Hur i helvete hamnade jag här IGEN. Jag är inlåst, Ingen mobil och självmordsbenägen. Panikattacker från helvetet.

Det dröjde ca 24h innan jag kördes in till psykakuten efter att jag blivit utskriven. Det pågrund av att jag fick panikattacker kvällen som jag blev utskriven. Personalen på mitt "nya" boende kunde tydligen inte hantera det. Kan förstå det till viss del. men det jag inte fattar är att man inte ens försöker. Det tog över 20 min att få fram, och den har jag vid behov. Alltså att man ska få den snarast efter att man frågat efter den.

Nu är jag iallafall utskriven från det boendet och har ingen stans att bo. Jag hoppas att mitt SIP-möte ger mer denna gång en vad det gjorde förra gången.

Till mina panikattacker...

...de är katastrofala. Jag går in i nåt slags av medvetande. Att jag återupplever trauman. Det har hänt mycket nu det sista. Det yttrar sig i att jag faller ihop på golvet och tror att någon "använder" mig (sexuellt). detta har jag fått förklarat för mig, då jag inte kommer ihåg något under tiden det händer. Jag ligger o skriker, sparkar, gråter, slåss och skadar mig själv. Allt ifrån att bita mig själv till att slå mitt huvud i golvet. Jag biter och slår personalen, såklart inget jag hade valt i medvetande.

Eftersom det har kommit så mycket panikattacker nu det sista så satte sig en sjuksköterska och en skötare ned med mig för att göra upp en plan. Den innehöll en ångest skala. Ser ut som ett berg och längs upp är panikattacken. Vi skulle slå våra kloka huvud ihop och hitta på lösningar som skulle kunna förhindra att jag uppnår den toppen längs upp.

1. Måla naglarna

2. Rita

3. Fokusera på mina andetag

4. Duscha iskallt (när jag nästan nått ångesttoppen)

5. Få injektion (här är det oftast försent att göra något annat.)

Jag ligger alltid jättenära skalans topp, vilket betyder att det kan gå väldigt väldigt snabbt. Det kan gå ifrån att jag kollar på tv och känner hur det kommer och hinner inte göra något innan jag börjar skrika. Innan har jag blivit bältad men efter allt jag återupplever så vill vården inte bälta mig längre. Hur glad som helst för det. Dock kvarstår injektion. Det har jag gått med på frivilligt nu också. Trots att jag inte vill i stunden så blir det bättre efter.


Är det någon som upplevt liknande saker? Någon som har fler tips? Skulle vara väldigt tacksam om någon hade lust att berätta sin historia:)




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hola!
En endaste dag kvar i denna sjukhussäng. Bara några timmar tills att läkaren släpper mitt LPT, och jag skrivs ut.
Imorgon skrivs jag ut efter fyra veckors tvångsvård. Det är blandade känslor men de flesta är bra. Jag känner att jag svarar bra på alla nya mediciner och de negativa tankarna börjar försvinna! Jag är dock rädd för mina krigstankar, alltså att jag blir helt hysterisk när det kommer flygplan eller när annat högt ljud hörs. Jag fick en medicin som skulle dämpa de mest akuta katastroftankarna, och den hjälper faktiskt! Jag kanske börjar bli frisk?!?

Är så pepp på att börja skolan. Kommer börja i Skåne på en liten skola. Förhoppningsvis får jag börja på vårdprogrammet. Och sedan bli undersköterska som i första hand är en hög dröm! Har bara 2 år kvar sedan är jag KLAR. Det är sjukt. Att jag är så taggad och positiv kring detta nu, trots att jag inte mår hundra.

