Jag har länge funderat över om jag ska publicera dethär inlägget på min blogg, om det kommer att tas emot rätt av er som läser det. För jag kallar er fina nästan varje dag, men jag vet knappt vem ni är. Och varför ni läser min blogg, det spelar egentligen ingen roll när jag skriver inlägg som handlar om min vita inredning eller om mitt glada humör, men när det inte gör det, och när det man skriver betyder så otroligt mycket så känns det läskigt Men jag väljer att klicka på publicera ändå, för någonstans känner jag att jag vill nå ut, någonstans känner jag att jag vill berätta men mest av allt vill jag erkänna för mig själv, att jag duger som jag är.

-

Jag har aldrig skrivit öppet om detta förut, men den senaste tiden har jag funderat mycket på vad som var. Och hur mycket ord kan påverka en annan människas liv, och hur ord påverkade mitt liv. Jag vill skriva av mig, jag vill få ett avslut och dela med mig. Till alla er som vill läsa,


När jag var tretton år, tretton år. Mådde jag väldigt dåligt psykiskt och hade ett självskadebeteende. Jag mådde dåligt i min kropp och jag kände ofta att jag inte räckte till och jag blev mobbad delvis för mitt utseende, skillnaden från mig och ett "typiskt" offer var att jag aldrig visade åt någon att jag tog illa vid av mobbarnas ord.

Min lärare lade märke till mitt psykiska mående i en text jag skrivit på religionslektionen och var den första som tog mig på allvar. Hon hade bokat in en tid för mig hos skolkuratorn, det var inget jag visste om förrän hon på en lektion bad mig komma ut i korridoren med henne och hon riktade sina steg mot kuratorns rum. Det är absolut inget jag klandrar henne för idag, hon var den första som agerade på mitt tysta rop på hjälp och hon är en person jag kan tacka för att jag är där jag är idag.

-

´Jag gick till kuratorn flera gånger och pratade om allt som kändes jobbigt för stunden, det var en hel del som pågick i min hjärna redan som trettonåring och det kändes bra att få tala ut, men en dag tog kuratorn dit min mamma. Och det var då jag förstod hur dåligt jag egentligen mådde och hur mycket jag skämdes över det. Jag minns hur jag stirrade på ett eluttag i väggen när hon sa ordet "ätstörning". Jag förstod först då, att knäckebrödet jag åt till skollunch, middagen jag spydde upp där hemma när ingen såg och utelämnandet av både frukost och kvällsmat var en ätstörning.


Med all hjälp från kuratorn och min mamma när hon fick veta hur allt stod till, mådde jag bättre i perioder. Men när jag började högstadiet blev det igen sämre, mitt självskadebeteende blev värre och de två första åren kan jag räkna gångerna jag gick till matsalen på två händer.

Men jag tror inte att dethär syntes, jag var tjejen som var känd för att alltid var glad, jag hade ett stort kompis gäng och var alltid på plats där det hände saker. Jag tror inte någon kunde se hur dåligt jag egentligen mådde. Jag log om dagarna och grät om nätterna.

-


När det var som värst, slutade jag känna hunger, Jag hade intalat mig själv att jag inte längre fick äta. Ingen fick se att jag åt, jag skämdes om någon såg mig äta och kunde ha skuldkänslor hela dagen om jag så ätit en smörgås till frukost.

Jag minns en dag, när detta pågått väldigt länge och jag igen varit utan mat en längre period och bara ätit hemma vid middagen så att ingen kunde se att jag fallit tillbaka. Jag minns hur jag stod vid skolans busshållplats och väntade på en kompis, när hon kom dit sa hon att hon inte kände igen mig till först och trodde att jag var en av vår gemensamma kompisar, för jag var så smal. Lika smal som henne.

Jag minns hur otroligt glad jag blev över vad hon sa, jag kände äntligen att någon tyckte att jag dög, för jag såg ju ut som hon, den smala tjejen som alla tyckte att var så snygg. Hennes ord triggade mig till att fortsätta, äta ännu mindre om möjligt, för jag var ju äntligen smal, jag var äntligen fin och jag dög äntligen.

Jag minns det som igår, precis allt. Och jag vet att hon inte menade det hon sa på något dåligt vis, jag vet att hon inte tänkte på att det skulle ta så hårt på mig ännu idag, jag vet att hon inte menade något illa. Men hennes ord fick mig att må, om möjligt ännu sämre..

-

Men tjejen på parkeringen var inte den enda som sagt ord som lämnat spår, jag kan ännu också höra hur pojkarna på skolgården ropar att jag är fet och ful. Jag kan ännu höra hur min ena släkting dömande säger att jag lagt på mig några kilon, jag kan ännu höra tjejernas snack i omklädningsrummet.

Det var sju år sen det började, och ännu idag kan jag höra monster i mitt huvud som säger att jag borde stoppa ner gaffeln när jag för den mot munnen, jag kan ännu höra monster i mitt huvud när jag går förbi godishyllan i butiken. Och jag kan ännu, ibland höra monster i mitt huvud när jag står framför spegeln.

-

Men idag är jag frisk, För lika mycket som jag kan höra alla dessa monster kan jag också säga ifrån. Jag trivs i min kropp, vissa dagar mindre än andra. Men jag är inte längre sjuk, jag känner inte längre att jag inte vill leva, jag vill leva! Och jag skulle aldrig skada mig själv på det sättet igen, jag skäms, men inte längre över mig själv, inte över mina ätstörningar, inte över min depression, inte över mitt självskadebeteende.

Jag skäms över alla kroppsideal vi har målat upp, och över de orealistiska kraven man har på sig som tonåring för att vara tillräcklig. Jag skäms över hur vi har något som heter "tjock" eller "smal", "fin" eller "ful", som används för att beskriva en persons värde. Jag skäms över att utseende kan väga mer än personlighet, Jag skäms över hur samhället omedvetet skapar psykisk ohälsa, jag skäms över hur lätt det är att gömma hur man mår, Jag skäms över vad alla de andra sa.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments