​Idag är "ta hand om mig själv dagen" vilket innebär att jag bara ska göra det jag vill och behöver och inte pressa mig. Jag har valt att spendera den hemma, ensam för att det är då jag slappnar av. Men jag har pratat i telefon en timme när jag var ute med hunden och det var mysigt, lite social ville jag vara i alla fall och det var på den nivån jag orkade. Jag känner inte att jag orkar eller vill ta mig iväg eller träffa någon annan. 

Jag får lite som tvång att jag måste göra en massa saker och hjärnan letar febrilt efter något att göra. Ska jag kanske gå till HM fast jag var trött förut? Är jag inte piggare nu så jag kan städa lite? Men nej, idag ska jag återhämta mig och jag behöver inte städa, det var bara 3-4 dagar sedan jag städade sist och även om min hjärna får för sig saker så behöver man inte städa oftare än så, det är liksom inte ens smutsigt, det enda jag ska fixa med är att skura handfatet i badrummet och torka bänkarna i köket.

Idag är det fullt fokus på mig själv och hunden. Jag insåg att det behövdes när jag efter en orolig natt med många uppvaknanden inte vaknade till förrän tjugo över tio och då fick jag tvinga mig upp. Jag gick en kort runda med hunden runt huset och sen åt jag frukost framför So you think you can dance. Programmet slutade tjugo i tolv och jag skulle bara vila en liten stund tänkte jag men jag måste ha somnat för vid halv ett väckte hunden mig för att han behövde gå ut. 

Klockan är snart fem och dagen har liksom bara flutit på, nu väntar några av mina värsta timmar, timmarna då jag ofta känner att jag inte vill leva mer, att jag bara önskar att dagen ska vara över och allt sådant där tungt. Men jag ska väl fixa det idag också, finns ju inte så många alternativ. 

Men jag måste ändå känna mig nöjd med dagen, jag har trots tröttheten tagit mig till Lidl, jag har varit ute med hunden och pratat med en kompis. Och allt på mina villkor och efter dagens förutsättningar. Jag har också tillbringat extremt mycket tid i soffan och låtit mig själv vila, det har behövts.

Så jag tackar mig själv för att jag varit så snäll mot mig själv idag. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det var en riktig tur att jag tog mig för att gå till Lidl idag! Jag ville köpa lite cola och när jag kom dit tänkte jag att jag skulle kolla lite på dom andra sakerna, det är lite roligt att kolla på sakerna och det har gått från att vara skräp till faktiskt jätte bra saker, det är liksom mycket bra dom säljer.

Idag hittade jag en av dom sakerna jag verkligen behöver just nu och som stod på listan över vad jag skulle fixa nästa gång jag gick på stan. Nya pyjamasar! Sen behövs det också ett par nya mjukisbyxor och jag har kollat in ett par på HM där jag har 100 kronor rabatt så jag bara behöver betala 49 kronor!

Men tillbaka till idag, jag fyndade 2 pyjamasar för 79 kronor styck😍

Var lite orolig att dom skulle vara för små för det fanns bara en storlek kvar men jag provade dom och dom är jätte bra så nu är jag glad. Fryser alltid på kvällarna så jag har gått ifrån nattlinne som jag alltid haft och har nu istället haft på mig en annan tunn men långärmad tröja som jag egentligen vill ha till andra sammanhang och ett par pyjamasbyxor, byxorna är det ju inget fel på men när man kan få ett helt set med en pyjamas för 79 kronor och har ett set till ombyte också så kan man ju inte göra annat än slå till. Och sååå sköna!

Jag har haft flyt senaste tiden, jag har en ganska så strikt budget, inget onödigt får köpas och jag har planerat in vad som ska köpas och vad jag ska leva på en månad och får bara köpa sånt som inte står på listan om det verkligen behövs. Och på något sätt har det varit rea eller extrapriser eller bonuscheckar eller saker som funnits i lite billigare affärer i jätte bra kvalité när det gäller allt jag behövt!

