View tracker

Har haft en lugn helg, både på gott och ont. Min kropp behövde det, men min hjärna går på högvarv. Har bokat biljetter till Stockholm inför begravningen nu, och allt känns som en dröm. Det kan inte vara på riktigt. Mitt hjärta dunkar hårdare än vanligt, ångesten griper tag i mig.
För detta kan fan inte vara på riktigt.

Nästa helg ska jag till Borås. Och han kommer vara där, vi har inte setts på flera månader. Men någonstans måste isen brytas.
Men jag kommer gömma mig bakom en annan honom hela kvällen.
Galenskaper utlovas iaf! Som alltid när jag dricker alkohol.
Som Veronicas låt "jag törs när ingen tror det". Mig på fyllan.

Denna veckan kommer rusa förbi, ska jobba ihjäl mig denna veckan. Och även sitta nagelmodell och få långa fina naglar igen. Saknat det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 26 readers

Likes

Comments

View tracker

Inte förlora som i att ens vän går vidare och hittar nya vänner, eller flyttar.
Jag tänker på när vänner lämnar jordelivet för ett annat. för åtta dagar och tre timmar sedan fick jag beskedet om att min vän dött. En nära.
Poff, borta. Ingen förvarning.
Jag stod i dörren med mina nyhandlade varor när jag fick meddelandet. Jag tappade allt i marken, föll ihop och grät. Och chocken från då har ännu inte släppt. Jag förstår inte, mitt huvud pratar om honom som han var vid liv. Jag tänker på det konstant. Lider med min närmaste vän som anklagar sig själv.
Dör själv inombords.
Den 1e juni ska jag till Stockholm på begravningen, detta kommer bli det tuffaste jag varit med om på länge. Det är inte rättvist, man ska inte dö i denna åldern. Han har inte förtjänat detta öde.
Hur kan man förlora två vänner inom loppet av tre månader? Vad är detta för år?
Har man gjort något ont för att förtjäna detta? Varför skall man gå igenom två dödsfall av unga människor?

Mitt hjärta skriker av smärta, för att jag aldrig fått säga farväl.
Livet är inte rättvist.
Och detta är inte mitt år. Svek, död, min själsfrände flyttade utomlands, hjärtproblem med omstart. Vad sker näst?
Jag har bestämt mig för att vända resten av detta året till det bättre. För det kan nog inte bli värre än såhär. Men jag vågar knappt säga så, för det gör mig rädd för att vakna upp till imorgon. Kommer något mer ont ske?

  • 31 readers

Likes

Comments

View tracker

Är så längesedan jag skrev, som jag ens engagerade mig i en blogg. Jag saknar skrivandet, väldigt mycket. Men tiden har inte funnits, det har hänt mycket i mitt liv sedan i höstas.

Jag drabbades av hjärtproblem, igen. Har fått starta om mitt hjärta nu i år. Och de kan inte garantera att det håller. Men iaf, jag lever. Var väldigt nära att jag fick en hjärtattack. 
Det blev för mycket för mitt redan skadade hjärta. Jag hade ett uppbrott med min pojkvän som jag var förlovad med. En kille som innerst inne är en fin kille, men som behandlade mig alldeles för illa. Som gjort att jag haft konstant ångest i tre år, pga hans beteende. Som jag inte förstod vad manipulering.
Uppbrottet är det bästa som hänt mig. Jag träffade den bästa killen i slutet på september. Och jag jämför honom med alla jag träffar. Detta var en kille ifrån Australien, en tatuerare. Han fick mig att inse hur ett förhållande faktiskt skall vara. Nackdelen var att han som sagt inte var härifrån, och skulle flytta tillbaka. Vi hade fyra underbara månader ihop och han är fortfarande en av mina absolut närmaste vänner. Den enda som jag vågar öppna mig för.

Men jag har forfarande inte vant mig vid att en kille är snäll mot mig. Är inte van att bli behandlad som en person. Han förstörde mycket för mig, och den enda som efter uppbrottet fick mig att känna mig trygg har flyttat ifrån Sverige. 

