Diskbråck & operation

Varnar för långt, rörigt och kanske ofattbart inlägg.. men bara av att tänka på det gör mig så ledsen, arg och ångestfylld.

För exakt en vecka sen var jag på sjukhuset i Västerås för att träffa en ortoped, som visade sig vara en neurolog och inte en ortoped. Men iallafall han verkade väldigt duktig och verkade kunna sin grej trots att han bara jobbat som det han gör under en kort tid i Sverige, men något som störde mig var att han aldrig lät mig prata klart, frågade han något och jag försökte svara på frågan så fick jag liksom inte prata till punkt, och när jag försökte berätta ur min situation och allt jag gått igenom under det här halvåret som min rygg varit totalt trasig så pratade han bort det eller över mig. Han verkade som sagt bra, men ju längre in vi kom i samtalet så blev jag mer och mer förvånad av vilka ord han använde sig av och hur han formulerade vissa saker. Som tillexempel att han tyckte jag skulle gå till gymmet och träna för att ryggen skulle läka, att min rygg skulle läka av sig självt för att jag var 19år.. men min fråga är, vafan åldern spelar för roll? Han har inte undersökt min rygg ordentligt för att veta hur illa läget faktiskt är. Han hade inte heller läst mina journaler eller kollat vad ryggkliniken i Strängnäs fått fram genom testerna dem gjort. För dem som inte vet så tränade jag väldigt mycket på gym innan jag gjorde illa mig, och försökte även 3 månader efter jag gjorde illa mig med olika övningar för just mitt ryggproblem jag hittat på nätet, men det funkade liksom inte och därför fick jag sluta träna, men även det valde han att inte lyssna på, att jag trots allt försökt.
Efter långa diskussioner och många tårar för att jag känt att han inte lyssnat på mig, inte velat ha en dialog om hur min situation är, hur jag mår och vad just jag gått/går igenom, så klämde och kände han på mina ben och gjorde några övningar och sedan sa han "så illa är det nog inte". Nej okej.. men ryggkliniken gjorde också samma övningar som han precis hade gjort och sa samma sak, det som fick ryggkliniken att besluta att en operation bör göras så snarast möjligt var smärttestet, ett test dem beslutade att göra för att verkligen vara helt säkra på att det inte var någon fara och att ingen operation behövdes, alltså ville dem inte bara släppa mig för att ett test inte visade att det var så illa. Smärttestet är alltså inte bara känna, klämma och kolla bilder från röntgen, det var nålarna som sattes i min rygg, i mina diskar och knackades på för att hitta exakta smärtorna, det var det som fick dem att verkligen se hur illa min rygg är.
Självklart försökte både jag och mamma förklara det för honom men han pratade bara över oss ännu en gång. Han sa bara "våra sjukgymnaster är experter, dem kan ge dig övningar som får din rygg att läka", tillslut sa jag bara " jag vill göra en operation". Och då helt plötsligt skulle vi planera en operation, gå igenom vilka operationer man kan göra och han skulle skriva upp mig på väntelistan och prata med sina kollegor om när det finns sängplats osv. Så helt plötsligt tyckte han att jag skulle opereras för att jag själv sa att det var det jag ville för att jag inte blivit bättre utan mediciner flera gånger om dagen i ett halvårs tid.
Innan besköket avslutade sisådär 2,5 timme senare så sa han "du ska själv välja vilken grad av operation du ska göra", trodde han skojade men han var fullt seriös. Han hade alltså tre alternativ på operationer som man kunde göra.

Grad 1: En liten operation med lokalbedövning som inte ger några sår alls, då man går in med en spruta i disken för att ta bort den klump som bildats utanför disken som är allra sämst. Efter den operationen skulle jag bli sjukskriven i 3 månader, och om det inte skulle hjälp så skulle jag få en annan operation och bli sjukskriven 3 månader till. Alltså om det inte skulle funka så kan det ta upp till 1 år till innan jag ens kan börja tänka på att jobba eller leva ett normalt liv. Han kallade det en liten operation, men ändå skulle jag bli sjukskriven 3 månader(?!).

