Hur allt gick till när vi plussade var inte alls som jag tänkt mig, jag tänker mig att mensen är sen, man köper ett test och gör det hemma och sen tar det där ifrån, men inte riktigt så gick det till för oss.

Min mens hade varit lite strulig under julen, typ november och december, och det har den även varit under perioder enda sen jag var 11-12år och fick min mens första gången.
Fick inte min mens som jag skulle i januari men det var ingenting jag tänkte på med tanke på att den gjort så flera gånger tidigare och när jag gjort test då så hade det ju visat negativt. Mensen kom inte på hela januari, men jag tänkte äsch den kommer säkert 2 veckor försent som vanligt när det blir såhär.

I början på februari blev jag extremt dålig, jag kräktes som en djur och fick inte i mig någonting alls, efter 4 dagar tog jag kontakt med 1177 eftersom att en magsjuka inte brukar vara så extrem i så många dagar, så tänkte att det måste vara matförgiftning eller något annat som inte står rätt till. Jag kunde inte ens behålla nyponsoppa eller blåbärssoppa som jag alltid dricker vid magsjuka..
Jag hade inte en enda tanke på att mensen var sen, att jag kunde vara gravid eller så, för att spy sådär mycket, helt plötsligt är ingenting jag hört att någon fått som graviditets-tecken.
1177 sa iallafall till mig att be Daniel att köpa vätskeersättning och försöka få i mig det under natten, annars skulle jag ta kontakt med vårdcentralen morgonen efter för att dem trodde att det kunde vara en magbakterie, så inte ens dem nämnde något om att jag kunde vara gravid.
När jag skickade ett sms på natten till mamma om att jag inte fick behålla vätskeersättningen och att om Daniel inte kunde komma hem från jobbet för att följa med mig till doktorn så var hon tvungen att komma och skjutsa mig. Fick till svar "du har inte gjort något test va?", men precis som innan tänkte jag att det kan inte vara det och varför skulle det vara det?

På fredagen fortsätta mitt kränkande och vid 10 fick jag en tid till vårdcentralen så Daniel kom hem och hämtade mig och vi åkte dit. Grät hela vägen in för att jag hade så fruktansvärt ont i magen eftersom att den varit tom i flera dagar i sträck och fortfarande var det.. ville bara få hjälp så jag skulle sluta kräkas.. kräkningarna var liksom upp mot 20-30 gånger om DAGEN. Jag hatade att spy och jag grät mig igenom varje gång.. ja jag hatade det, nu efter snart 5 månader som gravid är inte den fobin lika grov längre (ni som läst mina tidigare inlägg vet varför), jag har fått lära mig att hantera det 😂

När jag kom till vårdcentralen så hade jag glömt mitt körkort i bilen så Daniel gick tillbaka för att hämta det. Men hon i receptionen struntade i att kolla mitt körkort och tog mig in på ett rum direkt pågrund av smittan. Så Daniel följde aldrig med mig in på rummet eftersom han gick till bilen och inte hann tillbaka innan jag fick rummet.
När någon väl kom in till mig så tog dem lite prover, läkaren klämde något så fruktansvärt på magen och jag skrek av smärtorna för satan vad ont det gjorde.. illamående var jag också, så var inte lätt att försöka ha koll på illamåendet samtidigt som han tryckte på min mage. Sen sa han bara att jag skulle lämna ett urinprov och sen skulle han komma tillbaka när svaren på blodprover kommit. Men jag hann inte mer än lämna urinprovet och lägga mig i sängen igen innan han kom in igen.. och denna gång var han inte lika noga med att ta på sig handskar, förkläde och munskydd direkt han kom in i rummet som han gjort första gången, istället tog han stolen fram till sängen och satte sig bredvid mig och sa:
- Jadu Lina, vad tror du att det här är för nått?
Jag kollade konstigt på honom och sa:
- Ja någon kraftig jävla magsjuka eller något eftersom jag spytt 5 dagar i sträck och inte ens fått i mig vatten under dem dagarna.
Han kollade på min mage, på mig, på min mage och sedan på mig igen och sa:
- Du är gravid, testet visade att du är gravid väldigt snabbt så vi behöver inte tveka en sekund på att du är det.
Jag började stor böla, fick inte fram ett enda ord, jag bara grät, stirrade i väggen och tårarna bara rann.
Läkaren gav mig papper att torka tårarna med, och gav mig sedan en lapp, som visade sig när jag kom hem vara till abortenheten på sjukhuset.
Jag tog emot lappen och sa:
- Vad ska jag göra nu?
Han svarade bara att jag kunde gå ut till min sambo i väntrummet och sedan kunde jag ringa numret när jag var redo, åka hem och vila.

Vägen från rummet ut i väntrummet förbi alla andra som var där kändes som en evighet och tårarna bara rann.. dem tog aldrig slut och jag var i sån chock.
Jag mötte Daniel och han såg ut som ett stort frågetecken och när han kramade mig sa jag bara "jag är inte sjuk, jag är gravid".
Han kollade på mig och såg ut som en fågelholk ungefär, mer sa vi inte. Vi tog varandra i handen och fick ut därifrån, tillbaka till bilen och satte oss där.
Han torkade mina tårar och sa:
- Oj, ehm hur känner du dig?
Han var lika chockad som jag, vi trodde liksom att jag var magsjuk, som istället visade sig vara en liten plutt därinne.