Har fått lägga mycket åt sidan pga mitt hjärtproblem. Jag är fortfarande skör i hjärtat, det slår inte som det ska ännu. Allt detta pga att jag hade min anorexi. Då hjärtat började slå konstigt, rasade jag även i vikt och rasade på 2 månader 10 kg. Och jag kämpar ännu för att ta mig tillbaka. Men det är svårt, dels för att jag har svårt att gå upp. Och dels för att detta gjorde att mina anorektiska tankar återuppstod.
Den 19e december gav även min mage upp, också anorexi-relaterat. Eftersom jag fått hjärtproblemen genom att jag var alldeles för stressad, också detta pga mitt ex samt andra saker som hände, så fick jag magkatarr tillbaka. Inte den klassiska magkatarren, jag fick en magkatarr som gjorde att jag krampade ihop totalt. Och fick morfin utskrivet av läkaren, som jag fick ta när detta uppstod.
När nyårsafton kom önskade jag att livet skulle gå lite mer min väg inför det nya året. A. flyttade tidigt på året, vilket gjorde mig oerhört ledsen...min bästa vän försvann.
Två veckor efter att han lämnat Sverige, så tog min vän sitt liv. Jag gick som i en bubbla, kunde inte förstå att hon var borta, Hon skulle fylla 30 år bara en månad efter, och vid hennes 30-årsdag kopplade min hjärna ihop att hon inte längre fanns.
Och jag själv föll i en svacka. Just för att jag själv fyller 30 år nästa år, och egentligen skulle jag inte ens blivit 21. När jag blev akut inlagd på sjukhus var jag bara 20 år, och de gav mig 2 veckor kvar att leva.
Men jag överlevde trots oddsen. Och detta fick mig att fundera så oerhört mycket på livet. Vad har jag gjort med min tid här som egentligen inte skulle vara?
Vem blev jag? Varför lät jag någon förstöra mig så oerhört som mitt ex gjorde? Varför tillät jag alla fel?
Varför tappade jag bort mig själv. För det var exakt vad jag gjorde, har fortfarande. Folk säger att jag är stark, men jag vet inte längre. Försöker hitta tillbaka till den kvinnan jag var innan jag träffade honom. Men det är svårt. Oerhört svårt. För jag har fått trycka undan mig själv för att jag aldrig dög. Så jag lämnas någonstans, och jag måste hitta mig själv.

Fick ny lägenhet den 1/4, nystart för mig. Han har aldrig varit här, jag har inga minnen med honom här. Mitt mål är att bygga nya, fast det är svårt. För jag stöter bort alla som vill något med mig, jag tror det är för att jag är rädd för att bli manipulerad igen. Och dels är det för att ingen är som A var. 


Mitt mål i livet just nu, är att börja tycka om mig själv. För det gör jag inte längre. Jag får panik när jag ser mig i spegeln, och ja gör allt för att undvika mina egna tankar.
Kärleken till mig själv försvann när jag fick höra hur dålig jag var, dagligen. Visst fick jag höra att jag var fin med...ibland. Men mest var jag dum, idiot och kunde ingenting. Att ständigt känna sig våldtagen på nytt, gjorde mig vid uppbrottet likadan som jag var efter min första våldtäkt. Jag tappade som sagt bort mig själv, för jag var inte värt något. 

Jag är oerhört glad att mina vänner ställt upp på mig som de gjort, att de väntar in mig. Tacksam för allt min mamma fått stå ut med det senaste med mina panikattacker, att hon hjälpt mig att ta mig upp igen.
Tacksam för att jag får känna igen, för alla tårar jag hållit inne i fyra år har fått komma ut. Och jag tänker inte råka ut för samma sak en gång till.










 

Likes

Comments

Mitt hjärta skriker smärta idag....för idag är ingen bra dag i mitt ångestnäste. Allt är pina, och allt jag kan fokusera på är en enda sak. Framtiden ger mig krypningar i kroppen, min hjärna går på högvarv. Och det känns som ingen vill förstå, eller ens försöka lyssna. För allt man får är mer krav...även om man säger ifrån, så blir man överkörd gång på gång.

Och allt som återstår är tanken, varför existerar jag ens mitt i skiten?

Likes

Comments

Vaknade med ångest igår, grät varje gång jag vaknade under de 24 timmar jag sov. Och nej, det är inte bra just nu. Jag har ingen gnista, vill sova dygnet runt. För just nu kvittar allt.

Allt jag gör är gnäller. Känner mig oviktig. Det gör ont att andas. Vill leva igen. För det gör jag inte just nu.


Likes

Comments

Att gå och lägga sig tillsammans med en ångest-djävul är inget att rekommendera. Har inte sovit en blund inatt. Öppnade mig lite för en kollega idag om att jag är i en svacka, det är skönt att inte gå ensam, utan att vissa faktiskt vet varför jag är som jag är just nu.

