View tracker

Inviger "nya" balkongen med en kopp chailatte och rensar tankarna. Inser att i dagens samhälle ska man alltid hålla fasaden uppe på sociala medier och man ska hålla skenet uppe för sina medmänniskor. Allt för att omgivningen ska tro att man lever ett så harmoniskt och tillfredsställande liv som möjligt. Att faktiskt tala om att man i perioder mår dåligt eller har det jobbigt är tabu. Jag själv ser ingen mening med att hålla upp någon fasad, att gå igenom motgångar gör en bara starkare när man landar på andra sidan och alla har vi våra motgångar. Varför låtsas som att vi inte har det? Detta blir dock mitt sista inlägg på ett tag där jag delar med mig av hur livet faktiskt ser ut för mig, och för många andra som befinner sig i samma situation som mig. Jag har länge väntat och längtat efter barn, så mycket att jag i perioder knappt kunnat glädjas åt andras barnlycka, så pass att jag vissa gånger inte ens kunnat klämma ur mig ett uppriktigt grattis utan gått hem och brutit ihop i ren förtvivlan. Jag har lärt mig mycket av denna väntan, bland annat hur det känns att längta så mycket efter något som känns så långt borta - det behöver inte vara ett barn, det kan vara något annat oxå. Känslan av att inte riktigt kunna glädjas för andras skull då man själv är så avundsjuk på deras lycka. Den förstår jag idag, på ett sätt jag inte gjorde innan. Och jag vill säga till alla er där ute som väntar och längtar efter något att det är ok att känna så, låt ingen intala er något annat.
Till slut var min väntan över och jag fick det finaste man kunde få, en underbar liten son. Och han var väl värd alla år av längtan. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi fick ett barn med allergier och vi vet fortfarande inte om vi kommit på alla allergier eller vad som är fel. Jag har inte sovit på 7 månader, då han aldrig sover mer än 1,5 h i sträck. Han har ont i magen, har bajsat blod när han var mindre, har haft eksem så han kliat sig så han blöder, detta är bara en bråkdel av alla problem hans allergi för med sig. Innan vi fick Jamie visste jag inte ens var mjölkproteinallergi var för något eller hur påfrestande det är att ta hand om ett allergibarn. Jamie är världens gladaste unge på dagarna, men det har funnits perioder då han varit missnöjd större delen av dygnet. Kolik och allergi blev dommen från läkarna. Våra nätter är fortfarande otroligt jobbiga.
Att få ett allergibarn är påfrestande och nu i efterhand förstår jag det jag inte förstod innan, hur vissa av mina vänner har haft/har det. De som oxå har allergibarn. Att försöka förklara för någon som inte har det eller som inte sett det på nära håll kan aldrig förstå. Det kunde inte jag heller. Nu i efterhand vill jag bara tala om för alla som går igenom eller har gått igenom det vi går igenom hur duktiga de är. Hur starka de är som orkar. Ni är mina förebilder! Jag har en vän som jag ser upp till väldigt mycket i detta sammanhang (du vet nog vem du är), som delat med sig av alla sina erfarenheter, kommit med tips och råd och peppat och stöttat när allt känns jobbigt. Som har förstått mig i sammanhang där ingen annan har gjort det, när jag har känt mig ensam. En person som aldrig sagt till mig “ryck upp dig, det blir bra!”, utan som vid alla tillfällen bara visat mig förståelse och omtanke för mitt sätt att vara och för mitt sätt att se på föräldraskapet.
Det är mycket som förändras när man får barn och man ändrar tankesätt om många saker. Värderingar och prioriteringar ändras. Man har tur om man hittar folk på vägen som delar dessa värderingar.
Jag kommer som sagt inte längre dela med mig av våran resa eller hur vi mår i sociala medier då jag känner att oförståelsen och kommentarer jag får blir för påfrestande och tar för mycket energi. Och då jag redan mår så dåligt att jag vissa dagar kutat runt med barnvagnen ute i regnet och gråtit på öppen gata så kanske det säger ganska mycket om hur skör jag är nu. Och här har vi det åter igen, det här med fasader. Hur många som har fått barn har inte känt sig hjälplös någon gång? Men inte många skulle tala om hur det är. Sen jag blev gravid har jag avverkat bältros (som är en smärta jag inte ens vill önska min värsta fiende, jag föder hellre barn 10 gånger om), mjölkstockningar minst en gång i månaden där jag haft så ont att jag knappt kunnat bära J, utslag över hela kroppen som kliar så jag blir tokig, blåmärken över hela kroppen (framför allt armar och ben där jag knappt haft en cm fri från blåmärken), nu hosta så jag håller på och spyr och smärta i nerverna efter bältrosen så det gör ont bara jag andas. Jag tycker mig ändå ha rätten att få klaga, då många mammor inte ens behöver gå igenom hälften av det jag gjort - det är jäkligt svårt att hålla sig positiv i denna situation. Jag är inte rädd att för att säga att det här är det jobbigaste jag nånsin gått igenom, men samtidigt det bästa då jag får tillbringa alla mina dagar med den finaste människan på jorden - min son! Det är för honom jag kämpar på och orkar med. Det där lilla leendet och bara hans närvaro ger mig så mycket kraft. Min älskade lilla skatt - du är värd varenda tår, varenda krämpa, du är värd allt! Jag älskar dig till månen och tillbaka!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det går långt mellan blogginläggen, jag vet. Jag skyller på att jag inte har tid, men och andra sidan prioriterar jag det inte heller. Jag är väldigt anti att t.ex. sätta Jamie framför tv:n medans jag själv sätter mig vid datorn, och han tycker inte det är jätteroligt att sysselsätta sig själv några längre stunder. Jag passar på att blogga de stunder han sover och jag inte har viktigare saker för mig ;)