Innan vi åkte till vårdcentralen sa Daniel att han hade bråttom tillbaka till jobbet, men efter hade han inte lika bråttom längre. Vi åkte hem, satte oss i soffan och kramades en stund, torkade mina tårar och sedan bäddade han ner mig på soffan innan han åkte, och vi bestämde oss för att prata om det när han kom hem igen, cirka 4 timmar senare för att den värsta chocken skulle hinna lägga sig och vi kanske skulle hunnit tänka lite eftersom att det här inte alls var planerat att hända just nu, inte när min rygg var så trasig och jag väntade på min operation. Chocken var så grov trots att vi ändå pratat om barn och att vi är redo för familj när min rygg blivit bra igen, flera gånger under det senaste året.

Bara en stund efter att jag visste att Daniel kommit fram till jobbet skickade jag att jag inte trodde på att läkaren verkligen kollat rätt, att det här inte kunde vara sant, något måste vara fel och min längtan efter barn kan inte bli bekräftad nu, det funkade bara inte i mitt huvud.
Fick till svar att han inte heller kunde tro på det helt och att vi skulle göra ett test när han kom hem igen.
Självklart kunde jag inte hålla mig, så jag gjorde ett test direkt, och nästintill direkt när jag kollade på stickan så var det två starka sträck, och jag skickade en bild till Daniel för att bekräfta att jo, det var faktiskt sant.

Redan när Daniel kom hem från jobbet igen på kvällen sa båda att vi ville det här, att vi verkligen inte skulle ringa det där numret jag fått från läkaren utan istället ringa en barnmorska. Redan den här kvällen när vi låg i sängen tog Daniel mig på magen och pratade med bebisen precis som att den skulle höra oss, och även här sprutade mina tårar, av lycka ❤
Och även om vi hade en kamp på några veckor där vi någonstans då och då tänkte på om jag skulle kunna klara av en graviditet och var tveksamma på beslutet, så slutade alltid alla samtal med att vi inte kunde ta bort det, vi ville det här och jag skulle klara det här trots min rygg, så länge vi hade varandra så skulle vi fixa det här, även om smärtorna kan bli riktigt starka.

Och nu är vi här, fem månader senare och är trots min helvetes tid med kräkningar och sjukhus, gladare och mer förväntansfulla än någonsin!
Igår gick vi in i v.21 och fick känna första sparken, och på fredag ska vi på rutinultraljudet och se om plutten där inne mår bra och växer som den ska. Och nu börjar vi inse att vi ska bli föräldrar, att det här är på riktigt och vi längtar massor tills plutten är här hos oss, på utsidan ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Godmorgon!
Tänkte att jag skulle dra lite kort om vad som hänt under dem senaste dagarna, för den här veckan har jag faktiskt inte bara legat hemma 👍🏼

I måndags var det första maj och super fint väder, och eftersom jag är gravid så drack verken jag eller Daniel på Valborg, vi åkte istället och kolla på en brasa och sen låg vi i soffan och kollade på film på kvällen. Så vi båda mådde hur bra som helst i måndags. Vi åkte först med lite picknick till ett fiskeställe som vi brukar var på, så Daniel fiskade i några timmar och jag satt bara och njöt av solen. Och senare på kvällen åkte vi och spelade minigolf med hans bror, vilket var sjukt jobbigt för mig.. ryggen pallade inte riktigt, men tog mig igenom alla banor ändå!

I tisdags började dagen med ett rent helvete.. kräkningarna var extrema och kan nog varit den värsta morgonen under hela min graviditet..
Spydde upp mediciner och allting, så ingenting fungerade.
Men bestämde mig iallafall för att inte lägga mig i sängen och bli fast där hela dagen, åkte istället med Emma hem till hennes mormor och målade möbler i solen, vilket var extremt skönt och jag mådde bättre och bättre ju längre tiden gick!
Så illamåendet släppte efter en glass och Cola, så den här bebisen vill bara ha ner socker och godsaker i magen 😉

Och eftersom det var så varmt, så tog jag av mig koftan, men tänkte inte på att det var så varmt så jag skulle bränna mig, men sataaaaan! Brände sönder hela ryggen..

Igår onsdag, fyllde jag år så jag vägrade även då låta illamåendet och det där ta över, så vi gjorde samma sak, åkte ut till Emmas mormor och målade möbler och njöt av solen!

Men nu idag är jag helt slut, orkar ingenting och är så tung i huvudet.. vet inte om det är pågrund av att jag varit i solen två hela dagar i rad, för jag känner mig även svullen i ansiktet? Eller om det är att jag bara inte är van att vara igång flera dagar i rad. 
Skulle behöva städa, diska, baka och tvätta idag, och Daniel jobbar över så måste laga mat sen också, MEN jag orkar inte.. jag har ingen energi alls och det blev inte bättre av att jag hällde ut hela min stora smoothie i sängen..

Men jaja, får väl ligga här i sängen i några timmar till framför datorn och sen se om jag orkar ta mig upp och göra det som jag måste göra, men ja äsch, allt löser sig! Haha 😉
Hoppas ni får en super bra dag, även idag i solen!

