View tracker

Mitt hjärta skriker smärta idag....för idag är ingen bra dag i mitt ångestnäste. Allt är pina, och allt jag kan fokusera på är en enda sak. Framtiden ger mig krypningar i kroppen, min hjärna går på högvarv. Och det känns som ingen vill förstå, eller ens försöka lyssna. För allt man får är mer krav...även om man säger ifrån, så blir man överkörd gång på gång.

Och allt som återstår är tanken, varför existerar jag ens mitt i skiten?

Likes

Comments

Vaknade med ångest igår, grät varje gång jag vaknade under de 24 timmar jag sov. Och nej, det är inte bra just nu. Jag har ingen gnista, vill sova dygnet runt. För just nu kvittar allt.

Allt jag gör är gnäller. Känner mig oviktig. Det gör ont att andas. Vill leva igen. För det gör jag inte just nu.


Likes

Comments

Att gå och lägga sig tillsammans med en ångest-djävul är inget att rekommendera. Har inte sovit en blund inatt. Öppnade mig lite för en kollega idag om att jag är i en svacka, det är skönt att inte gå ensam, utan att vissa faktiskt vet varför jag är som jag är just nu.

Hon berättade att allt känns så overkligt för hennes är det kommer till psykisk ohälsa. Just eftersom hon inte haft det i sin närhet. Inte sett det på så nära håll hur det tär på en. Att alla Inte har en exemplarisk uppväxt eller lever på "normal" basis som andra. Och det är svårt att förklara för en ovis hur det är att få en vardag att fungera med ett mående som inte är på topp. För mig blir de minsta problemen stora, och det stora problemen gör att mans funderar på om man skall hoppa framför ett tåg istället. Vilket i mångas öron kan tyckas knäppt....vilket jag förstår. Men jag kant inte styra tankarna, eller tårarna. Som idag nör mitt paket jag beställt står på postens sida att det kommit till ett serviceställe....men tydligen inte gjort det och jag gått dit i onödan. Då brast det när jag kom hem, och jag kunde inte sluta banka mig själv i huvudet.

Sådana saker gör mig så trött på mig själv, men kan dom sagt inte styra det. Men hoppas på en bättre dag imorgon, skall iaf göra om min fransförlängning då. 

Likes

Comments

Imorgon fyller jag 27 år. Om man ser på sjukdomshistorian och hur det var förr, så skulle jag inte upplevt ens min 21-årsdag.

Men här sitter jag, sex år senare. Läskig tanke, egentligen. Hade det varit för bara ett par år sedan, så hade jag mest hoppats på att mitt liv hade avslutats vid den tidpunkten.
Fast nu känns det inte så, även om tankarna cirkulerar ibland. Så är det skönt att leva...tro det eller ej, i tanke på hur jag ansett om livet innan.
 
Iaf, har haft semester snart två veckor...så snart börjar verkligheten igen. Imorgon skall jag dock fixa en kompis hår, hon skall på bröllopp. Så åker ikväll ifrån Borås, ner till Stenungsund...jag har fått en lägenhet föresten. Så dit ska jag.
Så kommer hon imorgon på morgonen antar jag, sedan far jag tillbaka ner till Borås för att ta mig vidare till Dalum med min pojkvän där vi ska träffa två vänner som väntar barn tillsammans. Spännande, hennes mage har blivit så mysig nu! Ska känna lite.
 
Har varit och gosat med bebis idag med, min pojkväns systerson. Jättetrött kille, men ändå så glad. Blir så imponerad, och hoppas på att våra framtida barn också kommer bli så goa!
 
Så hur ska jag spendera min fredagkväll nu då, i tanke på att pojkvännen stannar kvar och går ut och firar en vän som fyllde år förr-förra helgen och jag åker hem.
Det blir nog att rensa och installera om datorn antar jag, har sparat över allt det viktigaste. Så får kika igenom när jag kommer hem, så att allt verkligen sparats...gjort misstaget innan!
 
Oj vad längesedan detta var. Var lika gammal som min pojkvän när denna bilden togs, eller jag skulle fylla 22 år iaf.
 
 

Likes

Comments

Jag lider fortfarande av svår ångest, jag blir inte av med den, hur jag än gör. Kan vara glad ena sekunden, för att andra sekunden planera att hoppa framför tåget. Och de tankarna kommer när jag får ångest, min ångest börjar i tårna...kan inte vara still.
För att sedan ha 1000 tankar som far runt i ett enda virr-varr, får ingen kontroll på dem alls. Jag får svårt att andas, krampar, och vill inte leva.
Jag hatar min ångest, jag skulle ge vad somhelst för att bli helt kvitt den. Men hur många psykologer, terapeuter, kuratorer, läkare osv. jag träffat/träffar så kan ingen sätta fingret på vad som utlöser den. Inte ens jag vet. Eftersom det bara kommer plötsligt.
Inget behöver ha hänt, ingen behöver ha sagt något, jag behöver inte ha läst något hemskt. Den bara kommer, och det går fort.
 
