Header
View tracker

Nu är jag hemma ifrån operationen. Eller ja jag kom hem igår strax efter 14 tiden. Förstår inte varför jag var så rädd som jag var för det var inte farligt alls. Men första gången med det mesta så blir man ju självklart rädd.
Min dag såg iallafall ut att jag vaknade klockan 6. Tog mig en sista dusch med svamparna sen klädde jag på mig och kollade på klockan skulle bli 7.
Sen blev det dags att åka till sjukhuset, hade tid 7.30. Jag blev mer och mer nervös. Efter att jag skrivit in mig fick jag och mamma byta om. Och så snygga vi vart!

Sen blev det dags att gå in i rummet där jag skulle vänta på narkossköterskan och hon som skulle operera mig. Man startade tvn och försökte slappna av så gott jag kunde. Sen kom narkossköterskan in med smärtstillande och andra tabletter som jag inte har koll på alls. Sen skulle jag lägga mig ner för att få dropp i handen. Och gud så obehagligt att ha droppen på handen istället för armvecket.

Sen kom kirurgen in och rita där det skulle opereras. Sen gick jag, mamma och kirurgen in i operationssalen och du förstod jag på riktigt att nu är det dags. Paniken smög sig på och fick en sån smärta i magen att jag bara ville hem. Fick lägga mig bekvämt på bordet. Sen fick jag medel i armen så huvudet började att snurra och ögonen blev tunga. Jag hade inte riktigt somnat än.
Jag höll mamma i handen och hörde hur de sa att hon kunde gå. Då höll jag hennes hand allt jag kunde och sa att jag var vaken. Men sen somnade jag.

Innan operationen frågade jag dom om de skulle amputera mitt ben och var helt förtvivlad och hade tårarna i ögonen. Mamma tyckte det lät lite kul då hon visste att jag sa det för att jag var hög av all läkemedel.

Direkt efter operationen var färdig så plockade dom undan allting innan dom väckte mig. Jag gick lite vatten att dricka innan de rullade mig till uppvakningen. När de rullar in mig så hör mamma hur jag skriker ledsen och förtvivlad efter henne. Hon var ju i väntrummet och väntade på mig. Sen när jag hamna på uppvakningen ringde en sköterska mamma så hon kom.

Jag fick äta och dricka men hade liksom ingen lust. Ett halvt glas vatten, några munnar saft och yoghurt och sen någon tugga utav en macka. Jag började må illa tätt därpå så hon fyllde på lite som skulle motverka det.

Blev såklart kissnödig också. Min mamma och sköterskan höll mig i en varsin arm för jag kunde nästan inte gå. Tog små små myrsteg hela tiden. Sen när jag var klar kom jag inte upp på sängen fast den var längst ner. Så hon hämtade en pall till mig som jag klättra upp på.
Kunde gå upp utan den om jag inte hade opererat/haft ont i höften.

Jag kom tillbaka till uppvakningen och sov en liten stund. Sen kom kirurgen in och berätta hur jag ska ta mina mediciner och att jag absolut inte får röka.
Vi går till utskrivningsrummet för jag ska förbereda mig för att åka hem. Men såklart så svimmar jag så hon fyllebråk min dropp i handen med någonting och la blöt handduk på min panna. Kunde knappt andas men tillslut blev jag pigg nog att gå hem.

Dock ska jag tillbaka om två veckor och byta gips och ta bort plåstret på höften min.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Gud så nervös rädd och orolig jag är. Jag spricker seriöst av rädsla snart och vill enbart fly ifrån verkligheten en stund. Det är nämligen imorgon som jag ska operera min hand. Ska vakna klockan 6 och ta en sista dusch med Descutan och tro mig när jag säger det, doften är precis som handsprit luktar. Så sjukt äckligt. Har inte problem i doften i säg men lukten påminner mig om händer eftersom att man har det på händer. Så nu luktar jag handsprit från topp till tå, ja till och med håret, fy!

Jag är mest orolig för narkosen och smärtan. Och om jag vakna eller inte. Min bror fick ligga på intensiven för han inte vaknade. Även så min mamma. Så det skrämmer mig en hel del också. Men bara att tänka positivt att min hand troligen kommer att bli bra. Nu ska jag gå ner och äta riktigt mycket eftersom jag ska börja fasta klockan 24.

bjuder på världens mest konstigaste bild.

Likes

Comments

View tracker

Nu hörni ska ni få veta min egna utmaning och mitt mål. Till första Juni ska jag varje dag fram tills dess ha vita månader utan alkohol, men kommer jag ETT undantag och det blir då jag fyller år eftersom jag vill ut och fira med vänner på krogen. Jag ska även se över min kost. Jag ska inte ändra allt på en gång men det mesta. Jag sluta med läsk, saft, godis, snacks, skräpmat med mera och byta ut det mot mjölk som jag hatar, vatten, sallad, grönsaker och nötter. Ska springa tre dagar i veckan till och börja med sen träna mage och rumpa fyra gånger i veckan. Armar och ben ska jag även göra då jag har hantlar hemma.

