Header

Idag bar det av mot Pite där jag träffade finaste och underbaraste Alex. Finns verkligen ingen jag skrattar så hjärtligt med och som jag känner mig så uppskattad och speciell med som med henne. Underbar är hon.

Efter x antal timmar på en restaurang beslöt vi oss för att åka ut mot Storfors, där hennes morföräldrar bor och hela familjen Tidstedt sover den här veckan, och att åka förbi Max grav på vägen dit. Gud vad det skar i hjärtat att stå där, saknar honom verkligen. Men det var en fin stund att stå där i regnet och bara tänka ett slag.

I allt vårt irrande runt i Pite på väg hit och dit skrattade vi så att jag trodde käkarna skulle lossna, verkligen roligaste dagen på länge. Blandat med allvar förståtts, men jag vet att Max hellre sett oss skratta än att gråta.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Just nu är jag i utandningen efter studenten, med allt som det innebär. Separationsångest, glädje, rädsla och panik. Vad händer nu? Blir jag ensam? Vad ska jag göra med mitt liv? Rädsla över att jag fått två underbara skolor och grupper och rimligtvis inte borde få en till. Så mycket som flyger genom huvudet.

Jag tänker mig flera inlägg i framtiden där jag berättar om studenten, men just nu är jag lite fullproppad av tankar för att kunna få ur mig nåt över huvud taget.

Likes

Comments

När vi var hos My och myste alla musiktreor satt vi länge ute vid elden och sjöng och skrattade när en föreslog att vi skulle prata om vår utveckling under de år vi gått på Lärkan. Sagt och gjort gick vi laget runt, och vissa hade djupare analyser och mer känslosamma beskrivningar än andra, men alla hade ändå något att säga. Gemensamt för alla var väl att vi formats tillsammans och blivit en väldigt fin och trivsam klass.

Som en kompis pojkvän hade uttryckt sig så är vi mer än bara en klass, relationerna med lärare mer än just det, lärar-elev-relationer, och jag är så stolt och tacksam över att få ha varit en del av det.

Man blir som man umgås. Så sägs det i alla fall. Man växer ihop, växer upp. De här tre åren, och i synnerhet det sista har för mig varit utveckling. Jag bär med mig den nya kunskapen om mig själv, som speglat sig i att förstå andra bättre. Jag har dels utvecklats personligt, blivit mognare osv, men på så många andra sätt oxå. Jag kunde tex innan gymnasiet aldrig ta en stämma, inte ens om jag haft kniven mot strupen. Nu är ters-stämmor det jag gör stup i kvarten.

Här måste jag bara inflika med en liten historia. Tim kom till mig för nån vecka sen och börja prata med mig om när han skulle skriva nån låt och letade en ters-stämma, som han inte hör eller kan sjunga sådär spontant, och helt plötsligt hör min röst. Att jag inte är där bör kanske inflikas. Då förstår ni hur galen jag är i ters-stämmor. Eller hur galen Tim är. Det är antingen det ena eller det andra.

Hur växer man upp och ihop då? Svaret tycker jag är ganska lätt. Man går igenom saker tillsammans. I ettan var vi fett spretiga, alla hade varsin personlighet och skulle leva ut den till 300%, dvs skruvat till 1000. Men det märktes i gruppen oxå, vi var inte så himla tajta även om vi ofta låtsades det och skrek det så högt att det skulle höras bort till Hackspetten och ekonomiarna. Tvåan lugnade vi ner oss litegrann iaf. Det var nog det år som blev mest turbulent för oss som grupp. Massa prov och uppgifter, press på att prestera på musiken. Och självklart Max som dog. Det tog hårt på alla, men gjorde oss tajtare och mer accepterande och kärleksfull som grupp.

I trean drog jag ju som sagt, men när jag kom hem möttes jag av inget annat än kärlek, respekt och omtanke. Jag som i månader känt mig ensam och sämre än alla andra överöstes med kärlek och kommentarer om hur saknad jag varit, hur mycket min frånvaro märkts och allt det där man nästan önskar att folk tänker, även om det är själviskt och inte jättetrevligt för andra. Men det gör en som på nåt sätt glad att veta att man fyller nån funktion i det pussel vi kallar skola. Att man inte är en ingen som går att byta ut fortare än man hinner blinka. Sånt värmer. Med den här gruppen har jag lärt mig hur man ska bete sig, hur man är mot sina medmänniskor och hur man ska må.