Likes

Comments

Är det inte ganska så läskigt hur fort veckorna går nu? Det är helt sjukt att vi i tisdags gick in i v.18 och att vi om 1 vecka och 4 dagar redan är halvvägs i graviditeten?! Det har känts som att tiden gått jätte sakta för mig eftersom mitt mående inte alls varit bra, men nu när allt börjat blivit bättre så inser jag att det faktiskt trots allt gått väldigt fort.
Det är liksom lite mer än 11 veckor sen vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar 😯

Men något som är extremt jobbigt för mig och har varit under en period nu är att jag drömmer så fruktansvärt mycket drömmar om att bebisen inte lever, att vi den 19 maj när det är dags för ultraljud får veta att hjärtat inte slår, och att allt är avslutat. Jag säger till Daniel flera gånger om dagen att jag känner att bebisen inte lever, att något hänt där inne och att något inte står rätt till. Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta att känna såhär, att man lägger ner så mycket tid och energi på att oroa sig.. just nu längtar jag bara tills vi kan börja känna bebisen sparkar, så man faktiskt får bekräftelse från plutten! För än så länge känner jag bara fladder, men det är ju inte hela tiden och inte heller varje dag..
Och mitt i allt det här så har ju mitt mående blivit bättre med dem nya medicinerna, vilket gör att mina tidigare gravid symtom inte längre är lika starka.. fast dem egentligen skulle vara det om jag inte tog medicinerna.
Nej usch, Daniel tjatar på mig varje dag att sluta tänka såhär, men det är inte lätt och jag önskar verkligen jag slapp tänka så. Jag längtar tillbaka till mina bra drömmar, drömmarna som visade första ögonblicket Daniel höll i bebisen och hur lycklig både han och jag var, hur mycket jag grät för att jag var så stolt att något vi skapat äntligen låg i våran famn. Jag har drömt massor om just första tiden efter förlossningen, på BB och möten med familjen. Varje natt sen jag fick reda på att jag var gravid har jag alltid drömt om något fint som har med bebisen att göra, men nu senaste veckan har jag istället drömt så hemska drömmar, usch!! 😔

Jag önskar man fick göra ett ultraljud i veckan bara för att man ska kunna vara lugn, nu är det trots allt 2 veckor sen jag gjorde ultraljud sist, och mycket kan hända på två veckor.
Egentligen borde jag vara glad, jag har redan gjort många fler ultraljud än många andra får, jag har trots allt redan fått gjort 4 stycken, och många andra gör ju inget ultraljud alls förens rutinultraljudet som vi ska göra den 19 maj.

Jag har oroat mig många gånger, och inför varje ultraljud tror jag alltid att något inte står rätt till, men det har alltid varit tvärtemot, bebisen har rört sig som en ninja och hjärtat har slagit utan några konstigheter, så jag måste försöka börja slappna av.
Självklart oroar sig alla, men många njuter trots det och det vill jag också kunna göra istället för att vakna varje natt av att jag gråter. Jag måste försöka tänka över drömmarna och njuta av att jag faktiskt har en liten plutt därinne ❤
Ni som läser min blogg och varit gravida eller är gravida, och också oroat er sådär jobbigt mycket, sådär mycket att ni inte tänker på annat än att bebisen inte lever, hur gjorde ni för att försöka tänka bort det? För att försöka tänka på allt positivt istället? Berätta gärna, så kanske jag får några tips som funkar!

Hade jag inte haft Daniel i allt det här, hade jag varit ett nervvrak nu!!

Likes

Comments

Nätterna när man inte kan sova och många tankar gör att hjärnan går på högvarv, har alltid på något sätt varit den tiden på dygnet och då jag trivs som allra bäst, även om vissa av dem nätterna tär på en så extremt mycket.
Nätterna då man inte kan sova, är det bästa att starta lugna favoriter, läsa igenom gamla blogg inlägg och bara tänka tillbaka på hur allt var förr. Hur läskigt det var i vissa stunder, hur jag inte var mig själv och alltid la på ett leende på läpparna bara för att alla skulle tro att jag mådde bättre än vad jag faktiskt gjorde. Att jag fortfarande var den där glada Lina som jag hade varit innan, den Lina som lärarna alltid sa "dem dagar du inte ler, dem dagarna märker man direkt att något är fel".

Hur sjuka dem 4 åren av mitt liv egentligen var, hur läskigt det är att se tillbaka på den där tjejen som var en utnyttjad osäker och fruktansvärt rädd tjej som levde för stunden, som sket i vad som kunde hända, vad folk egentligen ville och hur lite människor egentligen brydde sig.
Hur jag sedan inledde ett förhållande hastigt innan kroppen och själen egentligen hade läkt och hoppades på att det skulle vara räddningen på allt utan att jag behövde göra något.
Hur jäkla dåligt jag mådde där inne och att jag hela tiden försökte gömma det bakom mitt lyckliga förhållande som inte alla dagar var speciellt lyckligt. Hur jag valde att låta andra människor hela tiden bära upp mig istället för att jag själv kämpade för att kunna stå på egna ben.
Vilket resulterade till att hela livet rasade när den lyckliga världen, och det lyckliga förhållandet inte längre fanns kvar. När jag inte längre hade någon som alltid drog mig upp, som alltid sa "jag älskar dig" fast jag precis sagt att jag ville ta mitt liv.

