View tracker

Ikväll så gör det sådär himla ont igen. Ångesten river i bröstet och tårarna bränner bakom ögonen. Jag som nyss trodde att jag mådde ganska bra. Var nere i stallet läääänge och pysslade med min fina lilla ponny, bara myste. Trevligt sällskap av Malin också. Jag kom upp och skulle bara kolla datorn snabbt innan jag gick och la mig, men fastnade och ångesten kom. Jag VET att jag mår dåligt av att "se"/tänka på "mitt gamla liv". Läsa om hur alla andra har det. Se att alla andra har kommit så mycket längre. Se att alla andra har någon. Se att alla andra orkar leva! Här sitter jag... Nu kanske det bara låter som jag tycker synd om mig själv, och kanske är det också så, men de känns som att mycket kom ikapp nu bara den senaste timman. Sånt som jag har trängt bort under flera veckor.
Det enda jag gör på dagarna nu är att distrahera mig med massa sysslor i stallet eller sova. Är antingen uppe i varv/stressad eller helt deckad. För jag orkar inte tänka, orkar inte känna. Tränger undan allt.
Men nu fyller jag år på onsdag och det enda jag tänker på är min födelsedag för ett år sedan. Jag hade läkarbesök där vi kom fram till att jag skulle läggas in. Jag mådde fruktansvärt dåligt, självskadade minst en gång varje dag och litade inte på mig själv när det gällde att hålla mig i liv. ETT ÅR!? Det känns som det var en månad sedan, max.
Visst kanske jag mår bättre. Jag menar, jag självskadar knappt något längre och jag litar på mig själv gällande att hålla mig vid liv. Men ETT ÅR!!! Ett år är lång tid. Så mycket kan hända på ett år. Men för mig så har det knappt hänt något. Jag är fortfarande sjukskriven och klarar inte av att ta hand om mig själv. JA, jag VET att mycket har hänt men det känns inte så...

Att ekonomin håller på att krascha totalt gör ju inte heller att jag oroar mig mindre för allt. Jag mår ju knappast bättre av att penga-frågan är katastrof. Jag har valt att föra över de jag har kvar i sparpengar till mamma då jag verkligen inte kan ta mer där. Jag måste ha det "om det händer något". Så nu har mamma dem vilket gör att jag inte kan shoppa upp dem. Därför lever jag på varenda krona nu. ALLA köp skrivs noggrant ner och analyseras. Varje kilometer jag kör får jag ångest över när det går åt bensin. Varje grej jag stoppar i munnen tänker jag på att det kostar pengar. Ändå kan jag inte hålla mig från att köpa grejer till Chester. Saker som jag känner att jag bara MÅSTE ha. Vilket gör att jag får ångest efteråt över vad jag har shoppat. Denna månaden så har jag dessutom både hovslagaren och tandläkaren (Chesters) att betala, vilket verkligen inte är billigt! Det är tur att jag fyller år så har jag kanske råd att leva en månad till..

Ätstörningsbehandlingen går dessutom åt hellvete. Jag funderar helt ärligt på att avbryta den. Jag orkar inte. Jag orkar inte sitta och registrera allt jag äter. Jag orkar inte tänka på att äta alla mål. Jag orkar ingenting. Men så är jag inte den som ger upp.. Att avsluta/hoppa av/avbryta något innebär katastrof för mig. För lite mer än ett år sedan så var jag tvungen att avbryta det största jag hittills gjort i mitt liv (läsa på högskola). Jag klarar inte av att misslyckas en gång till. Så det är bara att gå dit varje vecka. Varje torsdag 9-11 så måste jag sitta där för jag FÅR INTE misslyckas. Även om jag vet att jag misslyckas med behandlingen även om jag är där.. De andra två i gruppen är smala och snygga, där sitter jag tjock och ful. De pratar om att de behöver gå upp i vikt medan jag måste gå ner. Det är verkligen två jättegoa tjejer och jag VET att de måste komma upp i ett normalt BMI. MEN jag är avundsjuk.. Jag tycker att dem är "knäppa" som "vill" gå upp i vikt. Även om jag VET hur mycket de kämpar med just det, att acceptera en viktuppgång. Jag är verkligen imponerad av dem!! Men sjukdommen säger annat, och den har en tendens att vara starkare..
Jag har börjat gå ner i vikt och jag VET att jag mår bättre om jag gör det jag har lärt mig hittils i behandlingen. Men just nu orkar jag verkligen inte.. Och jag vet inte vad/ hur jag ska göra för att vända det. Att vågen visade 3 gram mer i gårdagens vägning gjorde ju inte saken bättre. TRE GRAM!!! Jag hör ju hur dumt det låter. Det är ju knappast en viktuppgång liksom. MEN sjukdommen säger annat och idag så har jag bakat en kladdkaka och ätit upp hela.

Men nu börjar medicinen verka och jag börjar bli trött. Ska ta tillfället i akt och försöka lägga mig. Kanske skriver mer imorgon. Vet inte om det är bra eller dåligt för mig. Kanske är det bra att skriva av mig och lätta på allt samtidigt som det kanske inte är bra att älta massa. Jaja, jag får se hur jag känner imorgon.. Kanske blir det en vanlig dag med massa stall-distration och sovning. Jag har tagit upp alla min läderutrustning i lägenheten och ska putsa det.. Distrahera, distrahera, distrahera. *Allt förutom att självskada eller hetsäta är bra* 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ett långt jävla inlägg om massa tankar och känslor bara försvann! Så jävla frustrerande!! Inte konstigt att man aldrig orkar blogga länggre :(

Likes

Comments

View tracker

Nu i veckorna så har nya psykiatrins hus här i Uppsala invigts. Jag har enda sedan jag för första gången hörde att det skulle byggas varit väldigt skeptisk till det. Med all rätt, kan jag säga såhär när det väl är färdigt.

Huset är ett trekantigt glashus som ligger mitt i akademiska sjukhusområdets kärna. Bland alla gamla, fina byggnader. Det sticker ut. Alla ser det. Det går inte att missa. Det är där alla psykiskt sjuka är.
Okej, det sticker ut. Det hade jag kunnat leva med. Men hur det ser ut på utsidan är INGENTING mot hur det är på insidan. Det absolut första man möts av när man kliver in genom de dubbla, automatiska skjutdörrarna är publik. Precis innanför entrédörrarna så har man valt att ha en stor föreläsningssal, med stegrande stolar som är vinklade UT mot entrén. Alla som sitter där inne sitter då alltså med ansiktet i riktning mot entrén, och "tvingas" kolla på alla som kommer och går. För självklart är det bara glasväggar. Det går inte att inte känna sig uttittad när man kliver in! För alla vet väl hur lätt blicken automatiskt dras till det som händer utanför när man sitter på en (tråkig) föreläsning? OM man nu nödvändigtvis var tvungna att lägga en föreläsningssal precis där, varför inte ha stolarna riktade frammåt åtminstånde? För till vems nytta är det att ha dem vinklade utåt? Dem som sitter på föreläsning och ständigt blir störda av rörelserna utanför eller oss som kommer in och känner oss utstirrade?
Det andra man möts av är en rulltrappa. Bara för att lägga till lite extra köpcentrum-effekt i glashuset, eller? Varför sätta en rulltrappa i ett "psykhus"? Räcker det inte med trappor och hiss? Är vi verkligen så dåliga att vi inte klarar av att gå eller åka hiss?
När man har åkt upp för rulltrappan så kommer man rätt in i husets "kärna". Det vill säga en stooor öppen yta med massor av glas, glas och glas. Så får jag självklart inte glömma den stora trädstammen i mitten med vatten runt! För att inte tala om glashissarna. "Har jag verkligen kommit rätt eller har jag hamnat i Sveriges mordenaste varuhus"?


