View tracker

Sitter i soffan med tårar som rinner ner för kinderna hos min bästa kompis snart gamla lägenhet. Vi har packat och nästan alla saker är ute ur lägenheten. Att hjälpa min absolut bästa vän att flytta längre ifrån mig är något av det absolut jobbigaste jag gjort. Vet att vi kommer att höras på telefon men att veta att vi inte kommer att ses alls lika ofta som innan är verkligen sjukt plågsamt känslomässigt. Samtidigt så är jag glad för hennes skull över att hon flyttar och börjar om då det är det hon velat och pratat om länge. Men känslan av ensamhet kommer bli ännu större men något som med tiden kommer att bli bättre också... hoppas jag. Får försöka tänka så positivt de bara går, vilket jag är otroligt dålig på då alla dåliga och tråkiga saker är som jordens undergång för mig och känslor blir 1000 gånger större än vad de skulle bli hos en annan person utan add. Får bli ett kort inlägg för ser knappt vad jag skriver längre. Men att säga hej då till min bästa vän och andra jag älskar är så jävla jobbigt även att jag vet att vi kommer ses igen.

Jag älskar dig Britt-Marie ❤ (nej hon heter inte så utan ett internskämt mellan oss) och lycka till med allt. I'm only one call away ❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dagen jag flyttade till min nya familj minns jag inte, men kommer ihåg att när jag flyttat in så fick jag välja ett utav rummen på övervåningen och även vilka tapeter jag ville ha, blev dåvarande favorit färgen lilla med en bård med hjärtan på som satt i mitten av väggen.
När jag tänkt efter (vilket jag gjort VARJE dag sen jag stack) så började manipuleringen nästan direkt när jag hade flyttat in och blev en i familjen. Jag fick regler och rutiner de fick jag men när jag berättat min historia för folk så har jag sagt att det liknade ett fängelseliv mer eller mindre.
Jag började mitt i terminen av 5:e klass på skolan som bara låg fem minuter från huset. Min fostermamma va dagmamma och hade alltid huset fullt av barn i olika åldrar, bland annat tjejen som blev min absolut första vän och även bästa vän. Ännu bättre va att jag skulle börja i samma klass som henne vilket va en lättnad att ha någon att vara med på skolan under rasterna. Vi hade så roligt tillsammans och bland saker vi hittade på under rasterna så va det absolut bästa när vi gick på den smala asfalterade vägen och bara pratade om allt och inget. Tyvärr så blev jag inte direkt kompis med någon annan i klassen på det sättet som med henne, vilket ledde till att jag oftast va själv när hon va borta. De andra tjerna va mycket mer vuxnare än mig med smink och snygga kläder osv. Jag ville inget hellre än att vara som dom, för då kanske jag skulle få vara med och "va" med dem. Tjerna i klassen över, 6:an var ännu mer vuxnare och det blev dem som jag såg upp till för att de va så otroligt coola och fria på nåt sätt. Vågar nog säga att alla andra hade så mycket mer frihet än mig och med frihet menar jag att vara med andra på fritiden utanför skolan, hemma hos någon eller kanske bussen in till stan på en fika eller shoppa. Jag frågade om jag fick göra saker med andra tjejer när jag hade fått frågan men fick alltid ett nej från min fostermamma 99 % nej och 1 % ja typ.