Grad 2: En operation som tydligen gick ut på att man skulle ta bort det som läckt ut ur den sämsta disken och sätta någon slags vävnad för att det inte ska kunna läcka ut igen, dock är det inte 100% att det håller och man tar bara en disk i taget trots att jag har två som är riktigt trasiga, så här kan det bli två likadana operationer med några månaders mellanrum för att man ska se om ena räcker, och det här betyder alltså två sår på ryggen.

Grad 3: Steloperation som ryggkliniken i Strängnäs velat gjort och enbart väntat på att Mälarsjukhuset ska bekräfta betalningen, vilket skickades in i oktober och fortfarande har jag inte fått något svar om dem tänker betala, istället blev jag skickad till Västerås för en andra bedömning.
Det här operationen går alltså ut på att dem sätter in en liten "ställning" men två skruvar som kommer göra att dem här två diskarna som är trasiga bildar en. Läkaren i Västerås tyckte inte jag borde välja den för att jag kan få komplikationer av skruvarna om 25-30 år, men vafan.. helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit just nu om jag får komplikationer när jag är 50 bast.. då har jag iallafall fått jobba, kunnat skaffa familj och levt livet i 30 år iallafall.

Att veta att jag skulle välja själv och ta ett sånt beslut själv fick mig att må så dåligt. Grät, hade ont i magen och kände mig helt bortskjutsad, för varför ska jag bestämma? Är det inte läkarna som ska veta vad som blir bäst för mig?
När jag och mamma lämnade rummet så sa han att han skulle höra av sig senare under dagen eller under morgondagen när han pratat med sina kollegor om besöket osv. Idag har det gått en vecka, och har fortfarande inte hört något? Hur oseriöst känns inte det av en läkare?

Blev irriterad och ringde upp Mälarsjukhuset och frågade varför dem inte berättat för mig att dem inte tänker ge mig operation i Strängnäs och att dem bestämt att jag ska opereras i Västerås istället, jag borde ändå blivit meddelad om att jag ska sitta och åka enda till Västerås för rehab och uppföljningar efter operationen.
Det komiska är att hon förstod inte alls vad jag pratade om, dem hade inte bett honom att ställa mig i kö för operation där, eller ge mig olika alternativ på operationer, boka sjukgymnast besök osv. Det enda Mälarsjukhuset ville ha hjälp med från Västerås var ett enkelt svar, antingen att jag skulle opereras eller inte.

Så hela det där läkarbesöket på 2,5 timme hade kunnat tagit en halvtimme om han bara hade läst varför jag var där och inte tagit ett eget beslut om att börja en ny utredning från början. Så all den nervositeten och ångesten jag hade dagarna efter hade jag inte behövt haft eftersom det fortfarande kommer bli som ryggkliniken bestämt OM läkaren i Västerås inte strular till det nu och skriver i journalen att jag inte behöver operation, att han bedömer utifrån allt känn och kläm att min rygg är tillräckligt bra för att läka själv, kanske för att han inte får ta äran för operationen? Kanske för att Västerås inte får utföra operationen och att jag inte väljer dem framför ryggspecialisterna i Strängnäs?

Magkänslan säger att oturen har inte vänt än, något mer kommer hända och något kommer gå snett, han kommer strula till det eller göra något som gör att jag inte kommer få operationen jag väntat på i 3 månader snart.
Det enda jag kan göra nu är att bara hålla tummarna för att min magkänsla är helt fel och att det är nu allt vänder och börjar gå framåt, att mitt liv ändå ska få en ny start väldigt snart.

Nu är det bara vänta, denna eviga väntan på papper i brevlådan, önskar dem bara kunde ringa och ge besked direkt istället för att sitta och skriva ner det på papper och att jag sedan ska få hem ett brev i brevlådan, se att det är från sjukhuset, väcka hopp och sedan är det inget bra besked. Önskar dem bara kunde ringa och säga direkt istället för att jag ska gå med denna eviga jävla väntan och inte minst längtan.

