Header

Style

Nya hattar från australiensiska märket Lack of color. Kepsen kommer vara min följeslagare nu i höst och bambu hatten får vänta tills jag beger mig emot Thailand och Asen senare i år


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Photography

Min partner in crime Jakob fick ett gäng filmrullar från sin praktikplats, alla med passerat utgångsdatum.
Dock betyder det inte att det inte blir något på rullen utan bara att resultatet kan vara svårt att förutse. Precis som red-scale filmen som jag skrev om tidigare kände jag att jag var tvungen att testa även utgången film under min resa till Barcelona. Resultatet blev bättre än förväntat, bilderna blev väldigt mjuka i tonerna (har dock dragit upp kontrasten lite efteråt i Photoshop)

Hela rullen togs på Casa Milà ( även känd som La Pedrera ) en modernistisk byggnad designad av den katalanska arkitekten Antoni Gaudí och stod klar år 1910. Jag är en riktig sucker för Gaudís design och det var fantastiskt kul att få se all detaljrikedom på så nära håll som man kunde göra på La Pedrera. Om ni har vägarna förbi Barcelona så rekommendera jag verkligen att besöka huset. Det är fascinerande att tänka att trotts att över hundra år passerad sedan Casa Milá ritades så finns det ännu det ingen motsvarighet till Gaudí och hans verk #lifegoals

Likes

Comments

Photography, Style

Throwback,

Bilder från en av mina och Jakobs spontan-fotograferingar.Har postat några av bilderna innan men tycker om tonen och uttrycken i dem så lägger upp dem igen.
Tänk att vi nu lyckats bo tillsammans i 7 månader i min lila etta på 28kvm utan att slå ihjäl varandra, stort!



Likes

Comments

Lina

Womens right t-shirt från Aéryne

Kickoff med Bonnier broadcasting gänget (TV4, Cmore)

Fall 17...
kommer bli pank, känner redan det på mig

mini-cupcakes att fira 4:ans alla vinster på kristalen och idol choklad. Mitt jobb är bra på det där med socker-mutor.

Små fragment från min vardag, igenom min iphone 6s.



Likes

Comments

Photography

Testade att använda Lomographys RED-scale film under min och min mosters resa till Barcelona.

Filmen är extra ljuskänslig och därför uppstår den speciell Lomografi-effekten. Blev inga direkta mästerverk av den rullen men tänkte att det kunde vara kul att posta några av dem ändå.

Likes

Comments

Ewas dotter

Okej så hur började allt?
Att försöka skriva ner detta så måste jag gå igenom mina minnen och förstå. Det är svårt att sitta här 9år senare och försöka se saker på samma sätt som mitt 16åriga jag. Det går inte, men jag tänker försöka skapa en bild av mina minnen och fakta. Jag har väldigt vaga minen av att mamma mådde dåligt tiden innan men förstår nu i efterhand att hon måste varit väldigt sjuk utan att jag förstod det. Min mamma var nog ganska bra på att dölja det för mig och folk omkring henne, men hon var sjuk. Riktigt sjuk.

Jag minns tydligt den dagen och till och med dagarna innan.
Jag borde kanske redan dagarna innan börjat anna att något inte riktig stod rätt till. Mamma hade åkt in med ambulans och låg kvar på sjukhuset. Jag tror att det var hennes röst som gjorde att jag inte var det minsta orolig, för hon lätt ju precis som vanligt när hon ringde och berättade att hon hade åkt in för hon hade ont i magen.
1 september 2008, på pricken 9år sedan.

Mitt rum var vid den tidpunkten täckt från golv till tak av affischer på det tyska bandet Tokio Hotel. 1 september 2008 skulle firas i parken med andra lika sinade för just idag var det gitarristen och sångarens födelsedag. Kanske är det just därför jag minns det exakta datumet så väl.

Den dagen hade jag varit ute med en vän och gjort precis ingenting på de där sättet som bara uttråkade tonåringar kan, jag skulle hem och byta om för att sedan bege mig emot parken.
Precis innanför dörren stod min pappa, det är en av de tydligaste minnesbilderna jag har. Han sa att vi skulle till sjukhuset för mamma ville prata med oss, mina föräldrar hade varit skilda i 6år och var långt ifrån bästa vänner och därför reagerade jag väldigt frågande när jag förstod att även pappa skulle följa med.