Har fått ut en del utav papprena från soc från besöken de gjorde en gång i halvåret. Kan säga så här det står så jävla mycket skit där i som mina fosterföräldrar sagt till handläggarna men som inte alls stämmer med hur det faktiskt va när inte de va där. Lärde mig ganska så snabbt för när det va dax för sochandläggarna att komma för då jävlar va det så himla bra och vi var en stor lycklig familj. Som jag skrev i början så blev jag manipulerad tidigt bara att det tog lite tid för mig att förstå och veta vad innebörden av ordet manipulera betydde och kunna säga att det var det jag blev. Jag hade gått upp lite för mycket i vikt när jag bodde på ekbacken och istället för hjälpa mig och kanske låta mig börja på någon aktivitet så jag får röra på mig så väljer de att banta ner mig, jag var inte sjukligt stor men ändå kort och tjock. Så hemma och när vi var hos någon i släkten på tex kalas eller fest så hjälpte min fostermamma mig med att lägga upp mat på tallriken, fine tänker ni och det va skämmigt men jag accepterade de men hon fortsätter att göra de långt upp i tonåren. Det gjorde att jag aldrig lärde mig själv hur mycket mat jag skulle ta och jag blev även väldigt osäker på mig själv.
På vårterminen utav 6:an så skulle vi välja vilka utav kompisarna i klassen man gärna ville gå med upp till högstadiet. Mitt första val var såklart bästa kompisen sen blev det några andra tjejer jag hade vart med och spelat lite olika bollspel på rasterna. Om jag inte minns helt fel så var det bara vi 2 utav tjejerna från klassen som kom till den nya klassen på högstadiet de andra kom tillsammans men i utav en paralellklasserna. Att börja 7:an och högstadiet va väldigt läskigt och jobbigt då allt var nytt och så stort det låg även i stan så jag fick rja cykla till och från skolan. Oavsett väder skulle jag cykla trotts att jag kunde få busskort utav skolan, så när det var minusgrader och man såg inte längre än knappt en halvmeter framåt så var det cykel som gällde. Klagde inte först men jag började protestera men utan resultat. I början så hade jag någon gammal skruttig cykel där kjedjan hoppade för ofta, växlarna sluta funka och den blev även för liten för mig även om sadeln va längst upp. Har ni någon gång cyklat på en cykel som är för liten och benen går upp till axlarna nästan när man trampar, då vet ni hur jävla jobbigt det är att cykla för man blir helt slut i benen och när det va snöstorm ute så fick jag verkligen känna att jag levde. Jag försökte verkligen med allt bara för att få ta bussen och slippa cykla, tex så punkterade jag däcken, jag tog bort grejer från cykeln och hoppades på att den skulle falla ihop. Ibland lyckades jag men annars fick jag gå! Att gå den biten tog ett tag för mig som fortfarande va kort och mullig. När jag slut verkligen hade fått nog utav cyklen så kom jag på det absolut bästa sättet att för en gångs skull bli av med skiten, jag cyklar tillbaka hem från skolan som vanligt men ungefär halvägs kanske så dumpar jag cyklen inne i skogen och går resten av vägen hem. Väl hemma så får jag frågan varför jag va så sen hem och jag svarar lite lätt upprörd och ledsen (not) att cykeln har blivit stulen. Det bästa av allt är dom går på de. Den lyckan säger jag bara :D
Runt högstadie tiden tror jag det va som jag började att sälja kvällstidningar på morgonen och sen även efter ett tag dela ut reklam åt SDR. Det var roligt till en början med all dricksen jag fick utav folk som köpte tidningen. Men jag tröttnade och det blev för mycket med att hålla på med båda, hela helgen gick åt och ofta var jag klar sent på natten med att dela ut reklamen och blev jag inte de fick jag gå upp ännu tidigare på måndagen och slänga i det som var kvar. Jag sa väldigt många gånger att jag ville sluta med båda men icke. Även där fick jag ta till drastiska åtgärder för min fostermamma tvingade