Likes

Comments

Jag är sååå slut i min kropp, jag har sovit super dåligt den här veckan.. om jag väl somnat strax efter tolv så har jag vaknat mellan 5-10 gånger innan klockan 6 när jag väcker Daniel, och det förstör sömnen så mycket. Samtidigt som jag haft ont i magen i princip hela veckan, började i tisdag och det svider i hela magen.. känner mig helt svullen och ingenting hjälper. Så faktiskt så har jag bara varit hemma hela veckan, inte varit med Daniel på verken träning eller match. Idag följde jag med Daniel och köpte delar till bilen men det är det enda jag varit utanför hemmet..

Får se om jag och Daniel försöker hitta på något imorgon bara för att jag ska få komma ut lite, ska ta mig en promenad också även om jag kanske bara kan gå 10 minuter innan ryggen ger upp så är det iallafall någonting.
Eftersom snön börjar smälta och det är kallt så är det typ is på vissa fläckar här utanför huset, så jag spänner ju hela kroppen när jag går för att inte halka, och då gör ryggen och benen så himla ont när jag väl är inne.. så trött på att ha ont, men på tisdag är det dags att träffa läkarna igen så då hoppas jag på ett beslut på vad dem ska göra!

Nu är jag inte alls trött trots att klockan är strax efter ett, legat i Daniels famn sen vi gick och la oss i sängen vid 9 och legat fram tills nu och bara försökt somna, men ger upp nu.. så ska mysa med bebisarna och slå på dagens avsnitt av farmen och vägens hjältar, får se om det hjälper mig att bli trött. Ska ställa klockan på 10 imorgon även om jag somnar klockan 3 inatt, bara för att försöka göra så jag är trött imorgon kväll.. det är ett himla helvete att vara sjukskriven och gå hemma hela dagarna, det gör att man inte har något tidsuppfattning alls, glömmer dagarna och har inte koll på någonting.. vill börja jobba nununu! 😪

Hoppas ni som har ett "vardagsliv" sover super gott, eller har en bra jobb natt! Puss ❤

Likes

Comments

Vardagslivet

Hej! Nu är jag tillbaka igen och jag ser fram emot att 2017 ska bli ett bra år, min rygg ska bli bra, jag ska få börja jobba igen, jag ska få börja träna igen och jag SKA åka utomlands i år.. Det är mina enda mål för året och det ska tamigfan bli så, även om jag vet att min resa tidigast kommer börja i mars/april, och att jag verken kommer kunna börja jobba eller träna förens i sommar.

Men första helgen på nya året blev nästan helt perfekt! Jag hade bokat hotell och hockey match i Karlstad till mig och Daniel över helgen. Det började dock inte så bra, då våran bil inte ville starta i fredags, så vi fick hjälp med att starta den så vi kunde åka ut till mamma och pappa för att hämta mammas bil istället så vi kunde vara helt säkra på att vi både kom till Karlstad och hem utan att någon skulle behöva åka enda dit om våran bil inte hade startat då heller. På vägen till Karlstad hade jag dock ångest, det är svin jobbigt att åka till en ny stad, med massa människor och inte veta om jag har tur med min rygg eller inte, tror iallafall ryggen är största anledningen till att jag hade ångest, tänkte bara att vi skulle ha en mysig och bra helg och inte behöva spendera flera timmar på sjukhus. Men hade alla mina grejer som jag har för att förhindra dem där smällarna som slutar med sjukhus, med mig ifall jag skulle få minsta ont, så ja mer än så kunde jag ju inte göra. Den släppte iallafall när vi var framme och jag såg att Karlstad ändå inte var så överdrivet stort, var iallafall inte så mycket folk just där vi var.
Vi kom till hotellet vid 21 iallafall, och vid 22.15 hade vi bokat bord på Pinchos, där vi åt och drack väldigt gott. Och mer än att äta på resturang och bada i badkaret på hotellrummet framför vägens hjältar hann vi inte med på fredagen.

