Header

I lördags gjorde jag något jag trodde aldrig skulle kunna göra igen. Jag var ute i en lokal med massa främlingar med massa stimulans. Men tyvärr kunde jag inte stanna längre än knappt en halvtimme.

I lördags hade Ayuubs kompis en födelsedagsfest och vi var bjudna. Jag var så glad att jag skulle gå ut igen efter flera månader. Jag sminkade mig jättefint med musik i bakgrunden, tog på mig mina svarta högmidjade jeans och en finfin magtröja och gick till bilen. På vägen dit började jag få ont i bröstet och smärtan blir bara värre och värre. Den sekunden dörren öppnades blev jag förfrusen. Det spelades musik och folk pratade överallt. Vi gick och hälsade på födelsedags barnet men jag kunde inte höra ett ord hon sa. Allt ljud jag hörde blandades i mitt huvud och jag började må illa och bli snurrig. Vi gick och satte oss vid ett bord och Ayuub pratade med mig för att försöka få mig att släppa resterande ljud som på gick men jag kunde inte höra ett ord han sa.

Efter en halvtimme kunde jag inte stå ut mer. Det var så jobbigt så jag blev tårögd. Jag som älskar att festa och träffa nya människor höll på att gråta. Jag tvingade Ayuub att stanna kvar med sina kompisar för det var så längesen han var ute. Bara för att jag inte kan betyder inte att han inte kan. Han följde mig till bilen och jag körde hem.

Jag delade min plats på messenger med Ayuub så han kunde hålla koll på mig. På vägen hem stannade jag vid BK och köpte mig 8st chicken nuggets för det förtjänade jag.

Jag känner mig så duktig att jag kunde stanna i en halvtimme bland all den stimulansen som brände min hjärna. Jag har tagit ett stort steg. Nästa gång ska jag stanna i minst en timme. Klarar jag av det kan jag klara av min vardag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Förra torsdagen fick jag träffa min kurator för första gången. Det var så lätt att prata med henne och det kändes så bra! Jag hade ångest på vägen till henne men när jag skakade hand med henne vände allt. Vi pratade om allt, från barndomen till nu. Att prata högt om mitt liv och verkligen förstå vad fan jag varit med om öppnade mina ögon. För första gången förstod jag varför jag har blivit den människan jag är idag.

I helgen var jag och Ayuub hos mamma och Alexander, äntligen. Jag hade så många dåliga dagar förra veckan så jag har inte träffat dem i över en vecka. Det kändes förjävligt. De bor bara 10 min från mig men jag kan inte se dem. Jag hade köpt massa grejer som jag ska ge till dem för jag älskar att spoila sönder de jag älskar, som sagt. Jag hade köpt en stickad tröja och ballonger till Alexander och rosor, läsglasögon och en fin jävla regnjacka som är helvetesmysigt till mamma. Jag och Ayuub har också köpt nya jackor så vi är redo för kylan.

Jag har velat bli vegetarian sen flera månader tillbaka och nu när jag har flyttat hemifrån har det blivit myyycket lättare. Igår testade jag att göra egna quornbullar och de blev så goda så jag blev chockad. Men de smakar lite för mycket ströbröd så det får blir en justering vid nästa omgång.

En uppdatering på kattmamman Sofie. Hon har inte fött än. Hon är beräknad förra veckan men de kanske räknade fel. Ungarna kan komma när som helst nu och om de inte kommer denna veckan ringer jag veterinären.

Först måste jag bara nämna mina ögonbryn. De är nog bland de finaste jag gjort. Woah.

Idag körde jag bil för första gången på länge och det känns så jävla bra. Dock fick jag lite dåliga tankar när jag skulle köra hem då det var en kille som försökte hoppa ner för en bro (massa poliser, brandmän och ambulanser på plats så det gick nog bra) och det triggade. Fick sätta på "dela plats-grej" på messenger så Ayuub kunde hålla koll på mig. Jättebra grej. Bra Facebook.

Iaf. Jag var på kommunhälsan och gjorde hälsokontroll. Fick hoppa över cykeltestet (tack och lov) för min energi tog slut efter 15 min körande och 5 min konversation med dem. Åkte och handlade mat så nu är kylen full igen. Köpte med mig glass och choklad och åkte till Esmira och hennes mamma och myste och åt. Åkte till Synsam och gjorde synundersökning och brände nästan 5000 kr.

