Fröken velig har tagit flera avgörande beslut de senaste veckorna. För det första har jag sagt upp mig (!) efter 5 år på Neurologen, CSK, och det känns så bra även om jag bara har en visstidsanställning på medicinkliniken i Arvika. Men jag vill inte tillbaka, jag vill framåt och jag intalar mig att det får lösa sig på något vis. Jag har också sökt Lärarprogrammet på universitetet och hoppas innerligt på att komma in - byta riktning, få sunda arbetstider och bättre förutsättningar att må bra. Jag vet att skolvärlden är tuff den med, men jag kommer inte ha ansvar över LIV och DÖD och allt däremellan. Lediga helger, högtider och sommarledigt. Har faktiskt ingen aning om hur arbetsmarknaden ser ut för yrkeslärare men jag tänker ta chansen och INTE köra på säkra kort (som jag har en tendens till...). 8:e december får jag reda på om jag kommer in på programmet och i så fall väntar 1,5 års studier i pedagogik. Jag ska ju även träffa Studievägledaren för DSK för att diskutera studier och kommer jag inte in på lärarprogrammet kommer jag läsa klart det för att ha en avklarad utbildning i bagaget. Vidare studier på forskarnivå vore inte helt fel det heller....


Har annars haft en bra vecka efter en väldigt tung helg. I måndags tillät jag mig vila hela dagen och i tisdags var jag upp till Charlottenberg med mamma till köpcentrat (och köpte en klänning trots kass ekonomi), hur mysigt som helst med en dag där. Igår hade jag en rolig och givande körövning och idag har jag och maken varit ute på en frisk långpromenad. Försöker verkligen se det positiva i även små saker. Livet är rätt bra ändå och jag kommer framåt även om det ibland tar lite tid. Saknar sonen så det gör ont i hjärtat bara, går inte många minuter mellan tankarna på honom - mitt älskade barn. Om jag bara kunde göra saker ogjorda...men det går ju inte. Bara att sikta framåt. 

Velar fram och tillbaka på om jag och maken skall fortsätta att bo ihop. Jag tror inte att varken han eller jag egentligen vill fortsötta tillsammans, men vi måste komma till skott. Han har sagt flera gånger att han vill flytta och att han hatar Arvika. Jag däremot trivs. Jag mår bra. Det är bara dryga haltimmen med tåg hem till mamma och vännerna finns knappt trekvart bort. Jag har hittat en kör som är lagom för mig och mitt jobb ligger på promenadavstånd hemifrån. Det jag inte gillar är tapeterna i lägenheten - de är inte fräscha och jag skulle GÄRNA få omtapetserat.. Men i övrigt - nöjd. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Nu blir detta säkert bara en massa svammel för jag är hur trött som helst. Men jag kämpar så för att försöka förstå att jag är värdefull precis som jag är.Att jag inte behöver prestera en massa för att duga. Jag behöver inta vara bäst på allt precis hela tiden. 

Har hittat en utbildning som jag vill läsa som komplement till min master i omvårdnad. Yrkeslärarprogrammet på 90 hp har jag sökt och jag räknar nästan med att komma in. Hoppas det i alla fall! Och hoppas att det går att kombinera med det jag har kvar på DSK. Skulle ju vara rena drämmen att kunna välja att jobba kliniskt som DSK och också kunna undervisa i ett ämne (väldigt brett ämne dessutom) som jag brinner för. Tror att det skulle passa mig finfint så nu är det bara att köra. Plugget är på distans och beroende på vad de säger på mötet 30/10 så kommer jag kunna påbörja lärarutbildningen redan til våren och läsa parallellt med DSK-studierna. 

Jag kanske är galen men jag tycker verkligen om att plugga. Det är frihet på något vis samtidigt som jag får den bekräftelse som jag behöver för att må bra...

Tänk om jag kunde ro detta i lánd. Vad stolt jag kommer vara över mig själv!  Snacka om dubbelaxamina. 

Annars är det rätt bra med mig. Jag är väldigt trött trots att jag sover bra om nätterna så jag funderar på om jag fått järnbrist igen. Har väl inte den bästa kosthållningen. 

Likes

Comments

Jag kan med hela mitt hjärta säga att jag mår bra idag. Jag har promenixat, lagat mat, diskat och brainstormat om uppsatsämne. Samtidigt som jag lyssnat på en gammal härlig spellista på Spotify. Jag är liksom nöjd. Jag vet vad jag vill. Läsa klart Distriktssköterska. Få min examen och ett jobb. Betala av mina skulder, spara och så småninom köpa mig ett hus. Men jag ska må gott även på vägen och för att göra det ska jag ta hand om mig. Kände förut att "fan, jag vill ta en joggingrunda" och viljan till att motionera har inte funnits hs mig på väldigt länge. Bara det ser jag som ett tecken på att jag mår BRA. Men det är inte för bra heller. Ingen sockerdricka i benen, ingen pockande ångest och tankerus.