Jamie mår mycket bättre och jag har äntligen hittat knepet för att han inte ska äta varannan timme på nätterna. Jag pumpar ur förmjölken, ammar en timme innan han ska sova, ammar igen när det är läggdags och på så vis får han i sig massa mat! :) Har bara kört så två kvällar nu, men båda nätterna har det funkat bra. Första natten vaknade han ändå varannan timme för att mysa med mamma, lite smek på kinden och gos mot bröstet så somnade han om. I natt gick det lite sämre p.g.a. vi igår testade äta ägg igen (jag har uteslutit det ur min kost för att kunna ta reda på om han är allergisk mot något mer än bara mjölkprotein, som han förresten har reaktioner på då och då när jag råkat få i mig "spår av" mjölk). Igår åt vi pannkaka och han fick en reaktion även på det, eksem i huvudet och på ryggen. Så nu kan vi konstatera att han är känslig mot både mjölkprotein och ägg. En rejäl ändring av kosten för min del som ammar med andra ord. Jag märker på folk att de tycker så synd om mig, "gud vad jobbigt att inte kunna äta vad som helst!". Men det är inte synd om mig. Om det är någon det är synd om är det Jamie som måste stå ut med alla dessa reaktioner och problem som det framkallar. Mig själv går det ingen nöd på. Snarare tvärtom! Jag är positiv och tänker att det här kommer bli bra. Med kunskap och övning lär man sig. Jag har redan lärt mig en massa nya recept och även om jag nu skulle kunna äta mjölk så tror jag inte jag skulle äta någon större mängd av det då jag har hittat bra, godare och hälsosammare alternativ. Inget ont som inte för något gott med sig. Många kan nog tycka att jag är dum som fortsätter amma när jag lika gärna hade kunnat ta den enkla vägen ut och ge J ersättning och sen kunna äta vad som helst själv. Men jag vill amma. Det vet nog alla som haft en del i min vardag sen Jamie kom hur gärna jag vill. Och jag är glad att jag har kämpat på. Trots omgivningens påtryckningar om att jag ska göra annat. Idag funkar amningen hur bra som helst. Och vi provade ersättning förra helgen i hopp om att han skulle sova några timmar mer på natten, men vad tror ni hände? Han fick en reaktion på den oxå och fick massor med eksem och ont i magen. Tror ni han sov mer? Knappast. Dessutom vet jag att amning är det bästa för barnet och mitt val har varit att gå den vägen. Jag säger ingenting om de som väljer att gå en annan väg och ge ersättning, men att amma är mitt val. Hur jobbigt det än må vara ibland. Det positiva övervinner det negativa. Jag gör vad som helst för Jamie, om det så är att sitta och amma och ha mjölkstockning en gång i veckan eller om jag så ska utesluta allt som skulle kunna vara allergiframkallande i min kost. Allt för att han ska ha det bra. Och vad alla andra säger så vet jag att det här är det som är bäst för honom. Och för mig. Jag har lärt mig så otroligt mycket på denna resa av motgångar, hittat mina egna knep som jag sen kommer kunna dela med mig av till andra som är lika envisa som jag ;) För envis det är jag. Och jag ser det som en bra egenskap. Jag är inte rädd för att prova nya saker och jag ger inte upp för minsta lilla motgång. Snarare tvärtom, så kämpar jag ända in i det sista. Och sen Jamie kom så har jag även fått som jag velat till slut. Jag gick liksom från världens överproduktion av mjölk, mjölkstockningar en gång i veckan (vissa så hemska att jag knappt kunde bära J för det gjorde så ont), kaosartade amningar där han satte i halsen konstant och jag sprutade ner hela honom med bröstmjölk, jag satt och pumpade varje kväll och blockammade för att minska produktionen, jag kunde endast amma liggandes om jag inte ville ha bröstmjölk överallt och en bebis som knappt fick luft när han åt. Ja, ni hör ju kaoset. Till att idag några månader senare lätt kunna sätta mig i soffan, slå på tv:n och amma sittandes utan problem. Så var det värt det? Var det värt alla tårar och känslor av hjälplöshet? Absolut! Samma sak gäller det här med hans allergier och min ändring av kost, jag är envis och jag ser ett slut i tunneln. Man behöver inte alltid se det negativa i allt och ta den enklaste vägen ut. När gränsen är nådd, då är den nådd. Men den gränsen kommer olika fort för alla. För mig är den gränsen väldigt långt borta. Jag ser som sagt mycket positivt i min resa även om den för många utifrån kan se jobbig ut (vilket den ju såklart är vissa dagar) och jag har mycket kvar att lära och jag ser fram emot det med nöje!

