jag försökte skriva ett inlägg, men jag fick prestationsångest och raderade allt.
önskar att någon orkade lyssna på mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

"du är så självsäker i dig själv, lina"
"du är ju en social person, lina"
"du kommer bli någonting stort, lina"
"du är allt annat än mellanmjölk, lina"

det här är positiva meningar jag fått höra om mig själv från andra genom mina tonår. ord som jag är stolt över att få höra från andra personer. men det här är ord som jag aldrig riktigt tagit in och gjort till en del av mig själv.

jag heter lina bohlström och jag är i skrivande stund nitton år gammal. jag sitter i min säng i mina föräldrars hus i sala och det är början av augusti. jag är överviktig, jag har flottigt hår och mina hål i öronen ömmar för att jag har tvingat i ett par guldringar från H&M som jag köpte igår, fastän jag vet att mina hål bara är inflammerade sår som bara vill läka igen. jag drömmer om att bli journalist och få påverka världen, men jag är rädd för att säga vad jag tycker.

ni som är mina vänner och min familj, eller kanske bara bekanta som följer mig på sociala medier, kanske rycker till av den sista meningen där. för jag är inte direkt känd för att hålla käften. i klassrummet är jag den som oftast säger emot lärare och kommenterar mina klasskamrater. till mina vänner pratar jag oftast på för mycket om mina senaste analyser och kommer med utläggningar om saker jag inte håller med om. men hemma på mitt rum sitter jag och gråter, för jag vet inte hur jag ska göra för att få människor att tycka om mig.

jag skäms när jag tänker på alla gånger jag hållit käften när andra pratar om ämnen som jag brinner för. ämnen som feminism, samhällsstrukturer, samhällsproblem, mode, smink, binära och icke-binära könssystem, politik, filosofi, media, film, träning och fotografi m.m. för jag är rädd. livrädd för vad andra ska tycka om mig. livrädd för att min mamma, min pappa, mina syskon, min pojkvän, mina vänner, min familj, mina lärare, mina klasskompisar och att mina framtida chefer ska döma mig och vem jag är. jag är rädd att killar inte ska vilja vara med mig för att jag säger att jag är feminist, och jag är rädd för att du ska döma mig för att jag är allt jag är, överviktig och flottig med ömmande hål i öronen.

människor som freja lindberg, linnea claeson, lady dahmer, thomas sekelius, tony a.ka. bubbelrumpa på instagram och hundratals andra som vågar göra revolution och vara öppna med vilka de är, vad de står för och vad de förväntar sig av andra för att förändra de samhällsproblem vi har, är människor som jag ofta önskar att jag var mer som. de är människor som kritiserar det vi i vårt svenska samhälle blir lärda vad som är rätt, vad som våra normer säger. och här sitter jag och ser upp till människor som gör saker som jag aldrig skulle våga.

de meningar jag fått höra under min tonår är ord som etsat sig fast i mitt huvud. det har blivit krav och prestationer som jag satt upp som förväntningar på mig själv. det har gjort att jag i skolan, på fester, på familjetillställningar får panikångest. för samtidigt som de där förväntningarna som jag vill kunna uppnå sitter där och påminner mig om mina styrkor, så begränsar jag mig ännu mer för jag är rädd att göra fel. rädd för att inte bli omtyckt. rädd för att bli bortglömd och ensam. jag kan inte räkna alla gånger jag raderat bloggar, blogginlägg, selfies på sociala medier, tweets, facebookinlägg, facebooksidor och andra saker bara för att jag blivit osäker och rädd för hur andra ser på mig. såg man mina extrakilon på den där bilden? hade jag en åsikt som kränker någon där? kommer folk sluta vara med mig när de vet det här om mig? frågor som dyker upp var och varannan dag i mitt huvud.

men vilken nittonåring från sala har svaret på de här frågorna? inte jag i alla fall.

Likes

Comments

tanken på en bästa vän är någonting som aldrig kommer försvinna från min hjärna. att ha någon som kommer finnas där, som alltid kan komma över, som alltid bryr sig. en vän helt enkelt. någon som inte tycker det är jobbigt att pallra sig till mig på skuggan 3, eller någon som längtar efter att få umgås med mig för jag ger den människan någon form av glädje bara genom att jag är jag.

som jag skrivit i ett tidigare inlägg så har jag aldrig riktigt haft något problem att vara social med andra människor, eller att bli vän med någon. men jag har alltid vart den avundsjuka typen. den som längtar istället för uppskattar. jag är den som bara vill ha, och får att ha något så försöker jag ge. och när jag har gett så har det alltid resulterat i en abnorm generositet i olika former - som ofta handlar om att jag hör av mig och för ofta. och när den där "bästa vännen"-känslan inte är ömsesidig så blir det problem helt enkelt.

