För mig har det hänt mycket det senaste året. Jag har gått från att ha varit långtidssjukskriven till att säga upp mig från det gamla jobbet och börja på ett nytt jobb med en heltidsanställning, en nära familjemedlem gick hastigt bort vilket innebar en stor sorg, även stora renoveringar av huset pågick och pågår fortfarande och bebisverkstaden startade på allvar.

Andas. Det är så jag tänker när känslorna väller över. Djupa andetag. Inte trodde jag att det skulle vara så jobbigt för psyket att inte bli med barn. Än så länge vet vi inte vad som är fel men jag känner en otrolig skuld, jag har sen flera år sagt att jag tror att de kommer ta tid, att det är något fel, men vi har bara viftat bort det. Men Nu några år senare visade de sig att de kanske stämmer. Jag vill bara att de ska hitta felet eller felen och att de kan åtgärdas. Men min värsta farhåga är att vi får beskedet att det inte går, alls. Nu ska jag inte tänka så men någonstans måste jag förbereda mig för det värsta. Även om resan hittills varit kort så känns det som en mental berg och dalbana som aldrig kommer ta slut.

För hur tacklar man sånt här. Det är ju helt nytt för oss. Hela tiden går jag och tänker att hade vi bara börjat tidigare så hade vi kanske inte stått här..

Samtidigt kommer vänner och bekanta med sina tips och råd som helt ärligt inte gör någon nytta. Att jag slappnar av och inte tänker på det ändrar inte de faktum att det inte går och det finns ingen avstängningsknapp. Om jag käkar morot eller åker på semester ändrar inte min fertilitet. Det kommer som inte på beställning, så jag behöver inte råd, dom har jag sen länge googlat mig fram.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Att berätta att man har svårt att bli gravid känns ungefär som när man skulle berätta för mamma att man hade gjort något dumt, man stod där och tittade upp på mamma och klämde ur sig "Mamma, jag målade på din finaste duk". Jag skäms.

För det ska vara så naturligt, man ska få till det nån gång och så står man där med en sticka i handen och gråter av lycka. Men det är inte alltid så.

Idag berättade jag för några vänner, alla var så förstående men samtidigt kunde jag inte låta bli att dra öronen åt mig och vänta på att en kommentar skulle ploppa ur. Men jag klarade mig, samtidigt som jag kännde hur tårarna brände bakom ögonlocken.

Anledningen till att jag håller personlig information om mig själv utanför bloggen är delvis av den anledningen, jag vill inte kännas igen som hon som har svårt att få barn. Sen vill jag att man själv ska bilda sig en uppfattning och inte bara se ett ansikte.

För det här är vanligare än du tror. En av dina vänner har garanterat problem med att skaffa barn, kanske chefen eller till och med kassörskan du är tjenis med på Ica.

Jag kan inte svara för deras känslor, men för mig är det svinjobbigt.


Likes

Comments

När jag och min sambo träffades visste vi båda att vi ville bilda familj inom några år, men hur många barn skulle vi ha? Hur många flickor och hur många pojkar?

Idag vet jag att de inte är så självklart, mycket kan hända och inte alls hända.

Jag hade kopparspiral när vi träffades och jag var inte alls nöjd med den, den gjorde ont till och från, tjejveckan var oberäknelig och jag hade hemska smärtor, men den gjorde sitt jobb så den fick sitta kvar i 1,5 år till. Sen var det nog och vi sa att nu åker den ut och händer det så händer det och är mer än välkommet isåfall. Men vi var försiktiga, dvs avbrutet och säkra perioder. Men självklart visste vi vad som kunde ske.

För ett år sedan började jag med ägglossningstest för att hitta dagarna med mest fertilitet. Jag var lite slarvig och testade bara den veckan som enligt "kalenderappen" var ägglossningsvecka, jag fick inget positivt streck så jag inbillade mig att jag testade för tidigt eller att det var stickorna som var dåliga.

Under sommaren bestämde vi oss för att verkligen börja försöka aktivt, så sen dess är det både temp, ägglossningstest och Natural cycles som gäller.

Tyvärr visade det sig vara lika svårt. Jag har inte testat positivt på ett enda ägglossningstest sen jag började för ett år sedan. Vi har trots det kört på som vanligt men eftersom att det lilla livet ännu inte flyttat in så har det lett oss till en punkt där man känner att nu måste vi kolla upp det här. Så förra veckan tog jag och ringde det där jobbiga samtalet.

Nu väntar vi på vår första tid på kliniken för att påbörja utredningen. För att se vad som är fel.

Likes

Comments

Hej, vad kul att du hittat hit!

Man brukar börja en blogg med en presentation. Så, här är det väl meningen att jag ska skriva mitt namn, min ålder, var jag bor, vad jag jobbar med och vad mina intressen är. Men det här är inte en vanlig blogg, och den här situationen är inte vanlig för mig. Tvärt om.

När jag var runt 18 år hade jag en blogg i några år, en blogg där jag skrev långa dikter varvat med sminktips och outfitinlägg. Bilder och information om mig själv var inget jag dolde och vad spelade det för roll egentligen, det var ju min blogg, den kretsade kring mig. Jag hade dock inte så värst många läsare om jag ska vara ärlig, men det spelade ingen roll. Det var någonting med att skriva som gjorde att jag fick ut en hel drös med känslor. Idag, ungefär 10 år senare sitter jag hemma i min villa och söker efter en bloggportal på google.

Anledningen är inte att jag ska skriva dikter, lägga upp outfits eller berätta i detalj vem jag är. Anledningen är en helt annan, som jag inte kunnat föreställa mig och jag måste få skriva ner och få ut det.

Ofrivillig barnlöshet. Det låter ju inte sådär jättekul och det är det inte heller. I flera år har jag sett hur vänner kring oss bara ploppar ut barn som om de växte på träd. "Vi blev gravida på första försöket" säger någon. "Jag åt p-piller så det var verkligen inte planerat", "Vi slutade fokusera efter några månader och då hände det" säger några andra. Så självklart trodde jag att det skulle gå fort för oss också.

Likes

Comments