Likes

Comments

View tracker

​Jag skapade denna blogg i hopp om att hinna uppdatera kanske varje dag. Men har insett nu att den tiden finns inte. 

Så vad har hänt sen sist då? Vi har hunnit med ett akutbesök med Jamie då han åter igen bajsat blod och vi kände att nu jäklar är det nog. Vi har fått flera bevis på att han inte tål mjölkprotein. För bara någon vecka sedan var jag själv osäker. Fast jag egentligen innerst inne visste. Men läkarna och allt hattande fram och tillbaka med kost gjorde mig förvirrad. Nu har han fått flera reaktioner på mjölk och jag tänker inte provocera det nå mer då vi nu känner oss helt säkra. Akutläkaren vi träffade var den bästa läkaren vi träffat hittills och trots omständigheterna så kände jag mig lite gladare och mer hoppfull när vi åkte därifrån. Han lyssnade verkligen på vad vi sa och tog in Jamie's mående  och när jag sa att jag kände mig osäker eftersom vi fått så mycket olika bud från olika läkare sa han att han tyckte att vi nu fått tillräckligt med bevis på att han faktiskt reagerar på mjölkprotein. Det kändes så skönt att få det sagt från en läkare. Och att han verkligen tog sig tiden att lyssna på oss och visade förståelse för hur jobbigt vi har det. Bara de orden "jag förstår att ni har det jobbigt" kändes så skönt att höra. I stället för "lämna bort honom!" som vissa läkare har sagt. Jamie är mitt allt och även om han kan ha dåliga dagar när han inte mår riktigt bra så skulle jag göra vad som helst för att få honom att må bra, eller åtminstone så bra som han kan må i den situationen, och att lämna bort honom skulle bara få honom att må sämre. Att säga så till en mamma som knappt kan vara ifrån sitt barn i 2 timmar känns ganska klumpigt och dessutom oproffsigt då det inte ingår i en läkares uppgifter att tala om för mig hur jag ska fördela tiden med mitt barn. 

Det här med ensamtid och närhet till barnet verkar vara ett hett ämne. För mig är inte ensamtid speciellt viktigt, jag gör hellre saker tillsammans hela familjen. Ända sedan Jamie kom har jag tyckt att det har varit jobbigt att vara ifrån honom. De första månaderna fick jag mjölkstockning så fort jag var ifrån honom. Från början trodde jag att det berodde på att brösten blev för fyllda, men även när jag pumpade så insåg jag att det inte var där problemet låg för jag fick mjölkstockning i alla fall. Till slut sa vår BVC-sköterska "men varför tar du honom inte med dig i stället om du tycker det är jobbigt att vara ifrån honom?". Då insåg jag att jag egentligen bara var ifrån honom för att alla andra tyckte att jag behövde ensamtid. Jag intalade nästan mig själv  att det var viktigt att få vara ensam, för att det är så det "ska" vara. Kan man inte vara ifrån sitt barn är man en hönsmamma och barnet blir mammigt och får problem av det. Jag själv tror att man inte kan skämma bort sitt barn med kärlek, omtanke och närhet. Och om man nu kan det, så herre jävlar vad mina barn ska bli bortskämda! 💙