min "jakt" (vilket för övrigt är helt fel ordval för det låter som jag bara tar första bästa bytet, vilket inte stämmer) började när jag började årskurs 6 och gick nog in i min första period av depression. jag hade alltid umgåtts med ett tjejgäng som är ett år äldre än mig vid den här tiden, och på vår skola så bytte man lokal/hus när man gick upp i 7an, aka högstadiet. i slutet av årskurs 5 så hade jag pratat med min mentor om att gå upp en klass eftersom jag inte trivdes i min egen som vi var totalt fem elever i. min förfrågan avslogs eftersom jag inte var einstein och behövde det där sista året innan högstadiet - och utan att jag visste det så var det nu jag gick in i en depression.

jag hade redan från att jag var 5 år spelat ganska mycket så kallade community-spel där man chattar med andra på internet medan man är i en karaktär, typ habbo, gosupermodel och blipville. men det var som 12-åring som jag började isolera mig med hjälp av de här spelen och böcker. jag läste ut en bok på 2 dagar - för det var det enda jag gjorde så fort jag fick ledig tid, och om jag inte gjorde det så chattade jag med helt främmande människor som befann sig på en helt annan plats i sverige. jag drabbades av migränanfall som orsakades av en inre stress som kanske inte riktigt syntes utifrån.

och som sagt så var det under den här tiden som jag kände en tomhet, och därför började skriva med flera personer från sala och började träffa människor som jag aldrig träffat innan. jag var helt enkelt desperat efter någon form av vänskap, och jag ville ha en bästis. så när jag kände att jag klickade med någon - då började jag direkt anförtro mig till den personen och öppnade mig om allt.

och ungefär så har det sett ut fram tills jag år 2015 fick min första och nuvarande pojkvän. jag känner fortfarande ett behov av att ha en bästa vän, och har riktigt svårt att veta om eller när jag ska släppa taget hos någon. bara för några månader sen kom jag till insikt att en person som jag trott vart en nära vän till mig inte kanske har orken att prioritera mig på det sätt jag förväntat mig. och därifrån får jag en våg av ångest och besvikelse. och den ångesten och besvikelsen är mest riktad mot mig själv. att jag inte duger, att jag är tråkig eller att jag helt enkelt är för ful och dryg. det är tankar som ofta kommer upp när jag känner att jag är på väg att mista någon. och det är ofta någonting som förvärrar min syn på mig själv. min egna kritiker skriker att jag är en tvåa på en skala på tio. att jag är den sämsta människan ever som ingen kommer vilja vara vän med.

de känslorna hänger ofta med mellan mig och min pojkvän också. jag anser nämligen honom som en bästis, som en vän som jag har en djupare kärlek till än vad jag har för en "vanlig" kompis. men även där har jag små demoner i huvudet som säger att jag är värdelös och att han har tröttnat på mig. att jag inte är någonting att ha.

jag vet väl inte riktigt vart jag vill komma med de här inläggen, men det känns ändå tröstande att veta att om någon är intresserad av hur jag mår och hur mina tankar går kring saker så kan de läsa det här. och att de själva kan avgöra om de vill säga någonting till mig. och det utan att jag går runt och väntar på ett svar som jag redan föreställt mig, som sedan gör mig besviken och arg på mig själv för det inte är svaret jag ville ha.

tacka vettja yttrandefrihet och min rätt att få publicera och yttra mina åsikter och känslor. tack som fan grundlagarna.











Likes

Comments

jag vill vara ärlig. jag vill vara rakt på sak. jag vill veta sanningen.
egentligen hatar jag att linda in saker, bortförklara mig och att ljuga. det känns som en så självisk sak ibland att göra de tre sakerna. för i slutändan - då vinner ju alltid en sanning?

det känns ibland som att inte vara rak och tydlig kan ge falska resultat. som om att det resultat man får är ett resultat som enligt normerna är förväntat. men en sorts oärlighet osar från det. jag vill kunna fråga saker som "vad tycker du om mig?", "hur kommer det sig att du är den du är?" och "vad får dig att fortsätta andas i den här världen?".

ibland känns det helt enkelt som hela livet och världen är en barnvänlig film "för hela familjen". jag skiter egentligen i vad uppgiften som ska vara inne imorgon handlar om, eller vad det är för väder imorgon. men på något sätt har familjefilmen smittat av sig på mig. och ibland får jag panik av det.

jag vill kunna prata om ens dödsångest, vad som gör en kåt och vad en tycker om politik. helst i samma diskussion, eller i samma mening.

och det jag undrar mest av allt är väl om du känner likadant som jag gör? annars är det väl jag som är en barnförbjuden film med en stor "+18"-symbol över mitt omslag - där djupt inne.