mig att sälja alla tidningar jag hade vilket inte alltid gick och fler och fler började läsa tidningen på nätet. Så jag tappade många av mina fasta kunder jag hade vilket gjorde att jag hade många tidningar kvar när klockan började närma sig 12 och det gick bara inte att sälja en enda tidning till. Vad gör jag då... jo jag räknar ut på ett ungefär hur mycket dricks jag hade fått och gjorde av med så många tidnigar jag kunde, brydde mig inte om att jag inte fick så mycket dricks som i början utan jag ville bara bli av med tidningarna. Så på vägen hem svänger jag in med cykeln vid den lilla återvinningen som låg farligt nära vårt hus och slänger i tidningarna. Förstår verkligen inte varför hon tvingade mig att sälja alla när hon bara kunde accepterat att det blev tidningar över. Det var ju även städdag på lördagar så jag överdriver verkligen inte när jag säger att det blev för sent och hela helgen gick åt. Så när det äntligen var måndag och skola igen var ingen gladare än jag. Hur vanligt eller normalt är det att en tonåring fasar över helgerna och bara vill att veckan ska komma och gå långsamt? Finns nog ingen men för mig var det så även om min kompis hade bytt skola och jag var själv, utstött och mobbad så längtade jag tillbaka till skolan när helgen kom. Jag stannade kvar i skolan och ljög om när jag slutade och sa att jag hade alla lektioner som var sent på eftermidagarna bara för att dra ut på hemgången, än en gång vem vill vara kvar i skolan när man inte behöver eller har lektion NO ONE! De enda roliga och hobby jag hade var ridskolan jag fick börja på tillsammans med ett utav dagbarnen. Började i en grupp med andra nybörjare och det var så skönt att sitta på hästryggen och samtidigt lära sig massa saker. Tjejen som jag åkte tillsammans med var precis som jag en hästtjej och bodde på landet med hästar och andra djur. Vi 2 lärde oss saker och att hantera hästen fortare än de andra i vår grupp så vi fick gå upp till de som fsktiskt var bättre, vi fick börja gallopera och även hoppa lite smått som också gick väldigt bra så vi fick hoppa högre. Efter varje ridlektion så fick jag inte sitta med ridkläderna på i bilen utan jag skulle byta om även om jag åkte med min kompis vars mamma körde och hade ridkläder på sig också och deras bil luktade häst och landet. De gångerna som någon av mina fosterföräldrar körde så tittade de aldrig på mig på lektionen utan satt kvar i bilen en timme, kommer ihåg det så väl för jag blev alltid lite ledsen och tyckte väl att de skulle vara som de andra föräldrarna som faktiskt kollade och endel filmade sina barn. Nästan precis som min ridlärare ville att jag skulle börja tävla för den ridklubben så fick jag sluta pga tiden det tog att köra då det var långt och ingen buss som gick dit. Men jag får börja på en annan ridskola som också ligger ganska långt bort enligt mig och jag får börja cykla dit på den nya cykeln jag tillslut fick även om jag fick betala den själv. Efter ridlektionerna där så blev jag tvungen att duscha på den enda ofräscha toaletten som fanns i stallet, för att jag var hemma så sent så det i princip bara va att käka ett par kvällsmackor och sen gå och lägga sig.
Jag har aldrig vart någon morgonmänniska direkt och alltid haft svårt att somna och komma till ro. Fick en väckarklocka och det var inte en tyst digital klocka utan en sån som man hör sekundvisaren= panik! Så för att dels få sova och samtidigt komma upp på morgonen så la jag klockan i ena gardroben under massa kläder och på så sätt slippa tickandet.

De första åren så åkte vi på sommaren till liseberg tillsammans med min fostermammas vuxna barn sen tidigare (de har alltså inga barn tillsammans mer än mig) jag hade ju aldrig vart på liseberg innan dess så hela den upplevelsen och bo på hotell var paradiset. Men vi slutade att åka dit i samband med att det kom ett till nytt fosterbarn, kan ärligt erkänna att det gjorde mig otroligt ledsen och även arg vet jag då jag gjorde klart att jag ville vara ensambarn, inget illa menat mot han som kom utan mot de vuxna som inte lyssnat mig. Så nåt år efter att han kommit kommer det 3! ja ni läste rätt 3 till och de var syskon ett par tvillingtjejer och deras lillebror. Det blev trångt för trångt tyckte jag, tvillingtjerna fick dela rummet som även var lekrummet för dagbarnen som var där, och deras lillebror fick rummet precis utanför mig som hade vart lite vardagsrum och lite kontor men nu bara blev ett bord med datorn, en vägg sattes upp för att dela av och för att det skulle bli ett rum till honom.

Den som gjorde mest skada mot mig var min fostermamma, fosterpappan var mest tyst och höll bara med henne.

Slutar där för ikväll och fortsättning kommer.

Likes

Comments

View tracker

Precis kollat klart på dr phil där det idag handlade om en vårdnadstvist. Helt sjukt vad en del föräldrar gör och att det påverkar barnen. Det är för mig helt oförståligt hur man med mening kan förstöra och skada barn. Vet att många säger att man inte ska uttala sig om man själv inte har barn för att man inte förstår, men jag har vart med om så otroligt mycket och även sett barn fara illa på praktiker och jobb jag har haft så jag vågar faktiskt säga att jag förstår precis!

Då kommer vi in på det som jag lovat att skriva om nämligen min barndom och uppväxt. Direkt när jag tänker på det så knyter sig magen och jag blir illamående och även lite yr. Minns inte allt från början till slut, utan jag har en hel del händelser som har etsat sig fast i hjärnan. Jag kommer troligtvis att hoppa lite också mellan år men har ni frågor eller inte förstår så fråga väldigt gärna. Okej here we go...

Att börja minnas saker säger man att man gör vid ca 3 års ålder och då är det händelser och inget jättestort man minns, men jag minns inget, har hittat gamla förskolekort och där minns jag endel av personalen men även endel andra barn som jag vet att jag lekte med, men skulle någon nämna ett namn så minns jag inte men jag kan komma ihåg om jag får se en bild tex.
Jag vet inte när eller vem som lärde mig cykla tex och då menar jag på riktigt cykla med 2 hjul, har frågat mina föräldrar och syskon men ingen vill försöka hjälpa mig eller berätta saker som jag inte kommer ihåg eller saker man bara vill veta.
Hoppar till början av skolan då det är där jag faktiskt börjar minnas och kommer ihåg saker ifrån. Vi flyttade ganska mycket när jag va mindre så jag hade aldrig några riktiga kompisar, jag försökte men blev utfryst och mobbad redan i 1 klass. Har alltid varit andrahandsvalet när det kommer till kompisar, va deras kompis sjuk eller borta då dög jag men ingen var gladare än jag att för en dag ha en kompis och få vara med och leka. Att jag inte hade några vänner beror till en del också att vart vi än flyttade så gjorde min pappa familjen känd i hela samhället. Alla visste att min pappa drack, det undkom ingen vi va "den där familjen"
Några regler och rutiner fanns inte överhuvudtaget, jag kunde va ute hur sent som helst utan problem. Att få mat och ha hela och rena kläder va inte heller någon självklarhet för mig, när pengarna kom var det alkoholen som gick först och sen mat efter. När det fanns mat så åt jag så mycket, visste ju inte när jag skulle få äta igen. Har sett min kurva från när jag va liten och vikten är verkligen antingen rakt upp eller långt nere.

Det är så mycket som jag förstått ju äldre jag blivit. Har aldrig haft någon att prata med eller som berättat för mig när jag haft frågor och funderingar.
Har ju en stor familj med 2 föräldrar och 4 syskon och en stor släkt men som jag tyvärr inte har någon större kontakt med mer än facebook. Tyvärr så är det min pappa som gjort att ingen i släkten vill ha kontakt med oss och det för att han inte tycker om och inte kommer överrens med dem. Jag skulle absolut kunna ta kontakt själv nu när jag är äldre men känner någon slags skam eller nåt sånt och det blir inte av.

Uppväxten i min familj var allt annat än trygg och bra. Det va fester och det var mycket alkohol och även droger. Att se sin påtända kusin eller sin fulla och aggresiva pappa var otroligt skrämande. Det fanns nog inte en gång (som jag kan minnas) där festerna va på en bra nivå, det urartade varje gång förr eller senare på ett eller annat sätt. Jag kissade i sängen fram till jag var 13, 14 tror jag på grund av allt som vart.
Min mamma har epilepsi och när hon får anfall så är det till 99 % pappas fel att hon får de, han gapar, skriker och härjar och skäller på mamma. Hon kan dö av sina anfall... att se hennes anfall får mig varje gång att tro att hon kommer dö och jag får fullständig panik. Har pratat med mamma och försöka få henne att lämna pappa men icke hon är för medberoende och jag tror att hon är rädd för att bli själv och ensam.

Dagen då jag fick flytta från min biologiska familj var jobbig. Jag hade sagt 10 år gammal att jag inte ville bo kvar hemma till någon på skolan. Så här i efterhand så förstår jag inte varför det tog tid och ingen hade tagit oss barn tidigare.
Iallafall jag kommer hem från skolan och möter mamma i trappan ute där det enda hon säger är packa. Jag börjar fundera och tror att vi ska åka iväg någonstan, men efter ett tag så kommer det några från soc och jag får åka med dom, sitter på knä i baksätet på bilen och tårarna bara rinner när jag ser mamma bli mindre och mindre och tillslut borta. Samtalet i bilen minns jag inte om vi nu hade något. Hamnar på ett ställe i Alvesta som heter Ekbacken. Där är det andra barn som också har en problematisk och dysfunktionell familj på nåt sätt. Där får jag ett eget rum där jag kan ha mina kläder och saker, vilket jag inte hade då jag inte ägde så mycket kläder eller saker. Fick 2 tjejer utav personalen som blev ansvariga för mig, dom pratade med mig och vi åkte och handlade kläder.
Tillsammans med de andra barnen så hittade personalen på saker med oss. Där fick vi rutiner och regler, rummen skulle städas och vi fick även veckopeng att köpa lördagsgodis för. Vi gick i skolan tillsammans och jag fick vänner. Kommer ihåg att personalen gjorde om ett rum till ett rum med en scen och discokulor, jag sjöng Hanna Hedlunds låt austronaut.
Ekbacken var bara ett tillfälligt boende tills de hittat en bra lämplig fosterfamilj, 3 månader var det meningen att man skulle få vara där max jag var där i 9. I mina samtal med Veronika som min ena kontakt heter så berättar jag hur jag skulle vilja bo, vet att jag sa att jag vill ha en familj som bor på landet gärna med hästar då jag är en hästtjej, ville absolut inte att det skulle vara några andra barn då jag kände att jag ville vara själv och att fokus skulle ligga på bara mig. Lite egoistiskt kanske men det var så jag kände efter att ha haft 4 andra syskon och full rulle hela tiden.
Vi hade telefondagar som vi fick ringa till familjen, jag hade tisdag, torsdag och lördagar. Jag ringde hem så fort dagarna kom. Samtalen slutade alltid med att jag grät hejdlöst efter att mamma sagt att allt de här är mitt fel och sen slängt på luren i örat på mig.
Min familj kom dit en gång och firade min födelsedag men annars var det bara telefonkontakt vi hade. Var alltid orolig för min lillebror som va så liten och fortfarande bodde hemma. Tog lång tid innan han fick flytta till en fosterfamilj vilket är för mig ett stort frågetecken.
Dagarna gick och det blev höst och kallt. Veronica kommer in på mitt rum och säger att hon har en sak att berätta, blir otroligt nyfiken och frågar om det är en familj de hittat varpå hon svarar ja. Den lyckan och glädjen jag kände var obeskrivlig. Familjen de hittat ska komma på besök och jag ska få träffa dom. Jag räknar ner dagarna som går väldigt långsamt och kvällen de kommer står jag i fönstret helt uppe i varv. Vi träffas och de har med sig en filt med ett stort hästhuvud på som jag blir väldigt glad över. Jag tror att efter de första mötet så ska jag få komma dit och hälsa på och även sova över en natt.
mitt liv vände till vad jag trodde då till det bättre, jag gick på moln och var hög på livet över att det fanns en familj som ville ta hand om mig.
Dagen kom och jag skulle få komma hem till dem och sova över, fick träffa min fostermammas dotter och hennes 3? år gamla barnbarn. Vi pratade och hade roligt, de följde med hem till mina blivande fosterföräldrars hus och sov över de också. Jag fick välja vilket rum jag ville sova i och vilken färg jag skulle vilja ha i rummet om jag flyttade dit svaret blev utan tvekan lila som då var favoritfärgen.
Efter att ha vart där och jag var tillbaka på Ekbacken så frågade Veronika och Nina vad jag tyckte om familjen och om jag ville flytta dit. Svaret blev även där utan tvekan ett stort ja. Med de sagt och bekräftat att familjen ville ha mig också så skulle jag flytta, jag skulle få en riktig, "normal" familj.

Avslutar där för ikväll så kommer det en fortsättning framöver.
Ha det bra alla där ute.

Likes

Comments

"Alla" andra är ute och festar eller hittar på något under helgen, själv ligger jag i sängen på mitt studentrum och bara vill att veckan ska börja igen. Sista veckan innan höstlovet, ska bli skönt men samtidigt jobbigt då planen va åka till Norrköping och va där hela veckan. Ska till vårdcentralen och capio på tisdag så passar på att ta med så mycket saker jag kan när jag ändå är där. Hur svårt ska det vara att sluta tänka på honom och försöka gå vidare? Försöker hela tiden men det går bara inte, önskar att vi hade pratat ut om precis allt och försökt att komma fram till någon bra lösning som funkar för oss båda. Även om vi båda har mycket att tänka och jobba på som person så tror jag ändå att det kan funka, för att vi förstår varandra. Kanske bara jag som inbillar mig men tror ändå på de. Som jag skrivit innan så är han det absolut bästa som någonsin hänt mig och min stora kärlek. Vi lärde känna varandra otroligt fort och det var intensivt men för mig var det helt okej. Han har ställt upp så mycket från första början. Blev van med att honom jämte mig i sängen då vi sov tillsammans i sommras och nu när jag ligger själv här i sängen så har det gjort att jag inte kunnat somna.
Ber om ursäkt för att jag skriver så mycket om honom men det är verkligen otroligt jobbigt.
Mår annars förvånandsvärt bra bara alla tankar på honom som blir jobbigt.

Höstlovet om en vecka då, prata med en kompis som har en lägenhet som jag kanske ska få låna. Känner att jag inte orkar vara kvar på skolan hela lovet så måste iväg någonstans. Blir det inte så funderar jag på att åka till Växjö och se om det är någon gammal kompis därifrån som vill ses. Är född i Växjö och gått större delen av skolan där. Lovat ett inlägg om barndomen och det kommer.
Ha en bra helg

Likes

Comments

Nu är jag inne i min period då allt jag vill är att dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen tills det går över. Men nu som tur är så har jag min medicin så att jag iaf tar mig till skolan och genomlider dagen, för precis så är det varenda steg varje ord jag säger lider jag. Måste dra på pokerfacet och låtsas som att det är bra och det är ett helvete men det går och jag säger så lite som möjligt och ett fejkat leende på läpparna. Det började i lördags och som jag skrivit i tidigare inlägg så vet jag inte hur länge det håller på. Det är inte depression utan så här är det med det glamorösa ADD livet. Mitt i allt de här så försöker jag lösa allt praktiskt, har saker hos exet, även adressen. Får som tur är ha grejerna som jag måste flytta någonstans i hans förråd tills jag hittar nåt, likadant med adressen får va kvar tills vidare.
Kommer dock vara jävligt jobbigt för oss båda att jag behöver åka dit och hämta posten, även om han skulle jobba.
Vill så gärna skriva mer tankar och vrf det är slut mellan oss, för det finns anledningar och även att min diagnos ställer till det. Vi har båda saker som vi behöver jobba på som är orsaker till att det är slut. Vill självklart inte hänga ut honom.

Har äntligen fått en tid till en KBT person som ska hjälpa mig att lägga saker bakom mig, som jag vart med om när jag va yngre både i min biologiska familj men även fosterfamiljen jag bodde hos i närmare 7 år. Kan säga att det är ett utav dom familjehemmen som absolut inte borde få ha hand om barn av olika anledningar och en för mig sjuk syn på uppfostran. Psykisk och fysisk misshandel var vardag för mig i tidig tonår och ända tills jag 18 år (tror jag) stack. För dom var det pengar och barnarbete som lockade istället för att ge kärlek och omvårdnad till ett barn som redan kommer från sin dysfunktionella familj, med en alkoliserad pappa och en mamma med epilepsi och anfall som är riktigt otäcka och jobbiga.

Tänker skriva ett helt nytt inlägg om barndomen (minns inte allt och mycket är bara enstaka händelser) fram till vart jag är idag. Så var beredda på en hel bok.. typ

ta hand om varandra

Likes

Comments

Nyss lagt mig i sängen på skolan efter en dag på Öland med klassen. Kollade på alla olika och ovanliga fåglar som fanns, men jag blev fasen lite kär i sälarna som låg där feta men fina.
Fysiskt så va jag där men tankarna va någon annanstans i stort sett hela tiden. Kan ju inte sluta tänka på mitt ex.. saknar honom hela tiden och det gör så ont i mig. Att han är min stora kärlek gör ju inte saken bättre, nu när inte vi är tillsammans så känner jag att jag skiter i allt och mig själv, känns liksom inte värt de utan honom. Jag vet att allt kommer att bli bättre, men nu kan det lika gärna kvitta liksom, inget betyder nåt längre. När jag är tillsammans med någon så gör jag allt för den verkligen ALLT men blir fan alltid sårad. Så fort man öppnar sig eller mår dåligt så finns dom inte där, orkar helt enkelt inte. Då står man där och hela jävla världen rasar. Livet som har kretsat runt dom blir nu bara helt svart och man känner att det är meningen att man ska leva ensam resten av livet, kommer aldrig hitta någon som tar en för den man är och ens brister och fel.
Jag vet att jag inte är världens bästa att vara tillsammans med, har mina psykbryt och svårt att lita på killar och lika blödig som ett litet barn, men är det så svårt att förstå då? när man blir sårad gång på gång.
Nu kommer tårarna så får vara allt för idag ha det bra 

Likes

Comments

Fick ingen sömn alls inatt då gårdagens händelse snurrade runt i huvudet och tårar som rann hejdlöst hela tiden. Haft en svenska lektion nu på morgon har en kvar vid 12.40. Var på flaskbanken och handlade lite inför kvällens fest med klasskompisar och även lite annat folk. Ska testa på det lilla utbud av uteliv om man nu ens kan kalla det de här i lilla Vimmerby. Men ska bli skönt och roligt att hänga lite med klasskompisarna utanför skolan också. Har inte lärt känna mer än dom i klassen och pratat lite med folk i våra rökbås som vi har här på skolan. Känner mig ändå hyfsat glad efter omständigheterna, och är otroligt taggad inför kvällen. Får va allt för nu. hadee

Likes

Comments

Jaha ja blev nyss singel.. precis vad jag behöver efter allt jävla skit som hänt. istället för att prata och försöka reda ut saker så tar han den enkla utvägen och gör slut. Men det här va sista gången, vi har gått fram och tillbaka säkert 10 gånger. Ville inte ens försöka att prata om det så nu tänker jag inte försöka heller att fixa de, som jag gjort innan. Man är 2 i ett förhållande, en ska inte behöva göra så att allt fungerar och är bra. Men jaja får lägga fokus på mig själv, försöka iaf då han betyder otroligt mycket för mig.