Nu sitter jag nyduschat och fräsch med noll energi. Det kanske ni märkte i slutet. Fan, vad snabbt min energi försvinner alltså. Värre än gamla iPhones. Jag rör bara mina fingrar, wtf Meen. Så nu måste jag lägga mig ner en stund och jag måste verkligen uppdatera oftare så jag inte lägger upp 9mil långa inlägg.

Likes

Comments

Ännu en HALMSTAD HAUL. Syns det att jag är i Halmstad och spenderar pengar ofta? Den här gången blev det ett par tusenlappar men jag spenderade dem på välbehövliga saker. Jag skojar bara. Ni vet hur jag är. Jag köpte iaf några klädesplagg till mig och mina älsklingar, lite smink och lite annat skit.

Den här gången kommer haulen i videoformat för jag ville se vilken ni tycker om mest. Så kommentera eller skriv till mig privat så ser jag vad majoriteten tycker om utöver visningen!

Likes

Comments

Det känns som att det var jättelänge sen jag bloggade sist så nu är det dags? Hur mår jag nu? Just nu har jag ont i bröstet pga ångest fast jag inte har ångest och illamående för det ligger mat och snurrar i mikron som jag måste få i mig. Det är ingen bra dag idag kan jag säga. Jag är trött som fan, vaknade 9 efter ingen sömn fast jag tog sömntabletten, kunde inte gå upp förrän 2 på eftermiddag och hur långt kom jag? Jo, till soffan. Jag har fått i mig ett halvt glas oboy, en macka och yoggi. Sen blev jag slut efter allt tuggande.

Jag saknar mitt gamla liv. Jag saknar friheten och självbestämmandet över mitt liv och min kropp. Jag vill kunna gå upp när jag vill inte när min kropp vill. Jag vill kunna åka till min mamma och min syster när jag vill för jag saknar dem så jävla mycket. Ayuub och Miew kan köra mig men jag vill inte att mamma ska se mig såhär.

Hur är det annars utöver mitt mående? Nuggie har inga bollar kvar och det gick jättebra hos veterinären. Sofie mår bra men hon fick ett epileptisk-liknande anfall en natt. Jag blev så jävla rädd. Jag trodde att jag skulle förlora henne. Ayuub har börjat plugga igen samtidigt som han fortsätter att jobba heltid. Stolt över honom. Jag har blivit sams med min gamla bästa vän igen och det är jag så glad över. Jag har hjälp en fantastisk människa att söka hjälp för sin depression och jag är så stolt över henne.

Mer än så har det inte hänt. Jag vaknar, försöker gå upp, försöker äta, försöker andas, försöker sova sen börjar dagen om. Håll ut, mina läsare. Snart kommer jag att må bra igen och snart kommer den gamla Lillameen tillbaka.

Likes

Comments

Igår var det den bästa dagen på länge. Tyvärr blev den upp och ner på kvällen då jag fick gråtattack och slocknade på köksgolvet. Men bra vad dagen ändå!

Jag och Ayuub var i min favoritstad för att 1. shoppa och 2. besöka Kattfotens katthem. Check och check. Vi åkte hemifrån vid 9 och gjorde vår första stopp på Coop där vi köpte frukost. Tyvärr fick jag inte köra efter Coop-besöket då jag kom på att jag tog en halv sömntablett natten innan så jag skulle få sömn och orka med dagen. Jag saknar verkligen att köra bil.

Vi var framme i Halmstad vid 10. Vi parkerade vid Lilla torget, gick i affärer, köpte grejer och gick och njöt av solen. Det blåste som fan och det var lite kyligt men fin var det. Vi spenderade ca 2 tusenlappar men när jag kom hem beställde jag ytterligare 2 grejer till, hihi. Fyfan på dig, Meen.

Punkt 2 på att göra-listan: Besöka Kattfotens katthem.

Det var svårt att hitta dit men jag ringde dit och mötte upp en som jobbar där som är min "kontaktperson" till katthemmet. Vi kom dit, vi fick träffa katterna, skrev på papper, fick information och sedan fick vi mat och tillbehör till lilla Sofie. När man är jourhem som vi är nu så står katthemmet för allt, både mat, kattsand, veterinärkostnader osv. Jag ska göra ett inlägg om just detta i framtiden. Det var iaf underbart att få träffa katterna. Det var som att jag hade dött och kommit till katthimmel.

När vi lastat in grejerna i min lilla Fiona så åkte vi till Eurostop, Lager 157 och Rusta och spenderade ännu mer pengar innan vi åkte hem till Sofie i Falkenberg.