Likes

Comments

jag trodde jag hade kommit längre. att det som var för ett par år sedan inte spelade någon roll för mig idag. att jag nu var hel. men just nu vet jag inte om man kan bli hel, eller kan bli lagad. för allt känns bara så himla dåligt igen, precis som får några år sedan.

jag upplever min barndom som en ganska bra tid, förutom en del saker som hände i vår familj som jag inte kunnat påverka ändå. saker som var omöjligt för en 5-åring att göra, saker som var omöjligt för en 8-åring att göra och saker som jag mellan 0-14 inte kunnat göra någonting åt. det vet jag.

och vad jag kan minnas så hade jag inte svårt att få kompisar, utan lekte med någon nästan varje dag. jag hade så mycket kompisar att jag var säker att de alltid skulle finnas där, så jag började välja bort vissa av mina kompisar för att bara leka med en av dem, och det är ju så jävla dumt när man tänker efter?

det beteendet har följt med mig ända tills idag, och det beteendet har gjort att jag känner mig korkad, svag och så jävla ensam ibland. jag har så otroligt många fina människor kring mig i skolan, i min familj och runt mig här i sala. men ändå är jag så jävla rädd att inte duga för någon, så då väljer jag istället bort alla ibland.

min pojkvän och jag har haft perioder under de snart 2 år vi vart tillsammans då jag helt plötsligt ibland kan börja gråta och fått för mig saker. saker som att han inte älskar mig, eller är attraherad av mig, eller att jag är tråkig. ett par gånger har det hänt att jag nästan uppmanat honom att göra slut med mig, bara för jag ser mig själv på ett sånt destruktivt och negativt sätt.

och på fester känner jag mig i-vägen, ful och så jävla tråkig. jag har två gånger försökt att umgås mer med några personer här i från sala och gått på fest med dem, och gått ut med dem. och de är så himla roliga människor, men det är som jag ger upp och känner mig hopplös för de har redan ett så starkt band till varandra så jag känner mig så överflödig och det är då tankarna kommer. ångesten. det gick så långt att på en studentfest för några månader sen, så fick jag en panikattack på festen och kunde inte sluta gråta på 15 minuter innan jag valde att åka hem. jag hade vart kanske totalt en timme på den festen.

och på det så förväntar jag mig ibland att folk bara ska höra av sig och vilja umgås med mig. men vem vill umgås med någon som inte är 100 % sig själv, eller som börjar gråta och sitter i ett hörn och vill försvinna? den personen vill ingen vara med. och den personen har själv satt sig i den här sitsen. och den vikten att vara medveten om det ligger så jävla tungt på mina axlar och jag vet inte hur jag ska få bort dem.

sen så är det de här med mitt utseende. jag tittar desperat i spegeln för att se om jag har gått ned i vikt, eller inte. om jag är på väg att bli "smal" igen, eller om jag alltid kommer vara fetma klass 1-lina. mamma och jag gjorde en favorit i repris och gick med i viktväktarna i början av januari. jag har nu gått ned -10,7 kg och jag känner hur jag redan börjar hamna i dåliga vanor med småätande och mindre träning. och grejen är att det är fullt normalt att inte träna och kanske småäta när man har vart till-och-från-sjuk i 2 veckor, och det är okej egentligen. men jag har börjat se upp till de som håller på med fitness, men det jag kanske inte riktigt förstår är att det där är deras "yrken", eller deras "karriärer" och de har såklart mer tid att tänka på vad de äter och hur de ska träna för att få axlar runda som bollar och definierad mage och snygg vältränad rumpa. lina-snart-19-tredje-året-på-gymnasiet, har inte det och hon måste sluta skylla på sig själv för det.

och återigen blev min blogg en jävla offerkappa där jag bara tycker så jävla synd om mig själv. men inte visste jag att min hjärna skulle bli min största fiende.

Likes

Comments

jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på alla 15 minutrar som jag febrilt sprang runt i köket och försökte lägga upp paketen fint med ett värmeljus (som mamma berättade var antingen mitt eller min systers dopljus) som droppade sönder hela parkettgolvet med stearinet som flög i farten. och sen att resultatet var EN helt-okej-bild som ni ser här ovan. slutsats: måste skaffa en kamera som inte är en olympus från 2007, för den har sjungit på den fucking sista refrängen lite för länge nu.

men, bilden här ska väl symbolisera lite av det jag gjort ungefär hela eftermiddagen - alltså köpt julklappar. har också vart dryg-snäll genom att vänligt tacka ja till diverse affärers generösa erbjudande att få mina inköpta produkter inslagna, för att sedan riva av pappret för att slå in det på mitt sätt!

allt för att jag inte vågade säga nej. samtycke? not so much.

Likes

Comments

Likes

Comments

för många år sedan (ni vet när kenza fortfarande visa upp kläder från H&M?) så startade jag en blogg. den bloggen var en av många som blivit till under åren, som alla vart försök till att ha en någorlunda strukturerad blogg som till och med skulle kunna locka till läsare. problemet är att alla bloggar har varit någonting de egentligen inte skulle bli, vilket är en sorts "ut-andnings-plats" där jag får skriva av mig. jag har i varje blogg gått in med inställningen om att jag ska ha det där livet som alla andra bloggare har. (input: menar kanske mer flora wiström och sandra beijer än kenza och kissie, men det hoppas jag att ni fattar)

så här är jag för hundrade gången, med en ny blogg på en ny bloggportal. men den här gången vet jag vad du kommer bli för mig, bloggen. du kommer vara lika imperfekt som jag egentligen är och som faktiskt många andra också är.

så välkommen till mitt söndriga liv som inte ser så bra ut utifrån, men som är helt okej!

Likes

Comments