För oss var svaret på frågan om hur man växer ihop enkelt. Konserter. Föreställningar. Ensemblelektioner. Det var då vi gick från att vara klasskamrater till att bli en ihopsvetsad grupp. Det var då vi lärde oss om varandra och delade saker utanför skolans väggar. Det var då vi beställde mat tillsammans allihopa och åt i fiket. Det var då vi fuldansade bakom scen och gjorde koreografier som vi garvade utan att låta till, för annars skulle publiken märka. Det var då vissa sprang ut på scen i bara kalsonger, och en annan spelade bas för första gången i ett disneymedley. Det var då vi blev ett vi.

Om tre dagar tar jag studenten och lämnar denna fina grupp. Då ska vi ut i världen och bli stora. Men först ska vi njuta av studentveckan och allt den håller på, skriksjunga så högt på flaket att till och med ekonomiarna på Hackspetten hör oss. För vi har lärt oss att sjunga är bästa sättet att ta sig genom livet på.

Likes

Comments

Igår sprang, jogga och gick en hel drös med hurtiga brudar runt Luleå, däribland Emma, mamma, tremänningen, hennes mamma, mammas moster och mammas kusin. Det laget måste ha haft Luleås största åldersspann inom laget: yngst var 9 och äldst 66.

Malin (mammas kusin) och Lena (mammas moster)

Och här springer min fina lillasyster in på upploppet efter 5 snabba kilometer

Luleås bästa Vårrus-lag

Likes

Comments

Insåg att det är 7 juni och att jag inte sammanfattat månaden än, men bättre sent än aldrig.

Maj månad inleddes med glassmys i bilen tillsammans med Alma, årets första glass till och med. Förutom det kom även vårens första dag och vi övade inför gymnasiearbetet utomhus på trappan.

Tävling i Älvsbyn, nöjd med placeringar och sen bar det av mot Granträsk och en mysig eftermiddag.

Maj bestod mest av rep inför gymnasiearbete, galor och allt annat där emellan. Vi spenderade åtskilda timmar i aulan och ensemblesalarna, vilket är de bästa spenderade timmarna. Så få timmar kvar man får vara där, och vi har verkligen tagit vara på dem.

Efter repen blev det ju föreställningar, vilket var lika kul som förväntat.

Mitt i allt detta hängde jag en hel del med Lina och Amanda, tacomys, sjukhushäng och promenader i duggregn.

Pizzabagare hos tremänningarna, fotohäng med Alma och William, och syster yster sprang gymnasiemilen

I slutet av maj var det även dags för min fina farfar att lämna detta liv för ett nytt äventyr. Sätter punkt där.

Likes

Comments

Idag var dag ett av två i Kalmar, och DANS SM! Fick äran att åka med årets trupp som lagledare, vilket är typ drömmen. Finns inget som går upp mot riktigt bra dans, och nivån på SM går verkligen inte att beskriva. Det är helt sjukt. Idag har jag förutom att lagleda hejat fram en 5e-plats i Boogie till Jennie och Robert, stort grattis till dem!

Så idag har det varit dans dans dans och mera dans. Och imorn är det dans dans dans, mera dans och sen lite till dans. Livet när det är som bäst.

Dessutom hann jag, Linus och Magnus en sväng in till "centrala" Kalmar och strosade bland massor med vackra hus och träd. En toppendag

Likes

Comments

Det var länge sedan jag skrev något där jag tömde ut hela mig, eller delar av mig iaf. Sanningen är nog att jag dels inte tycker om tanken på att vara omgiven av de som läser vad jag skriver, men även att jag inte har lika mycket att skriva om längre. I Tyskland hade jag konstant ett behov av att skriva av mig om allt som hände och skrev kring 50.000 ord i min s.k. dagbok på datorn, skrev sida upp och sida ner varje dag. Den här månaden har jag skrivit 62 ord, då inräknat vilken dag jag skrev och datum. Det är fett få ord. Jag tänker så mycket hela tiden, men hjärnan går inte längre på högvarv så fort jag öppnar ögonen på morgonen. Den hänger med i vad som händer relativt bra, vilket är en så skön känsla. Jag har inte läst något, men i sommar ska jag nog ge mig på en bok igen och se vad som händer.