På lördagen fick vi äntligen den efterlängtade hotellfrukosten vid 10, dock är jag så himla morgon trött och inte alls hungrig när jag vaknar, måste liksom gå några timmar.. så hade behövt vaknat klockan 7 på morgonen för att det skulle varit maxat tyvärr. Men iallafall, efter frukosten gick vi upp och fixade iordning oss och bara tog det lugnt. Och vid 1 tiden gick vi ut på stan i Karlstad för att shoppa lite, fick bland annat med oss ett sällskapsspel för barn mellan 4-7år som vi sedan spelade på kvällen, och Daniel fick sig äntligen ett par nya skor då hans var inne på sista refrängen.
Vid 3-tiden åkte vi till Löfbergs arena för att kolla på hockey, det var min första hockey match att se sådär och det var en ganska häftig känsla, är inte intresserad av det för fem öre, men att gå och kolla sådär skulle jag verkligen kunna göra flera gånger! Tyvärr förlorade ju Färjestad dem 2 sista sekunderna då Skellefteå gjorde det avgörande målet, lite synd då jag hade velat se hur det var när det vart en vinst, men kanske nästa gång 👍

Vi var tillbaka på hotell vid halv 8 tror jag, så då åt vi middag och ´vid halv 9 gick vi till relaxavdelningen och badade jacuzzi, vilket var super skönt. Dock så halkade jag nästintill omkull på klinkers golvet så trodde ryggen skulle paja en gång till, men för en gång skull hade jag tur och kände inte av någonting. Och efter att vi gått tillbaka till hotell rummet var det inte alls kul heller.. Jag hade ju löshår, och med löshår får man inte göra vissa saker, som tillexempel bada i klor.. vilket jag visste att man inte skulle men just där och då så skulle jag och Daniel bara njuta och mysa så tänkte inte alls på det. Så när jag skulle försöka borsta ur mitt hår så var det totalt KAOS.. Det var en stor tova i bakhuvudet som jag verkligen inte fick ur och eftersom vi var på hotell hade jag inga grejer att försöka lösa det med, så satte upp håret i en knut och sov med det, vilket resulterade till att det blev ännu mer kaos på söndagen när jag vaknade.. hela mitt hår var en enda stor dreads typ.. hemsk och jag grät självklart för att jag fick panik över att jag skulle behöva raka av mig håret typ och för att jag bara hade hunnit haft löshåret i en månad (men nu är det löst, och jag är korthårig igen).

På söndagen åt vi frukost och packade ihop våra grejer och sen åkte vi faktiskt hem redan vid 11 på förmiddagen. Och på vägen hem stannade vi på Dollarstore och kollade lite, och sen åkte vi till mamma och pappa och åt, och byte till våran bil.

Så ja, vi hade en super mysig helg på hotell (trots insidenten med håret) vilket vi behövde, var så himla skönt att komma hemifrån speciellt för mig som går hemma hela dagarna, och att bara vara jag och Daniel ❤

Hoppas ni haft en super bra start på året och är taggade på ett nytt år trots att jag är lite sen med att önska det haha 😉

Likes

Comments

Diskbråck & operation

Känner jag någon eller är det någon som läser min blogg som har eller har haft diskbråck? Jag väntar på min operation som fortfarande inte är fastställd ännu, min läkare på ryggkliniken vill genomföra operationen men mitt landsting tvekar på om den behövs och dem tvekar på att ryggkliniken bedömt min rygg rätt. Jag ska nu till ortopedmottagningen i Västerås den 17 januari för en bedömning från en läkare där. Säger den läkaren att en operation behövs så kommer landstinget betala min operation, men säger läkaren att det inte behövs kommer jag inte få någon operation.