Försöker komma på saker att göra som inte är prestationsfyllt men det är svårt för hela mitt liv har jag jagat prestation och bekräftelse. Det återfinns i allt jag gör. Men jag måste börja göra saker för min skull, för att må bra. Kären var det första jag tänkte på - jag älskar verkligen att sjunga, det ger mer energi än det tar, baka - också något som är roligt och rogivande (längtar till juletiden så jag kan baka lussekatter och mjuk pepparkaka), men sedan vet jag inte....jag tycker ju om att skriva. Och läsa. Kanske jag skulle ta mig en promenix till Biblioteket och låna hem ett gäng böcker att sätta tänderna i?

Likes

Comments

Sitter i soffan med en kopp svart kaffe. Första (!) koppen för idag faktiskt. Har varit på psykiatrin för att hämta medicin tidigare idag men Apodosen hade inte kommit än så jag får gå tillbaka igen imorgon vilket känns sådär. Men, men. Sedan har jag hunnit med tvättstugan och även ett varv med damsugaren och med golvmoppen hemma. Välbehövligt var det.

Måendet är faktiskt ok. Känner det som om jag balanserar på en väldigt tunn lina dock, och just nu är det bra men minsta lilla stress kan få mig att falla. Bara tanken på jobbet får mig att få rysningar - missförstå mig inte, jag älskar mitt jobb, men som det är nu är jag alldeles fär stresskänslig för att greja det. Hjärnan behöver vila och få lagom med stimulans. Och lagom just nu är nog körsången, läsa böcker och få vardagen på rätt kurs igen. Ska nog ta mig en promenad till biblioteket och fylla på bokförrådet imorgon. Utöver att hämta Apodosen då.

Känner inte samma katastroftankar gällande min relation idag. Det känns ju inte jättebra, men ok. Jag skulle vilja ha lite mer iniativ från hans sida. Och support. Men jag vet inte vad som är rimligt att kräva? Jag vet att jag är i skov med täta mellanrum och att jag inte är den lättaste personen att leva med, men det är ju inte han heller för den delen och alla relationer har ju sina baksidor. Ja, jag vet varken ut eller in.

Nu ska jag kila ned i tvättstugan och greja det sista. Åh, kommer sova i nytvättade lakan inatt (typ oslagbart!).

Likes

Comments

Jag är en väldigt velig person, har väldigt svårt för att bestämma mig för en sak och sedan genomföra den. Ett exempel är skolan; enda sedan gymnasietiden har jag velat om vad jag ska läsa/göra. Tandläkare, tandtekniker, statsvetare, kommunikatör, sjuksköterska, narkossköterska, distriktssköterska. Ja, ni hör. Det finns inget slut på yrkena jag radar upp. Nu är jag ju utbildad Sjuksköterska med 1/2 VUB till Distrikssköterska...ändå sitter jag och klickar mig fram på nätet och läser om helt andra utbildningar och yrken. ​Men i slutet av månaden skall jag till universitetet för att få en anpassad studieplan så jag kan slutföra studierna till Distriktssköterska. Tänk, om det går i lås, har jag 2 (!) slutförda utbildningar i bagaget. 

Dessvärre ställer ju mina psykiska besvär till det för mig. Bipolariteten är verkligen ett handikapp för mig och jag varken orkar eller klarar av vardagen med jobb och stress såsom andra tycks göra. Att jobba skift går inte alls, jag klarar det inte. Nu är jag "bra" sjukskriven 6 veckor och sedan är tanken att jag skall åter i jobb, på en ny avdelning där jag inte känner någon. Känns tufft om jag skall vara ärlig. Chefen känns inte särskilt förstående heller - hon har ju redan erkänt att jag fick tidsbegränsad tjänst för att jag är sjuk och det gör mig illa till mods. Hon är dessutom väldigt skuldbeläggande (uppfattar jag det som) när hon hört av sig. Alltså jag förstår att det är svårt att få in folk men jag rår inte på att jag är sjuk. Jag berättade att jag var bipolär på anställningsintervjun. De visste om det. Ja, vi får se hur det går. Men jag skulle tippa på att jag är hemma till januari när min tjänst upphör där och sedan tar jag studieledigt från min LIV-tjänst. Kanske kan få komma tillbaka till 59:an i sommar innan jag drar vidare på nya äventyr som DSK. 