När jag väl hittade till rätt mottagning så möts jag av en sköterska med sjukhuskläder. "Typ: hej, du är sjuk. Vad kan jag hjälpa dig med"? Jag var nu på tredje våningen (av fem) och jag såg över alla tak på byggnaderna runt omkring. Fönsterna var helt i glas, såklart, och det hissnade i magen av att titta ut. Tack och lov så är jag inte lika höjdrädd som jag har varit tidigare, för då hade jag ALDRIG kunnat vara där. Glaset från golv till tak märkte man knappt., det enda man tänkte på var att det var högt. Att sätta sig på en stol i ett grupprum, med glasrutan i ryggen, kändes bara helt...onaturligt. Det är nästan så att jag tycker det är synd att min rädsla för höjder har lagt sig, för vad hade varit en bättre protest än att svimma?

Nu har jag bara beskrivit hur det faktiskt var att komma in i byggnaden första gången, i och för sig med en ton av missnöje i meningarna. MEN jag förstår inte HUR TUSAN MAN HAR TÄNKT?! Jag har googlat och googlat för att hitta någon som beskriver just detta, hur man har tänkt. Det närmaste jag kan komma i nuläget är en artikel på läkartidningen.se: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17287.
För att citera ur artikeln: – Kontakten med den somatiska vården är oerhört viktig, säger Karin Norlén. Patienter med psykisk sjukdom blir ju också kroppsligt sjuka.
– I dag händer det exempelvis att en patient på Ulleråker blir dålig och måste köras i ambulans till akuten. Han kanske blir bättre, körs tillbaka till Ulleråker, och om en halvtimme blir han sämre igen. Då är det svårt att ringa efter en ambulans på nytt. Vi har till och med haft lex Maria-fall där det hade varit bra om vi haft nära till den somatiska vården."
Ska det här vara en förklaring till varför man har valt att bygga ett gegantiskt glashus till psykiatrin? VARFÖR är det svårt att ringa en ambulans på nytt efter en halvtimma? Tror dem, helt ärligt, att det är bättre för en psykiskt sjuk människa att ligga och lyssna på ambulanser som tjuter 24 timmar om dygnet? Tror dem att en psykiskt sjuk människa mår bättre av att vara inlåst i ett glashus, mitt i sjukhusområdet, och hela tiden se världen gå runt där ute? Hela tiden se alla friska människor och tänka "jag är sjuk, jag klarar inte av att leva mitt liv, jag måste vara inspärrad osv osv"?
Jag tycker att det allra viktigaste med en psykiatisk slutenvårdsavdelning är lugn och trygghet. En plats där man känner sig säker och kan andas. En plats där man i lugn och ro kan läka så pass att man klarar sig utanför låsta dörrar igen, vare sig det handlar om några dagar eller några månader. Istället så väljer man nu att ha slutenvåren mitt i allt kaos! Där det aldrig är tyst. Där det aldrig är stilla. Där man HELA tiden blir påmind om världen där utanför som man inte klarar av. Där man hela tiden blir frestad att hoppa. JAG FÖRSTÅR INTE HUR DEM HAR TÄNKT?!
Jag vet att jag bara kan tala för mig själv i allt det jag skriver, men jag vet också att jag inte är ensam! Jag, som inte alls är särskilt sucidal just nu, flestades av att hoppa och göra slut på allt. Men det var en glasruta i vägen. Jag vet det, många andra vet också det. Men INTE ALLA! Mår man väldigt dåligt och är väldigt självmordsbenägen så är jag säker på att en glasruta inte stoppar en om man vill hoppa. Sen förstår ju jag också att det inte bara är att hoppa igenom glasrutan, men att försöka skulle väl vara illa nog? Kommer man behöva bälta fast människor för att de kastar sig mot glasrutan? Eller för att de försöker hoppa över räcket mot innergården? För även om dem inte lyckas (att ta livet av sig) så är det väl illa nog att de frestas att försöka? ALLA risker till att en människa försöker avsluta sitt liv på en slutenvårdsavdelning borde väl ändå försöka undvikas? Vare sig det handlar om att dem noggrant söker igenom ens väskor när man kommer dit "i jakt på farliga saker". Eller att det inte finns duschdraperi eller gardiner att försöka hänga sig i. Nu går det ju inte att kasta sig igenom glasrutan men man kan lyckas skada sig själv tillräckligt bara genom att försöka! Plus att hur bra är det för tillfrisknandet om man ständigt frestas att hoppa?
Jag tror inte att jag hade suttit och skrivit det här inlägget om det inte hade varit slutenvård i detta nya glashus. Om det "bara" hade varit mottagningar så hade jag känts "okej". Men nu känns det allt annat än okej och jag kände att jag var tvungen att skriva av mig om det. Nu känner jag mig, om möjligt, ännu mer livrädd för att behöva bli inlagd "igen".. Och jag lider med alla dem som tvingas flytta dit nu.
Till råga på allt så har dem dessutom lagt slutenvård på ALLA våningar. Jag har bara varit på våning tre och det var HÖGT! Kunde dem inte tänkt lite längre än vad näsan räckte och i alla fall lagt slutenvården på typ första våning, lite ovanför markplan för att minska insyn men samtidigt inte särskilt högt upp.

Jag ska avsluta detta inlägg med att i punktform skriva ner mina negativa OCH positiva åsikter med nya psykiatrins hus:

Negativt

  • Entrén. Det finns väl INGEN som gillar att bli uttittad av en hel föreläsningssal när man kliver innanför dörrarna någonstans, speciellt inte om man mår psykiskt dåligt!
  • Rulltrapporna. Var det ett köpcentrum, eller möjligtvis ett varuhus?
  • Byggnadens utsida. Trekantigt, stort och glas, glas, glas. Det smälter inte in. Det sticker ut. Det går inte att missa. Alla vet vilka det är "som hör hemma där".
  • Glashissarna. Låt oss "leka med tanken" att hissen fastnar med någon i, som får panik. Tror ni att paniken blir mindre av att ha massvis med människor som stirrar på en? Det tror inte jag.
    Hissen kanske är en "sista lugn stund" att ta ett extra andetag i innan man kliver in på mottagningen för ett jobbigt läkarbesök. Jag tror knappast att man känner så när man är i en glashiss..
  • Trädstammen och vattnet. Eller i alla fall trädstammen. Lite vatten kan väl kanske vara mysigt och lugnande. Men varför har man satt en stor trädstam mitt i byggnaden? Onödiga pengar, känner jag.
  • Sjukhuskläderna. Det som har varit så otroligt skönt både under DBT-behandlingen och ätstöringsbehandlingen (fram tills nu då) är att det har varit så avslappnat och personligt. Inga sjukhuskläder och inga vita rockar som skriker "DU ÄR SJUK". Jag förstår verkligen inte varför en psykolog ska ha en sjukhusrock på sig? Vad är vitsen med det?
  • Glasfönsterna. Varför väljer man att ha glas från golv till tak precis överallt? Jag tror att de hissnar lite i de allra flestas magar när det enda som skiljer en från kanten är en liten glasruta.
  • Kaoset. Att djur och natur är bra för psykiskt sjuka är ju inget nytt. Istället så väljer man att lägga psykhuset mitt där det är som mest liv och rörelse. Långt borta från allt som har med natur och göra. Ständigt ljud från trafik, människor och ambulanser.
  • Byggnadens insida. Inte bara glaset utan även allt annat, tillexempel inredning. Allt är toppmordent, stilrent och...stelt! Inte alls inbjudande och lugnande, som det BORDE VARA.
  • Den ökade självmordsrisken. Det här är ju egentligen inget fysiskt som jag kan säga att jag tycker är negativt, men jag tror verkligen att det är så. För det är såhär jag tänker OCH JAG ÄR INTE ENSAM!

