Jag har tråkigt. Dricker min 3:e stora kopp med kaffe och tittar på regnet som öser ned utanför fönstret. Katterna sover och det enda jag behöver göra är att dammsuga (och det går på 5 minuter) men det kan jag inte för maken spelar in ett Youtubeklipp...

Hade fått mail gällande min högskoleansökan imorse. Reserv på Politices Kandidat, nr 55 (lär väl knappast komma in?) På Personal och arbetsliv var jag reserv långt över 100. Grejen är ju den att jag med lätthet kommit in om jag sökt i tid. Nu blev jag antagen till Kulturvetare och det vet jag inte om jag vill läsa. Alltså utbildningen är nog intressant, men efteråt? Det känns som om du måste vara engagerad på fritiden redan nu och dessutom väldigt framåt för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. Jag vill inte byta ett oerhört resurskrävande arbete till ett annat. Dessutom är jag rädd att du bara får projektanställningar. Men jag vet ju inte. Kanske är det fördomar som talar? Jag läste ju samhällsvetenskap med inriktning kultur på gymnasiet, och jag trivdes med det. Men det är nog helst Statsvetare eller personalvetare jag vill bli, tror jag?

Alla i min omgivning tycker att jag ska läsa klart Distriktssjuksköterska och jobba som det. Visst är det bra med en Master och bli specialistsjuksköterska. Men det är inte ett lugnare jobb än vad Sjuksköterska på en vårdavdelning är. Det är mycket som skiljer områdena, men oavsett om du är DSK eller SSK så är det ett sådant oerhört ansvar för andra människor som du har. Ansvaret, vårdtyngden, stressen. Så jag vet inte.

Jag är bra på så mycket annat. Jag får inte möjlighet att ge uttryck för det jag vill inom vården. Jag vill gärna engagera mig för människor i samhället men på ett annat sätt. Inte för att jag exakt vet vad jag skulle vilja arbeta med som personal- eller statsvetare. Eller kulturvetare.

Jag tänker så mycket på vad andra tycker, men det är dags att göra det jag vill. Och jag tror inte jag orkar jobba heltid som sjuksköterska i längden. Men med ett mindre stressigt jobb (eller stressigt på ett annat sätt) så kanske jag faktiskt orkar heltid. Och ser fram emot jobbet utan bottenlös ångest.

Likes

Comments