Och om något annat då. Som jag tjatar om i perioder. Min relation. Vi har det oerhört tungt bägge två pga sonen, men det känns så orättvist på ett sätt för jag får liksom dra det tunga lasset i vardagen även om jag är den som är sjuk. Oavsett vilket läge jag befinner mig i så är det jag som har ansvaret för alla vardagssysslor. J tar inga initiativ oh jag stör ihjäl mig på det. Oavsett vad så är det jag som diskar, tvättar, städar. Typiska kvinnofällan typ. Men det jobbigaste är att jag bär det ekonomiska ansvaret helt ensam. Jag oroar mig enormt för ekonomin och dessutom så betalar han inte ens sin del. Den här månaden är det så illa ställt att jag faktiskt inte har några pengar kvar och då är det ändå 3 veckor till löning. J har pengar men jag vet inte hur mycket och ärligt talat så tror jag inte han är ärlig med hur mycket han har kvar heller för han slösar trots att han säger att han bara har några ynka hundralappar kvar. Vad ska jag göra, ska jag gå till socialen och be om matpengar? Det känns så bedrövligt jobbigt. Jag skulle vilja ha ett busskort så jag kan åka ned och hälsa på mina vänner men att köpa ett sådant kort för över 1000kr det finns inte i min budget. 

Har i alla fall fått ett läkarintyg nu att lämna in till Överförmyndarnämnden så jag kan få en god man. Känner mig så dum men jag grejar inte ekonomin på egen hand just nu. Vet att jag borde ta kontakt med SHB och be om att få lägre amortering på lånet jag har hos dem, men jag fixar det inte. 


Det jag skulle behöva göra imorgon: 

1. Ringa SHB 

2. Ringa KFM oc fråga hur de ställer sig till om jag bor ensam i lägenheten och själv ska betala hyran

3. Ringa soc. här i stan

4. Prata med psykiatrinn angående DBT och vart i kön jag befinner mig

Likes

Comments

Läkarbesöket gick bra ändå. Jag spottade ur mig det jag behövde få ur mig och sjukskrivningen förlängdes några veckor. Fick även ett intyg som jag väl behöver. Fick dock en rejäl panikångestattack:: sjukt jobbigt men samtidigt skänt eftersom då mycket av spänningarna släppte i och med den. Jag har inte fått särskilt många panikångestattacker i mitt liv utan brukar mest besväras av min GAD så detta hör till ovanligheterna. 

Väl hemma somnade jag och det behövde jag verkligen. Vaknade dock flera gånger för att mamma ringde, min chef ringde, det ringde från dolt nummer och min man ringde. Ikväll skulle jag och min man egentligen ha varit på kurs men jag orkade verkligen inte ta mig iväg med tanke på sömnlös natt och en tuff förmiddag. Får alltid så dåligt samvete när jag inte "ställer upp" men jag måste börja lyssna på kroppen och knoppen. Jag är helt slut. 

Oroar mig för natten som kommer. Rädd för att sova dåligt. Drömma mardrömmar, 


Likes

Comments

Måendet fortsätter att dala. Sitter kallsvettig i sängen och vet inte hur jag ska få någon sömn inatt. Känns som om jag verkligen är på gränsen till vad jag klarar av. Bristningsgränsen är helt och hållet nådd psykiskt. Har till och med packat ifall det är så att läkaren skickar in mig till psykakuten imorgon. Nu blir det säkert inte så bara för det. Men för säkerhets skull lade jag ned trosor, deo, mobilladdare och en bok.

Min ångest tar verkligen ett fysiskt grepp om mig. Mardrömmar, svettningar och skakningar hemsöker min kropp. Konstigt nog har jag inga självskadeimpulser eller några självmordstankar: jag mår bara fruktansvärt dåligt. Tror knappast att jag skulle bli inlagd på psykiatrin när det inte föreligger någon risk att jag skulle skada mig själv eller ta mig själv av daga. Tyvärr på ett sätt, alltså att psykiatrin inte tar emot en förrän det är så illa ställt. Jag tycker inte att det ska behöva ta så lång tid att livet hänger på en skör träd.

Dessvärre tror jag att jag står på gränsen att gå in i en psykos. Jag har ju slarvat en del med medicinerna eftersom jag har så svårt att ta dem rent mentalt. Ja, de är stora och jobbiga att svälja med, men jag har som en mental blockering. Men jag gör så gott jag kan, får i mig de viktigaste i alla fall. Men nu räcker de inte till. Behöver nog något kraftfullt antipsykotika för att bryta spiralen. Förhoppningsvis kan läkaren skriva ut det imorgon, och något som klubbar mig för natten så jag får min skönhetssömn och blir människa igen.