Men det är ändå ganska långt kvar tills den 17 januari och jag har väldigt ont i både rygg och ben, ibland gör det så ont att benen bara viker sig helt plötsligt. Tillexempel igår när jag skulle diska så domnade benen helt, vilket jag inte har haft större problem med sen jag precis gjorde illa mig och efter dem första 3 månaderna. Alltså är det 3 månader sen jag hade domningarna i benen som är så pass grova att dem viker sig. Under dem här 3 månaderna har jag fortfarande haft domningar men inte så pass grova.

Det jag ville få ut av det här inlägget egentligen är att om jag känner någon eller om någon har haft diskbråck och har haft samma problem som mig, om det finns något man kan göra bara för att slippa dem allra jobbigaste smärtorna, några övningar eller liknade? Trött på alla dessa smärtor nu och allt jag vill är att få börja träna igen, och inte minst få börja jobba igen.. Så trött på att allt ska ta sån lång tid och att sjukvården drar ut på tiden så mycket som det bara går för att dem kan.
Men har ni några tips eller varit med om det här själv, så kan du väl lämna en kommentar här under så jag kan få läsa? 😃

Likes

Comments

Fyfan.. ska få göra min ryggoperation på ryggkliniken i Strängnäs, men eftersom det är ett annat län så behöver jag få ett godkännande från Mälarsjukhuset i Eskilstuna. För att få det godkännandet så skulle jag fylla i papper och skicka kopior från besluten hos ryggkliniken. Det har nu gått sex veckor sen jag var och gjorde smärttestet, fick reda på att en operation behöver göras och skickade in allt som skulle in till Mälarsjukhuset för att dem skulle kunna godkänna. Min läkare på ryggkliniken sa att jag skulle få min operation inom en månad för att det inte alls ska ta lång tid för att få godkännandet.
Två veckor hinner gå innan första samtalet går till Mälarsjukhuset, då dem säger att dem väntar på röntgen bilderna från Sabbatsberg i Stockholm där jag gjorde min magnetröntgen, men varför ska dem behöva skickas enda därifrån när röntgen bilderna ändå finns i Strängnäs? Dem kunde bara ringt dit så hade dem skickat över dem samma dag sa växeln på ryggkliniken när jag ringde och berättade varför jag inte fått något godkännande.
Fick aldrig något svar på den frågan om varför dem skickat till Sabbatsberg, istället för att ringa till sjukhuset där jag faktiskt ska göra min operation, enda svaret jag fick nöja mig med är att dem inte kunde ge mig godkännandet förens bilderna kom från Stockholm.