Likes

Comments

Som vanligt började dagen med en promenad med min kompis. Jag har en kompis som jag går med klockan 11 varje vardag förutom fredagar, men bara varannan vecka för den andra veckan bor hon i grannstaden med sin särbo. Det är en ganska så ny rutin men något som jag känner att jag mår bra av, jag kan tycka det är lite jobbigt när jag måste släpa mig upp ur sängen men det är vad jag behöver, jag kan ju inte ligga kvar där hur länge som helst. Vi har det alltid väldigt trevligt, lika så idag.

Samtidigt som jag inte ska gå för mycket så vill jag leva så normalt som möjligt och om jag är ute med någon vill jag inte gå och räkna minutrar och jämföra olika rundor utan jag brukar fråga var den andra vill gå och så går vi den rundan och om den andra inte vet så kan jag ge lite förslag och fråga om dom så det är sällan som jag själv bestämmer väg utan jag låter andra göra det. Ibland blir det kortare än vad ätstörningen tycker känns ok och ibland blir det lite längre. 

Efter den promenaden var jag som en isbit, så otroligt kall. Men det blev en liten stunds vila då jag tittade på Mannen som talar med hundar för sen for jag och mamma iväg till ICA och det blev storhandling för min del, mat för 1000 kronor! Massor av gott att lägga i magen😍

 Brukar bunkra upp med vissa saker dom gångerna jag åker med mina föräldrar så att jag sen kan handla på egen hand ibland. Det är ett sätt för mig att göra mig mer självständig, förut handlade jag och mina föräldrar alltid klockan 11 på lördagar, klart jag extra handlade på Lidl däremellan men hela veckan hängde på det där med handlingen för min del, det höll vi på från att jag flyttade hemifrån 2010 till nu i somras då jag började handla lite på egen hand och inte på exakt lördagar och det kändes så skönt och vuxet på något sätt att kunna gå till affären på en torsdag och köpa yoghurt. Det började när mina föräldrar åkte utomlands och jag var tvungen att sköta mig själv i tre veckor, det var bra för mig faktiskt. Vissa speciella saker finns inte i dom små butikerna i city så då måste jag till dom stora affärerna men att kunna sköta en del på egen hand stärker mig.

Efter handlingen då jag köpte lite gamla favoriter som känns aningen jobbiga men som jag därför ska äta direkt ikväll och imorgon hann jag vila hemma en liten stund för sen skulle jag ut med min lillebrors flickvän på en hundpromenad. Jag valde en lite kortare runda, nu valde faktiskt jag eftersom jag kände att det var bäst för mig eftersom jag varit igång nästan hela dagen. Jag tycker verkligen om den här tjejen, underbar och jag hoppas dom håller fast vid varandra. Jag blev så glad igår när hon smsade och frågade om jag ville promenera med henne idag. Vi har så mycket gemensamt och hon är liksom genomsnäll.

Sen har jag tittat på TV, måste tipsa om dokumentären på SVT play som efter "Jag sköt mina föräldrar". Jätte intressant dokumentär om en tonårig kille som sköt sin mamma och pappa i huvudet med tre skott var men föräldrarna lyckades på något sätt överleva och har kontakt med honom. Det som gör mig arg med den här dokumentären är dock hur man framställer psykisk sjukdom, dom lägger nämligen fram det som att orsaken till att han försökte mörda sina föräldrar var att han var deprimerad. Men alltså, en depression får inte en normal människa att hämta en pistol, gå till sina föräldrars sovrum när dom sover, ställa sig över dom och skjuta dom i huvudet tre gånger och sen springa iväg och slänga pistolen och sen gå in till föräldrarna och låtsas som att det inte var han. Nåja, den var bra och intressant så se den!

