​Ångesten är värst. Trycket över bröstet, känslan av att andas men inte få någon luft, de svettiga handflatorna, illamåendet. Ju mer jag kämpa emot desto starkare blir den. Kaoset i hjärnan som inte går att tysta ner och rädslan för att jag kommer dö. 

Jag hatar att hela tiden tro att min familj, mina vänner och min pojkvän en dag kommer se på mig så som jag ser på mig själv. Jag hatar att hela tiden tro att folk pratar om mig. Jag hatar att snubbla över ord och inte kunna prata normalt. Jag hatar att överanalysera allt jag gör och säger. Hatar, hatar, hatar. 

Jag lever på hoppet att en dag kanske jag blir av med både ångesten och depressionen, även om det just nu känns som att det aldrig kommer hända. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag bara ligger där och tittar upp. Upp på himlen. Upp på månen. Upp på stjärnorna. Allt det där som verkar så nära men som är så långt bort.

Jag tänker att jag är där uppe. Jag lyser. Jag är vacker. Jag är unik.
Snön omfamnar mig som ett kallt täcke. Jag borrar ner mig lite djupare. Känner mig lugn, normal och inte ensam. Tänker att det kanske finns någon där ute som gör precis likadant just i detta ögonblick.

Jag blundar och andas in den kyliga luften. Jag låter den fylla mina lungor, håller kvar den ett tag och släpper sedan ut den. Den bildar ett litet moln när den lämnar mina läppar.

Det här är min terapi. Att ligga i mörker och kyla och titta på himlen. Jag släpper alla tankar som annars susar runt i mitt huvud hela tiden. Alla tankar jag inte förstår och alla känslor jag inte kan greppa.

Jag är bara 7 år, så jag vet knappt vad deprition är. Och jag kan än mindre förstå varför dessa röster tuggar på i mitt huvud. Jag förstår inte varför jag får den där tomma känslan ibland, varför jag ibland känner mig så lite och känner att jag vill sjunka genom jorden. Jag tror att det är något fel på mig.

Mamma kommer ut på trappan och ropar att det är dags att komma in. Jag vaknar från min trans, kliver upp och går in. Men jag kommer tillbaka nästa dag. Och dan efter det. Och dan efter det. Och dan efter det...

Likes

Comments

Han lämnar mig. Skrattar åt mig för att jag gråter. Jag skriker i förtvivlan. Han går iväg.
Jag vaknar. Han ligger inte bredvid mig i sängen. Jag blundar och öppnar ögonen igen, han är fortfarande inte där. Han är borta. Långt bort. Han är och jobbar i någon annan del av landet.

Jag känner ångesten krypa in under mitt skinn. Det trycker över bröstet. Jag kan inte andas normalt. Jag sätter mig upp. Det blir värre. Jag går till duschen och sätter mig ner. Vattnet är varmt, väldigt varmt. Jag hyperventilerar och skakar. Minnena väller fram. Den gången han skrek att jag var en fitta, den gången han sa att jag var dum i huvudet, den gången han flirtade med en annan tjej framför mina ögon, den gången han bjöd in en annan tjej till min lägenhet och ville ligga med henne. Under mitt tak.
Jag hatar honom. Jag älskar honom. Jag börjar hata mig själv istället. Känner mig liten. Hjälplös. Dålig. Äcklig. Tom.
Jag stoppar fingrarna i min hals och spyr. Och spyr. Och spyr. Jag känner mig tom. Jag har slutat skaka. Jag hyperventilerar inte längre. Det heta vattnet sköljer över mig som ett vattenfall. Han hade rätt, jag är dum i huvudet. Varför skulle han inte vilja ha någon annan? Jag är bara ett psykfall.

Sen kommer rösterna och hälsar på igen. "Du är en svag människa." Jag vet.

Likes

Comments

Det började när jag var 13. Under i stort sett hela högstadiet åt jag bara hårdbrödmackor och vatten till lunch. Jag petade bara i maten när jag var hemma. Hela tiden dessa tankar "du måste bli smalare, du måste väga mindre. Gör du inte det så är du äcklig." Skolsköterskan såg att jag var underviktig men gjorde inget.

I gymnasiet fortsatte det. Fast värre. Jag åt nästan aldrig något. Jag tränade nästan varje dag och jag började räkna kalorier. Jag började röka och gick ner ytterligare. För varje kilo jag gick ner kände jag mig stolt. "Se vad jag lyckats med." Men jag var aldrig nöjd. Jag kunde alltid gå ner ett kilo till. Sen ett till. Även skolsköterskan här upptäckte att jag var underviktig och att nått inte stod rätt till. Hon skickade mig till en dietist. Jag fick fylla i en matdagbok men jag ljög i allt jag skrev.

Hon skickade mig sedan till BUP. De förstörde mig. De dödade en del av mig själv. Gjorde mig besviken på mig själv. Ökade mitt självhat. Jag sa att jag absolut inte ville veta vad jag vägde. Och det fick jag inte heller veta. Sista gången jag var där sa kvinnan jag träffade "Men så bra, du har gått upp i vikt!" Det var precis det jag inte ville höra. Jag ville bara lura dem att allt var normalt och att jag åt bättre och sedan återgå till min verkligen. Räknande av kalorier och träningspass. Hon svek mig. Vem säger så till en man vet har anorexia?

Jag är inte längre underviktig. Med tankarna finns alltid där. "Borde jag verkligen äta det här?", "Kanske om jag skippar middagen?", "Jag måste gå ner i vikt.", "Jag äter bara lunch idag."

Likes

Comments

Jag är 21 år. Jag har levt med dessa tankar och röster väldigt länge nu. Dessa tankar och röster som talar om för mig att jag är ingenting. Att jag gör fel. Ful. Dum. Äcklig. Otillräcklig. Jag försöker tysta ner dem. Ibland funkar det, ibland inte. "Du är inget värd", "Du finns inte, inte på riktigt", "Du är ensam, ensam, ensam". Skriker åt dem att vara tysta. Håll käften. Håll käften. HÅLL. KÄFTEN. Det funkar inte. De skrattar åt mig.

Varje dag har samma händelseförlopp. Jag vaknar, hör en röst säga att jag borde använda den där kniven som finns i köklådan eller ta de där tabletterna som gömmer sig i skåpet inne på toaletten. Jag trycker bort den. Kliver upp och tar en varm dusch, så varm att min hud blir alldeles röd och gör ont. Jag klär på mig. Svart, alltid svart. Det matchar min verklighet. Jag klistrar på det där leendet som är så fejk men som verkar så äkta. Jag går till jobbet och får andra att skratta. Vara glada. Får deras dag att gå lite fortare.

Jag kommer hem. Kryper ner i soffan, sätter på mig hörlurarna, slår på musiken på högst volym för att försöka tysta rösterna i mitt huvud som fortfarande terroriserar mig. Det funkar såklart inte. "Du försöker bli av med oss va? Det går inte, vi är en del av dig. Det kommer vi alltid vara, din slyna." De skrattar åt mig igen.

Jag äter inget, min matlust är sedan länge som bortblåst. Den existerar inte. I ett sista försök att bli av med mina demoner går jag och lägger mig. Tänker att om jag bara somnar så är de tysta. Timmarna tickar förbi alldeles för fort. Jag ligger med tårar i ögonen och ber dem dämpa sig. Aldrig, är deras svar.

Tillslut blir det tyst och jag kan somna. Det är en ryckig sömn med mycket mardrömmar och oro. Sedan ringer klockan och så börjar allt om igen. Fan.

Likes

Comments