Och att jag även denna gång drog på mig det där leendet över den fruktansvärt trasiga själen, och lät mig utnyttjas av människor ännu en gång som egentligen inte brydde sig ett skit. Hur alkoholen blev min räddning när leendet inte räckte till, och hur bekräftelsen på känslor hela tiden var min drog. Det finns så mycket i det där kapitlet som ingen vet om.
Det är vidrigt hur jag själv inte kunde se att det inte var jag, jag fick mig själv att må så himla dåligt, jag fick mig själv att gå in i en helt annat kropp, en värld där jag som egentligen var svagast av alla trodde sig vara den starkaste av dem alla.


Men det häftigaste av allt är att se att jag inte fastnade där, att jag slutade med medicinerna som dem sa skulle få mig att må så bra, men som istället fick mig att hamna i den där bubblan. Att jag faktiskt tog tag i mig själv, ruskade om mig själv och beslöt mig för att jag fasen skulle ta mig tillbaka till det där som jag en gång hade, jag inte längre skulle leva dag ut och dag in med ett önskat mående och önskad styrka som jag egentligen inte hade.
Jag tillät mig själv att må dåligt, att allting inte var mitt fel, det var inte mitt fel att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Ingenting var mitt fel. Och jag tillät min kropp att ta den tid den behövde för att orka, för att kunna läka och för att kunna bli stark igen.

Och att jag fick tillbaka det där lyckliga förhållandet som hade förstörts av att jag inte kunde stå på egna ben, att mina tankar varje kväll var att jag ville dö. Att jag vågade gå tillbaka in i det med förväntningarna att det aldrig någonsin skulle bli sådär tufft, att det istället skulle vara så mycket mer kärlek än negativitet.
Jag insåg att känslorna hade funnits där hela tiden trots att jag sagt att allt var som bort blåst. Allt som hänt under månaderna vi var utan varandra bara hade varit ren jävla tröst, ingenting av det som hänt under dem månaderna var äkta, inte ens människorna.
Och att gå tillbaka in i det där lyckliga förhållandet och att jag vågade ta chansen, är det bästa jag någonsin gjort jag hade aldrig någonsin kunnat förlåtit mig själv om jag inte hade tagit det valet.

Idag, snart 1,5 år senare mår jag så fruktansvärt mycket bättre, mina panikattacker är ingen vardaglig sak längre och jag ser inte längre slutet på tunneln, istället ser jag ljuset som aldrig tar slut. Jag ser en framtid med mannen i mitt liv och jag är lyckligare än någonsin och framförallt, jag är mig själv igen!

Likes

Comments

Hela förra veckan blev inte alls som planerat, jag hade ju kommit igång med träningen och det gick såå bra, mitt illamående var under kontroll och jag började känna en lättnad.. vilket jag inte borde gjort för under söndagen kände jag att det bara blev ett starkare och starkare illamående, och på kvällen började kräkningarna igen. Dem höll i sig under hela natten och även under hela måndagen, jag kunde inte behålla någonting alls, och inte ens vatten.
Daniel hade börjat jobba över och kom hem efter halv åtta på kvällarna så på tisdagen ringde jag till mamma i panik och kunde inte vara hemma ensam längre, det hade börjat svartna för ögonen så fort jag rörde mig och jag mindes inte vägen från sängen till toaletten för att allt bara snurrade.
Så mamma hämtade mig vid 11-12 någon gång och jag låg i deras soffa fram tills 5 på tisdagkvällen och bara grät för jag visste ju vart det skulle sluta, och jag hade så fruktansvärt ont i magen.

Jag ville inte till sjukhuset men mamma sa att jag var tvungen att ringa, så när jag tog mig i kragen och ringde 1177 så fick jag som förväntat åka in direkt, och jag hade ju väntat lite för länge eftersom jag var kraftigt uttorkad igen, precis som förra gången när jag åkte in för att få dropp.
Fick komma in på ett rum på akuten ganska snabbt där dem tog prover och gjorde ett ultraljud. Bebisen var lika vild och busig som vanligt, och hjärtat slog helt perfekt. Så bebisen mådde strålande trots att jag mådde helt åt skogen. Fick även träffa en kirurg som kände och kollade på min gallblåsa, dem trodde inte det var någonting alls bara att jag kräkts så mycket så smärtorna i högra revbenen var så starka, men det beslutade sig iallafall för att jag skulle läggas in med dropp, mediciner och uppvakning på att uttorkningen blev bättre, och sedan skulle nya ultraljud göras dagen efter när jag själv hade fått i mig lite vätska och skulle orka mer.