Likes

Comments

​Jag har ansökt om sjukersättning och läkaren sa till mig när vi träffades att hon skulle skicka in läkarintyget nu i måndags och i förrgår fick jag ett brev från FK om att dom inte fått in något läkarintyg och om det inte kommer innan onsdag/torsdag nästa vecka så kommer dom lägga ner mitt ärende. Ringde därför till psykiatrimottagningen i morse och frågade om det, intyget är inte ens skrivet än. Suck! Sköterskan skulle skicka en påminnelse till läkaren som bara jobbar en dag i veckan, på måndagar, så hon har bara måndag på sig att få iväg det vilket inte kommer ske för tydligen så dikterar hon allt och sen skriver någon sekreterare rent allt och sen måste läkaren skriva på. Det innebär att allt kommer förskjutas ännu mer och att jag antagligen kommer stå utan pengar i en eller ett par månader 😥 

Och i kallelsen till neurologen för att prata om epilepsin så skriver dom ju som jag skrivit tidigare att det kan ta 3 månader till jag får en tid dit. Nu är det ju ingen fara på det viset att det är något som händer ofta, det har inte varit något alls sen augusti/september eller när det nu var men det är lite konstigt ändå.

Känner mig väl lite uppgiven när det gäller vården och bristen på vård, jag önskar också att jag kunde få gå på möten och grupper hos AST-teamet utan att behöva sluta på psykiatrin. Förstår inte varför jag inte kan få hjälp med alla delar vilket läkaren också tyckte var konstigt, hon såg ju att det behövdes. Visserligen ger psykiatrin mig inget alls och jag känner verkligen aldrig att jag vill gå dit så det kanske inte vore så fel att sluta hos dom. Men jag vet inte,  kanske är det bra att ha deras hjälp men jag har ju ingen ordentligt hjälp där ändå som det är nu. Svårt att veta vad som är bäst, att lämna dom helt kanske inte är så bra när jag mår dåligt.

Likes

Comments

Jag är usel på att tyda kroppens kroppsliga signaler och precis lika värdelös även när det gäller psykiska signaler. Så när jag idag kände mig så trött att jag inte orkade byta om från mjukisbyxor till jeans eller borsta håret och ge mig ut ur lägenheten överhuvudtaget och inte kände att jag skulle kunna få ut något av att fira min kompis och inte orkade vara social så kunde jag ändå inte se vad som var rätt att göra. Jag var som alltid tvungen att be andra om råd, be dom att tolka vad jag kände och tänkte och vad som ok eller normalt att känna och tänka, vad som är bäst för mig och vad som är otrevligt gentemot den som bjudit med mig och hur mycket det är rimligt att pressa sig.

Min kompis förstod och peppade mig att ta det lugnt när jag var så extremt trött, vi pratade om det att jag ju liksom inte bara ska lyckas vara social och ta mig dit och hem, jag ska orka med vardagen också, ta hand om hunden, orka byta om till pyjamas, orka plocka fram mat och allt sånt som andra inte förstår hur energikrävande det är men för mig är stora saker.

Men jag kunde ändå inte slappna av. Ringde då mamma typ tusen gånger innan jag äntligen fick tag på henne, jag förklarade mina tankar och frågade hur jag känner, vad jag tänker och att jag inte förstår vad slutsatsen av det hela blir. Ska man lita på att man är trött och ställa in, är det bättre att gå dit och hoppas det blir bra, hur är man som kompis om man mår dåligt och inte orkar?

Mamma sa att jag måste känna efter själv, men att hon vet att jag inte kan det, att jag inte kan tyda kroppens signaler men att ingen annan kan bestämma utan vi pratade ett tag och när jag beskrev för henne hörde jag till slut och såg det utifrån som om det var någon annan som berättade och bestämde mig för att vara hemma. Det var det bästa beslutet.