Väntade 2,5 vecka till och början av förra veckan började jag bli jävligt otålig då dem faktiskt sagt efter smärttestet på ryggkliniken att godkännandet inte alls bör tar lång tid.
Får prata med samma person igen på Mälarsjukhuset som velar mellan "bilderna har kommit" och "bilderna har inte kommit".. tillslut bestämmer hon sig för att bilderna faktiskt har kommit, och att hon ser det. Jag frågar då varför jag inte hört något, får då till svar att röntgen på Mälarsjukhuset måste göra bilderna elektroniska för att dem ska kunna godkänna.. Här tänkte jag lägga på men blev helt ärligt riktigt irriterad, så tillslut efter mycket argumenterande sa hon "jag förstår att du otålig, godkännandet brukar ta cirka en vecka att fastställa och i ditt fall har det tagit 4 veckor".. ja tänkte jag, och fler lär det ju ta om hon inte hjälper mig.. tillslut säger hon att hon ska göra ett försök att ringa röntgen och säga till dem att dem fått bilderna eftersom dem tydligen missat att bilderna ens hade kommit, och dessutom kommit 2 veckor tidigare när jag ringde första gången. Alltså kunde jag i bästa fall varit opererad för två veckor sen, eller iallafall haft en tid inom väldigt snara dagar.
Hon la sedan på och jag börja fundera på om allt var ett jävla skämt.. fick för mig att hon skulle ringa tillbaka för att checka av med mig att röntgen var informerade och att något skulle hända, men icke.. inte hört någonting, verken från Mälarsjukhuset eller från ryggkliniken om operationstid.. och som sagt ryggkliniken kan inte ge mig tid förens godkännandet kommit och vem säger att när dem väl får det, har någon tid innan jul? Måste jag vänta tills nästa år? Så att nästa år också blir ett jävla skit år.. ville få det överstökat nu som planerat, för att kunna börja om på ny kula redan i början av nästa år och känna att fan nu kan jag fixa det här, nu kan jag träna, jobba och leva livet jag inte kunnat under dem här sex månaderna..
För ja, tionde juni tog jag studenten och sextonde juli gjorde jag illa ryggen igen och så pass grovt att jag förlorade nästintill all styrka i både rygg och ben, vilket betyder att jag hann jobba en månad efter studenten. Så tolfte december har jag varit sjukskriven i sex månader och bara gått hemma med smärtor dagligen, och första 3 månaderna i princip sängliggandes, men haft ont i över ett år eftersom första disken gick sönder i december 2015, förstår ni hur trött jag är på det här då? Jag hade så sjukt mycket planer om vad jag skulle göra efter studenten, att äntligen kunna jobba på heltid och att jag dessutom fick nytt jobb fyra dagar innan jag gjorde illa mig, ett jobb jag skulle börja på direkt när jag kommit hem från ålandsresan. Att kunna flytta hemifrån (ja jag gjorde det ändå, men är verkligen inte det jag önskat liksom, ekonomiskt), resa, köpa ny bil och min efterlängtade franska bulldog, börja spara till hus och framtiden så småningom, men som ni förstår så går liksom inte när jag inte kan jobba och enbart får 2000 kronor i MÅNADEN.

Jag hatar det här, jag hatar att det här hände mig, men jag försöker hela tiden tänka att det finns hundratusentals människor som har det så mycket värre än mig, det vet jag! Men det här är inte jag, och jag vill ha mitt liv tillbaka, mitt liv då jag var social, träffade vänner, släktingar och bara var glada jag.. jag träffar aldrig vänner längre och knappt mina släktingar för att jag orkar inte, mitt psyke är totalt förstört och jag minns inte senast jag var glad påriktigt glad.
Och
det jobbigaste är att jag vet att bara jag gjort operationen kommer jag få det, få tillbaka en stor del av mitt liv, jag vet att det antagligen inte kommer få tillbaka allt, värk under kalla och mörka dagar kan jag faktiskt stå ut med, men dygnet runt är inte kul längre.
Men att det ska ta sån jävla tid.. mälarsjukhuset kan väl lita på att det ryggkliniken bedömt är det rätta att göra, skriv under det där jävla godkännandet och skicka till min läkare så han kan lägga mig under kniven, fixa skadan och sen är det klart. För sjukhusets del iallafall.. sen är det ju en stor process för mig att bygga upp ryggen igen och få tillbaka all styrka som jag hade innan det här. Men när jag väl är där så kommer jag ha så jävla mycket styrka och energi i min kropp och med min längtan efter träning, jobb och ett liv utan starka och beroendeframkallande piller 3 gånger om dagen, så kommer det inte vara några problem, jag vet redan nu vet jag att bara några dagar efter operationen kommer jag känna att fan nu fixar jag det här, nu är det dags att kämpa!

Men just nu orkar jag inte ens.. jag orkar inte kämpa och slås mot allt och alla om information, tider, hjälp, pengar, försäkringar osvosv. Det tär mer än man tror, men det är väl det dem vill, speciellt försäkringsbolagen, dem vill väl att man ska ge upp och inte orka tjata mer, för då slipper dem ju betala ut pengar för en skada som orsakats av arbetet, en skada som kommer följa med mig resten av mitt liv.. jag är ju trots allt bara en ung timvikarie som bara ska göra mitt jobb och ha någon talan helst.