Positivt

  • Ljuset. Jag ser poängen med att ha allt i glas, det blir ljust. Ljus vet man ju att det gör människor piggare. Jag ser poängen i att man vill ha ordentligt med ljus i ett psykhus för det är något som (kan) hjälpa många att må lite bättre. MEN jag tycker att det har gått för långt. Vad är det för fel på vanliga, rejäla fönster? Det finns GOTT OM byggnader med bra fönster som släpper in mycket ljus, utan att det är en glasbyggnad.
  • Allt är samlat. Att allt är samlat i samma byggnad. Även om jag i nuläget inte riktigt ser någon jättestor fördel med det så kanske den finns där.. Jag tror inte att det kommer bli lättare att samverka olika mottagningar och så bara för att dem ligger i samma byggnad, kommunikationen kommer ju ändå ske via datorn. Det är ju knappast så att dem kommer att gå till och från varandra nu bara för att de delar byggnad. PLUS att det inte ens är så att allt ligger tillsammans. För min mottagning, Unga Vuxna, kommer inte att flytta..
  • Eget provhus. Att psykiatrin nu har ett eget provhus, så man slipper sitta i kö bland alla andra i två timmar (för om man mår psykiskt dåligt så kan detta vara omöjligt). För byggnaden utanför psykhuset, som det står provhus på, måste väl ändå vara ett hus dit man går och tar prover?

Tråkigt, och sorligt, nog så kan jag tyvärr inte komma på några mer positiva saker med nya psykiatrins hus. Nackdelarna vinner ju tyvärr ganska överlägset..
MEN det finns inte så mycket jag kan göra. Byggnaden står där och sticker ut, den har kostat 930 MILJONER (!!!) svenska kronor och de kommer att stå kvar där oavsett vad jag tycker och tänker. Det är helt enkelt bara att acceptera och göra det bästa av situationen, det vill säga fortsätta gå på mina behandlingar och låta "byggnaden sjunka in".

Bilderna är tagna från www.psykiatrinshus.se.

Tillägg: Precis som jag egentligen misstänkte innerst inne så är "provhuset" inget hus dit man går och tar prover, utan just ett PROV HUS. Citat från www.psykiatrinshus.se: "I provhuset byggs några typer av rum som blir vanligt förekommande i det fullskaliga psykiatrins hus. Genom att prova funktion, lösningar, mått och material i provhuset utvärderas säkerhetsfrågor, material, tekniska lösningar m.m. På så sätt upptäcks mindre lyckade lösningar innan de hunnit monteras in i Psykiatrins hus. Vi har bara fått ett tillfälligt bygglov för provhuset, därför kan det inte användas till annat där det står. Tanken är att avyttra huset, helt eller i delar, när det har fullgjort sin "plikt" som provhus."
Det är bara att bita ihop och inte tänka på alla tusen (miljoner?) extra det har kostat att bygga detta provhus. För hur kommer det sig att de allra flesta andra byggnader klarar sig och blir bra utan provhus? Samt att inse att jag verkar vara den enda som är smart nog att ha tänkt på att ha ett separat hus, eller i alla fall avdelning, där psykiskt sjuka kan ta sina prover..

Även detta citatet är taget från samma hemsida: "- Varför byggs Psykiatrins hus? Svar: De lokaler som tidigare använts på Ulleråkersområdet är uttjänta. Psykiatrin har tvingats använda lokaler som ligger spridda över hela Uppsala. Genom att samla den specialiser på Akademiska sjukhusets kärnområde integreras psykiatrin i den övriga vården på sjukhuset. Vinsterna med detta är:

  • Öka helhetssynen på patienten genom samarbete med övrig vård på sjukhuset.
  • Mer effektiva vårdprocesser genom samlokalisering av öppen och sluten vård.
  • Forskning och undervisning integreras med kliniska arbetet."

Hittade även det här som helt och hållet stödjer det jag skrivit om, samt visar lite hur byggnaden ser ut: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/svtuppland/psykatrins-hus


 

Likes

Comments

Sitter med datorn i knät under värmefilten och kollar på melodifestivalen. Det är ganska komiskt när det kommer en "tant" efter fyra nummer med unga, "popiga" killar. Hon känns en aning malplacerad.
Haha, Danny är väl för rolig. Bra att han knappt kan hålla sig själv för skratt när han står i brandutrustningen ;P

Det är verkligen häftigt att State of Drama har kommit såhär långt! Det är ju ändå nästan 30 tusen i publiken och flera miljoner framför tven. Häftigt, tänker jag och är säkert världens coolaste 24åring ;)
Om det inte hade varit för State of drama så hade jag förmodligen inte kollat på melodifestivalen ikväll. Men man måste ju se när Borås, kanske till och med Sveriges, snyggaste kille är på scenen! Jag pratar självklart om trummisen. Så mycket minnen som kommer till liv. Jag minns så väl första gången jag såg honom och tänkte; honom ska jag ha! Haha, sagt och gjort. Senare så dansade vi till Dirty Dancing och det blev vi. Nja, riktigt så romantiskt var det inte ;) Men visst dansade vi till Dirty Dancing, vi skulle till och med göra lyftet. Och inte bara en gång. Det var säkert helt livsfarligt i en liten trång lägenhet, kunde väl flugit ut genom fönstret eller något. Men hur roligt vore det utan alla tokigheter på fyllan ;)
Jaja, i vilket fall som helst så är det skit roligt att se honom i rutan. En väldigt snäll kille som verkligen är värd framgång :) Inte för att jag kände honom så väl men jag vet att varje gång jag sov hos honom så tjatade han om sin musik ;) En morgon när jag sovit hos honom så sa jag att jag var tvungen att åka för jag skulle flytta till Stockholm den dagen. Sen tappade vi kontakten. Men jag tycker fortfarande att han är en av de snyggaste killarna jag har träffat :)

FAST jag måste faktiskt säga att Sean Banan helt klart är bäst! Så jävla rolig. Jag skrattade typ hela låten igenom. Han är inte normal, and I like it :D

Helgen annars går väl sådär. Eller dagen idag har faktiskt gått väldigt bra. Jag har städat lägenheten och det är jag väldigt nöjd med! Det har mamma skött i jag vet inte hur många månader nu så det är skönt att känna att man klarar lite själv. Jag får skuldkänslor varje helg när mamma städar, så nu kanske jag kan börja hjälpa till.
Natten gick däremot inte alls. Mitt i natten så vaknar jag med panikångest.. Det är vääääldigt längesen (någon månad i alla fall) jag hade en panikångest attack och att få dem på nätter är det värsta som finns. Fy fan. Jag vet inte alls hur länge sen höll i sig, jag vet bara att jag började hetsäta. Sedan måste jag ha somnat mitt under hetsätningen för senare så vaknar jag av att Felix slickar på en godis på golvet. Det var godis i sängen, på golvet, överallt. När jag inser att Felix håller på att slicka på en chokladgodis så blir jag livrädd. För att choklad är livsfarligt och super giftigt för katter, det vet jag ju. Tack och lov så mår Felix bra och det är jag väldigt tacksam för! Jag hade nog aldrig kunnat förlåta mig själv om Felix hade blivit sjuk eller till och med dött.. Det går inte att beskriva hur otroligt hemskt det är med panikångest, speciellt att vakna av en attack mitt i natten, och att dessutom inse att man har hetsätit och deckat i godiset för att sedan se sin älskling slicka i sig av "resterna". Just nu när jag sitter och skriver detta så skämtar Gina i melodifestivalen om hetsätning och det knöt sig i magen :(
Jag hoppas att jag slipper detta igen!