Kom upp på rummet på gyn vid halv 8 på kvällen och träffade sköterskor osv, mamma var även kvar till typ halv 9 så kände mig väldigt trygg. Jag har jätte svårt för att vara ensam och bara tanken av att sova ensam på sjukhus har alltid fått mig att börja skaka och få panik. Men inte denna gång, och jag tror att det var just för att jag hade blivit så bra bemött under hela kvällen.
Så efter natten med dropp och mediciner så var det dags för ett nytt ultraljud, denna gång tog det nästan 40 minuter och hundratals bilder togs på min gallblåsa, och även här kollade dem till bebisen, och precis som dagen innan sparkade och rörde sig den massor där inne.
När jag senare på dagen fick träffa läkaren så visade det sig att jag har typ grus, eller sand i gallan, som i framtiden kan bli stenar som måste opereras bort. Än så länge är det ingen fara och det kan ta veckor eller i bästa fall år innan det utvecklas till stenar, så vi håller tummarna för att det tar år innan det problemet måste tas hand om.
Jag skulle iallafall hålla lite koll på smärtorna, och håller dem i sig en längre tid även när jag inte kräks och om det blir kraftigare efter jag ätit osv, så skulle jag se till att få det kollat.
Fick även veta att jag troligen hade urinvägsinfektion vilket är väldigt lätt att få under graviditeten, men att dem inte helt säkert kunde veta om det var det, och jag själv har ju inte känt av något men det kan ju vara för att det liksom inte varit det första jag tänkt på, men skulle iallafall börja äta antibiotika även mot det.

Men efter 5L dropp och medicinerna mot magen, illamåendet, vitamin spruta osv så var kroppen någorlunda återställd så vid 4 på onsdagen fick jag äntligen åka hem igen till mamma och pappa.
Och jag kräktes inte en enda gång förens nu i lördags när jag kom hem, då började jag kräkas en massa igen.. och efter det så har jag spytt på morgonen 1-2 gånger vilket fortfarande gör min kropp extremt utmattad. Hann vila upp mig i 3 dagar iallafall..
Men jag hoppas att det inte blir värre än såhär, blandar redan två mediciner bara mot illamåendet så önskar det vore nog såhär. Men insett att jag bara kan ta en dag i taget, vi får helt enkelt se för varje dag vad som händer och hur jag mår. Så att planera är inte ens någon mening att tänka på längre, vi får bestämma allting efter varje morgon när jag vaknar helt enkelt.

Det som gör en stark i allt det här är ju självklart ultraljuden som visar att bebisen rör sig, att hjärtat slår och att den helt enkelt finns där inne och att i slutändan så kommer det vara så värt allt det här, men när man är mitt i det är det svårt att tänka så, även om alla säger åt mig att tänka så.

Likes

Comments

Godmorgon! Mitt normala jag skulle fortfarande sova nu, men icke idag.. gick upp innan sju imorse för att jag var tvungen att skjutsa Daniel till jobbet för att kunna ha bilen. Och vid 9 hade jag tid hos min sjukgymnast så behövde ändå gå upp tidigt, men ja som rubriken lyder så hade jag mitt första träningspass på över 1 år. Många vet att jag tränade väldigt mycket på gym innan jag gjorde illa min rygg, men fick sluta för att det inte gick längre. Men idag har min rygg börjat läka och för att hjälpa läkningsprocessen så sa min sjukgymnast att vi skulle börja träna.. oshit tänkte jag med tanke på hur fruktansvärt ont det gjorde när jag försökte gå till gymmet och träna för ett år sen!
Men det gick väldigt bra, jag tränar ju liksom inte styrka oså, jag tränar mer övningar för att bygga upp min rygg igen, för min styrka i ryggen och ner till tå spetsarna är extremt dålig, har tappat från grad 9 till typ grad 2 så har en del att jobba upp.
Det gick som sagt väldigt bra men tusan vad jobbigt det var, känns som att jag sprungit flera mil nu efteråt, hah! 😂
Så ligger på soffan nu och bara fasar för att ta krafterna jag har kvar till att duscha.. sen blir det lunch, eftermiddags vila, tvätta och sen måste jag åka och hämta Daniel på jobbet.

Det känns riktigt bra att jag är uppe på fötterna igen, igår storstädade jag hela lägenheten med hjälp av mormor och mamma, sen lagade jag mat (vilket jag inte kunnat gjort på 2 månader utan att spy), och idag är jag uppe tidigt, tränat och inte ligger i sängen hela dagen 👍🏼 så jag hoppas att den här graden av illamåendet förblir så det inte blir sådär förbannat grovt igen så jag spyr dag ut och dag in, men som sagt så är det ju periodvis och har varit, men jag hoppas det vänder nu så jag kan få njuta av graviditeten nu istället för att gråta över den ☺

Likes

Comments

Vardagslivet

Är ledsen att det stått still här igen, men jag har mått skit i 8 veckors tid nu, jag har spytt, legat på sjukhus och spenderat all min tid i sängen och helst sovandes.
Men nu när vi berättat för alla våra närmsta vänner och familj så kan jag ju berätta för er också!
I oktober ska vi bli vår egna lilla familj, i början på oktober kommer det komma en liten plutt till världen 😍 något så litet som fått mig att må så här fruktansvärt dåligt!

