View tracker

Nej, jag ska inte försöka luras. Städa är faktiskt en sån där världslig sak som ofta fått och får stryka på foten. Både för att jag inte är en bra städorganisatör som med blicken högt och med friskt mod kan se att om nån timma, kanske två eller fem timmar, så kommer det att vara fantastisk ordning här. Det var också något som rubbade juniors cirklar för mycket för att det skulle vara värt det när han var liten. Alltså gjorde vi stora insatser sällan och småstädandet försvann bort i fjärran. Nu ska jag försöka att hitta en nivå på ordningen som ligger mer i linje med vad som fungerar när vi är två, men det är svårt att lära gamla hundar osv...

Och det är ju dessutom så att med utmattningen så kan jag inte göra några stora projekt utan det får bli något som jag kan överblicka i tid och om inte gör att jag trillar ihop i en hög efter fem minuter. Alltså så blir det ett fönster här och två fönster här. Lite olika dagar så där. Men det var intressant att försöka prata med min mamma om det här, eftersom det första och största för henne verkade vara om jag fått upp julgardinerna till 1:a advent. (Jag måste påpeka - jag älskar min mamma och om det är något i texten som gör att du funderar på hur det står till med mor-dotter-relationen så kan du släppa det direkt.) Jag undrar om det har med långvarigt kvinnoförtryck över generationer där kvinnor förtryckt kvinnor när de inte levt upp till normen i samhället? Eller kan det vara så att hon på något sätt försöker peppa mig till att må bättre genom att jag kan bekräfta mej själv som fungerande om jag klarar av att putsa fönster och byta gardiner?

Själv har jag om och om igen påmint mig själv om att Jesus kom inte till världen för att mänskligheten skulle kunna sätta upp rena gardiner, utan Han kom för att jag genom Honom skulle kunna se och känna Guds kärlek och nåd. Alltså är jag väldigt säker på att när vi en dag tar det där bullsnacket i himlen inte kommer att prata om mina oputsade fönster eller mina blommiga gardiner på julafton 2016. Istället kommer vi att prata om de där stunderna som kändes mindre bra, vi kommer att prata om vad - hur - varför, och sedan när vårt lilla samtal är slut, kaffet uppdrucket och bullen uppäten så öppnar Han dörren in till salarna och där kan jag söka upp de som jag saknar och fortsätta våra samtal där vi slutade. (Bullsnacket är min juniors underbara teori som tioåring, att allt det där som vi inte förstår får vi lägga i bakfickan, och fråga Gud om när vi kommer till himlen. Och då ska Han ta fram nybakta bullar ur sin bakficka som vi kan äta medan vi pratar. )

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu har jag följt receptet, FaR, från min läkare i en vecka. Jag har promenerat, med och utan stavar och jag har varit på en gymintroduktion på en närbelägen träningsanläggning. Vad kan jag säga om detta? Ja att jag bor i Göteborg och här regnar det. Vilket fick till följd att jag fick känna hur det känns med våta skor, eller rättare sagt en blöt kropp, i 6+ och regn. Visst, jag hade kläder på mig, och frös gjorde jag inte när jag rörde på mig, men det var otroligt skönt att få vräka de våta kläderna i tvättmaskinen och ställa mig i den varma duschen. Den kallaste stunden den dagen var från att jag ställde mig och väntade på vagnen hem tills vattnet spolade över mitt huvud. Misstänker att rekommendationen med att att vara utomhus varannan dag kommer att tillämpas som en rekommendation i fortsättningen.

Jag har återupptäckt Sixx A:M! Deras förra platta "Sixx A.M.;Prayers for the damned 2016 " har spelats om och om igen den gångna veckan. Den nyaste kommer vilken dag som helst och heter "Prayers for the Blessed". Den ser jag fram emot!!! Jag håller på och utforskar texterna samtidigt som jag motionerar. Det är en del som väcker tankar och skänker tacksamhet. Om du inte har hört Nikki Sixx "nya" band så rekommenderar jag att du börjar med Sixx A.M.;Heroin diaries 2007 . Var Jesus kommer in i detta hittar du om du lyssnar på texterna eller läser boken "Heroin diaries". (Den heter så även på svenska.)

