husvagn, livet, smärta, familj, fagersta, instagram



Nu har jag startat upp ett nytt instagramkonto som heter - mittlivihusvagn

Där får ni lite mer inblick i mitt liv i husvagnen.
Det blir säkert mycket vovvebilder och matlagning men också kanske lite tips, funderingar, idéer, smarta (och osmarta) lösningar mm

Vill gärna följa andra husvagns (och husbils) människor, både som bor permanent, säsong eller då och då.

Just nu är jag kvar hos min man så husvagnen står ensam o tom just nu, men åker nog hem idag eller imorron. Har inte bestämt mig ännu, de beror nog lite på min nacke..
I förrgår vaknade jag med fruktansvärd nackvärk, kunde knappt röra mig o de tog väl ca 30 minuter innan jag kunde ta mig ur sängen, men tillslut lyckade jag ta mig upp. Stackars bonussonen bara kollade stumt när jag gjorde mina akrobatiska försök att ta mig upp.
Dagen var hemsk men jag tog mig igenom den, Satt mest i fåtöljen, för där fick jag bra stöd för nacken. Bonusen klagade inte en enda gång faktiskt, trots att jag knappt kunde göra nått o han fick till större delen roa sig själv. Men vi kollade BÄGGE nya "Pettson & Findus"- filmerna och sen efter Bolibompa visades "Bamse och tjuvstaden" på tv.

Igår när jag vakna var värken nästan värre, även om jag tyckte att jag faktiskt sovit ganska bra, men tog en dusch på dan o då blev de ganska mycket bättre. Så på kvällen kunde jag i alla fall sätta mig vid datorn lite och göra lite ärenden.

Idag är de mycket bättre men fortfarande stel och lite ont, men får avvakta lite till innan jag vågar sätta mig i bilen.

På vägen hem kanske det blir ett besök i sybutiken för att diskutera omklädnad av husvagnens alla dynor..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

husvagn, flytt, camping, livet

I förrgår fick jag samtalet jag längtat efter, jag får flytta i April!!

Jag va o kollade på platsen jag ska flytta till o de såg riktigt bra ut, träffade oxå kompisar som bor där o pratade lite om hur de funkar o så. De kommer bli toppen =)

Jag bor kanske lite annorlunda, jag bor i Husvagn.

Jag har nog kollat ganska länge efter husvagn men inte hittat nån som varken passat min ekonomi eller mina behov, men plötsligt såg jag en annons på facebook om en tjej i Hallstahammar som ville sälja sin vagn. Hon la mest ut den för att kolla om de fanns intresse o jag högg direkt!
Vi åkte o kollade på den dan efter o jag va kär!

Vi fick komma o hämta den på fredagen när vi löst den ekonomiska biten, men då återstod ett problem.... var ska vi ha den? Jag fick inte ha nån husvagn på gården där jag bor, så jag ringde en camping i stan o frågade om dom hade plats?Vi åkte dit o ställde vagnen o sen blev de en snabbvända i affärer för att handla hem de nödvändigaste.

Från första dagen har jag stormtrivts i vagnen. En av få platser där jag mår riktigt bra!
Redan då började ett frö gro om jag kanske skulle flytta ut i vagnen på heltid.

Nackdelen blev ju att dom dagar vi va i min lägenhet så nästan vantrivdes jag istället.
När vi va tvungna att flytta hem igen så hade jag en fruktansvärd ångest hela sista dagen, mådde skit o kände att min värld höll på att gå under. Ville verkligen inte hem till lägenheten igen.

Jag började på riktigt leta säsongplats men i den här stan va de inte lätt att få, ens över vintern.
Kö överallt o hoppet började tryta. Men en vän till mig kom med räddningen. Du kan få ställa vagnen på min tomt!



Nu bor jag här o använder hans hus som "servicehus" och de funkar faktiskt riktigt bra.
Jag har toalett i vagnen men tyvärr står vintertältet så illa till så man kommer in åt att tömma den så jag går bara in i huset på toaletten. Lånar/använder även dusch, tvätt och disk där inne.
Jag betalar hyra här precis som på en camping och självklart betalar jag för den el jag använder; så kostnaden är ungefär densamma som på camping. Jag spar massa pengar jämfört med att bo i lägenheten, som jag inte ens trivdes i.

Många tycker de e konstigt att jag bor så här men för mig är de livet. Jag älskar mitt boende, jag trivs med boendeplatsen också, men de ska bli skönt att komma till camping så man slipper va rädd att störa hela tiden. Även om jag får höra att jag inte gör de så finns ändå känslan där. Vågar ibland knappt andas när jag går inte på toaletten på natten även om jag vet att herren i huset sover som en stock.
Jag tycker annars jag lever likadant som jag gjorde innan när jag bodde i lägenhet. Man får tänka sig lite för bara när man handlar hem mat o prylar, att man inte har lika mycket plats som innan.
Allt handlar om att vänja sig, tycker jag. Jag lär mig smidiga lösningar o smarta grejer hela tiden. Jag lär mig också mycket om mig själv. Vad jag egentligen uppskattar i livet, är en sak. Jag behöver inte omge mig av massor av prylar för att vara lycklig.

Om man inte vågar göra nya saker, hur ska du då veta om de är nått för dig?


Likes

Comments

dotter, sorg, smärta, Forssmed

Att förlora någon i sitt liv är tungt, att förlora nån nära är oftast ännu värre.

