Musik, Psykisk ohälsa , Tankar

"Don't walk behind me; I may not lead. Don't walk in front of me; I may not follow. Just walk beside me and be my friend."
- Albert Camus

Idag är det 2 år sedan han försvann från jordelivet och jag har tänt ett ljus för dig.
Så idag känns det lite extra.
Jag drömde om dig,jag såg dig.
Du log och vinkade..
Det var väldigt mycket känslor på en gång men samtidigt mådde jag ganska ok.

Under en vecka har jag gråtit så mycket så jag fått sår under ögat.
Efter alla tårar som bränt och efter all panik.
Men jag är starkare än någonsin även om livet suger många gånger.

"Honey, I rose up from the dead, I do it all the time
I've got a list of names and yours is in red, underlined"

Jag har analyserat mig själv väldigt mycket på den senaste tiden. 
Kommit fram till (äntligen) att jag är bra som jag är.
Lies and excuses är det enda som kommer från dig.
Är du någonsin ärlig mot dig själv?
Jag har sett dina mönster, de är tydligare nu.
Du drar så fort det blir jobbigt eller om det är något du själv vet att det kommer låta illa.
Du flyr, är det rättvist mot någon?
Det är många gånger jag ifrågasatt hur du kan säga en sak men göra en annan, hela tiden, och sen komma med bortförklaringar.
Du är ingen bra människa.
- Tar du åt dig är det förmodligen riktat mot dig.

Jag såg en video på YT, när Chester säger hejdå till sina fans.
Även om jag var på Bråvalla och såg det där, och jag och Kevin sa att något var fel.
Båda kände det men vi kunde inte sätta fingret på vad.
När nyheten kom att Chester var borta förstod vi precis vad vi känt under den tiden vi såg Linkin Park.
Jag grät, för den var så fin.
Den tog mig tillbaka till Bråvalla.
Jag fick iallafall se dem en sista gång.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

Idag har jag vart på arbetsintervju hos Skill i Linköping.
Efter det åkte jag till Norrköping för att egentligen ta en fika med min kära vän Daniel.
Det blev liiiite längre än bara en fika 😂
Vi gick runt och kollade lite, åt mat och sen fikade, snackade allmänt mycket skit som vi brukar göra.
Pendeln hem kändes som en evighet, var så trött så jag höll på att nicka till flera gånger.

Jag fick veta en grej idag..
En som jag pratat med till och från och även träffat har cancer, på sju olika ställen. 
Den nyheten var ju inte höjdpunkten denna dag iallafall.
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna då jag aldrig stått honom eller hans familj nära. 
Vi har bott i samma område och haft gemensamma kompisar, träffats ett par gånger och även pratat ganska mycket också iofs, inte på senare tider dock förutom när han skrev för ett par månader sen.
Men jag lider med dem.
Jag beklagar verkligen. 

Nu har jag gjort mitt för denna vecka, Nu tänker jag faktiskt bara slappna av och njuta.
Vila en hel del också!

Nu ska jag försöka andas lugnt och intala mig själv att allt kommer att ordna sig. 
Ta hand om varandra!

Likes

Comments

Allmänt, Tankar

Igår slutade jag på Montico.
Det är en obeskrivlig känsla, jag kommer att sakna stället, folket..
Men jag är så jävla stolt över mig själv!
Jag klarade prövningen på första försöket och allting har inte riktigt sjunkit in än.
Jag grät lyckotårar i torsdags och igår för att jag faktiskt tagit mig så långt.
Stort TACK till lärarna på Montico att de stått ut och hjälpt mig med allt möjligt.
Guld värt!

Igår var vi ute, jag, Bea och Ludde - sjukt kul!
And we looked 👌👌👌
Vi mötte upp lite folk från svetsen och bara snackade skit ett tag.
Jag kanske hade druckit liiiite för mycket men det var det värt, Inte bakis idag!

Men det slog mig inatt när jag kramade Bea hejdå, Vi hade gått och pratat om svetsen en stund innan och det började göra ont i mig för att jag insåg att det är över.
Så jag gick och funderade på det där hela vägen hem med Sebastian och Daniel bakom mig.
Jag hörde att de hela tiden sa "fan vad fort du går, sakta ner" men jag kände att jag bara ville hem för tårarna var på väg redan då.
När jag och Daniel hade sagt hejdå så kom J ut med Oliver och då brast det lite grann.
Det kom få tårar men känslan inombords var en lättnad samtidigt som den var förjävlig.

