Ni vet den där känslan när tiden i en står still men allt runt omkring har fått raketfart? Jag är fullkomligt livrädd för att en dag tänka tillbaka på saker jag borde ha gjort. Klyschigt, jag vet, men inte mindre sant för det. Varför ser man då inte till att göra just de sakerna? Jo, för att man inte har en enda sabla aning om vad det är som man vill göra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I vanliga fall borde mitt andra inlägg ge er möjlighet att lära känna mig, men jag tycker faktiskt inte att ni behöver göra det riktigt än. Jag tänker att det kommer med tiden och vi kan ta ett steg i taget. Så länge vi känner oss själva, sådär lite lagom mycket, så kan vi väl börja med att bara känna igen oss i varandra?


Ni vet till exempel den där känslan, precis innan man ska göra slut med någon som man egentligen tycker väldigt mycket om. När man sitter bredvid eller framför och funderar på när orden bara ska ramla ur en. Man rabblar orden i huvudet om och om igen för att man tror att det till slut ska bli lättare att säga dem. Problemet är att man kommer aldrig riktigt dit. Det hjälper inte. Hur mycket man än rabblar. Ni vet den där känslan man har i bröstet när man nästan tror att man ska implodera. Känner ni igen er i den? Jag har nästan vant mig vid den, klätt mig i den.

Likes

Comments

Till alla som jag någonsin känt, känner och kommer att lära känna. Det är det här jag tänker på. Det är det här jag kanske vill prata om men som jag inte vågar. Det här är känslorna som jag känner som kanske inte alltid är tillåtna att känna. Det här är LIVET. Välkomna!

Likes

Comments