Likes

Comments

View tracker

Jag befinner mig i en period av återhämtning, ja - sjukskrivning då - eftersom mitt försök att öka arbetstiden inte fungerade. Min läkare är inte nöjd med att jag inte har återkommit i kapacitet efter mer än ett års sjukskrivning med upptrappning av arbetstiden under tiden. Hon sjukskrev mig på heltid igen och gav mig instruktioner på vad hon förväntar sig att jag gör med tiden.

Så långt är det väl ganska bra ändå. Jag har inte uppfattat det jag blivit anvisad som omöjligt, men oväntat nog som stressande. Jag har en liten lista på sådant jag bör göra för att kunna må bättre, och på den listan finns sånt där lite luddigt som "känn efter vad du klarar av, och gör inte sådant du känner att du inte orkar med". Jo, jag förstår tanken, men när jag försöker tillämpa detta på mitt liv så kommer istället såna saker som skam och känslan av otillräcklighet. Skammen över att jag inte räcker till och kan göra det som förväntas av mig. Otillräckligheten som beror på att jag vill så mycket mer än jag har kraft till.

Så jag ska försöka med mindfulness via vården samt att schemalägga motion och mat. allt utöver det får bli efter förmåga. Alla aktiviteter som jag vet tar energi ska så långt det är möjligt schemaläggas med vila emellan, och då menar jag inte en paus på 5 minuter - snarare en vilodag - efter extra krävande händelser. Därför är den här veckan inte optimal på något sätt. Igår var vi hos min pappa på ett tidigt farsdagsfirande och idag ska jag till tandläkaren och laga en tand. Det är ett hål som hon hållit koll på i fyra år och som jag inte känt alls, men eftersom jag har frisktandvård så var det dags att ta hand om det nu.

Det där med schemaläggning och planering gillar jag. Det känns rätt så bra att överlämna minnet till papper och mobil. Men jag behöver också att omgivningen är med på det. Min man och jag är i full gång med att försöka hitta ett system som funkar för oss två. Vi testar google-kalendern och lappar på köksdörren. På min arbetsplats skulle jag behöva ha ett visuellt hjälpmedel som sitter på en vägg någonstans där det är lätt att se både kortsiktig och långsiktig planering. Där ska det gå att överblicka både vad jag ska göra och vad som förväntas att jag ska känna till av övrigas aktiviteter.

Nu ska jag dricka förmiddagskaffe och äta en av d.ä:s goda bullar, och förundras en smula över hur tacksam jag kan vara över min underbara familj.

Likes

Comments

Faktum är, jag fryser mer än jag har gjort på flera år. Och det är jag inte riktigt van vid. Som förälder till barn med NPF så är man i riskzonen för att bli utbränd/utmattad. Det är inget ovanligt. Det är inte heller ovanligt att det händer flera gånger eftersom motståndskraften mot stress och mentala påfrestningar nöts ned. I det här med stress ligger också att det är vanligt med hjärtklappning. Jag har gått på vårdcentralen i flera år och fått hjälp, eller i alla fall tänkt att jag har fått rätt hjälp. För några år sedan när jag frågade min läkare om hjärtklappningen så sa hon att det var panikångest. Jag ifrågasatte detta eftersom jag oftast bara fick väldigt hög puls som var obehagligt, men inte panik som mina kompisar med den här diagnosen beskriver det. Jag menade på att jag blev rädd av hjärtklappningen, hon att jag fick hjärtklappningen av paniken och så trätte vi om hönan eller ägget.