Att komma hem från Tyskland var som att ha sprungit ett marathon med sämst kondis och gå i mål. Att kasta sig över den där linjen och bara ligga ihopkurad tills nån lyfter en upp och ger en vatten. Andas fast det inte går att andas. Vänta ett tag och inse att man klarar av att andas helt själv, inse att man nästan kan stå upp även om det gör ont i fötterna och du bara vill ligga kvar på marken och känna hur bröstkorgen åker upp, åker in. Stappla fram på svaga och trötta ben, men fortsätta gå tills man efter ett tag går utan problem. Lite för snabbt tar en sig vatten över huvudet och springer lite för snabbt och lite för länge, så man ligger där igen och andas. In och ut. Men det tar sig och kondisen blir bättre och bättre. Så känns det med Tyskland, det är som en kondis som behöver arbetas upp, inget som kommer gratis på direkten. Men jag sprang, och det är jag stolt över att jag klarade.

Likes

Comments

Farfar, du är så fin. Du är så älskad. Sov gott. Vi ses i Nangijala.

Sov gott, jag älskar dig ❤️

Likes

Comments

Den här veckan är rena rama lyxveckan. Ledig idag eftersom ettorna och tvåorna springer milen (tacksam att man slipper den och idrotten i trean), onsdag är jag ledig halva dagen för att gå på disputation, och sen är det helg. Tack gode gud att vi är ledig från skolan under kristna högtider. Totalt har jag alltså kvar 14 skoldagar. Helt sjukt.

I helgen har jag iaf hängt en del med Alma och William, dansat en hel del och åkt en sväng till Sunderbyn med Amandas lungor. Hon mår bra nu iaf.

Idag drog jag och Erik en spontanare på en spelning efter att Monica skrivit och behövt hjälp med folk som skulle spela på spelningen, så vi körde "det gåtfulla folket". Förbannat många ord som inte har nån som helst gemensam nämnare typ.

Likes

Comments

Då var den sista föreställningen avklarad. Det innebär även vår sista föreställning tillsammans som klass och grupp, vilket är sjukt jobbigt att inse. Jag är så oerhört tacksam över att jag fått vara en del av den här gruppen, men även att det gick som det gick i Tyskland så jag fick åka hem och inse precis hur bra de är, hur bra vi är tillsammans. Den här veckan har varit höjdpunkten på gymnasiet, vi har fått visa hur mycket vi utvecklats som musiker, individer och grupp. Och det är jag stolt över.

På ett sätt ångrar jag väldigt att jag åkte till Tyskland, eftersom jag mådde så sjukt dåligt och det tog så länge innan jag ens stod på någorlunda stadiga ben igen, och jag missade så mycket här hemma. På ett annat sätt är jag så tacksam att jag åkte för att jag fick se hur det inte ska vara, hur man inte behandlar andra och hur man inte ska må. Jag har insett i mycket större grad vad jag har och hur bra det är, vilket jag är tacksam för.

När jag kom hem från Tyskland och gick genom dörrarna till Lärkan var det som att komma hem. Som att familjen stod där och väntade på mig med öppna armar. Omfamnade, kramade och tog hand om mig. För att citera Erik; "Om jag bortser från allt pluggande, så hade jag kunnat göra allt för att fortsätta vistas kring dessa vackra människor varje dag." Jag har fått välja skola två gånger, och båda gångerna har jag kommit till en fantastisk miljö jag får ångest bara vid tanken på att lämna. En accepterande och jämställd miljö där jag trivs och hör hemma.

Det är nog först nu vi börjar inse att vi gör våra sista veckor tillsammans, att vi inte har en naturlig vardag att komma tillbaka till med varandra efter den 16 juni. Att vi snart har klarat av gymnasiet och ska kastas ut i det riktiga livet. Att paniken över att inte längre ha musiklektioner att gå på kommer närmare och närmare. Att vi snart lämnar det som för många av oss varit en räddning och en trygghet. Så löjligt fina människor.

Likes

Comments