Därför har jag inte kunnat uppdatera er här, för hade jag berättat hur jag mått så hade alla säkerligen kunna listat ut att jag är gravid, och att skriva varje dag att jag ligger i sängen och spyr är ju inte heller jätte trevligt och speciellt peppande.
Äntligen har det blivit lite bättre iallafall, det går upp och ner för varje dag men dem flesta dagar spyr jag iallafall inte, men vi går in i v.15 idag, så vi hoppas verkligen att det snart vänder helt.. men med min tur så förvånar det mig inte att jag fått en mardröms graviditet 😔

Och alla som nu tänker "ryggen Lina, hur kommer det gå med den?!" Och ärligt.. jag blir så trött på den frågan.. många av dem vi berättat för har liksom inte sagt något innan den frågan kommer, och självklart förstår jag att folk undrar osv. Men tro mig, vi har tänkt igenom det här både 1 och 10 gånger, det var ett tufft beslut att bestämma om vi skulle ta operationen för ryggen i första hand, eller bebisen.
Fast egentligen var det inget tufft beslut för jag vet att jag aldrig hade klarat av en abort, men som sagt vi har tänk på min rygg flera flera gånger, det är inte så att vi bara glömt min rygg för att jag fick reda på att jag var gravid.
Men jag förstår att folk bryr sig och undrar, men när det är det första dem flesta säger när vi berättar att vi faktiskt ska få vårt första barn så blir man faktiskt lite ledsen.. eller jag blir.
Och än så länge funkar det väldigt bra, jag har kontakt med både sjukgymnast och läkare som är specialister för diskbråck, så jag tror och håller alla tummarna på att jag ska fixa det här, och skulle det inte funka lika bra som vi hoppas på så vet vi även konsekvenserna, både jag och Daniel, och hur vi får lösa dem problemen om det skulle komma 👍🏼
Jag har ju turen att jag har fantastiska människor runt omkring mig, förutom Daniel så speciellt min mamma! Så mycket som hon redan hjälpt mig och jag vet att hon kommer hålla min hand hela vägen, och jag vet även att hon är den som alltid tror på mig allra mest, jag vet att hon aldrig kommer ge upp om att jag ska fixa det här och även inte heller ge upp och inte hjälpa mig.
En av alla dagar som jag låg i hennes famn och grät innan vi bestämt oss för vilket beslut vi skulle ta, så sa hon "Lilla gumman, det är bara du som kan känna hur det känns med din rygg, det är bara du som kommer kunna klara av smärtan eftersom att ingen kan ta över den, men tänk vilken jäkla super kvinna du kommer vara när graviditeten är över och du klarat allt med en så pass trasig rygg, tänk vad stolt du kommer vara", och det är lite det jag tänker, jag ska klara det, jag KOMMER klara det och även om smärtorna kanske kommer få mig att gråta mig igenom dem sista veckorna, så är allt det här så värt det! ❤

Nu vet ni som bara följer mig genom min blogg också varför allt varit så tyst, men nu kan jag ju köra igång igen, och även ni kan följa med på resan! Vi hörs snart igen 😄

Likes

Comments

Vardagslivet

Godmorgon! Eller kanske inte kan säga godmorgon eftersom att klockan är halv 5 snart, men jag låg i sängen enda fram tills klockan 2 och sov till och från, helt slut idag och skulle lätt kunna sova bort hela dagen.
Och det känns liksom inte som att det är någon dag idag, känns som att det är helt tomt? Konstig känsla men antar att det är för att min dygnsrytm inte är helt på topp, hah!

Men ser iallafall fram emot den här veckan, imorgon ska jag till sjukhuset och sen tänkte jag åka en sväng förbi mamma och mormor och ta en fika när jag ändå har bilen. Och på onsdag ska jag också till sjukhuset tillsammans med Daniel så han är ledig från lunch, så får se om vi hittar på något efter sjukhusbesöket eller om han får skjutsa mig till Strängnäs. Funderar på om jag ska åka till min moster och mina kusiner och sova en eller två nätter bara för att komma bort lite, byta miljö och få lite mer socialt i mitt liv. Har dessutom inte varit där på super länge nu så är dags att ta mig dit.
I helgen ska jag hem till familjen har jag tänkt och framförallt så ska jag på lördag träffa min allra bästavän, som jag saknar så extremt mycket, och vi har inte setts på flera månader nu vilket känns så sjukt, innan jag flyttade till Katrineholm sågs vi varje vecka typ och nu nästintill aldrig 😔 och det här är något som är det jobbigaste med att byta stad, att man glider liksom isär med alla vänner, jag kan liksom inte bara ta bilen och åka iväg en timme, och speciellt inte nu när jag heller inte har någon bil.. längtar hem till Eskilstuna igen, eller okej nej inte staden, men alla människor, usch saknar nästan att gå i skolan för att det var så lätt att träffa alla då.

Menmen såfort mitt mående börjar ta fart igen så ska jag försöka spendera mycket mer tid med vänner osv, det är mitt mål att ta vara på tiden liksom, jag är ändå sjukskriven så varför inte göra något åt saken nu när det är så "lätt"?
Ja som ni märker så är tankarna så snurriga och så jobbiga just nu, och tröttheten är inte heller att leka med idag.. så som sagt ser fram emot veckan, men idag är soffan min bästavän, äta någon god mat med Daniel och bara vara, typ som varje dag 😉 haha usch, tråkigt liv men just nu får det vara så!