Allt detta ska jag göra utan gym. Jag ska visa er alla att man behöver inte köpa gymkort för en fin kropp. Sen om jag klarar detta återstår att se. Men jag tänker positivt att det SKA gå.

Tror ni på mig? Jag ska ta före och efter bilder så i Juni kommer de upp. Och ser ni resultat då kan jag skriva vilka övningar jag gjort om det skulle vara av intresse. NU KÖR JAG HEJJA HEJJA

Likes

Comments

Hej på er sötisar!

Jag har tränat min rumpa förr men gett upp på grund utav träningsvärken, ajja bajja. Det var ett riktigt dumt val utav mig. Men därför ska jag puscha mig själv och börja med en 30 dagars challenge och ta för och efterbilder. Ser jag skillnad hamnar det på bloggen! Ser jag mitt resultat så kommer jag garanterat att fortsätta. Man ska bli peppad på sina resultat och inte andras eftersom man har olika gener och bygger inte muskler lika lätt. Vilka är med mig och gör allt för en snygg rumpa i sommar?

Likes

Comments

Måste verkligen skryta om den goda wooken jag gjorde för ett tag sen. Den blev verkligen super! Den är vegetarisk och jag har fått ett stort intresse att laga vegitariskt mat nu för tiden. Det är mycket roligare då jag bara tar i det jag tror ska bli gott tillsammans och experimenterar. Så jag följer inga recept men ska även börja göra det.

Det jag gjorde här var att steka frysta ärtor medan jag hackade lök, paprika och morot för att sen blanda ner det i ärtorna. Stekte ett tag och tog i lite grillkrydda, curry, paprika krydda och soja. Rörde om det och hällde i lite mjölk för att få lite mer som sås i. Jag hade kokat nudlar som jag sen tog bort vattnet och sen blanda jag ihop allting och hällde på mera soja.

En enkel, snabb och gott att ha som lunch eller middag.

Likes

Comments

Hej på er! Hoppas ni mår bra, det gör iallafall jag.
Idag har jag inte gjort så mycket bara tagit det lugnt, sånna dagar förtjänar alla då och då.

Just nu sitter jag iallafall men mina två minsta syskon och gör halsband och pärlplattor. Jag har aldrig någonsin tyckt om att hålla på med sånt eller rita inte ens som yngre. Men jag gjorde det iallafall i skolan eftersom att alla gjorde det på min tid så vill såklart inte bara kolla på.

Och nu frågade min bror sött om jag ville hålla på med pärlor med dom och jag kan inte säga nej när har frågar mig så sött. Så nu ska jag fortsätta att hålla på. Ha det så bra så länge❤️

Likes

Comments

​Hur snygg är inte den här kappan? Jag blev förälskad i den så fort jag hittade den. Funderar på att klicka hem den annars kommer jag hinna ångra mig om den tar slut. Den var inte dyr heller vilket gör mig bara ännu mer sugen på att beställa! Vill ni ha en likadan så finns den att klicka hem på bubbleroom.

Likes

Comments

Vissa dagar är bättre än andra medans andra är väldigt dåliga. Idag är det en dålig dag. Haft en klump i magen av ångest, depression och självmordstankar. Finns många tankar och en del oro inom mig. Jag önskar jag kunde vakna upp imorgon och veta att nu är det över, nu ska jag bli bra. Jag gråter väldigt ofta och ser ingen mening med livet. Allting går liksom åt helt fel håll för mig. Jag orkar ingenting. Orkar inte vara glad. Jag ser bara fel på saker och vill inte inse dom stunderna allt är bra. Jag är rädd att min ångest kommer leda till dödligs beslut. Att jag dämpar min depression och att inta kroppen en massa läkemedel så jag överdoserar. Har googlat på till exempel om hur många alvedon man ska ta för att bli riktigt dålig. Men jag vågar inte. Försöker samla all mod och kraft till att ge upp. Jag älskar för många människor och vill inte lämna sorg efter mig. Men känns ändå som jag lär lyssna på hjärtat och säga adjö.
Hur blir jag av med dessa tankar? Orkar seriöst inte må såhär 70% av mitt liv.

Likes

Comments

Hej på er!

Jag skrev ju i inlägget här under att jag ska ta tag i mina problem. Sagt och gjort så har jag gjort det, iallafall mestadels.

I måndags förmiddag satt jag och ringde ortopedmottagningen, bup och psyk. Jag skulle gå till bup för att få ut mina journaler sen mina tidigare besök innan jag fyllde 18. (Gick där för att få reda på att jag hade ADD, socialfobi, tvångstankar och ätstörning). Så nu i veckan ska jag skicka in mina journaler till psyk för att få remiss dit. Och det är kanonbra, men dock hoppas jag att jag får en lång väntetid och det är för att jag ska operera mig.

