Ätstörning

"Du såg gladare ut dagarna innan jul, liksom hade mer energi och liv i ditt ansikte."

Den kommentaren idag fick mig att vakna till lite. Jag är medveten om att juluppehållet inte gått helt enligt planerna, men inte trodde jag att det skulle göra så mycket, och framförallt inte synas. Och visst kan jag känna det själv nu när jag tänker efter, att jag faktiskt inte mått lika bra på sista tiden. Jag har varit mer frusen, trött, fått torra händer, känt mig nedstämd och nästintill uppgiven stundvis. Att det fanns ett samband i måendet och matintaget hade jag inte reflekterat över, förrän den kommentaren. Det fick mig att inse att det faktiskt inte är det här jag vill, att vara fast i en ätstörning för resten av livet. JAg vill inte vara orkelös, frusen, kall och se trött ut. Det gav mig ett kvitto på hur viktigt det är med näring och tillräckligt av den. Visst är det extremt jobbigt att se siffran på vågen stiga, men jag får inte bara några extrakilon utan jag får också energi, glädje och en kropp som bär. Det är en kamp och det är ett heltidsjobb, att gå upp de där kilona. Men jag tänker att jag måste kämpa för det nu. Vad har jag att förlora? Jag vinner mitt liv tillbaka.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tankesnurr

Jag står på gungbrädan och försöker hålla balansen. Det är skakigt och jag kan tippa över åt båda hållen. En fot på vardera sida. Att stå kvar här och balansera är inget alternativ, det håller inte. Jag måste välja innan jag tippar över.

Jag vill våga nu. Våga tro, våga hoppas, våga försöka, våga göra fel, våga testa igen, våga lita på vad de säger och våga lita på min egen kropp, våga vara stark, våga vara svag, våga skratta, våga gråta, våga känna, våga upptäcka och utforska, våga vara ärlig, våga förändring, våga släppa på kontrollen, våga vara frisk, våga må bra, våga livet.

Likes

Comments

Tankesnurr

Jag önskar att jag hade en förklaring, till varför det blivit som det blivit, men det har jag inte. Som ni kanske märkt har bloggen stått tom ett tag och jag har länge funderat på om det är ett kapitel jag bara ska avsluta. Något har flyttat in och bosatt sig i mig, och den här gången pratar jag inte om ätstörningen, utan det är något annat som jag inte helt kan sätta fingret på. En slags tomhet. Jag har försökt att vänta ut det, jag har försökt sysselsätta mig med saker, gå ut och träffa folk, umgås med vänner, försökt lära mig nya färdigheter såsom jonglering. Men kvar finns alltid den där känslan som gnager i mig, en känsla av att inte trivas någonstans och kanske till och med en slags sorg.

"A new year, a new me." Orden får mig bara att rysa av obehag. Jag gillar inte tanken på att ett nytt år helt plötsligt ska förändra så mycket. Att en plötsligt finner motivationen till att göra allt det en inte orkat året innan. Att allt bara ska bli bra för att det är ett nytt år, en ny start, en blank canvas. Jag tror på att göra sitt yttersta, alltid, och att göra det bästa utav varje situation en slängs in i, jag tror på att försöka se det positivt och finna styrka. Jag tror också på att tanken på ett nytt år och en nystart kan fungera för en del, men inte för mig. Hela nyårsgrejen har jag haft väldigt svårt för och inte minst efter förra året då jag naivt klev in i 2016 i tron om att jag kunde lämna alla problem olösta och göra detta till det bästa året någonsin. Tanken var väl inte fel, snarare sättet jag försökte göra det på. Och så kraschade jag tidigt på året.

KAnske blir jag så trött på nyårsgrejen för att jag kan se så mycket av mig själv i det. Att ett nytt år ska lösa allting. Men med alltför höga förhoppningar och förväntningar har jag gång på gång blivit besviken på mig själv.