Där satt vi i ett vitt sterilt rum, min fina starka mamma i sängen med diverse slangar och gråten i halsen. I rummet fanns min pappa, styvpappa och en vän till min mamma. Jag kan inte säga att jag minns att det var någon sjukhuspersonal där men det tar jag föregivet att de var.

Jag förstod inte, eller så lyssnade jag inte. Jag hade precis fyllt 16 och hade svårt att dra kopplingar och förstå allvaret i de som jag fick höra. Tumör , cancer, operation, strålning och cellgifter.
Tjocktarmscancer och levercancer.

Men jag grät inte,

Inte heller när de ganska omgående opererade bort en tumör som vägde som en mindre nyfödd bebis från mammas inre grät jag.
Jag grät inte när de fick operera bort metervis av mammas tarmar.
Jag grät inte av synen av mamma uppkopplad till massa maskiner.
Jag grät inte när jag inte fick vara nära mamma efter operationerna eftersom jag var förkyld.

Först ett par veckor efter den där dagen då vi satt i det kala vita rummet hann verkligheten ikapp mig. Det som slutligen fick bägaren att rinna över var dödsbeskedet av min hund. Då plötsligt blev döden blev verklig på ytterligare ett plan.

Jag har mycket varma tankar om personalen på onkolog-avdelningen på Växjö lasarett från den sista tiden av min mammas liv, men den första tiden var ur mitt perspektiv var under all kritik.
Ingen erbjöd mig att får träffa någon att prata med. För från den stunden jag satt i det vita rummet visste jag att min mamma aldrig skulle bli helt frisk, hon skulle kanske kunna leva i många år till men cancern skulle alltid varat närvarande. Ingen erbjöd mig att får hjälp att åka ner till Lund där min mamma opererades flertalet gånger den där första hösten.

Min reaktion blev istället att fly. Jag vägrade att hälsa på min mamma på sjukhuset för i mina ögon var hon inte längre den mamma jag kände, hon var svag och än värre tänkte hon faktiskt lämna mig. Hon förändrades ganska fort till utseendet och förändringen skrämde mig.
Den första hösten undvek jag min mamma under nästan 2 månader, tills min styvpappa satt ner foten och tvingade min till sjukhuset något som jag såhär i efterhand är väldigt tacksam för.
Hade jag fått hjälp som 16åring så hade jag troligtvis kunnat reda ut de känslorna och agerat annorlunda.
För just i den situationen önskade jag så innerligt att jag hade haft någon att tala med. Jag vill inte berätta för folk för jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig, jag ville ha någon som förstod och inte någon som bara la huvudet på sne.
I ärlighetens namn hur skulle mina jämnåriga på någots ätt kunna greppa min nya verklighet om jag själv inte kunde förstå den?

Det är här som jag nu i efterhand tycket att vården och vuxenvärlden brast, jag hade behövt någon som förstod. Någon som visste vad den där jävla cancern innebar, en psykolog, ungdomar i samma situation ett samtal med BUP vad som helst men ingenting erbjöds.

Min mamma och jag fick lyckligtvis chansen att prata ut om den perioden och jag vet att jag sårade henne djupt men hon kunde förstå att jag agerade utav rädsla även om jag inte själv såg det då. I sanningens namn var jag fortfarande ett barn och agerade där efter. Hade jag förlorat min mamma den hösten hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Mitt liv hade tagit en väldigt annorlunda vändning och med tanke på hur jag mentalt mådde så vet jag att jag med stor sannolikhet hade försökt ta mitt eget liv. Jag var en vilsen människa som svävade mellan barndomen och vuxenvärlden men min mamma var en jäkla krigare och kämpade emot cancern i 3år.





Likes

Comments

Har kommit igång med fotograferandet igen. Känns skönt och kravlöst , men ändå ha ett mål att kunna förmedla en känsla igenom ett enda ögonblick. Det är en skön kontrast då jag i mitt jobb jobbar med att förmedla information och känslor igenom rörlig bild.

Under gymnasietiden och åren efter fotograferade jag flera gånger i veckan och tillslut kände jag att jag var tvungen att fotografera mera och bättre, det blev ett mentalt krav jag satt på mig själv. Kärleken och kreativiteten dog.
På senaste tiden har jag hittat tillbaka till det kravlösa skapandet och det känns så fantastiskt. Som en nyförälskelse.



Likes

Comments

Lina

Tog med min mormors 90tals kamera ( helt automatisk) till Berlin, här är Berlin på 135mm film.

Likes

Comments