Vi pratade också lite om hur jag ska hantera vissa saker i mina kompisrelationer just nu, att jag är förvirrad och inte vet vad som är vad. Tidigare idag och igår har flera kompisar försökt hjälpa mig i hur jag kan hantera olika saker och nu hoppade mamma in och beskrev hur andra kan uppfatta saker jag säger eller gör och hur andra antagligen menar och hjälpte mig fundera ut vad som är bäst i längden, jag är 29 år men behöver hjälp att förstå och tolka andra, att få hjälp i hur jag ska agera i sociala sammanhang. Det skulle kunna ses som något väldigt dåligt men jag försöker acceptera att jag har mina problem och vara tacksam för att jag kan få hjälp att reda ut saker.

Jag är ändå så frustrerad över att jag aldrig kan tolka mig själv, att jag inte ens förstår mina egna känslor, min egen kropp, mina tankar. Det är som att bo i en alien på ett vis. Och att jag är strandsatt på en främmande planet.

Likes

Comments

Att vara sjukskriven är inte lätt ekonomiskt, jag hade en period då jag inte var särskilt ekonomisk av mig, då jag köpte mer saker än jag behövde, inte prioriterade och inte höll mig till det livssättet jag brukar. Jag har nämligen sen jag var liten varit väldigt sparsam och ordentlig. Inget slösande och full kontroll. Antagligen för att jag växte upp i en familj som inte hade särskilt mycket pengar, att jag hade mycket mindre månadspeng än alla andra och inte kunde vara med på allt dom andra kompisarna gjorde.

Och jag kommer ihåg sådana sär småsaker som ett barn tycker är jobbiga men inte förstår riktigt, som att vi till exempel inte alltid hade råd med vanlig Oboy utan vi fick ibland köpa någon billigare variant som jag tyckte var jätte äcklig och knappt kunde dricka. Bara det är ju lite sorgligt och visar på hur det var, att vi var tvungna att spara in på dom där extra 10 kronorna som skiljde i pris. Nu är ju Oboy inget livsnödvändigt men det är ett exempel på hur det var. Vet också när vi hade varit på Öland på semester och jag hörde mamma och pappa prata när vi kommit hem och dom sa att vi hade 300 kronor kvar att leva på en hel familj på fyra personer i två veckor.

Jag började spara direkt när jag fick lite pengar, vi fick alltid 500 kronor av farmor och farfar på julafton. Min bror spenderade dom direkt, jag satte in dom på banken direkt.

När jag hade jobbat mig ihop till pengar till min häst gick sen alla mina pengar som jag slet för att få ihop till henne. Dom två första åren med henne var det enda jag köpte till mig själv (utan att överdriva eller hitta på) två par strumpor. Jag hade inte råd med något annat.

Så jag är van vid att leva snålt, van vid att inte ha så mycket pengar. Jag behöver inte mycket, jag vill bara ha så jag klarar mig. Och att ibland kunna unna mig något extra och slippa oroa mig för vardagen och extra utgifter.

Nu har jag gjort upp en budget för månaden och kommer göra det för varje månad, det känns bra att återta kontrollen och se till att inte slösa, det är skönt att prioritera, bara köpa det som behövs men veta att om jag vill ha något så får jag köpa det, jag har sparpengar till saker som behövs eller som jag vill ha. Jag är inte fattig, inte alls men jag vill i största grad leva att det jag får in från FK och inte ta av den buffert jag byggt upp även om jag tyvärr måste det varje månad för att det ska gå runt.

Likes

Comments

Herregud vilken dag, så skön på ett sätt för den har gått snabbt men jösses vad trött jag är nu. Jag har haft det bra men nu orkar jag inte mer idag, mina föräldrar skulle varit här en stund men efter att vi handlat kände jag att jag bara vill tillbringa kvällen i soffan i lugn och ro. Så vi får ses en annan dag igen.

Jag började dagen med en riktigt lång promenad på förmiddagen, eller egentligen är den inte så lång som det verkar för jag gick med en kompis som går jätte sakta och vars hund hon låter stanna och lukta på precis allt så det tar på riktigt nästan dubbla tiden när man går med henne jämfört med om man går själv, så jobbigt att krypa fram och att hon stannar hela, hela tiden. Hunden behöver faktiskt inte nosa och kissa på ALLT när man är ute.