Jag börjar må bättre, men jag orkar fortfarande inte med vissa saker.
Men det går åt rätt håll, hoppas jag.
Igår var en bra dag för jag fick brev från honom.
Det var positivt, tack och lov. 
Så jag bestämde mig för att fortsätta att skriva till honom.
Strax efter att jag hade läst brevet så fick jag ett samtal på Facebook av en kompis nere i Västervik som jag inte pratat med på säkert 5 år nu.
Han ringde för att kolla att allt var bra samtidigt som att vi bestämde att han ska komma imorgon en sväng och ta en kopp kaffe.
Det ska bli sjukt kul att träffa honom igen!

Idag blir det en lugn dag, ska bort till syrran en sväng och sen ska jag faktiskt gå ut och gå.

Nu går jag mot ljusare tider och jag hoppas innerligt att det blir som jag vill att det ska bli.
Fy fan vad jag kommer sakna Frigående Psykopater, hoppas vi aldrig släpper varandra! ❤
Här kommer några bilder från igår och lite annat!
Ta hand om varandra!

Likes

Comments

Musik, Tankar, Allmänt

"I don't know who to trust no surprise
(Everyone feels so far away from me)
Heavy thoughts sift through dust and the lies

Trying not to break but I'm so tired of this deceit
Every time I try to make myself get back upon my feet
All I ever think about is this
All the tiring time between
And how trying to put my trust in you just takes so much out of me."

Nu är det skickat, nu är det gjort.
Vi får se om han svarar..
Gör han det blir jag nervös men ändå glad, gör han inte det så är det okej.
Jag förväntar mig ingenting men jag har iallafall försökt. 
Jag hoppas att allting löser sig för honom för jag vet vilket helvete han haft nu sjukt länge.
Kan erkänna att jag saknar honom, det gör jag. 
Vi bodde ändå ihop ett tag och han var en i familjen.
Det kommer han alltid att vara.

Någon sa till mig "är du alltid sån här? Dryg, uppkäftig och allmänt otrevlig?"
Nej, det är jag inte. 
Jag är världens snällaste människa om man behandlar mig bra.
Gör man inte det så får man vad man förtjänar tillbaka. 
Men jag är ingen ond människa.
Jag är jävlig, Jag kan retas, Jag kan vara jobbig men jag gör det oftast med kärlek om det inte är så att någon behandlar mig dåligt. 
Jag är den som ger allt, all in för de jag bryr mig om.
Inget som får mig att tveka, för de jag bryr mig om är viktigast för mig.
Säger jag "Jag finns här " så menar jag det till hundra procent.
Jag ställer upp och jag försöker göra de jag bryr mig om glada för det är de som är det viktigaste för mig, för då blir jag glad.
nej, jag är inte alltid otrevlig.

Jag har attityd, ja.
Men vem har inte?
Är jag dryg eller otrevlig mot dig har du förmodligen förtjänat det.

Jag har många brister, väldigt många och det är jag fullt medveten om.
Men jag är också sjukt jävla bra.
Jag gör fel, det gör alla, kanske inte en gång, inte två utan kanske tre gånger men man lär sig.
Det är huvudsaken.

Nu ska jag sova och drömma jävligt fina drömmar!
Imorgon blir det att svetsa och plugga igen!
Jag är bra som jag är och passar det inte - dra!

Ta hand om varandra! :)