Nu är det röstning och spänning! Hoppas att State of Drama inte kommer sist i alla fall!
Haha, älskar att Sean Banan fick första 12an  ;)

Likes

Comments

Ibland så händer det verkligen märkliga sammanträffanden. För en stund sedan så fick jag sms från Malin där det stod typ vem ger era hästar lunch imorgon. Jag fattade ingenting, dem har ju fri tillgång liksom. Så jag svarade typ va, lunch? Jag fatta inte henne, hon fatta inte mig (hon smsade från ett annat nummer så jag tänkte bara att hon lånade någon annans telefon). Ja, lunchhö. Vem ger era? Sedan ringde hon upp, jag svarade hej det är Julia och hon sa hej, det är Malin. Hon sa att hon inte fattade någonting, att dem får ju lunchhö varje dag. Jag fattade ingenting, dem har ju fri tillgång. Rätt så snabbt så hörde jag dock att något var fel, så jag frågade vem jag pratade med. Malin sa hon, vem pratar jag med. Julia sa jag. Vi var som två frågetäcken. Hon frågade, Julia Svensson? Haha, nopp. Vad är oddsen att någon helt annan Malin någon helt annanstans ska fråga någon Julia om lunchfodringen nästa dag? Malin-Julia-stall-hästar-fodring. Hur är det möjligt liksom?! Komiskt tycker jag :) Tur att hon frågade om jag var Svensson, annars hade vi kanske hållt på och förvirrat varandra länge till ;)
Ett annat väldigt roligt sammanträffande som jag upptäckte igår är att min drömgård ligger längst samma väg där Felix är uppfödd. Jag kände igen vägbeskrivningen till gården och kollade upp det. Då ligger gården längst samma väg, bara 10 minuter längre bort, som där Felix är uppfödd och hämtad. Vad är oddsen för DET?! Av alla miljoner småvägar i Sveriges skogar så ligger drömgården JUST DÄR jag hittade min bebis!
Jag tror på ödet!

Jag är så glad och tacksam över mina fantastiska djur. Jag har pysslat massor med Chester i eftermiddag. Hade en riktig friserar dag. Klipp, klipp överallt och Chester stod bara och njöt. Men det märks att han börjar bli lite till åren min lilla skrutt ;) Han har fått massa gråa hår på benen, haha. Det var liksom som virvlar med grått hår på baksidan av framknäna, eller vad man ska säga. Men nu är det borta och han ser ung och fräsch ut igen ;) Han utstrålar verkligen värme och kärlek min fantastiska ponny <3
Chester har börjat med en ny vana. I stort sett varje kväll som jag kommer ner till stallet för att natta så ligger han ner (om det inte har varit några människor där på ett tag vill säga). Och han VÄGRAR att ställa sig upp. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan gå runt och pyssla länge med olika saker, han ligger kvar. Jag kan ställa mig och mocka inne hos honom, han ligger kvar. Hela tiden så blänger han på mig och ser ut att tänka: men kom och sätt dig då! Det slutar alltid med att jag får sätta mig bredvid honom och mysa en stund innan han bestämmer sig för att resa på sig, och då ska han ha mat NU. Hur sött liksom?! Oftast så blir jag ju överlycklig när han ligger ner och sätter/lägger mig bredvid honom direkt. Men de få gånger som jag inte gör det, typ om jag fryser och vill upp till värmen igen, så gör han såhär. Så i fortsättningen så får jag helt enkelt klä på mig bättre när jag ska gå ner och natta så jag kan passa på att mysa med världens bästa häst <3
En kväll så var Felix med nere i stallet när jag nattade. När han såg att Chester låg ner så blev han väldigt nyfiken och undrade vad tusan hästen låg ner för. Till slut så kom Felix fram och kröp upp i min famn där jag låg bredvid Chester. Det var verkligen några härliga sekunder att sitta med de två finaste i hela världen så nära mig, samtidigt. Tyvärr så var det bara några sekunder för så fort Chester rörde på sig och ville nosa på Felix så blev det för mycket för lillen. När den där stora läskiga saken låg still så var det okej, men att den började röra på sig gick inte för sig ;) Så underbara älsklingar!!

Just nu så ligger Felix och sover så han snarkar i min famn. Något han gör dagligen och har gjort ända sedan första dagen. Det är verkligen så underbart!
Åhhhh, jag tror jag spricker av kärlek till mina små djur <3

Första helgen ensam på huuuuur länge som helst har börjat. Mamma är i Göteborg och jag valde att ha den här helgen för mig själv. Lite som ett test tror jag. Ett steg mot att må bättre. En helg där jag måste ta hand om mig själv. Jag vet inte hur det kommer gå. Men jag vet att jag kommer klara det, för jag har ju världens bästa vänner nära mig hela tiden <3

Min stora bebis:

Redan första dagen hemma:








Mys på hög nivå:


Likes

Comments

 




Kärlek <3

Min bebis har blivit stor :)

Älsklingen <3

När vi sa hej då och lämnade honom på sjukhuset över jul.. Det gjorde ont.

Just precis nu, när jag sitter här och skriver, så sitter Felix i fönstret framför mig och slickar sig. Chester går i hagen precis utanför och jag ser hur han äter på träden. Jag vet hur otroligt lyckligt lottad jag är som har det så här. Precis utanför dörren så finns min bästa vän, min kärlek, min själsfrände. Här inne så har jag min bebis, min älskling, min snutte. Jag älskar dem så mycket och är så tacksam över att få ha dem så nära i mitt liv. Ändå är jag inte lycklig, långt ifrån. Vad krävs för att jag ska vara lycklig och må bra? Jag har egentligen ingen aning. Vad jag vet är att om jag blir frisk från min ätstörning så är det ett bra steg på vägen. Att bli frisk från borderline har jag redan jobbat med, men kommer att jobba ännu mer med. Där är jag ett stort steg på väg även om det är mycket jobb kvar. Hoppet och tron om att jag någon gång kommer att bli frisk, den svajar. När hoppet och tron svajar så är det otroligt svårt att inte göra saker som gör sjukdommarna värre, det vill säga tillexempel självskada och/eller hetsäta. Jag VET att jag bara mår sämre av att fortsätta med destruktiva beteenden, men jag vet inget annat. Det spelar ingen roll hur många böcker jag läser, hur många behandlingar jag går, hur många andra sjuka jag pratar med. Jag kan fortfarande inte motstå impulserna för det är de enda som hjälper. Det är det enda som lättar på "trycket", på ångesten som gnager i bröstet. Men jag kämpar på. Varje dag, varje minut. Och visst går det frammåt. Det gör det absolut! Men ibland så går det bakåt också..