Oavsett så trodde hon först inte på mig, men efter ett EKG på vårdcentralen blev jag uppringd och då menade hon att jag borde äta en hjärttablett eftersom jag hade förhöjd vilopuls, 120 slag/minut, och dessutom hjärtklappning. Hon skickade mig till hjärtmottagningen som efter ett par besök sa att jag har extra nerver på hjärtat och då kan sånt här hända. Fortsätt ät hjärttabletten. Tacksam som jag blev började jag äta tabletterna och fick både halverad vilopuls och mycket färre tillfällen med hjärtklappning. Tyvärr började jag i samma veva få något som liknade vallningar. Jag var drygt 40 och fick av min allmänläkare reda på att klimakteriet var här. Jag nöjde mig med detta svaret och försökte leva med vallningarna men fick snart nog. Detta var inte klokt! Efter lite snack med en fin vän fick jag nys om en gynekolog i Göteborg som tog emot. Nej, inga hormonella tecken på klimakteriet, jag var lika fertil som en 15-åring! När jag återkom till min vårdcentral så fick jag så reda på att om det inte var vallningar så berodde det på att jag är fet. Det är normalt när man är fet att plötsligt svettas som en gnu eftersom värmeregleringen inte fungerar med fettlagret på kroppen. Hur kul är det när jag om och om igen har försökt med Viktväktarna, som är den bästa vägen om ni vill ha en åsikt - balanserad kost utan överdrifter åt något håll - men som kan ge oss människor med lite kontrollbehov tendenser till ätstörningar och dessutom en försämrad självkänsla när det inte hjälper hur mycket man än sen följer programmet.

Jag kom under vår USA-resa fram till att jag duger som jag är. Och har därefter inte fallit in i mitt överkontrollerade ätande igen. Jag är otroligt medveten om hur jag ser ut, men jag kämpar inte med att mäta min mat just nu. Jag måste må bra på andra sätt först.

Av olika skäl så råkade jag träffa en annan läkare än min vanliga och hon frågade om det fanns något som besvärade mig förutom astma, migrän och hjärtat. Ja, svettningarna svarade jag på detta. Och tänka sig, min hjärttablett har på biverkningslistan, som jag inte har läst innan (dumt, jag vet) en anteckning om att några på 100 kan uppleva överdrivna plötsliga svettningar. Nu kunde inte hon ändra min ordination utan hon bad mig ta det med förskrivande läkare, vilket jag gjorde. Därför sitter jag istället med otroligt kalla händer och fötter samt fryser nästan jämt, men jag svettas inte i alla fall på långa vägar likadant som tidigare, och hjärtat är lika snällt som när jag åt en 4ggr högre dos av tabletten.

Vad tänkte jag med det här? Jo, att jag ska bli bättre på att kolla biverkningar på mediciner och vara mer uppmärksam på om det kan finnas samband mellan medicinerna och nya symptom än vad jag har varit hittills. Det betyder inte att jag inte litar på läkare. Jag är övertygad om att lång tids forskning med bevisade resultat är mycket tryggare än alla huskurer i världen.

Likes

Comments

... sitter jag invirad i filten och undrar varför jag fryser.

Nej inte riktigt, men det är mycket som har hänt, eller håller på att hända. En del av det som hänt sedan d.y kom in på den önskade utbildningen är fantastiskt omtumlande. Jag har som aspie-mamma gruvat mig mycket för hur det skulle gå för honom att flytta hemifrån. 

Det går jättebra, om man undantar såna småsaker som att han är uppe väldigt sent på kvällarna och äter dåligt en del dagar - men så gjorde ju jag också när jag flyttade hemifrån.

Jag tror att det var en kombination av förberedelser med flyttahemifrån-lådan och prat om vad han ska tänka på när det blir "på riktigt" och min egen opatenterade metod för att överleva nya företeelser: "Huvudet in i getingboet i 180 utan att tveka". Det är en metod som i mitt liv har gett sådana fina biverkningar som vuxenblivande, ansvarstagande och för den delen också magkatarr. Det sista hoppas jag han slipper, men risken är stor eftersom han har två föräldrar med disposition för hög magsyraproduktion.