Linkin park - From the inside

Likes

Comments

Musik, Psykisk ohälsa , Tankar

Igår bröt jag ihop fullständigt. 
Dels för att jag fick reda på (för ett par dagar sen) lite saker om en person som jag fortfarande bryr mig om trots att han är ett rövhål.
Och för att jag kände mig så maktlös.
Idag lär jag också bryta ihop, Så det känns iallafall.
Det är alldeles för mycket känslor som spelar in just nu men samtidigt inga alls.
Hur kan det ens bli så?
Sådär när man känner sig likgiltig..
Jag är så stressad och det pågår stora förändringar i mitt liv just nu, positiva och negativa. 
Men allt kommer leda till det positiva sen.
Jag bara.. Orkar inte vänta.
Känns som att jag har väntat i tusen år redan.
Vi får se vad tiden visar helt enkelt.
Det är så sjukt för att när man är i den onda cirkeln så känns det som att man aldrig kommer komma ur den.
Egentligen, det som behövs är en lång jävla kram från rätt person. Rätt person är inte här så det går inte.
Jag försöker hela tiden intala mig själv att det är okej att må skit och det är okej att vara egoistisk ibland men samtidigt så lyssnar inte min hjärna utan jag sätter upp denna fasad.
Så många människor jag ljugit för och sagt att jag mår bra fast det inte alls stämmer. 
Bara under 1 vecka har jag ljugit för hela min omgivning.
Varför gör man det?
Varför kan man bara inte vara ärlig med sina känslor?
Att det är så jävla svårt. 
De tre närmaste som jag har just nu vet precis hur jag mår.
Så de behöver jag inte låtsas inför vilket är jätte skönt.
Denna stress dödar mig lite känner jag..
Orkar inte med mig själv och min hjärna, speciellt inte på kvällarna..
Jag vaknar av panik på nätterna, panikgråter.. Och nu jobbar J natt.
Jag ser ju paniken i Ollis ögon också när jag vaknar till.
Han vet ju inte vad som händer men jag somnar lika fort sen igen.
Vet inte ens vad jag drömmer men det jag är fullt medveten om det är att ångesten är så sjukt stark.
Just då känner jag mig så liten och så hjälplös.
Får aldrig en hel natts sömn. 
Det var längesen nu..
Hela min kropp kommer kollapsa snart, Jag känner det på mig.
Det är för mycket och jag behöver mina vänner mer än allt just nu.

Det är prövning snart i svetsen, 9 dagar kvar. 
Det kommer att gå kanon, det vet jag.
Se det positivt, Patricia. Det kommer att lösa sig.

Nu orkar jag inte tänka mer..
Nu bubblar allt upp igen. 
Ta hand om varandra.

Låt nu: Linkin Park - Given up

Likes

Comments

Tankar

Usch, jag är så trött på människor. 
Och sista idioten är inte född än.

Det är kaos i huvudet och det jag skulle  behöva är att komma bort härifrån.
Bara..någonstans förutom hemma.
Jag försöker hela tiden sysselsätta mig/ träffa så många jag kan för att slippa vara i mitt eget huvud.
Det är sjukt mycket runt om och sen skolan. 
Det är prövning snart och jag ska väl börja öva redan imorgon tror jag.
Sen är det bara prov kvar, sen..kan jag andas. 
Bara längtar tills jag kommer därifrån.

Det är så mycket känslor på en gång, jag både vill och inte vill.
Att jag aldrig kan bestämma mig.

Nej, Nu ska jag ut och gå med min lilla gris och rensa tankarna lite. 

Likes

Comments

Musik, Psykisk ohälsa , Tankar, Viktigt.

Vi alla har någon eller några vi saknar.
Som vi önskar att de kunde komma tillbaka till oss.
Här är två av de personer jag saknar mest.
Jag saknar dem för jag vill att de kommer tillbaka och reparerar deras familj, jag vill att de kommer tillbaka för att jag behöver dem.

Det var många långa nätter vi kunde sitta och bara prata.
Aldrig vi tre tillsammans dock, men fick en fin kontakt med de båda. 
Vi tjafsade och bråkade som syskon, vi skrattade och grät tillsammans.

Det var många gånger när N bodde hos oss när vi gick ut och tog en cigg, pratade om livet.
Jag hade ingen aning då att det var sista gången vi skulle prata om deep feelings. 
Den kvällen kommer jag ihåg att jag mådde så fruktansvärt dåligt.
Jag ville då bara dö.
Men du hindrade mig, du var den som höll om mig och lugnade mig så vi skulle slippa väcka A & H pga min panikattack. 
Du var en pelare för mig den natten.
Det var du redan från dag ett.

Om ni två bara visste hur jävla mycket vi här nere saknar er.
Jag gråtit floder idag för idag är en sån dag då jag bara önskar att jag fick krama om er båda. 