När jag kom hem landade jag i soffan så trött att jag inte orkade sitta upp utan låg och lyssnade på dokumentär poddar. Sen for jag iväg igen vid fyra med samma kompis som på förmiddagen, vi åkte till skogen och jag hade väl inte planerat en så lång runda som det blev eftersom jag redan hade gått nästan 2 timmar på förmiddagen men det blev ytterligare 1,5 timme, nu var jag lika seg som hon så jag gick väl lika sakta alternativt att hon gick snabbare för vi höll samma tempo.

Därefter åkte jag raka vägen hem och tog på mig jeans och for iväg med mina föräldrar för att köpa mat till hunden, present till en kompis, lite saker som mina föräldrar behövde och sen avslutade vi med Lidl för att köpa stora fina kaki frukter som dock måste mogna i ett par dagar.

Gick runt huset med hunden direkt när vi kom hem och nu ska jag sitta en stund här i soffan och det enda som återstår är att gå ner med hunden på innergården, titta på Modern family och sen äta och sen kommer jag nog slockna.

Det har som sagt varit en fin dag, härlig på alla sätt och vis och en dag som jag behövde efter att ha känt mig uttråkad och ensam senaste tiden men det har blivit väldigt mycket. Både socialt sett och fysiskt. 



Likes

Comments

​Att göra precis dom sakerna man är rädd för, sakerna som man inte vet om man klarar av. Som man mår så dåligt av på kort tid men som i längden är det som får en att må bra. Dom sakerna gör jag nu. Och det är hemskt jobbigt, ångest i princip hela dagarna, ångest som gör mig trött och stressad på en och samma gång och som plågar mig hela tiden. Jag hatar att det ska vara så svårt med vardags saker, sådant som borde vara självklart och naturligt.

I sjukdomen är det inte självklart att göra förändringar, det är något man, eller i alla fall jag, måste göra medvetet och gång på gång ta beslutet att fortsätta göra det som för en framåt. Jag är så trött på att behöva kämpa för allt. Men jag gör det, jag kämpar emot och gör framsteg. 

Jag skriver inte om alla sakerna i vardagen som har med anorexin att göra, jag visar inte bilderna på allt jag äter eller gör. Men jag är på väg åt rätt håll. Jag har vänt den negativa trenden. Jag är långt ifrån målet, men jag är glad att jag inte låter ätstörningen få mig att sjunka djupare än vad jag redan gjort, man kommer aldrig själv tycka att man är så sjuk som andra tycker men jag är tillräckligt sjuk för att ätstörningen ska kunna göra mitt liv till ett helvete och det är motivationen till att ändra riktning i livet. Jag måste förändra en hel del, väldigt mycket, men jag kämpar och jag gör saker som är bra för mig. 

Likes

Comments

Ja inte jag alltså utan hunden! Nu är han riktigt korthårig, nytrimmad i ansiktet, hela kroppen och klorna klippta också.

Han hade problem med magen förut, typ att han alltid var lös och att vi ibland behövde gå ut mitt i natten och jag trodde att det bara var så, att han var känslig. Köpte ju liksom ett foder anpassat för känsliga hundar. Men så tänkte jag på att jag trots det skulle prova att byta mat och frågade en kompis som också har en hund med problem och blev tipsad om ett nytt foder. Jag beställde hem det och har testat i en vecka nu, halva dosen av det nya och andra halvan av det gamla. Och han är så bra i magen nu, aldrig lös och vi har inte varit ute i panik mitt i natten en enda gång och han äter maten, han äter upp den nya direkt men lämnar den gamla till han är riktigt hungrig. Han som är så kräsen tycker om maten! Det händer liksom inte annars att han kommer när jag häller upp mat eller att han står och väntar på att få ett "varsågod" så han kan gå fram och äta, han brukar annars gå och småplocka lite med maten, ta några tuggor här och där och inte alltid äta upp allt. Så otroligt skönt att äntligen ha hittat något som verkar fungera!!! 