Likes

Comments

​Vart ska jag börja? Kanske med att det känns som att jag inte har sovit på flera veckor och det känns som att jag snart bara vill låsa in mig. De flesta vet nog att vi har kämpat med att ta reda på varför J har mått som han har gjort de senaste 2 månaderna. Han har haft extremt mycket eksem, bajsat blod, varit ledsen, haft ont i magen, sovit dåligt..... För 1 månad sedan blossade eksemen upp för första gången och vi åkte in akut och prov för mjölkproteinallergi togs. Proverna visade inget och vi kämpade på med kortisonsalvor. Så fort vi slutade med kortisonet blossade det upp igen. BVC misstänkte fortfarande mp-allergi och vi började i samråd med dom äta mp-fritt samtidigt som de skickade oss vidare till barnmottagningen där vi igår var för pricktest. I 3 veckor har jag ätit mp-fritt, eksemen försvann och de senaste dagarna har vi haft en nöjd och glad liten kille. Pricktestet igår visade ingenting och vi åkte hem med rådet att jag skulle börja äta mjölk igen. Tur det tänkte jag, då jag fick en chock när jag ställde mig på vågen för några dagar sedan och den stod på 48 kg. Jag hade alltså tappat rejält i vikt i samband med amning och koständring. Hur som helst, vi åkte hem och jag åt som vanligt. På kvällen när vi skulle smörja och ta på lillen pyjamas ser jag att ena pricken från pricktestet var röd och hade svullnat upp. Min magkänsla sa direkt att det var mjölken, men jag visste inte vilken prick som var vad. Bestämde mig för att ringa barnmottagningen på morgonen dagen efter för att ta reda på. När jag vaknade hade eksemen blossat upp igen, men det var ytterst lite. Alla som har mp-allergi vet att det i många fall inte visas på tester så min misstanke om allergi kvarstår. Fick en ny tid på barnmottagningen och där orkar jag inte ens gå in på bemötandet vi fick. Hon tyckte tex att jag skulle lämna bort J en natt så jag fick sova. För det första så ammar jag, men enligt henne behöver han inte äta på natten, och för det andra så är jag inte redo att lämna bort honom till någon annan än hans pappa än. Jamie äter ungefär varannan till var tredje timme på natten och gör så även på dagen, så jo han behöver äta på natten! Jag upplevde inte att jag fick någon förståelse alls för hur vi har haft det eller hur dåligt J har mått de senaste 2 månaderna. Jag skulle heller inte få kontakt med någon dietist trots att både jag och flera runtomkring mig ändå säger att det måste vara mp-allergi. Reaktionen på testet kom ju, dock för sent enligt dom. Ikväll har J knappt velat äta, han har eksem i hela nacken och huvudet, kliar och krafsar sig överallt. Samma sak som han gjorde när allt det här började för 2 månader sedan. Jag får sån ångest bara av att tänka på att han ska behöva må lika dåligt som han har gjort, bara för att någon läkare inte vill ta oss på allvar och hjälpa oss. Jag blir arg på mig själv som åter igen inte gick på min magkänsla. Jamie är vårt barn och vi känner honom bäst. Jag är redan så trött och slut så jag snart tippar omkull. Jag orkar inte gå igenom det här vi har gått igenom de 2 senaste månaderna en gång till. Nu ligger han där inne i sin säng och ruskar på huvudet och fäktar med armarna i sömnen och här sitter jag och har ångest.... Nu skiter jag i vad läkaren säger och går på min magkänsla - J är känslig för mjölkprotein. Punkt slut.

Likes

Comments

​Det här med småbarn... Man kan aldrig planera till 100 %, aldrig veta vad de är på för humör eller hur dagen kommer att bli. Det är väl lite det som är charmen oxå ;)

Jamie har aldrig vaknat i vagnen när vi varit ut på promenad under dessa 4 månader. Jo, en gång när jag planerat dåligt och han vaknade mitt i och var hungrig. Men idag fick han för sig att han skulle vakna mitt i promenaden, och inte var han nöjd och glad precis. Sällskapets unge skrek lika mycket han. Vi måste ha sett roliga ut där  vi gick och försökte trösta våra barn. Och att bära en tung unge med vinterkläder och samtidigt dra en vagn i snön var en match måste jag säga. Till slut blev vi ganska less båda två och la ner dom i vagnen lite då och då och där fick de väl skrika då. Stackars de som mötte oss, de måste ju ha undrat vad vi var för morsor som inte tog upp våra barn när de gallskrek. Jamie lugnade ner sig efter ett tag som tur var och låg och tittade i vagnen och somnade till en stund några meter innan vi var hemma. Väl hemma var han nöjd och glad och fick lite mat i magen innan vi drog iväg till Gustafs. 