Hoppas ni får en super bra vecka, och jag ska faktiskt försöka uppdatera mer under vecka när jag faktiskt har saker att göra, sjukhusbesöken blir dock lite svåra då det är personliga saker som jag ska göra, men inom snar framtid får ni säkert också veta! Vi hörs imorgon igen, puss ❤

Det är tur jag har mina små bebisar till sällskap. 😍

Likes

Comments

Vardagslivet

Godmorgon! Var ett tag sen jag uppdaterade er här, men dem senaste veckorna har varit jobbiga, jag och Daniel har nog ställts in för vårt största beslut någonsin i vårt förhållande vilket har tagit på min krafter extremt mycket. Ett beslut som jag aldrig någonsin trodde jag skulle behöva tveka på, gråta över och få hjälp av så många andra för att klara av.. och såhär i efterhand så förstår jag inte varför jag tvekade för jag hade bara kunna tagit ett beslut.

Dem senaste veckorna har jag spenderat dem flesta timmarna i sängen för att jag helt enkelt inte orkat. Enda gången jag varit upp hela dagar är när jag varit hos mamma och mormor, när jag har människor omkring mig. Men så fort jag kommer hem och är ensam på dagarna eftersom att Daniel jobbar så är det som att all ork och all luft pyser ur mig. Kan ligga i timmar och små gråta och tänka "varför gråter jag?".. det kan vara att jag kollar på en söt katt på Facebook eller att jag läser ett inlägg om att någon fått en romantisk överraskning av sin partner, behöver liksom inte vara något sorgligt. Och senaste dagarna jag kollat på farmen har jag också legat och bölat, men varför vet jag inte, haha!

Men det börjar bli bättre, jag är redo att ställa mig upp på benen igen och ta tag i allt. Det är mycket som händer just nu och omställningen i livet är stor!
Jag är glad att jag har min familj och min släkt som jag kan åka iväg till när jag känner att jag måste komma hemifrån, inte ifrån Daniel eller så, bara byta miljö, få nya krafter och komma ut och träffa människor. Mamma är nog den som tagit mig på största allvar nu, vet inte vad jag hade gjort utan henne, hon är den som svarar på alla konstiga frågor, kommer med tokiga råd och hela tiden försöker få allt till det positiva, och torka tårarna är hon ju såklart expert på!
Att komma hem till mamma och få känna sig "liten" igen kan vara en av dem bästa känslorna, att sova där en natt kan göra mig så stark. Jag flyttade hemifrån ganska tidigt, trots att jag flyttat lite fram och tillbaka, så jag var trots allt bara 18 år när jag flyttade ihop med Daniel på riktigt. Så att komma hem till mamma och pappa, till mina jobbiga och retade bröder är ibland det som behövs för att inte känna sig sådär fruktansvärt jäkla ensam ❤

Likes

Comments

Diskbråck & operation

Varnar för långt, rörigt och kanske ofattbart inlägg.. men bara av att tänka på det gör mig så ledsen, arg och ångestfylld.

För exakt en vecka sen var jag på sjukhuset i Västerås för att träffa en ortoped, som visade sig vara en neurolog och inte en ortoped. Men iallafall han verkade väldigt duktig och verkade kunna sin grej trots att han bara jobbat som det han gör under en kort tid i Sverige, men något som störde mig var att han aldrig lät mig prata klart, frågade han något och jag försökte svara på frågan så fick jag liksom inte prata till punkt, och när jag försökte berätta ur min situation och allt jag gått igenom under det här halvåret som min rygg varit totalt trasig så pratade han bort det eller över mig. Han verkade som sagt bra, men ju längre in vi kom i samtalet så blev jag mer och mer förvånad av vilka ord han använde sig av och hur han formulerade vissa saker. Som tillexempel att han tyckte jag skulle gå till gymmet och träna för att ryggen skulle läka, att min rygg skulle läka av sig självt för att jag var 19år.. men min fråga är, vafan åldern spelar för roll? Han har inte undersökt min rygg ordentligt för att veta hur illa läget faktiskt är. Han hade inte heller läst mina journaler eller kollat vad ryggkliniken i Strängnäs fått fram genom testerna dem gjort. För dem som inte vet så tränade jag väldigt mycket på gym innan jag gjorde illa mig, och försökte även 3 månader efter jag gjorde illa mig med olika övningar för just mitt ryggproblem jag hittat på nätet, men det funkade liksom inte och därför fick jag sluta träna, men även det valde han att inte lyssna på, att jag trots allt försökt.
Efter långa diskussioner och många tårar för att jag känt att han inte lyssnat på mig, inte velat ha en dialog om hur min situation är, hur jag mår och vad just jag gått/går igenom, så klämde och kände han på mina ben och gjorde några övningar och sedan sa han "så illa är det nog inte". Nej okej.. men ryggkliniken gjorde också samma övningar som han precis hade gjort och sa samma sak, det som fick ryggkliniken att besluta att en operation bör göras så snarast möjligt var smärttestet, ett test dem beslutade att göra för att verkligen vara helt säkra på att det inte var någon fara och att ingen operation behövdes, alltså ville dem inte bara släppa mig för att ett test inte visade att det var så illa. Smärttestet är alltså inte bara känna, klämma och kolla bilder från röntgen, det var nålarna som sattes i min rygg, i mina diskar och knackades på för att hitta exakta smärtorna, det var det som fick dem att verkligen se hur illa min rygg är.
Självklart försökte både jag och mamma förklara det för honom men han pratade bara över oss ännu en gång. Han sa bara "våra sjukgymnaster är experter, dem kan ge dig övningar som får din rygg att läka", tillslut sa jag bara " jag vill göra en operation". Och då helt plötsligt skulle vi planera en operation, gå igenom vilka operationer man kan göra och han skulle skriva upp mig på väntelistan och prata med sina kollegor om när det finns sängplats osv. Så helt plötsligt tyckte han att jag skulle opereras för att jag själv sa att det var det jag ville för att jag inte blivit bättre utan mediciner flera gånger om dagen i ett halvårs tid.
Innan besköket avslutade sisådär 2,5 timme senare så sa han "du ska själv välja vilken grad av operation du ska göra", trodde han skojade men han var fullt seriös. Han hade alltså tre alternativ på operationer som man kunde göra.