Jag tror det är viktigt för ALLA människor, friska som sjuka, att ha något att se fram emot. Något att längta till. Det kan vara allt från ett besök av en person man tycker om till en semesterresa. Allt från en weekend i Stockholm till att byta jobb. Allt från att gå på middag till bästa kompisen till att skaffa barn. Allt från att längta till sommaren till att flytta utomlands. Jag tror att vi hela tiden måste ha något som driver oss. Något att se fram emot. Något att längta till. När man lever livet utan att ständigt behöva något att se fram emot. Något inbokat att längta till. DÅ tror jag att man är lycklig. När man lever varje dag utan att behöva längta och vänta. När man kan leva här och nu och är nöjd med det. När det man längtar efter kanske finns där dag efter dag. Kan man leva dag ut och dag in utan att planera saker man måste göra eller saker som måste ske, DÅ är man lycklig. På riktigt! Sen så menar jag självklart inte att bara för att man planerar in roliga saker så mår man dåligt, verkligen inte! Men om man går dag ut och dag in och tänker på och längtar tills den förbannade semesterresan, för att man inte trivs med vardagen, då kanske man behöver se över sin vardag?
I mitt förra inlägg så skrev jag om MIN dröm. Om mina mål. Det som är skillnaden mellan mål/drömmar och planer är att planer går att genomföra. Skillnad: min dröm är att bo på en egen hästgård. Min plan är att börja leta efter en egen hästgård. Ett annat exempel är: min dröm är att åka till Thailand nästa vinter. Min plan är att boka biljett till Thailand nästa vinter. Vad innebär då skillnaden? Jo, drömmar kommer och går, ofta utan att slå in (tyvärr). Men planer, de genomför man. Man kan inte sitta och önska att man ska åka till Thailand om man inte börjar planera och genomföra det. Jag tror att väldigt många människor sitter och drömmer om saker och ting, stora som små, som aldrig inträffar. Och vad händer då med den människan? Hoppet börjar svikta och livet blir tyngre. För når man aldrig upp till sina drömmar, då börjar livet sakta men säkert bli rätt så meningslöst. För vad vore livet utan drömmar, mål och planer?
För mig så känns just det här väldigt jobbigt just nu. Jag är inte alls nöjd med livet där jag är nu. Jag är sjuk och mår dåligt. Går i behandlingar och har mål för hur jag ska kunna bli frisk. Jag har planer på hur det ska gå till för att jag ska kunna må bra igen. Men allt känns hopplöst. Jag försöker drömma, ha mål och planera. Men att drömma utan planera blir för mig bara totalt meningslöst. Varför ska man drömma om något som aldrig kommer att slå in? Då gör det ju bara ont. Som jag redan har skrivit om så är min dröm att bo på en egen hästgård och jobba som veterinär. I mitt förra inlägg så skrev jag en plan om hur det ska gå till. Och visst kändes det bra och realistiskt då. Men nu känner jag bara att jag svävade på moln. För det första, hur rimligt är det egentligen att två skilda föräldrar och en vuxen dotter ska bo på en gård tillsammans? Hur rimligt är det att jag ska göra högskoleprovet två gånger om året tills jag har tillräckligt bra för att komma in på veterinärlinjen, samtidigt som jag redan pluggar/jobbar? Hur rimligt är det att jag någon gång ska ha råd med att ta emot djur som behöver mig? Inte särskilt..
Till att börja med så känns det inte som att jag någon gång kommer kunna börja plugga igen. Jag VET att det är sjukdommen, men hur ska det gå till? Hur ska jag för det första komma in (på husdjursvetenskap då till att börja med)? Hur ska jag klara en utbildning på flera år? Hur ska jag kunna få ett jobb efter utbildningen? Hur ska jag samtidigt som jag kämpar med en utbildning/ett jobb som bara är "tillfälligt" kunna kämpa med högskoleprov och att försöka komma in på en annan utbildning? Och det här är bara utbildning och jobb frågan.
Om jag ska ta boende frågan också. Jag kommer ju inte kunna bo kvar här i hela livet. Inhyrd i en lägenhet ovanpå ett stall. Visst är det de absolut bästa boendet jag kan ha (förutom egen gård då) men det kommer inte funka i 10 år till. Varje dag så mår jag dåligt över att inte själv kunna styra över vad som händer på gården. Jag stör mig på allt och alla och hur de gör saker och ting. Ofrivilligt så går massor med energi åt på de andra som "håller till" här på gården. Jag mår dåligt över det. Jag mår dåligt över att inte kunna sköta mig och mina djur själv. Kanske är det något som blir bättre ju bättre jag mår, kanske inte. Jag vet inte.. Men, någon gång, så kommer jag ju behöva flytta härifrån. Det här är inget boende som gäller resten av livet, för någon. Vart ska jag ta vägen då? En lägenhet i stan? Vilken stad? Vart ska Chester ta vägen? Vart ska Felix ta vägen? Ska jag gå tillbaka till att vara instängd i en lägenhet i ett stort hus med grannar? Det skulle aldrig gå. Jag skulle inte klara det. När jag har kommit såhär långt så kan jag inte gå tillbaka, det går inte. Det enda jag ser som jag skulle kunna flytta till är en egen gård. Och hur stor är sannorlikheten att det någonsin kommer att bli av, egentligen? Den är inte hög, vare sig det är med eller utan mina föräldrar.

Så vad har jag att se fram emot i livet? Ingenting. Absolut ingenting. Det jag har framför mig är först och främst att börja arbetsträna. HUR I H*****E ska det gå till? Jag får panik bara jag tänker på det.. Steget efter det är att börja plugga upp naturämnena igen. HUR I H*****E ska det gå till? Steget efter det är att försöka komma in på och börja plugga husdjursvetenskap. HUR I H*****E ska det gå till? Efter det, är det meningen att jag ska hitta ett jobb då?!
Och vid sidan av detta, hur ska jag bo? Jag har inte råd att gå runt med ekonomin NU, hur ska jag då ha råd om jag börjar plugga och får ännu mindre pengar? Det skulle liksom inte gå. De senste månaderna så har tankarna snurrat i mitt huvud över vad jag skulle kunna göra för att klara ekonomin, både nu och om jag börjar plugga. De största kostnaderna jag har i månaden är lägenheten och Chester. Chester skulle ju kunna vara ganska lätt, sälj eller låna ut på foder igen. Vipps så skulle jag vara flera tusen rikare i månaden. MEN det finns inte på kartan. Chester är tillbaka i mitt liv för att stanna där tills döden skiljer oss åt. Så är det bara. Jag skulle inte överleva om jag skulle tvingas stå på mina två ben utan honom. Att låna ut honom på foder i tre år var nog det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv, både för mig och honom. Jag kunde inte ta hand om honom utan lät honom få det bra istället. Jag är så nöjd över det men aldrig igen! Vårat uppehåll har stärkt våran relation ännu mer och nu kan jag inte tänka mig en dag till utan honom. Jag lät honom gå när jag inte kunde ta in hans kärlek och värme, men han kom tillbaka och nu älskar jag honom mer än någonsin. Att leva utan honom igen kommer aldrig att bli aktuellt. Men lägenheten då? Det är väl bara att flytta till en liten billig etta någonstans? Big deal? JA! Naturen utanför fönstret gör något med mig. Trots all ångest och all depression så får naturen mig lugn. Att lämna lantlivet är ingen fråga, för det skulle aldrig gå. Skulle jag bo inne i stan och åka ut till stallet varje dag, som alla andra? Inte kunna gå ner till Chester flera gånger om dagen? Inte kunna pussa honom godnatt varje kväll? Paniken växer i mig bara jag skriver orden. Felix då? Skulle jag spärra in honom i en lägenhet efter att få ha vuxit upp på en hästgård? Nej, skulle inte tro det. Och att lämna honom är inget alternativ! Han är min bebis, mitt allt, min älskling. Likadant som folk inte skulle ge upp sina barn så kommer jag ALDRIG att lämna honom.