Likes

Comments

Att vakna på morgonen och stiga upp är verkligen inte min grej, just att dra av sig täcket och sätta fötterna på golvet är en stor utmaning för mig. Är för det mesta alltid trött dygnet runt, känner mig aldrig riktigt utvilad. Men har fått reda på varför utav läkaren jag träffade när jag fick min ADD diagnos, att vi med just ADD har för lite av ett ämne i hjärnan som ska utsöndras när man ska sova, melatonin heter det.
Idag va jag extra trött efter trippen till Västervik igår (finns ett inlägg om igår) vilket resulterade i att jag kom en halvtimme försent till första lektionen... Hade det inte vart för ett kontrakt jag skrivit med skolan om att jag måste komma på varenda lektion för har för hög giltig frånvaro.. sjukt jag vet, så hade jag sjukanmält mig idag och vilat upp mig. Men nu sitter jag här på svenskan och ska göra uppgiften som vi ska göra när vi läst klart vår bok, har läst Odyssén vilken va den epok som lockade mig mest.
va det ju just de där med att skriva en sammanhängande text, hade en lärare högstadiet som läste min uppsats i nationella prov och hennes enda mening va "det här är som goddag yxskaft" precis så sa hon. Det va ingen röd tråd överhuvudtaget, men för mig i mitt huvud  så va det ett sammanhang. Skriver precis varenda liten detalj och hoppar hit och dit så är det när jag ska berätta något för någon, vilken färg jag hade på mina strumpor är otroligt viktigt att jag berättar. Känner jag att någon kanske inte lyssnar eller jag tror att en inte hörde vad jag sa så upprepar jag mig och säger samma sak tills ALLA har hört precis allt jag vill få sagt, och av avbryta mig mitt i allt.. don't! för då börjar jag om från början igen.
Efter lunch ska vi som läser gymnasiet på någon teater woho 😒 jag och sitta still och koncentrera och fokusera på nåt jag inte tycker är intressant, men kan ju ha fel.

Nu börjar min lärare titta på mig lite för mycket så bäst jag slutar och gör uppgiften.
hadee så länge

Likes

Comments

Efter händelsen natten till tisdag så blev jag en helt annan person, känner inte igen mig själv alls. För att beskriva hur jag mår så är jag helt tom, vet inte vem jag är och det är som om jag står och tittar på mig själv. Har efter samtal med olika vårdinrättningar blivit rådd att ringa till psykakuten i Västervik, inklusive psyk i Västervik själva som säger att jag ska komma in så fort jag kan. Sätter mig på en buss dit, får prata med en läkare som pratar med mig och ställer frågor till mig. Efter vårt samtal så går han och pratar med en överläkare. När han kommer tillbaka så säger han till mig att dom tycker jag mår bra och vill bara ha ett urinprov för droger. Han frågade mig under vårt samtal om jag tar några droger vilket jag inte gör mer än min medicin som jag fått för min ADD. Så urinprovet visar ju såklart att jag har droger (min medicin) i kroppen vilket jag förklarar för den andra läkaren som kollade resultatet BRA KOMMUNIKATION!!! Om jag va tom innan så känner jag mig ihålig nu. Ska man behöva ha självmordstankar eller faktiskt skada sig själv eller andra innan man ska bli tagen på allvar. Folk mår dåligt men alla har inte självmordstankar eller tankar på att skada sig själv, ska vi som faktiskt "bara" mår riktigt jävla åt helvete inte bli tagna på allvar och få någon hjälp?!?! Innan jag fick komma in och träffa läkaren så satt jag och stirra rakt in i väggen och grät och hon som satt på expeditionen såg det och även läkaren såg, men jag är ju "bara"lite ledsen och har en svacka. DRA NI ÅT HELVETE!! Precis så känner jag just nu så jävla förbannad på väg mot hat.

Hade liksom förberett mig psykiskt på att få va kvar iallafall över natten. Och det jag blir väldigt irriterad och arg över är att när jag pratar med psyk i Västervik i telefon innan jag åker dit så säger hon i telefonen och en till att jag ska komma dit på en gång så fort jag kan, dom skriver till och med upp att dom väntar på mig!! Hur ska man ta det? Är nog inte själv om att ha packat en väska med saker för natten och ställa in sig på att vara kvar. Att man ska behöva kämpa ihjäl sig för att komma någon vart, konstigt att man mår ännu sämre.

Nej nu får det bli bli film och sova så småningom.

Godnatt alla

Likes

Comments