Imorgon är det läkarbesök på barnmottagningen. Hoppas de kan hjälpa oss och att vi kan få veta lite vad som är fel med vår lilla pojke.

Nu får vi besök och Jamie ska smörjas och sen sova. Det går i ett om dagarna kan man säga :)

Likes

Comments

​God morgon! :) Här har vi varit uppe ett tag. Jamie tycks ha fått för sig att man ska vakna klockan 4 på morgonen och inte somna om. Som tur är har han en snäll pappa som vaggar till sömns innan jobbet så mamman får sova lite. Det här med sömnrutinerna alltså, puh! Här är det lite upp och ner på nätterna. Man vet aldrig hur kommande natt ska  bli och man har nästan ångest på kvällen innan man går och lägger sig och vill bara att natten ska vara över och att det ska bli en ny dag. För dagarna är ju verkligen tokmysiga! 💙

Idag är det måndag. Det innebär ny vecka och nya tag för den här mamman. Träningen ska hållas i och kosten ska ses över noggrant. Både för min egen skull och lillens. Men det är inte det lättaste att kombinera kosten med träning, muskelbygge och en son som utreds för mjölkproteinallergi. Och mjölkprotein är det ju i det mesta, speciellt i sånt som är proteinrikt som man vill ha i samband med träning. Men nu har jag i alla fall lyckats hittat två olika proteinpulver jag ska testa. Hittade även hampafrön i butiken här om dagen. 👍

Träningen idag gick bra. Jamie låg på filten på golvet och hejade på :) Än så länge kör jag i princip bara kroppsvikt eller väldigt lätta vikter på övningarna. Jag är rädd om kroppen såhär efter graviditet och förlossning. Men jag längtar så tills jag  får infinna mig på gymmet igen och kan göra alla övningar som vanligt och även börja med tabata-träningen igen. Roligt att se Jamie's reaktion på träningen oxå, man såg hur han iakttog allt jag gjorde och när jag gjorde donkey kicks började även han lyfta på benen ;) Vi ska nog se till att det blir en liten kille som gillar träning det här! 💪

Likes

Comments

För 4 månader sedan började livet på riktigt. Det var dagen då vår son föddes. Jag har skapat denna blogg främst för min egen skull, för att kunna se tillbaka och minnas denna resa som kallas livet. Jag kommer att dela med mig av vår vardag och allt som hör till utan att skämmas över vare sig amning eller bäbiskräkor. Här kommer ni få följa min resa i att försöka få ihop vardagspusslet med en tuttig bebis och kampen att få tillbaka kroppen efter graviditeten. Passar det inte så kan du klicka på krysset i högra hörnet.

Under tiden jag skriver det här inlägget har jag nu hunnit med att byta blöja, byta kläder på en nerkissad bebis, ja så glammigt är det! ;) Men han är som gladast på skötbordet så det är nästan värt det ;) Ammat har vi hunnit med och nu sover lillen på balkongen så nu kanske jag faktiskt kan få tid att skriva färdigt det här inlägget.

Jag hoppas att jag med den här bloggen ska bli lite bättre på att använda systemkameran (som jag inte har rört sen graviditeten då den kom till användning 2 gånger). Bilder är ju det roligaste som finns. Min käre sambo säger att han hellre lever i nuet än att ta bilder. Sant till viss del. Men vad gör man om 10 år när nuet är något helt annat och man vill minnas alla dessa stunder?

Hur som helst, för 4 månader sedan föddes som sagt vår son - Jamie Johnny, som fick bli hans namn. Jamie i förnamn och Johnny efter min pappa i mellannamn. Han var 53 cm lång och vägde 4020 gr. Stor kille, som mamma undrar hur han har fått plats där inne i magen. Förlossningen var det häftigaste jag nånsin varit med om, längtar redan tills jag får göra det igen! Graviditeten däremot kändes inte riktigt som min grej, ärligt talat så var det inte många stunder jag faktiskt tyckte det var mysigt att vara gravid. Jag skulle kunna föda massor av barn, men att bära dom var inte lika roligt. Men det säger ju inte att det blir lika nästa gång. Men nästa gång är nästa gång, nu njuter vi av nuet och vår lilla skatt. 💙



Likes

Comments