Instagram@lillamichelle

Återigen går tiden alldeles för fort och jag hinner som vanligt inte med i svängarna.
Vi är redan inne i Februari 2017! Självklart har det hänt tusental saker sedan jag sist bloggade, men det är väl egentligen ingen nyhet.
Själva nyår spenderade jag i Dalarna med världens bästa killar och våra två hjulingar. Som ni kanske märkt så ersattes lilla Hondan mot en suuper rosa kawa. Tyvärr är det dags för även denna, min lilla rosa pärla att gå vidare då jag har andra planer på gång.
Det är faktiskt inte bara jag som uppgraderat mig utan i början av denna vecka svängde vi förbi Uppsala och hämtade hem prinsen nya pärla!

Nya året har till och med erbjudit en ny tjänst åh ingen är gladare än lille jag. Äntligen ska vi få ordning och reda.

Annars har en hel del fokus faktiskt legat på min hand. Operationen jag väntat på kom och jag har nu en ny tumme. Haha nej okej kanske inte riktigt så men nästan. Idag är det faktiskt hela tre veckor sedan jag opererades! De 5 första dagarna var jag gipsad nu har jag skenan på mig dygnet runt och ska ha de i 6 veckor, minst. Om ca 5 veckor är det dags att röntga igen för att se hur det utvecklats i handen. Inom 5 veckor får jag även svar på analysen. Om 3 veckor är det återbesök till min arbetsterapeut som jag gått till nu varje vecka. Vi gör allt vi kan för att få ner denna svullnad och försöka få tillbaka rörligheten, sakta men säkert kommer rörligheten tillbaka men svullnaden ligger kvar.
Jag har i alla fall varit duktig och trappat ner på all morfin som jag ska klämma i mig. Den senaste veckan äter jag endast 1 morfin tablett om dagen *klapp på axeln* och tro mig, det är svårt med tanke på smärtan.
Tyvärr blir det ju inge körande för mig på minst 2 månader, men jag har något att se fram emot. Mitt mål är helt klart att kunna köra smärtfritt.

Nu måste jag fortsätta jobba lite här för att sedan ha en mysig fredagskväll hemma med pojkarna.

Trevlig helg :)


Likes

Comments

Idag är en sån här dag när jag vill slänga crossen åt helvete och glömma bort denna sablans sport. Usch vad arg och frustrerad jag är. Alltid ska det vara någonting som går sönder eller inte funkar som det ska. Det börjar bli lagom frustrerande att lägga ner pengar på skithögen som ändå bara ska krångla! Positiv tjej idag. Andra gången jag körde crossen så gick växelpinnen sönder, den fick vi byta ut åh självklart blev det en rosa växelpinne. Sen så har vi växelkåpan som sprack eftersom skruvarna från växellådan lossnat och gjort ett tjock spår. Det har även gjort så att jag har metallspån i hela växellådan, vi var då tvunga att skölja igenom hela växellådan med 10 liter rengöringsolja. Nu är det bytt till en magnesium racing kåpa. Bara det att min kick går emot min fotbroms som gör att det sliter på min nya växelkåpa.
När vi var i dalarna sist och körde så började min härliga tur med punktering, det var bara att byta hela slangen. När jag då tar premier turen med nya slangen så rasar hela kedjan och fastnar. Den fick vi slita ut för att sedan byta skruvar och sätta tillbaka. Utöver det har jag nya handtag, ny framkåpa, nya handtags kåpor, jag har bytt luftfiltret och bytt ut alla slangar.
Idag var det droppen när jag köpt en magnetisk oljeplugg som jag ska sätta dit efter att jag bytt oljan (igen). När vi skruvar fast skruven så går den av och det fastnar en bit ungefär 1,5 cm in... Nu försöker vi skruva hål på skruven för att få ut den på något sätt men det ser inte ljust ut. Om vi råkar skruva lite för långt så kan vi paja hela växellådan...

Min körning i morgon kan jag alltså fet glömma.
Tack och hej, fittcross.


Likes

Comments

Ibland känns det som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få resa tillbaka typ 6 år i tiden och få göra om allt en gång till. Trotts att resan tagit en på krafterna så har det varit en helt fantastisk resa. Men någonstans på vägen tappade jag en del av mig själv. Vem är jag egentligen som har rätten att klaga på mitt perfekta liv med 3 underbara hundar, en trogen sambo, en villa, och underbara människor runt omkring mig. Bakom alla lyckliga bilder finns det fortfarande en liten rädd tjej som gråter inombords av allt jag gått igenom. Eld och vatten, sol och himmel, regnskog och öken osv... Jag kommer aldrig kunna bli den där tjejen jag var för 6 år sen. Då ens enda bekymmer var om killen i klassen var "kär" i en. Jag förstår inte hur man kan ha sånt sug efter att bli vuxen. Vuxen suger. Alla ens små problem är numera stora jävla elefant fötter som kliver på en. Den där lilla känslan man hade då är hela ens värld idag.
De gamla problemen man hade blev nya större problem. Något man inte kunde springa ifrån längre utan nu är det bara bita sig i läppen och möta verkligheten. Verkligheten svider. Nu för tiden drar man i alla musklerna man har i ansiktet för att få till ett leende, förr krampade ansiktet av allt skratt.

Det tar så jävla hårt på krafterna att dagligen kämpa mot något i kroppen som kämpar precis lika hårt tillbaka. Det är som en negativ och en positiv magnet, de går bara inte ihop hur mycket man än försöker. Nu sitter man här med ärr som aldrig kommer att försvinna. Ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag kommer aldrig hitta den där riktigt glada tjejen som såg världen som sin egna.

Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar längre. Det kommer alltid att finnas där, de kommer alltid att hemsöka mig och fortsätta äta upp mig inifrån.
God natt.​​

Likes

Comments