I år hade jag inga särskilda förväntningar. Nyårsaftonen firades med min bästa vän, det firades med middag och drinkar och vidare med fyrverkerier och champagne vid tolvslsget. Och där vid skeppsbron, när fyrverkerierna lyste upp i mörkret, jublet i folkvimlet reste sig och ljudvågorna bankade i bröstet, då fällde jag en tår. "Orkar jag med ett år till?" Med champagnens värme rinnandes ner genom halsen lovade jag mig själv iallafall en sak i år. 2017 ska jag fortsätta leva.

Likes

Comments

Vardagen

Jag vaknade tidigt imorse men låg kvar ett tag i sängen. Alla andra i huset låg fortfarande och sov. Klockan halv åtta steg jag upp och i sällskap med katten Sune ställde jag mig i köket för att ordna inför julfrukosten med familjen. Risgrynsgröten skulle ju kokas.

En efter en började resten av familjemedlemmarna stiga upp och klockan nio satte vi oss tillsammans och åt dagens första måltid tillsammans. Efter det var det dags för det årliga julporträttet. Det var så fint när solen tittade fram så vi bestämde oss för att ta bilden ute på altanen istället för den klassiska granbilden. Inser nu att det nästan ser ut som att bilden kunde ha varit tagen mitt i sommaren, men jag klagar inte. Härliga lilla familjen.

Nu sitter jag framför Kalle Anka, och efter det ska vi iväg till en annan familj för att äta julmiddag ihop. Jag har känt mig lite småorolig under flera dagar nu men jag ska se till att njuta av dagen, precis som man ska göra varje dag. Försöka ta bort alla förväntningar man kan ha kring julen och istället se det som en möjlighet att få umgås med de jag älskar och göra det bästa utav dagen oavsett var man är och vad man kan tänkas göra.

Hoppas ni får en jättefin dag!

Likes

Comments

Tankesnurr, Ätstörning

Resa. Jag älskar att resa och få upptäcka nya platser. Jag har faktiskt väldigt tur som har en familj som delar denna resglädje och under mina tjugo år här på jorden har jag redan hunnit besöka många länder både i Europa och utanför.

Något jag brukade prata om när jag var liten var att jag en dag skulle åka på en jorden-runt-resa eller tågluffa genom olika länder. Jag tror inte att jag någonsin tänkte att det faktiskt skulle hända på riktigt, utan det var nog mer drömtänkande. På senare tid har jag dock börjat tänka mer och mer på detta igen och hur gärna jag vill fortsätta utforska världen. Kanske blir det ingen jorden-runt-resa, men jag har några länder och platser nerskrivna på min lista. Australien och Nya Zeeland är ett drömresmål jag har tänkt på väldigt länge. Sedan vill jag också resa runt i Asien, besöka Singapore, Vietnam, Bali och Indien. Jag har ju varit i Kina ett antal gånger under mitt liv då min släkt bor där, och i somras åkte vi till Japan i några dagar, men annars har jag faktiskt inte sett så mycket av just Asien.

LA och västkusten har också varit ett resmål som pratats om en del här i familjen, och vet ni vad? Nu kan den drömmen bli verklighet väldigt väldigt snart. Mina föräldrar har nämligen sagt att vi kanske kan åka till USA nästa sommar men på ett villkor - om jag har nått en hälsosam vikt och maten inte längre ska vara ett så stort problem. Och jag förstår de, för hur roligt är det att ha med en ätstörning på resan? Det förstör så mycket, och jag blir ledsen när jag tänker tillbaka på alla de resor som ätstörningen har förstört för både mig och för min familj. Men den här resan ger mig hopp och ännu större motivation till att fortsätta kämpa. För jag vet att jag snart kanske kan få stå där vid Grand Canyon och se ut över den vackra utsikten med egna ögon, och då vill jag vara närvarande, jag vill ha känna den energin i kroppen och ha starka ben som klarar av att vandra runt bland klipporna. Jag vill kunna uppleva allting, på riktigt.

