Rädsla, ett biologisk försvar för överlevnad.
En varning sprids genom kroppen, rädslan kommer och kroppen förbereder sitt försvar.
Fight or flight.

Min stärsta fiende lever inom mig, den skrämmer mig och jag vill fly.
Men hur ska jag kunna fly från faran när den existerar inom mig?

Min tomma blick letar efter mening.
Letar efter hopp.
Letar efter livet.

Jag vill egentligen ge upp.
Slippa känslan av att kämpa förgäves.
Slippa plågas av kampen.
Men att ge upp är att ge vika åt hjärnans vilja och det är inte okej.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Natten håller andan, mörkret väntar. Tystnad. En smärtfylld själ i mörkrets olika nyanser. Jag kan inte se verkligheten bakom mörkret. Men jag är inte rädd, tvärtom, mörkret, är min ständigt trogna vän. Mörkret, ger mig en falsk känsla av trygghet. Det är bara mörkret som stannar kvar när alla andra lämnar. Men i mörkret syns inte tårarna som faller och såren som blöder. I mörkret står tiden stilla. Där försöker jag förstå mig själv, men också världen. Hur kan livet vara så enkelt men samtidigt så väldigt svårt?

Likes

Comments

Jag tittar på bladet mellan mina fingar. Kanten är vass och inbjudande. Smärtan jag skapar med bladet kommer aldrig kunna jämföras med den som existerar inombords. Det är en smärta jag själv kan kontrollera. Och jag vill så gärna dra det där jävla bladet över min hud och känna någonting annat. Men jag tvekar, för långt där inom mig hör jag ett dovt nej. Det är ett svårt val, orimligt svårt. Egentligen vill jag ju inte förstöra mig själv ännu mer, men det har blivit ett tvång, ett måste. Jag är för svag och ser enkelheten i att skära bort ångesten och allt det där äckliga som finns inombords.

Likes

Comments

Vi söker alla en plats av frihet. En plats utan tankar och känslor. Och ibland behöver man springa, rymma från allt det som sårar och gör ont, från allt det som dödar en inombords. Så plötsligt sprang jag bara, så snabbt jag kunde. Och när jag insåg att jag faktiskt sprang, då fanns det ingen anledning att stanna. Jag fortsatte bara att springa, försökte nå något annat och lämna det som gör så ont långt bakom mig. Men för eller senare, hur fort man än springer kommer tillslut mörkret och ångesten ikapp, de slutar aldrig att jaga en.

Likes

Comments

Hur förklarar man ingenting? Hur förklarar man den tomhet som finns inombords? Jag rädd, jag är ledsen, jag är trasig, jag är ensam och tom. Världen rasar runt om mig. Jag gråter. Jag faller. Fastnar i en värld av tankar. Jag försöker förtränga monstret inom mig. Förtränga den brutala destruktiviteten som ständigt växer sig stark. Men jag orkar inte vara stark när det tar över, när tankarna skriker och förstör. Jag tappar greppet och går i sönder.

Minnena påminner. Minnena gör ont. Minnena gör mig sårbar. Jag längtar hem och vill tro att livet blir bättre, jag hoppas verkligen det. Men jag är rädd att misslyckas. Så trötta ögon gråter. Trötta ögon blundar. Vill inte se, vill inte inse. Att när orken försvinner och mörkret kommer, då står jag där på klippans kant med blicken ut över den svarta horisonten. Då vill jag hoppa, då vill jag sväva. Då vill jag försvinna och komma långt bort från det mörker som ständigt jagar mig.

Likes

Comments

Jag förtjänar inte att andas. Att leva.

Jag förtjänar smärta. Att lida.

Gång på gång skadar jag mig själv, jag gör ju det så bra.

Så låt mig ha ont.

Låt mig spricka och gå i bitar.

Jag förtjänar det.


Men hur känns det egentligen att tänka såhär?

-Det känns som om något äter upp mig inifrån.

Likes

Comments

Ihopkrupen sitter jag på golvet i mörkret. Trasig sitter jag där med armarna runt benen och knutna händer. Det brinner i bröstet och snurrar i huvudet. Kinderna är blöta av tårar och lungorna skriker efter syre. Jag försöker andas, jag försöker skrika. Det gör så ont, allt det där hemska. Det gör så ont, alla tankar och känslor.

Själen är skadad, full av hål. Själen har jag försökt laga, med silvrig tråd. Jag är inte hel, mina sår fortsätter att blöda. Jag vill inte se det mer, ögonen blundar. Jag vill inte minnas, men ändå finns det där.
Det är smärtsamt att leva, men lika smärtsamt att dö.

Likes

Comments

Jag vill snurra snaran runt min hals.

Jag vill trä en påse över huvudet.

Jag vill bara sluta andas.


Jag vill hoppa ut för ett stup.

Jag vill dra bladet längs med armen, över ådran där under.

Jag vill bara se blodet pulserar ut från min kropp.


Jag vill sluta mina ögon och aldrig öppna dem igen.

Jag vill helt enkelt bara försvinna.

Tiden ska bara hittas när planen den har fixats.

Likes

Comments

Ett rop på hjälp. Jag försöker kommunicera med er. Berätta, visa vad som tynger mig. Men uppenbarligen försöker jag inte tillräckligt mycket, för ensam står jag tillslut där med ångesten. Den där jävla ångesten som sluter sina händer runt min hals. Den som hindrar mig från att yttra orden, "hjälp mig".

Se mig. Snälla se hur mycket jag behöver er. Snälla se det jag inte kan säga, se mig.

Likes

Comments

Lyssnar ni på vad jag säger?

Tror ni på det jag berättar?

Förstår ni allvaret?

För det känns inte så.

Orden tycks försvinna bort med vinden.

Ensam känner jag mig.

Ingen förstår.

Inte ens jag.

Likes

Comments