Alltså jag låter ändå ganska resonabel när jag läser det jag skrivit, men det är verkligen kaos i mig. Jag lovar och svär att jag är påväg att gömma mig i badkaret och inte gå därifrån. Barrikera mig liksom. För att mota bort allt det onda. Alla farliga väsen och demoner som hemsöker mig. Ja, ni hör: helt från vettet.

Kanske jag borde gå och sätta mig i badkaret och vägra gå därifrån. Så får polisen hämta mig och skjutsa mig direkt till akuten. Men jag tycker så förbaskat synd om maken min som ska behöva stå ut med alla mina konstiga och farliga upptåg. Han har verkligen fått genomleva ett helvete de senaste åren och han förtänar lugn och ro. Och en stabil fru som inte åker in och ut på psyk, som inte tar tablettöverdoser eller försöker hoppa från broar. Jag ska leva, inte bara för min skull utan för S och J. De är mitt allt. Och min familj. De ska inte behöva stå vid sidan av och se på detta mer. Jag måste bli så frisk jag bara kan. Om det nu ska vara som sjukskriven och fattig. Frisk är prio. Kunna ta hand om mig själv, och min familj! Och katterna såklart.

Jag vet att min man älskar mig och att han finns där. Men samtidigt så blir jag arg på honom för att han inte vill ta hand om katterna om det skulle vara så att jag blir inlagd. Han kommer inte heller och besöker mig, och han har säkerligen sina skäl, men det är oerhört jobbigt för mig att inte få besök från varken familj eller vänner. Jag är så ensam. Och jag är säkert egoistisk som vill ha sällskap, men det gör ont när ingen prioriterar mig. Jag vet att jag är besvärlig och jobbig som är på det här sättet, men jag har inte valt det. Jag vill må bra. Kunna leva mitt liv utan gastkramade ångest och enorm oro och paranoia.

Ett samtal eller ett besök skulle betyda allt. Men jag får ransaka mig själv, inse att jag inte är fokus i folks liv och att de faktiskt har viktigare saker att göra. Och vem fan vill hälsa på ett psykfall?

När jag skriver här så inser jag att jag till varje pris inte får bli inlagd imorgon. Mina älskade katter kommer skänkas bort eller avlivas för J hatar dem och tycker inte att det är hans ansvar att mata eller rensa kattlådor. Men å andra sidan är det också helt ok att tycka att det är helt och hållet mitt ansvar att städa, diska, laga mat, tvätta osv. Han går på sin höjd och handlar någon gång. Så jag vet ju att han är jävligt lat och bekväm.

Så egentligen, är det så mycket begärt att splitta hälften på boendekostnader? Städning? Disk? Eller ett besök på hispan när frugan är nere på botten?

Likes

Comments

Mitt mående har bara blivit sämre och sämre de senaste veckorna. Senaste dagarna har jag varit paranoid och målat upp bilder framför mig som inte har något med verkigheten att göra. Jag balanserar jag nog inte ens på gränsen, jag faller handlöst ned i mörkret. Oron för att det ska stå någon utanför dörren, oron för att någon står bakom duschdraperiet, i köket, utanför fönstret. - den oron är ständig. .Jag drömmer mardrömmar, vaknar med skyhög puls och svetten dryper om mig. Paniken är ständigt närvarande. Paranoia. Fan.

Jag har läkarsamtal på måndag men jag vet inte hur jag ska klara mig till dess. Jag är så jävla rädd. Ångesten kryoer innanför skinnet på mig och jag oroar mig för allt det gör att oroa sig för och lite till. Det känns som om jag har kortslutning i huvudet och närsomhelst kommer jag bryta ihop, tappa verklighetsförankringen. Jag har liksom ingen hud. Sårbar.

Men det värsta är mina rädslor som styr mig. Min rädsla för människor. Jag är rädd för att gå till sjukhuset, rädd att bli sedd av chef eller kollegor. Rädd, rädd, rädd. Rädd för allt. Till och med rädd i mitt eget hem. Vart är jag trygg?

Ingenstans..

Och jag vågar inte berätta för familjen hur konstigt jag mår. Jag skäms. För jag inser att det är illa. Att jag är sjuk. Men jag vil inte ta in det. Vill bara vifta bort det och låtsas som ingenting. Men jag vet det. Egentligen. Det är inte normalt att känna att man kan behöva fly vilken sekund som helst, Att känna sig oerhört otrygg i sitt eget vardagsrum, i sin egen soffa. Jag känner ett stort motstånd til att gå ut. Det är farligt ute.