Så vad har jag framför mig? Ingenting. Absolut ingenting. Lev i nuet, carpe diem och all sån jävla skit. Ja visst, men jag kommer inte att vara sjukskriven hela livet. Någon gång, snart, så måste det ändras. Jag har inget framför mig att se fram emot. Jag har inget framför mig att längta till. Allt som är framåt i livet väcker bara massa känslor av panik. Som i sin tur gör att jag blir ledsen, mer deprimerad osv.
Nu är det stora grejer som jag har tagit upp som ligger framför mig. Och stora grejer är självklart jobbigare än små, för ALLA, friska som sjuka. Så varför inte boka in någon mindre grej att se fram emot? Något att längta till? Bara något litet? Jag försöker, och jag har försökt i flera månader nu. Men det finns inget. Ingen resa känns möjlig, utan det är bara panik. Inte ens en liten weekend. Inget besök. Inget, inget, inget.
Vad lever man för om framtiden bara känns hopplös?

Det finns så mycket mer att skriva och det finns så mycket mer tankar som snurrar i huvudet. Men nu tog det slut. Bara sådär pang bom så blev det stop i hjärnan och jag har inget mer att skriva, just nu. Jag blev jätte trött och ska lägga mig och mysa bredvid min fina lilla katt innan jag tvingar mig ut för att ta hand om den andra som är finast i mitt liv. Tur att jag har dem! Men vi kommer inte kunna leva såhär resten av livet, så är det bara..

Likes

Comments

Det var sjukt länge sedan jag var inne här nu. Det har sina förklaringar.. Jag har väl inte mått jättebra. Egentligen så har jag varit ganska deprimerad sedan november men det har bara blivit värre och värre. Jag har helt enkelt inte orkat gå in här och skriva. Jag vet hur jag är och när jag väl börjar skriva så kan jag inte sluta, och att sitta här länge har jag inte orkat.
Men livet flyter på. Jag vågar knappt säga det, men jag tror att jag kanske börjar må lite bättre. Ätstörningsbehandlingen är två gånger i veckan och det går...bra. Visst är det otroligt tufft men jag är glad att jag har DBTn i ryggsäcken, det hjälper mig mycket.
Felix och Chester mår bara bra. Jag har varit med Annika och Anders i ett ridhus och ridit nu några helger i rad. Chester har varit finare och finare för varje gång. Trots att vi inte har ridit ordentligt på väldigt länge så är han väldigt mjuk och fin. Har framåtbjudning och vill jobba. Jag vet inte om jag kan minnas någon gång när han har känts såhär bra faktiskt! Riktigt roligt. Jag har faktiskt lite planer att komma igång att träna dressyr nu till våren, när padocken går att använda igen. Kanske, kanske så kan vi även komma iväg på någon liten tävling. Det vore roligt :)
Just nu så är det riktigt tråkigt ridunderlag ute och denna veckan har Chester lite vilovecka. Det är antingen asfalt, is, tung och djup snö eller ojämt. I nuläget kan jag inte göra mer än skritta. Och vart jag än skrittar så går Chester och spänner sig och det är inte bra för hans muskler. Nu när han är så mjuk och fin så vill jag inte att han ska gå och spänna sig. Så därför får han vila lite och så hoppas jag att det blir bättre underlag snart.

Anledningen till att jag gick in här för att skriva just idag är för detta:

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=449QAFDNQCSJLGS6

Min drömgård! Hittade annonsen av en slump i Upplands nya gratistidning, en hästtidning. Allt verkar helt perfekt med denna gården. Massor med tankar och planer har snurrat de senaste dagarna och just nu finns det inget negativit.
För mig så är det väldigt viktigt med drömmar och mål just nu. Det får mig att hoppas och kämpa. Men det måste vara realistiska mål. Det måste gå att förverkliga, annars så blir jag bara ledsen efter ett tag och känner att allt är hopplöst för det kommer aldrig att gå. Just nu tänker jag såhär om min framtid:
Jag vill bo på en egen hästgård med mina egna djur och plugga/jobba med djur. I framtiden så vill jag bli veterinär. Därför ser planen ut såhär:
Så fort jag är frisk och orkar börja plugga igen så kommer jag att göra det. Troligtvis så börjar jag lite lugnt och läser upp de kurser jag behöver i naturämnena på komvux. Basår/bastermin blir nog för mycket och för jobbigt och jag är rädd att bli sjuk då igen. Därför tänker jag att kurser på komvux är ett bättre alternativ. Visst så kommer det ta längre tid för mig att läsa upp kurserna, men det gör inget. När jag väl har läst de kurser som jag behöver så ska jag söka in till husdjursvetenskap på SLU. För att komma in där så ska jag, så fort jag blir frisk och orkar, börja göra högskoleprovet. Jag kanske kommer in på betygen men jag vill ändå börja göra högskoleprovet, när jag orkar. Min långsiktiga plan är att göra högskoleprovet varje gång, två gånger om året, tills jag har fått så bra att jag kan söka in till veterinärutbildningen (för det ska ju tydligen vara lättare och lättare för varje gång man gör det). För mig så spelar det ingen roll om det tar 10 år, bara jag fortsätter kämpa till mitt mål = att bli veterinär. Det spelar ingen roll om jag är 40 år när jag är klar och redo att börja jobba som det. För tills dess så kommer jag ha husdjursvetenskaps utbildningen och förhoppningsvis jobba med djur på annat sätt.
När det gäller boende så måste jag inse att jag nog aldrig kommer att ha råd med en hästgård, inte själv. Eftersom min mamma också vill bo på hästgård så är det ju ett bra alternativ att bo på en hästgård tillsammans med henne. Pappa går i pension om ca två år och vad är inte bättre för en hantverkare än att bo på en hästgård och ha massor att pyssla med? Så min plan är att bo tillsammans med mamma och pappa på en egen hästgård, någonstans utanför Uppsala. MEN jag är vuxen och för att må bra så måste jag få vara för mig själv, stå på egna ben och helt enkelt ta hand om mig själv. Därför passar just denna hästgården perfekt! Det är ett stort bostadshus med fyra sovrum och en gäststuga med allt som behövs för att kunna bo i och "klara sig själv". Bostadshuset är från början två lägenheter med ingång på varsin kortsida. Nuvarande ägare har dock gjort om undervåningen till ett stort vardagsrum, matsalsrum och kök. Övervåningen har fyra sovrum, men det som är bra är att övervårningen fortfarande är uppdelad som två lägenheter. Det är varsin trappa upp till övervåningen och två sovrum var. Väggen imellan de fyra sovrummen är fortfarande kvar och utan dörrar. På så sätt så blir det ändå att man har sin egen trappuppgång, sin egen toalett med dusch. Man delar egentligen bara kök och vardagsrum på så sätt. PERFEKT ju! Jag och pappa kan bo i bostadshuset och mamma i gäststugan. Vi bor då lite "för oss själva" även om vi bor på samma gård. Vi har våra egna utrymmen som vi får sköta och ta hand om själva. Alla har sin egna toalett och man får sköta sig själv som man vill, men ändå umgås och laga mat ihop i vardagsrum och kök. Jag är säkert den enda 24åringen som vill bo på samma gård som mamma och pappa. Men helt ärligt så kan jag tänka mig att göra det resten av livet. Jag tror aldrig att jag kommer att träffa någon kille och skaffa familj, men OM det skulle hända så betyder ju inte det att det är världens undergång. Även det skulle man ju kunna lösa i så fall! För mig så känns det helt perfekt att dela en hästgård tillsammans med mina föräldrar. Dels så hjälps vi åt med allt arbete och med ekonomin. Vi är väldigt nära och hjälper och stöttar varandra. För mig så gör det inget om jag är 40 år och bor ensam med mina gamla föräldrar fortfarande. Det spelar ingen roll om jag blir den som alla "i byn" pratar om som den udda tjejen som, enligt dem, "inte har skaffat sig ett eget liv". Jag tror, är egentligen helt övertygad om, att jag skulle vara lycklig så.