Tänk dig att ha levt som småbarnsförälder i flera år och inte fått sova hela nätter och aldrig vetat om du kommer behöva springa ner för 4-5 våningar klockan tre på natten till att nu kunna gå och lägga dig på kvällen och när du vaknar till då och då så kan du bara vända på dig och få somna om.  Alltså det är det bästa som hänt senaste tiden! 😍 Tänk att veterinärerna inte sagt att det kunde gå så pass smidigt eller hjälpt oss.

Själv känner jag mig lite stolt som tagit mig igenom dagen så här långt, men längtar tills dagen är slut som vanligt. Jag har varit hos tandläkaren, handlat lite, gått en promenad med en kompis och duschat. Hade inga hungerskänslor under dagen men nu har dom väckts men istället för att ta något rejält går jag och småäter, tar lite här och där som hunden typ. Det vore ju så mycket smidigare egentligen att ta något rejält för i längden blir det ju lika mycket men på något vis är det lättare att ta lite i taget av en massa olika saker men jag får kanske inte i mig dom nyttigaste sakerna heller, ibland förbereder jag genom att fixa lite mellis/plockmat och lägga i en skål/tallrik så jag bara behöver gå till den och ta när jag vill, det underlättar för då är det redan klart och jag behöver inte tänka så mycket på om jag ska eller inte ska ta det där lilla "extra", jag borde nog göra så oftare och inte se det som just extra utan som en del av vardagskosten.

Likes

Comments

Jag har alltid varit duktig på allt jag tagit mig för (förutom ämnet bild i skolan), det är inte för att skryta jag skriver det och jag är inte unik bland personer i min situation. Men det blir liksom ett problem när man både i studier och arbete och hela livet alltid ska vara så bra.

Jag är mönsterpatienten under slutenvård och får beröm, jag lär mig sakerna på jobbet snabbt, jag får högsta betyg på allt i skolan. Jag är också mönsterpatient hos tandläkaren märkte jag idag. Både tandläkaren och tandsköterskan sa flera gånger att jag var jätte duktig, att jag genomgår ett av dom största ingreppet man kan göra och att alla inte klarar det. Men att jag är så duktig.

Om det kändes så? Nej inte alls, jag tyckte jag var dålig för att jag var tvungen att svälja, jag tyckte jag var dålig för att det gjorde ont när dom blåste och sköljde. Ibland kändes det inte alls och ibland gjorde det jätte ont, när dom frågade hur det gick sa jag i 99% av fallen att det gick bra, men när det gjorde jätte ont och dom frågade så sa dom att dom inte alls hade sett på mig att det gjorde ont och undrade varför jag inte sa något. Det är typiskt mig, att inte visa så mycket, att jag har väldigt lite ansiktsmimik när jag inte anstränger mig för att ha det (asperger kopplat) och att inte säga något eller vilja "klaga". För några månader sedan lagade jag en tand utan att vilja ha bedövning och fy vad det gjorde ont, men när vi väl börjat ville jag inte klaga eller avbryta.

Att gå igenom den värsta tandläkarbehandlingen som finns är så sjukt jobbigt, hela min mun är just nu förlamad av bedövningen, det kommer göra ont i flera månader, jag kommer behöva gå till tandläkaren en gång i veckan i 2 timmar ända in i januari som minst. Att vara hos tandläkaren 2 timmar och ligga med öppen mun är inget vidare, att det gör så himla ont trots bedövning, att själva bedövningen gör ont att få och sen sitter i i 4 timmar och man inte får äta och knappt klarar att dricka för att man inte kan styra munnen. Och att inte som vid vanliga problem då man går dit en gång och får en tand utdragen eller lagad och sen kunna lägga det bakom sig utan veta att så här ont kommer jag ha varje vecka i 4 månader och att det mellan besöken kommer göra ont nästan hela tiden, det är tortyr.

Likes

Comments