att gardinerna hänger olika.
jag ser aldrig något i sin helhet, jag ser alltid detaljer och jag ser allt, på en och samma gång.
det gör det otroligt svårt för mig att fokusera på en uppgift, en sak eller på vad en människa säger.

jag har suttit med fler kuratorer, psykologer och ungdomsbehandlare än jag kan räkna.
Och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker fokusera på vad människan har att säga, jag hör inte. för klockan i bakgrunden låter för mycket.

detta är främst en stor nackdel i min vardag, men det för även med sig många fördelar.
För jag ser människor, jag läser av människor på en helt annan nivå än vad en vanlig "normalstörd" människa utan adhd gör.
jag ser igenom en människa direkt, jag ser direkt när människor ljuger för mig, jag ser direkt när en människa inte mår bra, jag lägger märke till minsta lilla detalj.
Och det är oftast till stor fördel.
även fast människan jag iakttar oftast blir sjukt frustrerad när jag frågar 100 gånger om den verkligen mår bra, efter att ha svarat att de inte är något som hänt oräkneliga gånger.

jag bryr mig alldeles för mycket om min omgivning för mitt eget bästa, hela tiden.
jag blir tillslut psykiskt utmattad av att hela tiden se, höra och märka allt.

men det är en av dom sidor jag tycker om mest med mig själv, även fast det ibland är sjukt påfrestande.

Likes

Comments

​Jag är en människa med extrem prestationsångest, alltså EXTREMT. 
Jag är även en fruktansvärt osäker människa, jag uttalar mig aldrig om något om jag vet att människan mitt emot mig kan mer om det ämnet, jag berättar aldrig för någon om mina ambitioner om jag vet att människan jag berättar dom för har högre. Jag gör allt för att inte göra bort mig, för gör jag nåt fel, säger jag nåt fel så får jag ångest. Och det misstaget snurrar i mitt huvud i dagar, ibland i månader.
Det kan vara en sån skitsak som att jag uttalar ett ord fel och någon rättar mig.

Står jag i skolan och t ex hackar lök (jag går resturang)  så slutar jag när läraren kommer i närheten för att jag är rädd att någon ska säga att jag gör fel, eller lägga nån annan kommentar ang det. Även fast jag vet att jag kan så vet jag att läraren kan bättre. 
På många plan är jag en mes, jag är en osäker mes som får ångest över minsta lilla. Jag hatar det och kunde jag ändra en sak med min personlighet skulle det vara det.

Jag försöker hela tiden utmana mig själv, men oftast fegar jag ur och tänker att jag lever hellre såhär än att utmana mig själv, i risk för att göra fel.
Jag är så otroligt jävla rädd över att göra fel, hela tiden. 





Likes

Comments

Nu är vi åter igen tillbaks på ruta ett.
Jag har igen raderat allt gammalt och tänker igen ''börja om''. Men denna gång på ett lite annorlunda sett, för jag tänker bara skriva för mig själv. Jag tänker fortsätta på min serie ''mina oredigerade tankar'' men nu istället på heltid.
Här tänker jag skriva ner all jävla skit som flyger runt i min lilla hjärna. Jag tänker vara så personlig att det nästintill blir opersonligt då jag typ inte kommer dela med mig av något annat än mina tankar.
För jag tror att de bästa sättet att lära känna sig själv och processa allt som pågår i min adhd hjärna är just att skriva.

Jag har otroligt mycket känslor i kroppen och jag tänker alltid alldeles för mycket på allt, och det är inte alltid att en vän eller att pojkvännen riktigt orkar lyssna.
Så därför börjar jag återigen blogga, för att kunna ventilera lite.

I min blogg ska ni inte förvänta er någon röd tråd i inläggen, ja menar jag skriver trots allt direkt från tanke till text utan att däremellan bearbeta något.
Det enda ni kan förvänta er här är en jävla massa text som i slutändan inte kommer spela någon roll för någon annan än mig själv.

Jag har lite saker jag funderar på att sätta mig och skriva meterlånga inlägg om redan nu, klockan är 02:42 en torsdagsnatt, men det är på nätterna min hjärna gillar att gå på högvarv och det är på nätterna jag alltid kunnat formulera mig som bäst.
På nätterna, när alla andra sover och jag ligger ensam inne på mitt rum. Det är då jag klarar av att hålla koncentrationen och det är då jag totalt snöar in på något och blir besatt. Ibland varar dessa besattheter inte längre än mörkret gör, så vi får se om detta bara är något jag gör i ren desperation efter att ha något att göra eller om det faktiskt kommer bli något av detta.


Likes

Comments