Likes

Comments

Varför får jag alltid en känsla av att det är fredag på torsdagar? Varit så hur många veckor som helst nu.. och antar att det är för att jag önskar att Daniel har helg när han kommer hem från jobbet på torsdagar!
Har så himla tråkigt, så trött på att vara hemma själv för att det är så tråkigt.. och nu har jag typ packat ner hela lägenheten så har liksom inte det att göra heller. Och Daniel har bilen så kan inte åka iväg heller, är fast här! Fast tänk nu på lördag då flyttar vi ut på landet, då är jag verkligen faaaaast 😱 då har jag inte ett gångavstånd till stan på 10 minuter och inte till tåget heller.. herregud måste köpa mig en bil!
Sålde min bil för att vi bodde i stan och behövde bara en bil, men det var väl karma eftersom vi nu ska flytta 😂

Igår var vi iallafall och hämta nycklarna och lämnade lite kartonger i nya lägenheten, vilket jag tror vi ska göra idag också för att få bort alla småsaker, för då kan jag packa upp i nya lägenheten medans dem kör alla stora grejer så som soffan och sängen.
Sen ska vi även hämta ut nya routern så vi får internet redan på lördag, haha viktigt!

Nej vet inte vad jag ska skriva, har som sagt sviiiin tråkigt och Daniel kommer hem om en och en halv timme, största höjdpunkten på mina dagar nu förtiden 😉
Vi hörs sen ❤️

Likes

Comments

Shopping & tips

Nu är det bara 2 dagar kvar tills vi flyttar till nya lägenheten, och för att dämpa ångesten om ännu en förändring i mitt liv så dränker jag mig i massa bilder av heminredning. - Jag har inte ångest över att flytta, det känns hur bra som helst, men minsta lilla förändring i mitt liv känns jobbigt och blir större än vad det är, trots att jag vet att det kommer bli såå bra i slutändan.

Och som rubriken lyder, hade jag haft pengar hade jag åkt och köp allting nytt för att få mitt dröm hem, trots att Daniel inte vill ha det sådär ljust, stilrent och vit som jag vill ha det! 😉

Likes

Comments

Diskbråck & operation, Vardagslivet

Hej på er! Ännu en jobbig natt har det varit.. somnade strax innan halv åtta imorse när Daniel hade åkt till jobbet, och vaknade vid kvart över 11 för att brevbärarna måste verkligen smälla i brevinkastet..
Förstår egentligen inte varför jag sovit så lite, vaknade vid 11 igår också så tycker inte jag borde haft något problem att sova, men ja hade ingen ro i kroppen alls till att slappna av, så låg och letade julklappar i några timmar när jag insåg att jag ändå inte kunde somna.

Igår var det tvätt och pack dag, så snart är hela hemmet nedpackat 👍🏼 vart lite jobbigt med ryggen vilket resulterar till att jag har ganska så ont idag, vilket betyder att idag blir jag sängliggandes i stort sätt hela dagen, iallafall tills Daniel kommer hem. Fortfarande inte fått några operationspapper så tålamodet börjar fasen pysa ur!

Men det kommer väl, dock börjar jag intala mig själv om att det inte kommer bli några operation förens nästa år.. men blir arg om det blir i början på januari just för att då är Daniels julklapp planerad och jag vill verkligen inte boka om det.

Aja, det är bara stå ut och hoppas på att brevet kommer snart, men en sak jag undrar över.. måste jag ta ut min tungpiercing när jag ska opereras? Minns att läkarna sa att jag var tvungen att ta ut den när jag gjorde magnetröntgen men när jag väl var där så behövde jag inte det, men hört att vid operation ska alla piercingar tas ut? Men vad har en piercing i munnen med ryggen att göra? Någon som vet? ☺️

Nu ska jag fortsätta kolla youtube och ikväll är det dags att hämta nycklarna till nya lägenheten, spännande!