Nu ser vi också att det sista läsåret på gymnasiet bär oanad frukt. Han hade schemalagd självstudietid på skolan för att bryta gamla mönster med motstånd mot läxor. Och någonting hände då. Det blev inte samma konflikter som vi hade lyckats bygga upp under de tidigare 11 åren. Istället blev det tydligt vad som var hans utbildning, hans ansvar och vad som var vila och fritid. Detta innebär att han går upp varje morgon, även när det är självstudiedag, och åker till skolan som vanligt. Han arbetar i skolan fram till 16 och sedan åker han hem igen, och är ledig. Ja! Det där som några av mina tidigare kollegor i skolans värld har lobbat intensivt för funkar på min son. Han har arbetsdagar och fritid i stället för att bära hem arbetet. Och han har arbetsveckor som är disponerade 5-2, arbeta 5 helledig 2.

Jag vill därför slå ett slag för handledda schemalagda självstudier på dagtid i stället för att repetitionerna ska ske senare på kvällen när man är trött, föräldrarna är trötta och / eller fritidsaktiviteterna slår till. Det pratas om att eleverna behöver röra på sig mer i skolan. Kan vi inte göra så här? Eleverna får en sammanhållen lite längre arbetsdag, med lite rörelse inbakat under dagen. Lärarna får lärarassistenter som kan hjälpa till i klassrummen / vid lektionstillfällen och inga skoluppgifter ska göras utanför arbetstid.

Mindre ångest för föräldrarna, mer rörelse för barnen och dessutom en sund inställning till skillnaden mellan arbete och vila.

Ja, det kommer att kosta lite mer, och barnen behöver äta två mål i skolan, lunch och mellanmål, men vi kommer att få mindre stressade, mer aktiva och bättre rustade barn och ungdomar.

Likes

Comments

Som ni läsare har märkt så har jag inte skrivit något här på evigheter. Det tog fullständigt stopp eftersom jag blev kontaktad av en annan bloggare som försökte hävda sin rätt till bloggnamnet. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle vända mig. Hur gör man med sånt? Jag bloggar inte med något stort kommersiellt intresse utan jag har ju skrivit om livet från min horisont. Nu har jag tänkt klart... Hon kommer inte att få göra anspråk på min blogg utan vidare. Jag har använt mitt bloggnamn i flera år innan hon kontaktade mig, och jag har ingen stor skara som läser. Inte heller bloggar jag om det hon säljer i första hand utan jag skriver om mitt liv som aspie-mamma. Och där har det hänt stora saker under sommar och höst. Så mycket så jag kommer att återkomma med inlägg om de förändringar som skett. Och jag kommer att skriva om det här med Asperger och livet utifrån mitt perspektiv. Men jag kommer inte att skriva ner kvinnan som kontaktade mig och hennes affärsverksamhet utan jag kommer bara att säga att vi skriver oftast i alla fall om väldigt olika saker.

Det är konstigt... livet händer och så också döden. Och även om det känns just när man hör om det - både födslar och dödslar - så är det inte så fullständigt livsomkastande som det verkar. Livet i stort fortsätter ju runt omkring även om det känns som det borde stanna och dra efter andan.

Under de senaste veckorna har jag försökt att komma ihåg en sak som en socionom sa till mig på ett praktikställe: "I varje suck en bön." När man känner att sucken växer där inne i bröstet så släpp ut den och tänk att Gud hör och förstår, även om man själv inte ens kan sätta ord på vad det är som skaver.

Likes

Comments

​Vi föräldrar till barn med NPF märker det när de kommer upp i skolåldern, att våra barn, på ett först omärkligt sätt, blir lite mer ensamma när skolan slutar för sommarlovet. Det är både bra och dåligt. Många aspisar behöver mycket egentid. Tid för att bearbeta, tid för att vila från intryck, tid för att ägna sig åt det man själv vill. När barnen är yngre så tar vi föräldrar kanske ett ansvar som gör att vi knuffar våra barn att göra en del, ringa någon eller kolla om någon vill hänga med till farmor, men sen när de inte längre är barn på samma sätt, hur ska vi göra då?

Just nu funderar jag en del eftersom d.y slutat gymnasiet och det finns ingen naturlig återsamlingspunkt i höst. I stället ska han kasta sig in i studentlivet i en annan stad med någon enstaka som han känner innan. Och jag, som så lätt övertänker/överkänner oroar mig naturligtvis för det, och för att han ska glömma hur man gör för att vara social under sommaren. För det är inte som att cykla, att man kommer ihåg bara man börjar igen, utan han behöver nog egentligen hålla en del kompetens levande. Men jag kan ju inte tvinga honom...