Även stallet och marken på den här gården verkar perfekt. Stallet har fyra boxar och sadelkammare. Det finns en belyst ridbana. Två hagar med vindskydd. Kan det bli bättre? Fyra boxar är helt perfekt för min del. En av dem kommer självklart vara till Chester. Som första steg så kommer Chester att få en liten skettis till sällskap. En busig liten rackare som Chester kan leka med, utan att den skadar honom. Felix måste självklart också få en liten bus kompis, så en kattunge till honom kommer det också bli. Max ska han heta. Sen så måste man ha en vakt hund såklart. Jag kommer att sköta det mesta med träning och uppfostran och "lära" mamma och pappa. När jag pluggar/jobbar så kommer mamma och pappa finnas där och ta hand om alla djur. De två tomma boxarna i stallet kommer just att förbli tomma. Självklart hoppas jag på att en av dem någon gång kommer att tillhöra Kasper. Annars så ska dem stå tomma. Inga jobbiga inackorderingar. En dröm som jag har är att ha ett typ djurhem. Där jag tar emot djur som har blivit illa behandlade, övergivna eller liknande. Jag vill helt enkelt ha möjlighet att ta emot och hjälpa djur som behöver mig. Därför är det perfekt med två tomma boxar. Om jag hör talas om någon stackars häst, åsna, får, get, ko eller what so ever som behöver mig. Då vill jag kunna ta emot det djuret och hjälpa det till ett bättre liv. Jag kommer inte att behålla dem permanent utan bara tills de mår bra nog för att få flytta till ett nytt, bra och permanent hem.

Visst låter det PERFEKT?! För bra för att vara sant, säkert.. Men det är REALISTISKT. Det GÅR att genomföra. Jag, mamma och pappa kan tillsammans förverkliga denna dröm. Det är möjligt. Kanske inte just nu och kanske inte med just denna gården, men man måste börja någonstans. Förmodligen så kommer jag och mamma att åka och kolla på den här gården. Även om vi inte kommer kunna köpa den så är det ett första steg mot våran dröm. Jag är ju redan helt kär i den här gården så det är lika bra att kolla på den, det enda som kan hända är att jag lär mig något utav det. Kanske så är den inte alls lika perfekt som den verkar, och då var det inte meningen. Då kan jag släppa den och gå vidare. Om den fortfarande är perfekt efter att ha kollat på den, ja då får jag helt enkelt gå vidare med vetskapen om att jag vet hur jag vill ha det.
Jag är dessutom helt övertygad om att jag kommer få all hjälp och alla tips och råd som jag vill ha av både Anders och Annika samt av Nathalie. Det känns tryggt! För att köpa hästgård är stort och även om man har bott på två olika hästgårdar under två år och vet vad det innebär, så kommer det vara MYCKET nytt och mycket man måste tänka på.

Jag kanske svävar i det blå just nu och drömmer om något som aldrig kommer att gå. Men jag tror verkligen att denna drömmen är genomförbar! Och jag kommer kämpa för att det blir så!

Likes

Comments

Tyvärr så ringde dem från ätstörningsenheten i morse och sa att behandlaren var sjuk, så det var alltså inställt. Jag hade redan fixat stallet, sopat av bilen, gjort mig i ordning och satt och åt frukost. Jag var liksom inställd på det redan och hade redan gått emot alla jobbiga tankar om att inte vilja gå dit. Men men, så är det. Alla blir sjuka, det är inget att göra något åt. Istället så kröp jag ner i sängen bredvid Felix och det var inte helt fel det heller smiley
Låg och läste och sov lite till och från i några timmar.
Egentligen så känns det nog faktiskt ganska bra att jag börjar på måndag istället. Jag fick veta på så kort varsel att jag skulle börja behandlingen (de ringde i måndags och sa att det hade blivit en plats ledig). Nu har jag hela helgen på mig att förbereda mig och hinna läsa lite mer i boken (som jag för övrigt fortfarande tycker är bra!).

De senaste dagarna har det snöat som bara den och nu har vi sjukt mycket snö igen. Det plogas och plogas och plogas.. Men jag har inte orkat skotta trappan än. Jag tänkte helt ärligt inte göra det heller. Låta det bli typ en pulkabacke istället. Sen så insåg jag att det kanske blir för tungt med massa snö på? Jaja, jag ska ta tag i skottningen idag i alla fall.

Imorgon så ska jag på nästa del i asperger-utredningen. Vilket såklart känns väldigt nervöst. Jag vet inte riktigt vad det handlar om eller vad som kommer göras. Jag vet bara att jag ska träffa en psykolog.. Men det går säkert bra. Jag ska försöka förbereda mig lite idag så att jag inte går därifrån och känner att jag inte har fått sagt/frågat något.

Jag sitter just nu och ser min lilla ponny terrorisera Chapelle i hagen. Så jag får väl ta och byta om och gå ut och ta hand om honom. Gå ut och ta hand om gården, mig själv och mina djur. Trots snöyran så känns det inte helt fel smiley








 

Likes

Comments

Det var verkligen sjukt länge sedan jag skrev här nu, men jag har helt enkelt inte orkat.. Det är alltid samma gamla vanliga skit jag skriver om (att jag mår dåligt och bla bla bla) så att till och med jag tröttnar. Men nu sitter jag i alla fall här, bara för att jag inte kan sova. Jag är inne i en period med sjukt mycket ångest på kvällarna vilket gör att jag, trots massa sömnmedicin, inte kan komma till ro och somna innan lång in på natten. Det här gör också att jag gärna skjuter upp att gå och lägga mig för jag vet att det bara kommer bli jobbigt. Igår kväll så kom inte Felix in så det blev att jag låg och tänkte på allt som kunde ha hänt honom, vilket i sin tur ledde till att jag låg och grät. Till slut så kom han i alla fall in och jag kunde somna..

En annan anledning till att jag inte har skrivit här det senaste är för att jag vet att min familj läser här. Missförstå mig rätt, jag tycker det är jättebra att min familj vill läsa här då jag har svårt att prata om saker och ting. Men det senaste så har det blivit att jag har blivit "rädd" för vad jag kan skriva och inte, just för att jag är rädd att dem ska ta upp det. Jag är livrädd för meningen: "jag läste på din blogg..." Så kära familj, läs gärna vad jag skriver men låt mig ta upp det om jag vill prata om det. Älskar er!

Idag så har jag träffat Sanna för sista gången (ska bara tillbaka på ett uppföljningssamtal om någon månad). Det var grymt skönt att säga hej då till henne. Jag har under hela min behandling väntat på att jag skulle få förtroende för henne och att hon skulle hjälpa mig, men det kom aldrig. Så det senaste så har jag bara varit som en trotsig tonåring och inte velat prata med henne. Jag har bara känt mig irriterad. Så ja, nu är det lite av en lättnad att "slippa henne".