Hur söt är inte Stella som ligger och snuttar på sin tass? Hon gör det väldigt ofta nu förtiden 😍

Likes

Comments

Diskbråck & operation, Personligt, Tankar

Fyfan min ångest fyllda kropp mår verkligen inte bra. Jag är så nervös, så rädd och så trött på att bara gå dag ut och dag in och vänta på det där brevet med operationstiden. Min läkare sa att det skulle blir operation inom en månad, och på torsdag har det gått 1 månad.. Är så nervös och har så ont i bröst så fort jag börjar tänka på det här så just nu vill jag inte ens opereras längre, jag vill inte ligga på sjukhuset själv, jag vill inte börja om och lära mig gå igen, jag vill inte ta ännu fler mediciner och jag vill inte heller behöva vara i behov av hjälp dygnet runt. Vad kommer hända? Vad kommer dem göra med mig? Hur kommer jag må efter? Hur lång tid kommer det ta innan jag vaknar? Märker dem om jag sover fast ändå inte sover och känner allt under hela operationen? Vad händer om jag inte vaknar ur narkosen som planerat? Vad händer om jag inte kan gå? Om jag inte kan kissa? Kan jag dö? Oherre det är så mycket tankar och så mycket panik.
Och jag vet att många av mina tankar är helt onödiga, att jag egentligen inte borde tänka så.. men att säga till någon med panikångest att inte ha panik över det här, att allt kommer gå bra osv.. funkar liksom inte riktigt som om det vore någon utan.
Jag vill bara få det här överstökat, jag önskar jag redan hade gjort operationen och att jag nu var tillbaka på fötterna igen, att jag nu hade lärt mig gå och börjat träna upp ryggen igen.
Legat i sängen i snart två timmar och bara gråtit, och sprungit mer på toaletten för att spy för att jag har sånt tryck i bröstet av att jag stressar upp mig och tänker på allt.. jag vill inte göra det här längre, jag vill bara må bra!

Nu är det även vinter, vilket betyder att det är halt, det är kallt och man spänner sig automatiskt så mycket mer än om det är bar mark och varmt. Jag spänner mig så fort jag inte ligger i sängen, så fort jag är ute eller bara uppe ur sängen för att jag är så rädd att en hastig halkning ska göra att det smäller till i ryggen igen. Kylan och att jag fryser gör också att det gör ondare i min rygg nu, har ju börjat få ondare och ondare under dem två senast veckorna vilket suger.. för jag måste ta mer medicin nu för att inte ha ont.

Det som skrämmer mig mest är nog egentligen inte att jag ska opereras, självklart skrämmer det mig också och jag är orolig för hur det kommer gå, smärtorna efter osv.. men det som skrämmer mig allra mest är att behöva ligga på sjukhuset själv, jag vet att folk i min närhet kommer komma och hälsa på mig, men att sova själv och speciellt på sjukhus gör mig så rädd. Jag har så himla svårt att sova själv i vanliga fall, enda gången jag sover riktigt bra är när jag sover med Daniel eller med mamma. Men nu kommer ingen av dem sova där med mig, jag kommer vara där helt själv. Usch jag vill inte.. jag vet att det kommer gå bra när jag väl är där och allt händer, men usch nu tiden innan, nu den senaste veckan har varit extrem, innan har jag inte varit såhär, men det känns som att ju längre väntan blir desto jobbigare blir min panikångest.. det finns inget annat än tårar, svårt att andas och panik i mig på nätterna nu.. på dagarna funkar det för att jag sysselsätter mig med annat och har annat att tänka på, men nätterna är hemska, och vill inte mer.

Likes

Comments

Shopping & tips

Asså hur fina är inte dessa jackor!? Jag är helt kär, och hade jag inte varit sjukskriven och fått så pass lite som jag får varje månad så hade jag aldrig tvekat på att köpt någon av dessa jackor och ha som vinterjacka i år, dem ser sååå varma och mysiga ut 😍 min favorit är nog ändå nummer 2 som kommer från JFR.se, och självklart är det fuskpäls på alla tre!
Länkar vart dessa tre finns, dock har jag sett att dem säljer slut super fort..

Likes

Comments

Instagram Linaaalm@linaaalm