Grad 1: En liten operation med lokalbedövning som inte ger några sår alls, då man går in med en spruta i disken för att ta bort den klump som bildats utanför disken som är allra sämst. Efter den operationen skulle jag bli sjukskriven i 3 månader, och om det inte skulle hjälp så skulle jag få en annan operation och bli sjukskriven 3 månader till. Alltså om det inte skulle funka så kan det ta upp till 1 år till innan jag ens kan börja tänka på att jobba eller leva ett normalt liv. Han kallade det en liten operation, men ändå skulle jag bli sjukskriven 3 månader(?!).

Grad 2: En operation som tydligen gick ut på att man skulle ta bort det som läckt ut ur den sämsta disken och sätta någon slags vävnad för att det inte ska kunna läcka ut igen, dock är det inte 100% att det håller och man tar bara en disk i taget trots att jag har två som är riktigt trasiga, så här kan det bli två likadana operationer med några månaders mellanrum för att man ska se om ena räcker, och det här betyder alltså två sår på ryggen.

Grad 3: Steloperation som ryggkliniken i Strängnäs velat gjort och enbart väntat på att Mälarsjukhuset ska bekräfta betalningen, vilket skickades in i oktober och fortfarande har jag inte fått något svar om dem tänker betala, istället blev jag skickad till Västerås för en andra bedömning.
Det här operationen går alltså ut på att dem sätter in en liten "ställning" men två skruvar som kommer göra att dem här två diskarna som är trasiga bildar en. Läkaren i Västerås tyckte inte jag borde välja den för att jag kan få komplikationer av skruvarna om 25-30 år, men vafan.. helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit just nu om jag får komplikationer när jag är 50 bast.. då har jag iallafall fått jobba, kunnat skaffa familj och levt livet i 30 år iallafall.

Att veta att jag skulle välja själv och ta ett sånt beslut själv fick mig att må så dåligt. Grät, hade ont i magen och kände mig helt bortskjutsad, för varför ska jag bestämma? Är det inte läkarna som ska veta vad som blir bäst för mig?
När jag och mamma lämnade rummet så sa han att han skulle höra av sig senare under dagen eller under morgondagen när han pratat med sina kollegor om besöket osv. Idag har det gått en vecka, och har fortfarande inte hört något? Hur oseriöst känns inte det av en läkare?

Blev irriterad och ringde upp Mälarsjukhuset och frågade varför dem inte berättat för mig att dem inte tänker ge mig operation i Strängnäs och att dem bestämt att jag ska opereras i Västerås istället, jag borde ändå blivit meddelad om att jag ska sitta och åka enda till Västerås för rehab och uppföljningar efter operationen.
Det komiska är att hon förstod inte alls vad jag pratade om, dem hade inte bett honom att ställa mig i kö för operation där, eller ge mig olika alternativ på operationer, boka sjukgymnast besök osv. Det enda Mälarsjukhuset ville ha hjälp med från Västerås var ett enkelt svar, antingen att jag skulle opereras eller inte.

Så hela det där läkarbesöket på 2,5 timme hade kunnat tagit en halvtimme om han bara hade läst varför jag var där och inte tagit ett eget beslut om att börja en ny utredning från början. Så all den nervositeten och ångesten jag hade dagarna efter hade jag inte behövt haft eftersom det fortfarande kommer bli som ryggkliniken bestämt OM läkaren i Västerås inte strular till det nu och skriver i journalen att jag inte behöver operation, att han bedömer utifrån allt känn och kläm att min rygg är tillräckligt bra för att läka själv, kanske för att han inte får ta äran för operationen? Kanske för att Västerås inte får utföra operationen och att jag inte väljer dem framför ryggspecialisterna i Strängnäs?

Magkänslan säger att oturen har inte vänt än, något mer kommer hända och något kommer gå snett, han kommer strula till det eller göra något som gör att jag inte kommer få operationen jag väntat på i 3 månader snart.
Det enda jag kan göra nu är att bara hålla tummarna för att min magkänsla är helt fel och att det är nu allt vänder och börjar gå framåt, att mitt liv ändå ska få en ny start väldigt snart.

Nu är det bara vänta, denna eviga väntan på papper i brevlådan, önskar dem bara kunde ringa och ge besked direkt istället för att sitta och skriva ner det på papper och att jag sedan ska få hem ett brev i brevlådan, se att det är från sjukhuset, väcka hopp och sedan är det inget bra besked. Önskar dem bara kunde ringa och säga direkt istället för att jag ska gå med denna eviga jävla väntan och inte minst längtan.

Likes

Comments

Instagram Linaaalm@linaaalm