Förr kunde jag inte kontrollera min ångest, jag fick utbrott, slog mig själv, skar mig, gjorde otroligt många dumma saker. Jag träffade fel folk, gjorde fel saker osv.
Det enda som dämpade ångesten var att utsätta mig för fara.
Idag är jag inte där. Jag kryper in i min egen själ och tar ångesten i det tysta...detta kan ha att göra med att jag blev ignorerad på en viss instution jag var på. De lät mig alltså stänga och låsa dörren, även om de visste vad som försiggick. 
Skulle jag haft orken till det, hade jag dragit igång något stort mot det stället. För jag har mycket som kan få deras behandling att försvinna helt...för vad de gjorde, det var INTE okej.
 
 

Likes

Comments

View tracker

Varför är det så svårt att bara gå rakt fram, istället för att välja småvägarna runt om? Varför, varför, varför?

Well, jobbat idag iaf. Varit fullt upp, helt fullbokad från början till slut. Och klippningar i mina färgningar, så ja...fullt upp.
Inte gjort något revolutionerande direkt idag, det gamla vanliga.
Önskar att det varje dag kom folk som ville ha något unikt!

Säger åt alla att kika in en väns band Eldstad - Barkbåtar på Youtube. Den är inspelad i mina trakter.

Likes

Comments

 
 
Ligger i min säng, med tankar på högvarv som vanligt. Tänker på allt, tankar far igenom och bildar en ny tanke.
Livet.
För mitt huvud är inte reparerat, alla bitar ligger inte på sin plats...om de ens blivit funna.
Det är så mycket jag vill säga, men som jag inte vågar uttrycka. Vet inte ens hur jag skall få dem ur mig, hur meningar ska byggas och formuleras. 
Språket i mitt huvud når inte min tunga. Läpparna kan inte forma orden som cirkulerar. Jag glömmer ibland vart jag är, om jag är.
Hur vet man om allt är verklighet? Och inte bara i mitt huvud.
Hur känner man att man finns? Jag kanske bara är en tanke. Eller?
 
Jag är vuxen, men förvirrad. Jag strävar efter ett lugn som inte finns här. 
Försöker bli klar i mitt huvud, men jag tror jag lider av en form av demens, eller alzheimers...eller något som inte ens har ett namn.
Jag älskar orden, men jag hatar meningarna.
Förstår ni? 
 
Jag älskar tanken på frihet, men egentligen vet jag inte vad det är.
 
 

Likes

Comments

Har varit på systembolaget och inhandlat för ikväll, åkte även till R.'s mamma och hjälpte henne med sin handling, efter det åkte vi till min pojkväns bästa väns grav. Han skulle blivit 23 år idag.
Han dog för tre år sedan i en överdos. Precis innan S. och jag träffades.
 
Ikväll skall vi hämta J. som kommer från Helsingborg. Senare blir det iväg till en vän för altanhäng med öl och gott folk.
 

Likes

Comments

 
Men nu är jag tillbaka.
 
Jag har inte skrivit i min blogg för jag valde att läka, att skapa mig ett nytt liv. Mitt gamla lämnade jag bakom mig. Berättade aldrig om hur jag valde bort 99% av min umgängeskrets för er, men det gjorde jag. Efter alla svek.
Ni vet om flytten till Trollhättan, där jag läste till frisör. Min dröm.
Den besannades, och idag är jag färdig frisör på en av de största salongerna i min stad. Folk vet vem jag är...men jag är inte längre "hon med anorexin" jag är frisör, en person med känslor, ett värde i andras ögon.
Så kändes det inte innan.
 
Jag har avslutat min kontakt på ätstörningskliniken sedan länge, och jag bad dem remittera mig till en psykolog. Kvinnan jag fick är en av de bästa jag träffat. Hon tar på mina känsliga punkter i huvudet, och förvandlar dem till ord jag inte själv kan få ur mig.
Så mycket har kommit upp, som faktiskt är orsaken till att jag blev sjuk...orsaker till varför jag inte blir frisk.
Jag har fått diagnoser, till varför jag är som jag är och varför jag reagerar så som jag gör.
Att säga att jag är frisk är ett stort ord, för det är jag inte. Min anorexi är inte avskriven från mina journaler. Den står kvar.
Men inte i samma svåra utsträckning.
Jag berättade aldrig allt för er, om hur illa det var. Jag lät det vara utanför, tills den dagen kom då jag kan säga, "att nu kan jag göra vad jag vill, och inte vad anorexin vill".
Det kan jag idag, Jag bestämmer.
Även om jag faller ibland, så tar jag mig upp fort.
Jag har hållt min normalvikt sedan November 2011. För jag rasade när jag kom hem från Capio, det hade sina orsaker...men jag tog tag i dem, när mitt psyke var starkt nog att klara det.
 
Sommaren 2011 träffade jag min nuvarande fästman. S.
Vi har varit ett par enda sedan den dagen vi sågs, det tog en vecka efter vårt första möte tills vi kallade oss ett par.
Idag letar vi boende ihop, men eftersom vi arbetar på olika orter så letar vi i Göteborg...vilket inte är det lättaste. Men någon gång är det vår tur.
2012 kom min katt in i mitt liv, Leija. Hon är helt underbar.
 
Jag har träffat så mycket nya människor som numer står mig nära.
Finns så mycket jag vill berätta vad som skett, och vad som sker nu. Men detta är lite av en nystart för min blogg. Jag vill skriva om dagen och mina tankar.
Mina up's and down's kommer vara med. Men en sak är säker, jag ska aldrig mer svälta mig själv.

Likes

Comments