Likes

Comments

Ätstörning, Inspiration

Om vi inte börjar göra en förändring nu, när ska vi ta steget? Nästa dag? Om en vecka? Om en månad? Kommer det att kännas lättare då? Troligtvis inte. Det kommer aldrig att kännas lätt, men vi vet nog att det är vad vi behöver göra. Det enda rätta att göra. För att ta oss förbi något som känns svårt måste vi gå genom det. Det finns ingen genväg eller ett sätt att smita runt problemet. Vi måste ge oss in i kampen och lära oss att kriga.

Jag vet att jag inte vill vara sjuk i tre, fem eller tio år till, så jag tar det nu, jag möter min rädsla. Det är ett val jag måste ta dagligen, om och om igen, flera gånger om dagen. Ärligt talat vill jag mest ge upp idag, ta en paus från jobbet eller till och med försöka hitta om det kanske inte finns en väg runt det där ändå? Men jag försöker påminna mig själv - om inte nu, när?

Likes

Comments

Behandling, Tankesnurr

Häromnatten var jag med om något mindre roligt. Något som fick mig att öppna upp ögonen. Dagen hade varit utmanande på många sätt och jag vet att jag inte hade fått i mig tillräckligt av olika anledningar. Jag hade en konstant oroskänsla i kroppen men som jag försökte ignorera. När det var dags för mig att sova började tankarna snurra runt och jag var spänd i hela kroppen, det var omöjligt att slappna av. Pulsen slog allt snabbare och jag fick allt svårare att andas. Några dagar senare tog jag upp denna händelse med min behandlare och hon sa att det troligtvis var en panikattack jag hade upplevt. Där och då trodde jag att jag skulle dö, att kroppen inte skulle klara mer, och det jag tänkte var "snälla låt mig leva". Det här fick mig att inse hur mycket jag har att leva för. Hur vackert och värdefullt livet är och hur jag måste vinna över den här sjukdomen, bryta mig loss för att kunna leva på riktigt.

Snälla snälla ni som kämpar där ute, livet har så mycket mer att erbjuda. En uppgift jag fått av behandlaren är att skriva ner allt sådant som jag vill ha i livet, sådant som ätstörningen hindrar mig från att göra och varför jag behöver bli frisk. Jag vill kunna resa och se världens alla hörn och ha tillräckligt med energi att faktiskt utforska och ta del av kulturen, jag vill kunna springa på sommarängar och känna hur benen kan bära mig så långt och dansa hela nätter och lyckoruset som sprider sig i hela kroppen, jag vill skratta så mycket att jag får ont i magen, jag vill vara så fylld av energi och livsglädje att det bara bubblar i hela kroppen.

Likes

Comments

Behandling, Vardagen

Jag har blivit sjuk. Igen. Det har varat i tre veckor nu och tycks aldrig bli helt bra. Dagen började iallafall med att jag åkte till dagvården för kontroller. Tisdagar är en mindre rolig dag, då har vi vägning, möte med behandlingsteamet samt eventuell revidering av behandlingsplanen. Morgonens vägning var mindre rolig och tillsammans med huvudvärken och mitt allmänt sega fysiska tillstånd blev det väl inte den bästa kombinationen.

Finaste @esmeraldasjogren kom förbi en stund på förmiddagen och gav mig en otroligt fin överraskning. Vi hann prata lite vilket lyckades få mig på andra tankar innan min behandlare började leta efter mig för att vi tydligen skulle ha samtal. Hon såg väl att jag inte mådde så bra så jag fick tillåtelse att åka hem redan innan lunch så nu sitter jag hemma och vilar. Vi kom fram till att en anledning till varför jag aldrig blir frisk troligtvis beror på min oförmåga att tillåta mig själv vila, så nu är planen att jag ska sitta hemma och bara ta det lugnt.

Likes

Comments