Jag hoppas inte komma tillbaka hit på ett bra tag, förhoppningsvis aldrig mer. Får se hur långt min ork håller😅

Likes

Comments

Kan ni förstå att hon valde mig. Såg mig för första gången i den långa vita korridoren. En flicka som inte borstat håret på 5 dagar, var helt drogad, otrevlig och med självskadebeteende.
När jag blev inlagd på 82 slutenvård förändrades mitt liv lite lite. Jag behandlades på slutenvård för självmordsförsök och att jag skar mig. Jag hade kommit in med ambulans helt avdäckad av för stor injektion. Sedan väl på avdelningen fick de bälta mig och tvångsinjecera. Jag låg däckad i 3 dagar. Jag var jätteotrevlig och var så arg efter att ha fått alla mediciner.
Detta hände på en helg.
Sjuksköterskan kommer på måndag morgon och ser mig...helt ner drogad. Hon tog hand om mig. Hjälpte mig på toaletten, fram och tillbaka i tv rummet.

Hon var också där när polisen bar in mig på avdelningen. Hon lade sig på mage som jag och kramade mig. Hon sa att allt skulle bli bra.

Sedan kom ju tiden då jag skulle skrivas ut. I hemlighet hade jag velat ha kontakt med henne som privatperson. Och dagen kom då hon frågade mig om jag ville vara hos henne på helgerna. Mitt hjärta hoppade dubbel hopp och ett lyckorus svävade från topp till tå. Vilken hjälte va?!?
Och fortfarande än idag har jag kontakt med henne och hennes familj:)
Tack till er, ni är en underbar familj!!

Likes

Comments

Hi guys!
Jag har nu haft typ 3-4 dagar där jag känt att jag kan hantera mig själv på ett bra sätt. Utan självskada. Jag var på permission igår, nästan hela dagen. Var och träffade mina bröder vilket var jättekul. Jag träffar dem väldigt sällan. Så det var kul att få lite tid med dem. Min yngsta bror fyllde 12...så stor han har blivit!!
Jag hade med mig behovs medicin på permissen och behövde INTE ta en ända. Haha sjukt stolt.

Jag har varit här på sjukhuset i snart 2 veckor. När jag kom in var det katastrof, men nu börjar allt klarna. Eller så har jag bara en bra period på några dagar som är bra. Det märker vi snart.

Likes

Comments

Hej hej!
Först O främst vill jag tacka alla som är intresserade och läser min blogg! Jättekul att så många läser.

Som rubriken lyder så hade jag jätte mycket ångest igår men trots det så vill jag kalla gårdagen för bra! Den var faktiskt väldigt mysig.
Jag hade 90 min permission från sjukhuset. Jag åkte till stan O shoppade loss, massa kläder. Det var ju jätte mycket REA...yay!!
På vägen hem så blev det jobbigt. Jag fick jättemycket ångest men jag ringde avdelningen och pratade med en skötare som jag gillar. Hon hjälpte mig igenom ångesten så att jag kunde åka tillbaka till sjukhuset igen. Det var jobbigt men jag är ändå glad att jag klarade att vara i stan i 1h utan att få en riktig ångestattack.
Haha jag hade planerat att köpa två grejer men just de två glömde jag!
Sedan när jag kom tillbaka fick jag permission med skötaren. Vi gick till Pressbyrån och livet kändes okej. Jätteglad att jag kan ha dåliga dagar utan att hela mitt liv är dåligt. Man får ha mindre bra dagar. Det kan vara nyttigt det också🤗
Bye bye🍍

Likes

Comments

Måla måla måla...
När det är som jobbigast och när allt är som bäst då sätter jag pennan mellan fingrarna och börjar måla. En sådan bra distraction. För både bra och dåligt mående. Ibland har jag inga idéer alls men nu har jag haft ett bra flow. Många i personalen här på psyk vill att jag ritar till dem. Väldigt kul att ge saker till andra speciellt när de gillar vad man gör. Kan lägga upp senare på lite som jag gjort i dagarna!