Hon berättade att allt känns så overkligt för hennes är det kommer till psykisk ohälsa. Just eftersom hon inte haft det i sin närhet. Inte sett det på så nära håll hur det tär på en. Att alla Inte har en exemplarisk uppväxt eller lever på "normal" basis som andra. Och det är svårt att förklara för en ovis hur det är att få en vardag att fungera med ett mående som inte är på topp. För mig blir de minsta problemen stora, och det stora problemen gör att mans funderar på om man skall hoppa framför ett tåg istället. Vilket i mångas öron kan tyckas knäppt....vilket jag förstår. Men jag kant inte styra tankarna, eller tårarna. Som idag nör mitt paket jag beställt står på postens sida att det kommit till ett serviceställe....men tydligen inte gjort det och jag gått dit i onödan. Då brast det när jag kom hem, och jag kunde inte sluta banka mig själv i huvudet.

Sådana saker gör mig så trött på mig själv, men kan dom sagt inte styra det. Men hoppas på en bättre dag imorgon, skall iaf göra om min fransförlängning då. 

Likes

Comments

Idag flyttade jag över min blogg till denna, då den tidigare bloggen var svårare att komma in på mina gamla inlägg. För de som tycker det är intressant att kanske se den resa jag gjorde för ett par år sedan. Min resa för att komma till ett friskare liv, och även drömmen att bli frisör.

En resa där jag valde att gå ifrån i princip alla mina gamla vänner, vara ensam i ungefär sex månader. För att sedan börja frisörskolan, där jag insåg att jag hade potential att finna nya vänner. Vilket jag också gjorde, tyvärr umgås jag inte med de jag mötte där längre.
Jag träffade senare en tjej vid namn Malin, och fick träffa hennes vänner i Borås. Där jag så småningom också träffade min pojkvän, som blev min fästman, och som jag nu spenderat över tre år tillsammans med. Dock är vi särbos, då jag arbetar i Stenungsund, och han i Borås.

Min vardag idag består av arbetet som frisör på en stor salong tillsammans med fina kollegor och ett stort utbud av kunder. Jag kämpar varje dag med min ätstörning, och min ångest. Jag drev innan min blogg och hade ett stort antal följare, de flesta av de som läste min blogg levde själva med en ätstörning eller var påväg mot ett tillfrisknande. Min blogg gick ut på att pusha dem, och även mig själv. Det hjälpte mig oerhört mycket att faktiskt hjälpa andra i deras tillfrisknande, att kunna ge tips som jag själv lärde mig på vägen genom år av inläggningar på olika behandlingshem och sjukhus.
I perioder går jag in i tråkiga svackor, så som många gör med min problematik. Denna bloggen kommer vara en ventilation för mig själv, och förhoppningsvis kunna ge och få stöd av läsare...om någon nu är intresserad av att följa mig igen?
Det är svårt få tillbaka den "större" blogg jag hade innan, då jag varit så inaktiv i ett flertal år. Men, jag är villig att försöka. För jag älskar att skriva, och är duktig på att formulera mig i ord...dock inte lika bra i verkligheten. Där folk ibland har svårt att förstå mig, detta pga. att jag har en diagnos som är en lättare form av Asperger syndom. Jag är inte den typiska personen som har det, då jag är väldigt social, men det märks oftast i större folkmassor och även att jag är detaljsökande, och kan snappa upp saker som ingen annan ser eller kan uppfatta själva, vilket gör att jag uppfattas lite "annorlunda" ibland. Men har fått höra att detta är en del av min "charm". Kunder tycker oftast att jag kan vara väldigt rolig att lyssna på.

Jag har en lång historia bakom mig, inte bara det att jag faktiskt snart levt 28 år på denna jord. Utan en historia av olika händelser, som många inte kommer hinna gå igenom, och förhoppningsvis aldrig ens behöva gå igenom. I vissa inlägg kommer jag att öppna upp mig vad som hänt mig i mitt liv, men jag kommer aldrig gå in på vilka personer som gjort si eller så, då det är fel att hänga ut andra, även om De faktiskt gjort fel mot mig.
Många historier kommer att gå in på den psykiatriska vården, där det finns mycket att berätta. Dels bra saker, och dels väldigt många dåliga saker som hänt. Hade jag varit stark nog att gå vidare med de sakerna, så hade jag gjort det. Men tyvärr har jag inte den styrkan att gå tillbaka och anmäla. Ni som läsare, får gärna dela med er av era historier om vård, eller bara allmänt.