Imorgon så börjar något nytt i mitt liv, och jag är sjukt nervös! 15 veckors ätstörningsbehandling. 7 februari - 30 maj. 1-2 gånger i veckan. Trots att det "bara" är så få dagar/timmar i veckan (om jag jämför med DBT:n) så kommer det bli en tuff behandling. Det kommer att vara jobb 24/7 och jag vet att det kommer att vara tufft. Idag så fick jag hem en bok som jag hade beställt som vi ska använda i behandlingen. Jag har bläddrat igenom den lite och den verkar faktiskt riktigt bra! Förutom massa bra fakta så är det även ett sexstegsprogram som vi kommer jobba efter. Jag hoppas verkligen att jag kommer att klara av att få ut så mycket som möjligt av den här behandlingen. Jag ska verkligen, verkligen kämpa! Det ligger lite oroande tankar i bakgrunden att jag ska börja arbetsträna snart också och jag vet inte hur jag ska orka båda delarna. Men jag har inte ens pratat med min handläggare på FK än så jag försöker att "skjuta upp" de tankarna.. Jag planerar att ringa henne nästa vecka när jag vet mer om behandlingen.

Men nu ska jag gå ner till min fina ponny och natta honom. Hoppas på att bli av med lite ångest där nere och få med mig Felix upp. Sedan ska jag försöka sova så att jag orkar "vara med" (i huvudet) imorgon, första dagen. Det känns sjukt nervöst med ny plats, nya gruppmedlemmar och nya terapeuter. Men DBT:n har lärt mig att klara av det, de vet jag!

Jag är så tacksam över att ha världens finaste djur:







Likes

Comments

Avskedet idag gick bra. Eller i alla fall helt okej. Alla var väldigt snälla och fina mot mig och jag fick verkligen ett bra avslut. Mycket uppmärksamhet och fina ord är ju alltid jobbigt och besvärande men det värmde ändå att dem ansträngde sig för min skull.
När jag kom på morgonen så fick jag presenter och kort. Av Sofia (en patient) så fick jag en stressodil. En stressodil är en liten krokodil som hon har gjort själv med pärlor. Perfekt att fingra på när man är stressad eller orolig (typ istället för att klia hål i huvudet, riva sönder sårskorpor, göra sönder nagelbanden som jag brukar göra). Jättesöt är den!
Av Bea (också patient) så fick jag en fin glasburk fylld med chokladbollar. Hon hade gjort de så fint och på "etiketten" stod hennes telefonnummer och att jag skulle använda det också :)
Kortet hade en av terapeut fixat. Självklart med hästar på, haha. På kortet så hade både terapueterna och patienterna skrivit fina saker. Värme säger jag bara!
Vi åt tårta och chokladbollar medan vi pratade om avslut och separationer. Överlag så var det en väldig värme där idag och jag var rörd av allt. Istället för att bryta ihop och börja gråta så blev jag istället flamsig och flummig (vilket jag ofta blir när jag inte "vet hur jag ska reagera"). Fast jag är ändå helt säker på att de visste att jag uppskattade det väldigt mycket! Pratade med Bea och Ramona om att reagera och tackla saker så och de kände igen det mer än väl.
Jag bytte nummer med Bea, Ramona och Sofia och jag hoppas att jag/dem kommer att orka hålla kontakten! Det är väldigt bra tjejer och vi förstår varandra. Denna gången så ska jag verkligen försöka att inte låta detta rinna ut i sanden!

Locket ligger fortfarande lite på. Jag har inte tillåtit mig själv att börja tänka att jag aldrig mer kommer att gå dit, att jag inte har någon mer behandling nu. Igår grät jag, idag orkar jag inte. Locket ligger på och känslorna hålls gömda.

Med Chester så är det verkligen en never ending story. I morse när jag åkte så sprang han runt och terroriserade Eamoon. Han ville så gärna leka och Eamoon tycker bara det är kul en kort stund, sedan tröttnar han. Men Chester slutar inte för det. Nej nej, han vet inte alls vart gränsen går. Vilket är konstigt för det borde han ju ha lärt sig vid det här laget! Mycket riktigt så hade han nya "skador" när jag tog in honom från hagen. Han blev ju sparkad på huvudet häromdagen men de har läkt bra och svullnaden har nästan gått ner helt. Det första jag såg idag var en svullnad på framsidan av skenbenet, självklart på samma bakben som har krånglat de senaste månaderna. För någon vecka sedan så fick han en spark på detta benet. Det blev bara ett litet, litet sår men också ett överben. Som tur var så verkar överbenet inte ha blivit så stort. Idag så hittade jag i alla fall inget sår så jag vet inte riktigt om det rör sig om en spark eller inte. Plus att det inte är en "hård bula" så som överben känns. Det här känns mer som en svullen sena men stället svullnaden sitter på känns för konstigt för att det ska vara en sena. Han var varken varm eller öm över svullnaden och inte heller halt i skritt och trav på rakt spår. Jag skrittade ut en sväng och tycker inte att det blev varken bättre eller sämre. Jag ska ner till honom en gång till ikväll, när dem har kommit in. Så hoppas jag att det inte är värre då. Jag tänkte kyla det och låta honom sova med stallbandage. Sånt här gör mig ännu mer nojjig, när man inte vet VAD det är eller VARFÖR. När det inte är tydligt om det är yttre våld eller inte. Blä! Men det är väl bara att avvakta och ta det lite lugnt  i några dagar (kommer vi aldrig att komma igång?!). Om det ser okej ut imorgon så tänkte jag dock longera honom lite för att se hur han rör sig. Plus att han har så mycket energi nu som han tar ut på Eamoon, så det är svårt att låta honom vila för mycket också för då riskerar han väl att skada sig ännu mer för Eamoon är rätt så trött på honom nu.
Ridturen gick i alla fall bra. Vi skrittade ut en sväng barbacka. Det var mysigt. Dock vääääldigt kallt. Jag hade tre strumpor, tåvärmare, tre byxor, tre tröjor, jacka, halsduk, "rånarluva" och tjockis-vantar. Det var sådär lätt att ta sig upp, haha. Fast jag höll mig i alla fall ganska varm och det är det viktigaste!
När jag kom in i stallet och skulle ge Chester en godis så såg jag att han såg "konstig" ut i ena mungipan. Vid närmare titt så hade han ett sår och var svullen. Jag fattade ingenting. Jag har liksom inte ridit med bett på skit länge plus att såret liksom satt mer på sidan och inte i själva mungipan direkt. Sedan kom jag på hur Chester och Eamoons lekar brukar se ut. Nämligen att de står och "hugger"/biter varandra på huvudet, typ kinder och läppar. Antadligen så har Eamoon får ett grepp i Chesters mungipa. HUR LYCKAS MAN MED DET?! Såret var i alla fall inte så farligt och svullnaden lägger sig nog snart. Han hade inga problem med att äta och tänder och tandkött såg bra ut.
Men ärligt, hur lyckas man?! Han är 14 år men verkar aldrig lära sig att tagga ner. Denna annars lugna och snälla ponny som, faktiskt, kan se halvdöd ut. Men inte i hagen, nej nej. Att Eamoon inte är den skarpaste kniven i lådan det har jag förstått för länge sedan. Han har uppenbarligen ingen koll på vad han gör och inte gör. Biter och sparkar i deras lekar utan att tänka. Vilket gör att min fina lilla ponny "straffas" medan Eamoon inte ens får en liten skråma. Suck!
Just nu så får jag sitta och bita mig i tungan och bittert ångra att jag för några månader sedan var nere över att se Chester så ledsen i hagen, att jag tänkte att han behöver få leka. Hoppas att deras lekar lugnar ner sig snart så att de alla tre kan hålla sig skadefria!

Nu ska jag lägga mig i soffan bredvid den lilla terroristen, Felix. Man får ju passa på att njuta när han är inne :)
Mamma är på ingång också.
Hoppas på en bra helg, eller i alla fall helt okej!

Likes

Comments