Vill bara skrika! Vad ska jag göra? Jag står inte ut! Paniken stegras. Vågar inte ringa psykakuten heller. De kommer skriva något konstigt om mig och sedan om jag skulle dit så får jag träffa någon konstig läkare som ger mig Atarax så får jag åka hem sedan utan att NÅGOT är bättre. Vågar inte. De skulle inte ta mig på allvar.

Likes

Comments

Senaste veckorna har den årliga höstdepressionen fått sitt grepp om mig. Nedstämdheten och ångesten har tagit en stor plats i mtt liv. Flera olika stressfaktorer har funnits, och finns delvis kvar. Jag har blivit sjukskriven utan att ha träffat någon läkare och jag oroar mig för att sjukskrivningen inte kommer bli godkänd. Sedan pressar min chef mig och vill att jag ska arbeta. Och där står jag, mitt i allt, och vet varken in eller ut. 

Så klart vill jag kunna arbeta. Visst vill jag kunna studera. Jag önskar mig en välfungerande vardag. Pengar på kontot. En karriär som jag trivs med. Inte sjukskriven, utan mål och hopp om en bättre framtid, med skulder och inget sparande Utan att äga något. Som topping har jag min minnesproblematik.. Livet före och efter ECT. 

Jag minns ju så gott som inte 2016. Men inte heller stora delar av 2015. Jag har ett svart hål i minnet där jag egentligen skulle ha minnen av ett bröllop, en graviditet, en förlossning och mitt barns första levnadsår. Visst var tiden efter det att han kom till världen omtumlande. Men fram till december 2016 mindes jag fortfarande det mesta i mitt liv. Efter ECT:n är minnet rejält sargat. Jag har svårare att lära in, jag minns inte vad folk säger till mig, och efter några veckor minns jag det inte alls. Men jag får säkert avslag hos LÖF ändå. 

Naivt kanske, men jag önskar att jag får ett rejält skadestånd för det är fan inte ok att ge en person över 20 ECT-behandlingar när det ändå inte ger önskat resultat! Det som hände var att jag fått permanenta minnesskador. Depressionen klättrade jag ur med hjälp av mediciner. Inte ECT. 

Åter till deressionen. Jag fick Stesolid utskrivet i fredags och efter att jag börjat ta dem så mår jag mycket bättre. Jag får ta upp till 4 tabletter per dag och jag testade att kombinera dem med Lergigan forte, och det visade sig vara ett vinnande koncept! Nu grejar jag att vara hemma. Även om det är skört så går det bra. 

Tänk om jag kunde få betalt för att studera? Det vore toppen. Sedan skulle jag vilja ha hus och bil. Och min älskade S hemma förstås. 

Det känns ändå hoppfullt för att jag klarar av att hålla liv i drömmarna. Jag vill inte dö. Jag vill må bra, vill orka, vill vill vill. 

Likes

Comments

Har legat vaken större delen av natten. Vad jag vill med mitt liv snurrar och snurrar. Jag vill något annat än det jag gör det kan jag konstatera. Såg att de startat en Juristutbildning vid KAU och jag är något sugen att söka nästa höst, det är dock tveksamt om mina gymnasiebetyg räcker till (18,4) så jag behöver i så fall skriva HP igen (mitt resultat är för gammalt tyvärr). Men främst är jag inne på att läsa till Statsvetare.  Och den utbildningen räcker mina betyg gott till. Tänker att jag skulle kunna börja med att läsa matnyttiga kurser redan till våren och sedan faktiskt söka utbildningen till hösten. 

Det är dags för en förändring. Jag klarar inte stressen i vården. Och kanske är det delvis för att jag inte har samma gnista för det som andra har. Mina intressen har alltid varit samhällsvetenskapligt inriktade. 

Hade jag följt mitt hjärta hade jag varit klar med ovanstående studier får flera år sedan. Hade jag bara vågat så. Men nu är det som det är och jag har en himla massa erfarenheter med mig från mina år i vården. Men det är inte som Sjuksköterska jag vill fortsätta. Jag vill göra något helt annat. 

Och en sak till. Herregud vad sugen jag är på att flytta till hus. Jag drömmer mig bort på Hemnet. Stor altan, trädgård, kamin, egen tvättstuga. Himmel vad fint det skulle vara att slippa bo i lägenhet. Tyvärr är det inte så billigt med hus där jag vill bo. I Kil går ett standardhus för över 1,5 miljoner och de pengarna har jag inte. Speciellt inte om jag ska plugga. Men drömma går ju. 






















+

Likes

Comments