Jag minns den sista kramen jag fick av er båda.
Jag och A var hos dig och Lisen och du kramade mig och sa "det kommer att ordna sig".
Det var sista gången jag såg dig.
Jag gick förbi er lägenhet varje dag fram och tillbaka från skolan men jag kom aldrig över och sa 'hej'.
Varför i helvete gjorde jag inte det?!

M var granne med oss, vi hade tjafsat innan men det blev lugnt sen.
Hon skulle hem till sig och jag skulle sova, hon ger mig världens mysigaste kram som bara hon kan ge.
Efter det var det över.
Såg henne inte igen.
Blev helt förstörd när de kom till skolan och berättade.

Alltså, det är så mycket känslor som spelar in just nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Det är säkert en jätte osammanhängande text men det struntar jag i för jag behöver det här.
Jag vill bara skrika allt jag har för det här kaoset inom mig förstör mig.

Just ikväll är det värst.
Fan vad jag saknar er.

Likes

Comments

Tankar, Psykisk ohälsa

Idag är en sån dag som jag bara skulle kunna sova bort. 
Idag är en sån dag ångesten trycker på mer.
Jag hatar att känna känslorna, men nu är det ändå så mycket känslor så jag blir helt tom.

Jag hatar den här dagen och önskar att det bara kunde ta slut. 
Tårarna bara rinner och det går inte att få slut på dem.

Likes

Comments

Musik, Tankar

Alice: How long is forever?
White rabbit: Somtimes, just for a second.

Helgen har vart helt okej, har inte gjort så mycket.
Tänkt en hel del på saker jag egentligen inte ska tänka på.
Både bra och dåliga saker, i guess.

Efter en tids velande har jag kommit fram till ett beslut.
Jag älskar min bror, det gör jag.
Men vill han inte ha någon kontakt med mig så är väl det okej.
Även om jag önskar att det inte var så.
Vi får aldrig direkt heller chansen att prata om sakerna som förstört.
Jag hoppas innerligt att jag får en fin kontakt med de båda.
Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva men det som stoppar mig är nog mest för hans skull, tror jag.
Jag är nog inte heller redo att gå ut mer saker som tynger mig när de kommer till nån av mina bröder.

Skitsamma, nu orkar jag inte tänka mer.
Skola imorgon, det kommer gå kanon.
Ta hand om varandra!

Rip Chester Bennington

"When my time comes
Forget the wrong that I've done
Help me leave behind some
Reasons to be missed
And don't resent me
And when you're feeling empty
Keep me in your memory
Leave out all the rest
Leave out all the rest

Don't be afraid
I've taken my beating
I've shared what I've made
I'm strong on the surface
Not all the way through
I've never been perfect
But neither have you"

Likes

Comments

Musik, Tankar, Vardag

"She could not bear to look at him just now. If she did, she might well slap him again. Or cry. Or kiss him. And never know which was right and which was wrong and which was madness."

Min dag idag har vart upp och ner.
Det började i morse då mitt knä låste sig så kunde inte gå.
Ringde till Vårdcentralen men blev först nekad till att få en tid, hon tyckte att jag skulle smörja in det med Voltaren och ta Ipren.
Jag talade om för henne att jag redan gjort det och att det inte hjälper. 
Jag kan liksom inte sova på nätterna för det gör så ont.
Fick tjata mig till en tid.
Ska det vara såhär i sjukvården?
Att man ska behöva tjata för att de inte vill ge en tider?
Jag förstår att de har semester och är upptagna just nu men det har hänt förr gånger.

Annars idag har jag fikat med en barndomskompis och hennes mamma.
De var som min familj när jag var yngre.
Jätte kul att träffa dem igen.
tror inte vi träffats ordentligt sen 2010-2011 eller något.
Hoppas vi gör det fler gånger :)
Hennes mamma sa till mig flera gånger hur förändrad jag blivit och hur glad hon blev att jag ville träffa henne med.
Jag kände glädje, för jag har förändrats.
Och jag kan faktiskt säga att jag är stolt över att vara den jag är.
Det är väl några fin justeringar som jag ska ändra på men annars är jag nöjd. 
Jag börjar äntligen tycka om mig själv igen.
Det, är jag stolt över.

*Andas in* .. Det går bra nu.

Låt nu: Simple Plan - Take My Hand

Likes

Comments