View tracker

Instagram@lillamichelle

Idag är en sån här dag när jag vill slänga crossen åt helvete och glömma bort denna sablans sport. Usch vad arg och frustrerad jag är. Alltid ska det vara någonting som går sönder eller inte funkar som det ska. Det börjar bli lagom frustrerande att lägga ner pengar på skithögen som ändå bara ska krångla! Positiv tjej idag. Andra gången jag körde crossen så gick växelpinnen sönder, den fick vi byta ut åh självklart blev det en rosa växelpinne. Sen så har vi växelkåpan som sprack eftersom skruvarna från växellådan lossnat och gjort ett tjock spår. Det har även gjort så att jag har metallspån i hela växellådan, vi var då tvunga att skölja igenom hela växellådan med 10 liter rengöringsolja. Nu är det bytt till en magnesium racing kåpa. Bara det att min kick går emot min fotbroms som gör att det sliter på min nya växelkåpa.
När vi var i dalarna sist och körde så började min härliga tur med punktering, det var bara att byta hela slangen. När jag då tar premier turen med nya slangen så rasar hela kedjan och fastnar. Den fick vi slita ut för att sedan byta skruvar och sätta tillbaka. Utöver det har jag nya handtag, ny framkåpa, nya handtags kåpor, jag har bytt luftfiltret och bytt ut alla slangar.
Idag var det droppen när jag köpt en magnetisk oljeplugg som jag ska sätta dit efter att jag bytt oljan (igen). När vi skruvar fast skruven så går den av och det fastnar en bit ungefär 1,5 cm in... Nu försöker vi skruva hål på skruven för att få ut den på något sätt men det ser inte ljust ut. Om vi råkar skruva lite för långt så kan vi paja hela växellådan...

Min körning i morgon kan jag alltså fet glömma.
Tack och hej, fittcross.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Ibland känns det som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få resa tillbaka typ 6 år i tiden och få göra om allt en gång till. Trotts att resan tagit en på krafterna så har det varit en helt fantastisk resa. Men någonstans på vägen tappade jag en del av mig själv. Vem är jag egentligen som har rätten att klaga på mitt perfekta liv med 3 underbara hundar, en trogen sambo, en villa, och underbara människor runt omkring mig. Bakom alla lyckliga bilder finns det fortfarande en liten rädd tjej som gråter inombords av allt jag gått igenom. Eld och vatten, sol och himmel, regnskog och öken osv... Jag kommer aldrig kunna bli den där tjejen jag var för 6 år sen. Då ens enda bekymmer var om killen i klassen var "kär" i en. Jag förstår inte hur man kan ha sånt sug efter att bli vuxen. Vuxen suger. Alla ens små problem är numera stora jävla elefant fötter som kliver på en. Den där lilla känslan man hade då är hela ens värld idag.
De gamla problemen man hade blev nya större problem. Något man inte kunde springa ifrån längre utan nu är det bara bita sig i läppen och möta verkligheten. Verkligheten svider. Nu för tiden drar man i alla musklerna man har i ansiktet för att få till ett leende, förr krampade ansiktet av allt skratt.

Det tar så jävla hårt på krafterna att dagligen kämpa mot något i kroppen som kämpar precis lika hårt tillbaka. Det är som en negativ och en positiv magnet, de går bara inte ihop hur mycket man än försöker. Nu sitter man här med ärr som aldrig kommer att försvinna. Ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag kommer aldrig hitta den där riktigt glada tjejen som såg världen som sin egna.

Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar längre. Det kommer alltid att finnas där, de kommer alltid att hemsöka mig och fortsätta äta upp mig inifrån.
God natt.​​

Likes

Comments

​Vi myser med burritoo pussar och massa bilder innan jag och råttan ska bege oss iväg till veterinären.

Likes

Comments