filosofi, livet, åsikt

Man blir lärd varje dag sen man var liten om rätt och fel. Man får höra om konsekvenser, om belöning och lagar och om normer. Man blir lärd allting. Ändå på något sätt så funkar människan så att man ifrågesätter. Man ifrågesätter det som har varit med varför och hur. Man tror att historian om rätt och fel kan ändras och att man själv är den som har kontroll och mest koll. Man väljer mellan rätt och fel. Men vem har egentligen bestämt det? Alla normer och allt som är rätt och fel? Alla ljuger fastän man vet att det är fel. Man sitter på stolen, inte på bordet, för man vet att det är rätt. Man vad bestämmer egentligen vad som är rätt och vad som är fel? Det jag anser är rätt, kan någon anse vara fel. Men i slutändan är det samhället, politiken, demkratin och äldre människor som bestämmer vad som är rätt och fel.

Alla männsikor är olika på olika sätt, men om man vänder sitt eget synsätt förändrats någonting då? Man brukar fråga sig ganska ofta hur andra människor fungerar, varför dom gör som dom gör, hur dom kan göra som dom gör. Men undrar vi någonsin hur vi själva gör och varför vi gör det? Man kan alltid döma någon annan men man kan alltid tänka över sig själv. Man drar slutsatser om andra medans man själv är felfri.

Idag var jag i Umeå, jag stod och väntade på Amanda. Jag satte mig ner och kollade runt utan att tänka på det men jag satt och dömde folk som gick förbi. Jag tänkte på hur vissa såg ut, hur dom var klädda, hur dom gick, hur dom pratade och deras kroppsspråk. Sen från ingenstans började jag tänka på att jag dömde folk, jag antog saker om dom som jag egentligen inte har en aning om. Sen såg att jag att lika mycket som jag dömde dom, så dömde dom mig. Jag satt där ensam på bänk och stirrade på folk. Jag gjorde säkert grimaser när såg någonting jag ansåg var "fel". Varför är vi människor såhär?

När jag och Amanda kör runt byn så ser vi folk och direkt dömer vi. "Dom där är från folkhög" och "dom där från körskolan" och "dom där är inte från Vindeln". Det är så naturligt, man skrattar åt dom som ser annorlunda ut, man blir störd av dom som sticker ut och man märker inte dom smälter in. Vi alla gör det här vardagligt. Men man man tänker aldrig på att man själv blir lika mycket dömd som man dömer andra.

Jag menar, hur många har inte stirrat ut mig när jag har haft rosa hår, jeans med massa hål eller haft alldeles för stora tröjor? Eller när jag har haft för mycket energi och dansat runt inne i stan eller när jag skrattar så hela samhället kan höra mig? Men jag bryr mig inte om att bli dömd för jag är den jag är men ändå så dömer jag andra? Jag antar att visa är pundare, jag anser att visa är bimbos och jag anser att visa är fucked, men hur kan jag veta det? På grund utav deras utseende eller på grund utav att dom inte följer normer? Eller har samhället gjort att döma andra och kategorisera folk till en norm?

Man har blivit lärd som liten att man ska inte döma, man ska inte stirra och man ska dra slutsatser men ändå är det en norm. Man dömer alla invandrare, man dömer tonårsmammor, man dömer föräldrar, man dömer grannar och man dömer främlingar. Ändå är man lärd att det är fel. Men eftersom att alla ändå gör det även om det är omedvetet. varför är det då fel? Varför väljer vi att göra fel?

Likes

Comments