Sedan så tänker jag på mig själv. Jag är fortfarande för trött för att vara speciellt social utanför mitt arbete och min familj, samtidigt som det känns som jag ska tänka på att försöka lite mer. I morgon ska försöka gå på en studiecirkel hos Attention - "Min egen berättelse" som innehåller scrapbookingmoment, och det är ju lite extra frestande. :)

Likes

Comments

​Jag saknar uppfattning om vilken veckodag det är. Det beror delvis på förkylningsmolnet som lagt sig över familjen. (D.y och jag är sämst, de övriga två håller emot.) Men dagen i dag innebar tvära kast mellan glädje och melankoli. Det stora glädjeämnet är att d.y har kommit in på den önskade eftergymnasiala utbildningen. Han behöver flytta hemifrån - till Skövde. Kaoskänslan blev total eftersom jag försöker intala mig att jag inte behöver oroa mig, men samtidigt så kickade krisberedskapsdelen av hjärnan igång direkt. 

Melankonin kommer av att min BFFs mamma har gått bort efter en lång tids sjukdom, och det går inte att låta bli att tänka på henne, familjen och livet i allmänhet när sånt händer. 

Nu önskar jag bara mig själv och alla andra en lugn midsommarhelg.

Likes

Comments

Jag sitter i soffan nu. I natt sov jag. Jag gick upp och åt frukost. Sedan gick jag tillbaka till sängen igen för att fortsätta sova. När jag vaknade nästa gång upptäckte jag att kaffet var slut. D.ä gick och köpte kaffe. Det tog mig en timma att brygga kaffe... I eftermiddag ska jag försöka gå på Iron Maiden.

Vad är det då som har hänt? ja, när jag försöker sammanfatta och berätta så kanske det verkar som en petitess, men för mig så var det en knuff ner i djupaste förtvivlan och ångest över omöjligheten att lösa problemen själv.

I tisdags pratade jag med min läkare eftersom min sjukskrivning skulle förlängas. (Jag har inte kommit tillbaka ordentligt från utmattningen i höstas. Tröttheten under våren har aldrig varit på en sådan nivå att jag har klarat av att arbeta mer än 50% mer än någon enstaka dag, och jag har medvetet tagit semester eller kompledigt när det varit något extra i mitt privatliv. Min läkare är inte helt nöjd och i höst väntar provtagningar.) Läkaren förlängde den på 50% till i höst.

I onsdags ringde min handläggare på FK mig på jobbet för att tala om att hon fått läkarintyget, och hon var inte nöjd med att min vårdcentral/läkare försöker spara tid genom att använda telefontider... Men hon skulle godkänna sjukskrivningen. Efter lunch ringde hon igen, för nu visste hon att jag var hemma. Och hon ville bara förbereda mig på att jag inte skulle få förlängt från FK eftersom enligt hennes sätt att räkna så hade jag redan blivit återrehabiliterad under våren. Detta på grund av min tidigare tjänstledighet, som upphörde vid årsskiftet men som pågick när jag blev sjukskriven i höstas. Så eftersom jag varit tjänstledig 20% hade FK bara skyldighet att rehabilitera mej på 75% samt ersätta mig med 75% av min SGI på min heltid. Den ekonomiska biten med SGI på 75% har jag aldrig ifrågasatt, men när hon fortsatte med att tala om att jag hela våren arbetat mer än det jag skulle när jag arbetade 2 resp. 4 timmar på 25 resp 50 % eftersom tiden skulle räknas som procent av tiden jag skulle arbetat i höstas så har jag fått tillbaka min önskade arbetsförmåga och min läkares sjukskrivning av mig skulle underkännas, liksom all sjukskrivning från 22/1 och framåt. Och jag bröt ihop och frågade om jag skulle bli återbetalningsskyldig.... Ja, det kan du räkna med, för alltihop, men beslutet får du i brevlådan om två veckor - jag ville bara förbereda dig innan.