Dels kommer min blogg gå in på frisöryrket, då det ligger mig varmt om hjärtat. Då ett av mina intressen uppenbarligen är just hår, och som många vet med den diagnos som jag har, att man gärna snöar in sig på områden av olika ting.

Nedan kommer två bilder, dels från innan min sista inläggning på behandlingshem, och ett ifrån hur jag ser ut idag.


Likes

Comments

Saknar bloggen, saknar att skriva av mig. Men finns intresset ens att läsa? Vad ska jag skriva om? Psykisk ohälsa? Vården? Frisöryrket? Vad?

Åh, är så svårt.

Detta är ett projekt som är gjort avig iaf.
.


Likes

Comments

Imorgon fyller jag 27 år. Om man ser på sjukdomshistorian och hur det var förr, så skulle jag inte upplevt ens min 21-årsdag.

Men här sitter jag, sex år senare. Läskig tanke, egentligen. Hade det varit för bara ett par år sedan, så hade jag mest hoppats på att mitt liv hade avslutats vid den tidpunkten.
Fast nu känns det inte så, även om tankarna cirkulerar ibland. Så är det skönt att leva...tro det eller ej, i tanke på hur jag ansett om livet innan.
 
Iaf, har haft semester snart två veckor...så snart börjar verkligheten igen. Imorgon skall jag dock fixa en kompis hår, hon skall på bröllopp. Så åker ikväll ifrån Borås, ner till Stenungsund...jag har fått en lägenhet föresten. Så dit ska jag.
Så kommer hon imorgon på morgonen antar jag, sedan far jag tillbaka ner till Borås för att ta mig vidare till Dalum med min pojkvän där vi ska träffa två vänner som väntar barn tillsammans. Spännande, hennes mage har blivit så mysig nu! Ska känna lite.
 
Har varit och gosat med bebis idag med, min pojkväns systerson. Jättetrött kille, men ändå så glad. Blir så imponerad, och hoppas på att våra framtida barn också kommer bli så goa!
 
Så hur ska jag spendera min fredagkväll nu då, i tanke på att pojkvännen stannar kvar och går ut och firar en vän som fyllde år förr-förra helgen och jag åker hem.
Det blir nog att rensa och installera om datorn antar jag, har sparat över allt det viktigaste. Så får kika igenom när jag kommer hem, så att allt verkligen sparats...gjort misstaget innan!
 
Oj vad längesedan detta var. Var lika gammal som min pojkvän när denna bilden togs, eller jag skulle fylla 22 år iaf.
 
 

Likes

Comments

Jag lider fortfarande av svår ångest, jag blir inte av med den, hur jag än gör. Kan vara glad ena sekunden, för att andra sekunden planera att hoppa framför tåget. Och de tankarna kommer när jag får ångest, min ångest börjar i tårna...kan inte vara still.
För att sedan ha 1000 tankar som far runt i ett enda virr-varr, får ingen kontroll på dem alls. Jag får svårt att andas, krampar, och vill inte leva.
Jag hatar min ångest, jag skulle ge vad somhelst för att bli helt kvitt den. Men hur många psykologer, terapeuter, kuratorer, läkare osv. jag träffat/träffar så kan ingen sätta fingret på vad som utlöser den. Inte ens jag vet. Eftersom det bara kommer plötsligt.
Inget behöver ha hänt, ingen behöver ha sagt något, jag behöver inte ha läst något hemskt. Den bara kommer, och det går fort.
 
Förr kunde jag inte kontrollera min ångest, jag fick utbrott, slog mig själv, skar mig, gjorde otroligt många dumma saker. Jag träffade fel folk, gjorde fel saker osv.
Det enda som dämpade ångesten var att utsätta mig för fara.
Idag är jag inte där. Jag kryper in i min egen själ och tar ångesten i det tysta...detta kan ha att göra med att jag blev ignorerad på en viss instution jag var på. De lät mig alltså stänga och låsa dörren, även om de visste vad som försiggick. 
Skulle jag haft orken till det, hade jag dragit igång något stort mot det stället. För jag har mycket som kan få deras behandling att försvinna helt...för vad de gjorde, det var INTE okej.
 
 

Likes

Comments