Hoppas hoppas att alla ni som läser har det toppen. Eller så bra ni kan iallafall😘

Likes

Comments

Jag har sådana Katastroftankar som utveckla sig i panikångest. Juste nu handlar det om att jag är så fruktansvärt rädd för att det ska bli krig. Jag läser mycket nyheter, och tolkar antagligen de på ett annat sätt än hur de egentligen är.
Jag har läst om övningen i Östersjön. Kina och Ryssland har en militär övning i östersjön just nu. Just nu, exakt nu...sitter jag och gråter för att jag är så rädd. Alla medel och vapen har utvecklats något enormt. Jämför med tidigare krig. Okej, om de angriper oss så smäller la alla i luften, men jag är så rädd att jag ska behöva känna den rädslan just när jag ser ett stridsflygplan eller om det verkligen händer nåt. Just den rädslan vill jag inte känna. Känner den till viss del just nu. Då jag får panikattacker varje gång jag ser ett flygplan, hör ett "bomb" liknade ljus. Varje gång jag är ute så är jag rädd att krigslarmet ska gå igång. Vad gör man egentligen då? Jag har inga redskap för att kunnas handskas med dessa känslor.

Är det någon av er som känner likadant? Kommentera gärna om det är så att ni har liknande upplevelser.

Likes

Comments

Hejhej!
Du som följer min blogg vet att jag varit borta ett bra tag nu. Det är av många olika anledningar. En av dem är att jag flyttat. Jag hade problem på mitt förra behandlingshem då jag inte kom överens med personalen, mådde inte bra och jag behövde skyddas.
Tidigare bodde jag på ett behandlingshem på Hisingen (Göteborg), men blev nu flyttad till Osby (Skåne).
De skulle tillgodose mina behov bättre än de gamla. Det skulle vara mer strukturerat med fasta tider för mat, läggdags och städning.

Jag mådde dåligt innan flytten och var inlagd på psyk. Efter 5:e veckan så skrev läkaren av mitt LPT O i samma minut stod soc redo att köra ner mig till Skåne. Vi åkte men väl där tvärvägrade jag stanna kvar så jag åkte med till Göteborg igen. Precis när vi ska köra av vid Göteborg så ångrar jag mig. Jag hade egentligen ingen annan stans att ta vägen. Så valde att åka till baka ännu en gång. Nu har jag varit på behandlingshemmet i ca 1 vecka. Jag tyckte det var helt okej där faktiskt. Men mådde jättedåligt psykiskt. Hade många katastroftankar som präglade min tillvaro. Tankarna gjorde mig rädd för världen och för mig själv. Det var allvarligt, och jag sökte mig till psykakuten. Blev inlagd igen nu med LPT. Har nu varit här i snart en vecka. Läkaren utvärderar mig och byter mediciner. För att förhoppningsvis få ett bättre resultat så att jag kan hantera mig själv sen.

Kommer skriva och berätta mer om mina katastroftankar i ett senare inlägg.

Likes

Comments

Igår var jag på mitt första möte på min nya öppenvård (PMM). Jag fick prata med en första kontakt. Tror att det var en kurator. Efter samtalet så hämtade hon en läkare för att hon blev så orolig för mina suicidtankar.
Jag blev inte inlagd som tur var. De skulle ha en akut teamkonferans om mitt ärende idag. Så skulle de ringa mig idag.
Livet känns bara helt upp och ner igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag väl inte vill leva. Ja, känslan att inte leva är där hela tiden, men när den är som starkast så går jag under! Jag gör ingenting i skolan längre för att jag inte orkar. Umgås knappt med människor heller:/
Känns som att livet har stannat upp!!

Likes

Comments

Jag är utskriven sedan en vecka tillbaka. Varför jag inte skrivit något mer är för att denna veckan varit jobbig. Det är en tuff värld utanför psykiatrins dörrar.
Jag har mått bajs...
Men något jag är överlycklig för är att en från psyk vill vara familjehem för mig på helgerna!! Hon har ansökt hos socialtjänsten, och jag väntar på att det ska bli beviljat. Något annat som redan är bestämt är att jag ska få en kontaktperson också. Hon är också från psyk fast från en annan avdelning. Jag är hur glad som helst för det. Jag ska träffa henne nån gång i veckan. Hon kommer hjälpa mig att komma framåt för hoppningsvis!
Jag gillar henne redan jättemycket, o vi klickade bra på avdelningen:)
Så vi får hoppas att dessa två insatser kan hjälpa mig att vilja leva lite mer!!

Likes

Comments