Det blev svart.... Jag grät... och handläggaren: Men nu får du lugna dej....

Resten av samtalet tänker jag inte återge, men jag önskar att jag hade spelat in det, från början. Efter det samtalet började min förtvivlade jakt på hjälp. Min lönehandläggare är fin och hennes kollega ännu bättre - hon hade inte hört talas om något sånt här på 12 år. Mitt fackombud fick satt mig i kontakt med en juridiskt kompetent ombudsman, och sköterskan på vårdcentralen gav mig fem minuter hos min läkare på torsdagen. när min man kom hem så sa han: Vi säljer bilen. Det ordnar sej. Åh vad jag älskar honom, och inte bara för att han vill sälja min bil. Men trots detta kändes det ändå bottenlöst, svart och fruktansvärt att jag skulle kunna bli återbetalningsskyldig eftersom jag har arbetat 2 respektive 4 timmar och inte 1.5 timmar respektive 3 timmar 15 minuter. Eftersom jag, min chef och mitt fackombud räknade utifrån 40 timmar/vecka=100%.

I går, torsdag, sjukskrev jag mig eftersom jag inte sovit bara började gråta utan anledning. Efter lunch ringde handläggaren igen - Jag har räknat lite fel... Det finns tydligen en regel som jag hade missat. Jag fick reda på detta efter vårt samtal i går, men jag ville inte störa dig mer, så jag ringer i dag för att tala om att du inte har gjort något fel, utan det är vi som gjort fel.

Jag började gråta igen... Och hon: Men lugna dej....

Jag blev sjukskriven av min läkare på heltid några dagar och hoppas att jag hittar stabilitet igen...

Likes

Comments

​Enkelt uttryckt - vi befinner oss i den där påfrestande mellanperioden just nu när vi helt enkelt inte vet hur det blir. D.y har packat en flyttlåda med hushållsgrejorna som han har fått vid studenten och de tidigare åren. Där finns lite av varje, men ännu inga glas (får inte glömma att åka till IKEA!) så han känner att han kan klara sig själv(Och dessutom behöver han redskap och brödkniv...) om han kommer in på någon av utbildningarna som han har sökt på annan ort. Själv är jag vacklande i hur det kommer att kännas om han flyttar ut i augusti. Det känns som de senaste veckorna varit en kraschkurs i vuxenblivandet efter det långsamma vuxnandet under gymnasiet. (Själv drog jag till Strängnäs på nåt riksmöte för ungdomar utan att känna någon när jag gick i tvåan, eller trean på gymnasiet. Jag hängde med ytligt bekanta killar till Norge, fast då var ju min BFF med - så det kanske inte räknas... Och jag åkte utan att meddela mina föräldrar både till Göteborg och Stockholm - allt enligt principen det är bättre att be om förlåtelse än att bli förbjuden.)

De senaste veckorna har han varit på intervjuer för eventuella utbildningar till hösten. En av dem innebar att han fick åka iväg över dagen till Malmö, där han knappt varit med oss föräldrar, och leta sig fram till skolan. Där gruppintervjuades han och fick också reda på att de kollade extra på hur väl de fungerar i grupp med problemlösning. 

Just nu har jag lust att ropa ut till alla jag känner att om, bara om, han kommer in i Skövde eller Malmö, kan han få sova hos er tills vi hittar en bostad? För det är ju så att jag vill ju lösa alla problem så fort jag ser dem, och helst inte uppleva de som några större problem.

Som om inte detta är nog med vuxenpoäng just nu så har han varit på Arbetsförmedlingen och anmält sig som aktivt arbetssökande... Det var oroligt innan han kom i väg i morse. Och jag som förälder blev ju inte mindre orolig när han kom hem och inte riktigt kan svara på vad som händer nu, utan hon ringer igen i augusti.... Hallå!!! Han behöver hitta ett jobb så han kan tjäna pengar, jag kan inte försörja honom i längden. Och någonstans anar jag att det är bekvämt att det finns ungdomar som inte skriker hjälp mej nu, men här finns en förälder med utmattning som viskar.... ---hjälp---

Likes

Comments