Jag ringde som sagt ortopeden i måndags och de gav mig tid dagen efter på morgonen till röntgen av min hand och sen en timme efter skulle jag upp till ortopeden för att få prata med läkaren och bli undersökt. Han sa att röntgen bilderna är värre än direkt efter olyckan och att jag fått en fraktur och mitt ben är helt och hållet av och min hand kommer inte återställa sig utan operation. Så jag hade inget val för min del. Är livrädd för att operera mig och gråter nästan hela tiden för det är absolut det sista jag absolut vill här i livet. Då kommer jag aldrig att klara av min dröm att gå på Polishögskolan. Det som gör mig mest besviken är att handen är värre och undrar hur det kan komma sig. Det var inte brutet sist utan mitt brosk i handen hade fått stryk och det skulle hjälpa med gips i fem dagar och inflammation tabletter. Jag skulle ringa upp efter två veckor efter jag tagit av gipset om det fortfarande gjorde ont och det gjorde det. Jag ringde cirka 2-3 gånger i veckan fram tills december men ingen svarade på mottagningen. Så tillslut gav jag upp. Men i måndags bestämde jag mig för en sista chans att ringa då jag inte kan använda handen normalt. Och tack och lov så svarade dom och gav mig tid dagen efter.

Så inom en månad ska jag till sjukhuset. Förbereda mig för operationen. Gissa hur dom kommer göra?😞😢 de ska ta ett ben ifrån min höft??? För att sen sätta fast med skruv i handen och jag kommer därefter ha gips i 6veckor. Jag är orolig att jag inte kommer bli bra iallafall efter det, rädd att inte vakna upp, rädd att inte kunna gå på ett tag. Så mycket tankar just nu. Bara smärtan efter operationen är jag livrädd för. Men samtidigt är jag så tacksam som fått denna hjälp så snabbt och får vara glad öve det samt förhoppningsvis kunna bli bra!

Likes

Comments

Jag har inte bloggat på ett tag men det har mest vart för att jag har varit upptagen rätt mycket och less på att blogga men känns att det är dags nu att skriva av mig lite eftersom mina föräldrar, min syster och mina vänner ser att jag inte mår bra och det gör jag inte. Jag mår sjukt dåligt faktiskt och på det så dyker det upp nya saker och problem hela tiden som till exempel kärlek. Det har fått mig att inse att jag kanske borde släppa taget och må bra innan jag blir kär.

Jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt. De fysiska vet min familj och mina vänner om, och det är efter moppeolyckan i Oktober. Har fortfarande ont i min hand. De sa åt mig när jag tog bort gipset att ringa om 5veckor om jag fortfarande har ont och inte kan använda handen så som jag brukar. Och det kan jag inte. Jag kan inte stödja min hand. Så idag ringde jag till ortopedmottagningen och fick en tid redan imorgon. Ska först till röntgen halv 9 på morgonen och sen ska jag till ortopeden halv 10. Så kommer vara på sjukhuset ett tag. Men man tar den hjälp man behöver

Sen det ingen mer än mina föräldrar, min storasyster och min absolut närmsta bästavän vet om det är mitt psykiska besvär. Jag har inte berättat det för någon annan än dom då jag vill göra allt i min makt för att må bra men det dyker som sagt upp nya saker exakt hela tiden och det orkar jag inte med. Jag vill skriva vad det är här i bloggen istället för att berätta för en och en hur det står till eftersom det blir bara jobbigare då.

Det är så att jag har haft självmordstankar i strax över ett år men inte sökt hjälpt för det. Önskar att jag hade fixat hjälp i tid innan det går för långt. Eller ja det har gått för långt redan. Jag gråter till sömns nästan varje kväll, har ingen som all matlust, går sent på kvällar i skogen där det är tyst för att känna ensamheten mer, allmänt deprimerad och har världens ångest. För någon dag sen mådde jag fruktansvärt dåligt. Kunde inte sova på 22timmar. Jag bara satt i min säng och mådde riktigt jävla jobbigt. Jag tänkte på döden, hur jag vill ha min begravning, vilka låtar och vilka som sa komma. Satt även och skrev ett hejdå brev på 8 A4 papper till hela min familj. Jag hade liksom bestämt mig då att inom en vecka ska jag göra allt i min makt att försvinna, försvinna ifrån dessa tankar och ge upp. Jag vill det än. Det jobbigaste är att ingen, absolut ingen förstår mig. Ingen finns där. Visade min syster brevet och medans hon läste låg jag ner och grät.

Så idag ringde jag och boka tid med en psykolog som ska hjälpa mig. Men jag kan inte lova min familj och mina vänner att jag inte kommer göra något. För det vet jag inte. Just nu känner jag att jag bara vill proppa i mig massa läkemedel. Men jag kan inte det. Vill inte lämna människor som jag är osams med. Vill kunna komma överens med dom och lämna allting i fred och lugnt.

Snälla dom mig inte för dessa tankar. Jag kan inte rå för det. Det är inte för att jag träffat fel killar genom åren eller att jag någon gång bråkat med någon. Utan att jag helt psykiskt inte mår bra och det har lett till dessa tankar. Är rädd för döden men just nu känns den intressant för mig och jag vet inte själv när dagen är inne.

Men vad som än händer kommer jag aldrig sluta älska min familj, mina vänner eller en person som verkligen betyder/betydde något för mig.

Likes

Comments