Sofie var jättegosig och var inte alls rädd när vi träffade henne första gången. Hon var så lugn och smal var hon med. Det syns knappt att hon är dräktig. Vi satte henne i kattburen och åkte hem. Hemresan gick jättebra och hon var så lugn och snäll. Jag satt i baksätet med henne och kliade henne och pratade med henne. Det gick också jättebra när Nuggie och hon skulle hälsa på varandra. Nuggie är dock lite kåt i henne då han har sina bollar kvar så hon har fått sova med oss inatt. På torsdag ska Nuggie till veterinären och klippa sina bollar så det kommer att bli perfekt efteråt. Jag är så glad att det funkar så bra mellan dem! Mina fluffiga älsklingar 💙

Likes

Comments

Nu framöver kommer det att ske några förändringar i mitt, Ayuubs och Nuggies liv. Jag tänkte vänta med att berätta men detta är så spännande så jag måste dela med mig av detta NU.

På lördag ska vi få hem en liten söt flicka på 10 år vid namn Sofie hem till oss. Den här lilla flickan hade följt en man hem från golfbanan och bosatt sig där. Han tror att hon blev dumpad av sin förra familj och beslutade att behålla henne. Han tog med henne till veterinären och det visade sig att hon var gravid. Men tyvärr bor han i en liten etta och får inte plats med massa ungar i hemmet. Så han kontaktade Kattfotens katthem i Halmstad och sedan kontakt med oss.

Det började med att jag såg ett inlägg från dem på Facebook att de behövde hjälp med 6 kattungar som skulle avlivas. Jag ringde till dem direkt och då hade inlägget varit uppe i 3 min men när de ringde tillbaka efter de hade pratat med ägaren så var det redan för sent. Vissa människor borde verkligen inte ha djur. Så jag frågade dem om det fanns något jag kunde hjälpa till med och då presenterade dem Sofie för mig.

Vi har redan planerat att vi skulle till Halmstad på lördag så det passade perfekt. Vi ska shoppa sönder, gå till katthemmet och få grejer till Sofie och sedan hem till mannen och hämta Sofie. Hon kommer att föda ungefär om 2 veckor. När ungarna är tillräckligt stora kommer de att flytta till familjer som vill ha dem och Sofie tillbaka till mannen.

På lördag ska vi bli jourhem åt Sofie!

Likes

Comments

Hej. Hur mår ni? Jag mår bra. Idag mår jag bra. Igår mådde jag perfekt. I förrgår mådde jag fruktansvärt.

Jag hatar att det går upp och ner så mycket. Ena dagen är jag precis som vanligt och andra dagen är jag nere på botten. Jag kan bli jättedeprimerad, få gråtattacker, bli ledsen för ingenting men jag kan också få ont i huvudet, ont i magen, få yrsel och illamående och få värk i hela kroppen. Det är alltså inte bara mitt huvud och mitt tänkande utan också fysiskt. Jag försöker att lura min hjärna att jag mår bra varje dag. Jag försöker att strunta i att jag inte ser något än svart när jag ställer mig upp. Jag försöker att skutta runt och baka som jag brukar göra, men mitt i bakningen sitter jag på golvet och gråter av trötthet.

Det är inte lätt men jag försöker varje dag. Varenda minut. Varenda sekund.

Jag är så tacksam för de bra stunderna jag får. Att jag kan vara glad då och då. Som jag är nu. Nu är jag mig själv men jag är otroligt trött fast jag inte gjort något ansträngande. Igår var jag så pigg så jag kunde sminka mig, baka och byta sängkläder. Kroppen är konstig men fantastisk.

Här nedanför hittar ni en vlogg från en mindre bra dag. När ni har sett den kanske ni har mer förståelse. Det syns inte alltid att någon inte mår bra.

Likes

Comments

Just nu är jag som ett barn som börjat lära sig att gå. Psykakuten lärde mig att stå på mina ben och nu håller jag på att lära mig att gå. Men tyvärr så snubblar jag och slår mig väldigt ofta.