Men att förlora sin egen roll, den roll du har i livet för den personen som gått bort, hur hanterar man de?
Inte bara att de blir tomt hemma, eller på arbetsplatsen eller att de flyttar in nån ny i grannhuset utan jag tänker mer på roller som tex dotter, förälder, barnbarn, vän, klasskamrat, arbetskollega, granne, ovän, älskade mm

I början av mitt liv var jag mina föräldrars dotter, deras barn som dom älskade, uppfostrade och gav allt för.
Senare när jag själv fick barn fick jag även rollen som mamma, men jag lämnade aldrig rollen som dotter. Jag har alltid vetet att oavsett vilka olika roller jag får i livet så kommer jag för alltid att vara mina föräldrars dotter.
Men nu då... Båda mina föräldrar är döda.. Har jag då förövats rollen som dotter? Kan man bara sluta vara dotter?
Jag vet att jag har alla minnen kvar som dotter, men vem är jag nu?

Ja jag är min dotters mamma, jag är min mans fru, mina vänners vän, mina släktingars släkting mm, men vem är jag som person när jag ej längre är dotter?
Jag är nog ungefär samma människa som innan, trots att jag tyngs av en enorm sorg som är minst lika smärtsam nu som den var för ett år sen.

Min mamma gick bort 13 Nov 2016.
Min pappa gick bort 1 Mars 2017.

Jag har nog lärt mig en del om både mig själv och livet under denna tid. Både under deras sjukdomstider och efter deras bortgång. Både om mig själv som människa, dotter och mamma.

Folk som kände mina föräldrar kommer fortfarande fram o pratar med mig om mina föräldrar och det tycker jag om. Jag vill inte att de ska bli bortglömda. Men ibland slår det mig att de står ju här o pratar med mig som paret Forssmeds dotter. För dom är det så självklart att jag fortfarande är det. För mig känns de mer som att där rollen som dotter varit är numera bara ett stort hål. Ett stort tomrum som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.
Jag vill ringa min pappa o fråga hur man gör. Jag vill rådgöra med min mamma om hur man hanterar denna fruktansvärda sorg och ensamhet. Jag vill krypa upp i pappas famn medan han klappar mig på huvudet o säger att de löser sig gumman.
Hur gör jag nu när det inte går längre?
Hur klarar jag av att vara en stöttande mamma till min dotter som sörjer när jag inte har en jävla aning om hur man är en sörjande dotter?!

Jag vet att de inte finns nå svar på frågan hur man sörjer. Eller snarare så finns de väl ett svar för varje människa som finns på jorden, för sorg är ju väldigt individuellt, men ibland känns de som att man skulle vilja kunna kolla i ett manus eller instruktionsbok för att ta sig igenom allt detta,

Dom två som hjälpt mig genom livets alla svårigheter och delat livets alla glädjestunder med mig finns ju inte längre. Mina två pelare genom livet, står där inte längre.

Men nånstans inom mig vet jag att jag alltid kommer ha rollen som dotter och någon gång kanske känslan av det kommer tillbaka. Men denna vilsenhet och enorma tomhet är något jag kommer få brottas med en tid framöver, men är de nått jag kommit underfund med under detta år av sorg, så är det att man måste låta det ta tid.
Jag va nog väldigt naiv i början o trodde att de värsta skulle gå över ganska snart.
Tji fick jag.. Ibland känns de bättre o ibland känns de sämre, ibland känns de så inihelvetes jävla hopplöst o smärtsamt så jag blir alldeles förlamad.

Jag har fantastiskt stöd av min man, dotter och underbara vänner, men nånstans i mig finns ändå alltid känslan av att det är några som fattas.


Likes

Comments

film, beck, krimjunkie, mord

(Lite spoilervarning)

Nu har jag äntligen kollat på nyaste Beck.
Den var värd att vänta på men ingen jättewowupplevelse.
Det som glädjer mig mest är att Kristofer Hivju (Steinar) är kvar i gruppen trots att självaste Martin Beck slutat.
Oscar verkar ha funnit ett mer lugn i sitt liv och inte lika destruktiv som i tidigare filmer och äntligen får vi veta lite mer om Jenny. Även om det inte är mycket så är de kul att hon kommer in lite mer i handlingen.

Den nya chefen gör mig inte alls lika upprörd som den tidigare chefen Klas, jag älskar Jonas Karlsson som skådespelare men oj vad den karaktären gjorde mig arg!

Filmen börjar lite trevande o man sitter mest o väntar på om Martin ska gå tillbaka till Polisen eller ej.
Jag tycker filmen tar upp ett allvarligt och väldigt aktuellt ämne, vilket gör att jag blir ännu mer intresserad av vad som ska hända.
Det är kul att dom gjort scener från både Sverige och Jordanien, men det känns som att historien om tjejen som försvinner i början, lika gärna kunde skippats. Den hamnar väldigt mycket i periferin av terroristhistorien.

Ni som känner mig vet att jag har väldigt svårt för att bara kolla på en film, jag behöver oftast någonting att sysselsätta händerna med under tiden så jag kan koncentrera mig på vad som sägs.
Men under denna film spelade jag bara ca 5 minuter, sen ville jag bara kolla på filmen. Jag hade full fokus under hela tiden.

Steinar har kvar sitt sköna sätt och sina humoristiska små kommentarer men någon arbetsledare kanske han inte riktigt är, inte ännu iaf.

I slutet av filmen får Beck ett erbjudande som jag tror (och hoppas) att han inte kan motstå, men jag ska inte berätta vad det är.

Det som märks tydligt i filmen är att både Martin Beck och Peter Haber börjar bli gamla. Kan inte direkt säga att det är något negativt i de, men det märks. Lite äldre, lite tröttare...

Jag tycker absolut ni ska se filmen om ni inte redan gjort de, även om jag tycker att många tidigare filmer om denna härliga polis har mer sammanhängande handling än denna så var den helt klart värd väntan.
Om ni är krim-junkies som jag, så varför ens fundera på att missa den...??

de här är alls ingen recension, bara mina tankar om en film jag sett =)


Likes

Comments