Jag går upp och ner hela tiden. Ena stunden är jag precis som vanligt och andra stunden ligger jag i fosterställningen och gråter för ingenting. Ibland hamnar i en "depressionsbubbla". Jag blir "förlamad" pga depressionen då blir det omöjligt för mig att släppa fram ett ord eller ens röra på mina fingrar. Jag kan inte kontrollera min egen kropp. Eller så blir jag, som jag är just nu i skrivandets stund, känslolös. Jag känner ingenting förutom att min näsa är täppt. Jag känner ingenting. Ingen glädje, ingen saknad, ingen ilska eller besvikelse. Det är som att min kropp försöker att skydda mig från känslorna så jag inte bryter ihop för just nu är jag väldigt känslig för allt. Mitt självförtroende är borta och jag tar åt mig varenda liten detalj folk säger, men bara den negativa delen, annars vänder jag på det så det blir negativt.

Jag kan inte ta frågor förutom ja och nej-frågor för då behöver jag inte tänka så mycket för svarsalternativen är serverad. Frågar någon om hur jag mår måste jag tänka. Frågar någon hur de kan hjälpa mig att må bättre bryter jag ihop för jag kan inte svaret. Jag vet inte hur jag kan få mig att må bättre. Jag vet inte varför jag är ledsen. Jag vet inte varför jag inte kan gå upp ur sängen. Jag vet inte vad det är som händer med min kropp förutom att min hjärna saknar ett ämne som jag får ersätt genom mina "happy pills".

Nu har jag blivit sjukskriven i en månad för det som händer just nu är att min kropp försöker att vänja sig mot stämningshöjandet som jag får. Ibland tror jag att medicinen är bullshit för jag mår inte mycket bättre än innan jag sökte hjälp. Det är svårt som fan att ha hoppet uppe när man inte ser något resultat. Men läkarnas ord att det tar tid men jag kommer att bli bättre är det enda jag kan hoppas på just nu. Det enda hoppet som finns. Väldigt stort ansvar för ett vitt litet piller.

Under denna tiden jag är sjukskriven måste jag hitta tillbaka till den gamla Lillameen igen. Den Lillameen som skrattar åt allt. Den Lillameen som bakar massa skit. Den Lillameen som går runt och dansar och sjunger. Den Lillameen som säger emot och försvarar i stället för att ta emot ord och handlingar. Den Lillameen som går med hakan i luften, röven som hoppar vänster och höger med självförtroende över hela sig. Jag måste hitta tillbaka. Jag ska hitta tillbaka.

Likes

Comments

De senaste veckorna har jag inte mått så bra. Mitt självförtroende försvann, jag trodde inte på mig själv längre och mitt mål att bli ambulanssjukvårdare är inte kvar. Aptiten för mat blev mindre och mindre och det samma blev min sömn. Jag blev sjukskriven och på dagarna spenderade jag min dag på att kolla Netflix, spela Sims och internetshoppa. Trots det så hade jag inga vilja kvar. Jag gjorde det för att jag måste göra något.

Jag var rädd för mig själv. Detta var inte jag.

I måndags sökte jag hjälp. Jag fick ringa massa samtal, åka hit och dit och prata om samma sak om och om igen för olika läkare. Kl.22 fick jag ett rum på psykakuten i Ryhov och där har jag varit tills nu och kommer förmodligen att få stanna någon natt till tills jag är på fötterna igen. Jag har fått diagnosen depression och får antidepressiva som hjälp och jag kan säga att de hjälper. Jag sover bättre och jag kan äta utan att tvinga i mig maten. Jag är påväg upp igen.

Det har varit kämpigt att söka hjälp men det var värt det. Jag vågade inte söka hjälp först för jag har försökt så många gånger utan att komma någonstans och jag var rädd att min familj skulle skämmas över mig. Att jag var nere på botten och måste bli inlagd. Jag skämdes över mig själv.

Om Ayuub inte stod upp för mig så hade jag inte varit här och fått professionell hjälp. De i Värnamo ville skicka hem mig med lyckopiller och struntade fullständigt i hur jag mådde. Det var liksom "hem o ta tabletterna så mår du bättre" när jag satt o grät o bad om att få hjälp utöver medicinen. Tillslut ringde hon Ryhov och frågade om ett rum då det var fullt i Värnamo.

Så, tack Ryhov för hjälpen. Tack mamma, Miew, mormor, morfar, Viktoria, Dennis, Fredrik och ni andra för att ni stöttar mig. Tack Ayuub för att du gör allt för att hjälpa mig. En bättre pojkvän/sambo/fästman finns verkligen inte. Och tack Josse. Utan dig hade jag fortfarande legat hemma i soffan och druknat i mina tårar. Tack.

Likes

Comments