View tracker

Jag skriver det här sittandes på en bussresa från den lilla stugan på landet (där jag bor för tillfället) påväg in till centrala Halmstad. Jag har två möten med kommunen och ett besök på biblioteket på agendan. Sitter här frustrerad över de faktum att jag för det första har glömt saker men också för det andra fått besked som drar mig minst fyra stek bakåt. Även och båda delar är oförändringsbart så gnager det tidigare problemet extra mycket idag. En mycket irriterande del bland mina personlighetsdrag och i mentala kapacitet är att mitt sätt att minnas saker närmast kan efterliknas en ... nä jag har fan ingen bra jämnförelse. Men det är katastrofalt dåligt.

Jag har alltså under en någorlunda tidspressad men ändå harmonisk morgon lagt övervägande fokus på mobilladdare, portabelt batteri, ladda det portabla batteriet, ladda ner spellistor från Spotify för att spara in på den lilla surf som fanns kvar. När jag kliver ur bilen (5km från stugan till hållplats) så inser jag:

- Att jag glömt/inte tänkt på att ta med mina hörlurar.
- Att mobilsurfen är slut.
- Att jag glömt mina cigaretter.
- Att jag glömt min handcream(får knaster-torra händer på vintern)
- Att jag missat lägga ner den välpaketerade frukosten i väskan.
- Att min vattenflaska blev kvar i bilen.

*armarna längs med sidan på min kropp, knutna nävar, nacke bak med ansiktet mot himlen*
- Helvete!

Innan det här.. alltså för 15 minuter sedan:

Innan jag klev ut genom dörren så stannade jag upp i hallen för att "tänka efter om jag glömt något". En totalt onödig grej att göra för mig egentligen eftersom att mitt huvud ändå inte är närvarande eller ens fungerar så. Jag blir mest en person som klappar på sina fickor (allt ligger i min väska och fickorna är tomma så rörelsen är lika nödvändig som en piruette) samtidigt som jag visualiserar i mitt huvud hur min plånbok, mina nycklar och hur min mobil ser ut. Tänker snabbt på butiken jag köpte den ena nyckelringen på... alltså inte alls över VART sakerna är..

Det finns ingenting jag hellre vill än att ha ordning och reda så att jag i lugn och ro kan fokusera på det som är viktigt men det är som att min grund-förmåga motarbetar mig. Så som jag känner precis nu (utöver frustrerad på mig själv) är en form av besvikelse och förståelse på samma gång, jag tänker att det inte är så konstigt att jag i så många år innan diagnosen både trott och fått det talat om för mig att jag är dum, puckad, inte smart.


Jag tror nog att den här pausen från "bra flow" var bra för mig.
För är det en sak som är jävligt klar så är det att jag måste komma på en smart lösning för mig själv. Verktyg som passar Mig. Och det krävs faktiskt ett problem för att man ska hitta en lösning och en riktigt bra lösning i kombination med ett problem man inte är ensam om... ⚡️😃☝🏻️

Det jag egentligen är, är ostrukturerad och glömsk. Inte puckad, inte dum, inte vimsig, inte osmart. Men de är ändå känslan jag får när jag inser mina misstag och bristande förmåga att skapa en struktur åt mig själv.

Så nu sitter jag alltså här på en buss i 45 minuter, jättehungrig, törstig, utan musik i öronen, en telefon i handen som känns helt överflödig och skriver-av mig i förmodligen den enda jävla appen som fungerar utan internet. Men så kikar jag ut och inser hur vackert de är utanför bussfönstret och att vara utan internet känns, när jag känner efter, ganska befriande ändå.

Nu ska jag komma på ett smart sätt att förebygga att det blir såhär igen. Eller så kanske jag ska göra så framöver att mobilen åker på
Flygplansläge när jag åker buss.. vi får se.

Godmorgon! 🙃

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår gick jag upp när klockan ringde som vanligt, var i köket och gjorde kaffe, tog fram telefonen och började slösurfa.

Jag befinner mig hos min mamma efter en rätt regäl mental crash och är sjukskriven sedan två månader tillbaka pga den.
Tiden här har handlat om rutiner, rutiner, rutiner.
Jag fick min ADHDdiagnos i våras som gett mig bekräftelse i att jag faktiskt har ett stort problem med impulskontroll och förmågan att hålla rutiner så jag har tiden här nere för att mer eller mindre om-designa min "blueprint" och ge mig själv trygga rutiner.

Problemet här, efter crashen så fanns det liksom ingen rutin alls. Mitt liv har haft en minst sagt udda to-do-lista skräddarsydd för ett liv i krogbranschen innanför tullarna i Stockholm. Nu satt jag helt plötsligt 4 mil in i skogen i en stuga med 1 km till närmaste granne.

Jag har fått kbt och samtalsstöd för att rätta-till och få ordning på det med mitt liv som är ganska rörigt. Så en del av de är morgonrutinen. Alla dagar jag någonsin haft som vart sådär superb! har en gemensam nämnare, en svinbra morgon.
Så då blev det att ge sig på att sätta en skräddarsydd och trevlig morgonrutin som passar Mig och som kan bli min standardmorgon.

Dehär kändes ju jättespännande tyckte jag och satte igång, den börjar ta form nu med allt från frukosten till de faktum att jag inte snoozar till träningsrutiner (som är av stor vikt för någon med adhd-problematik) men motgångarna (alltså misslyckade mornar) blir liksom små vändpunkter där jag får tydliga gränssättningar för vad som absolut inte fungerar. Balans... de tar tid och är lättare sagt än gjort.

Hur som helst, åter till katastrofmorgonen, jag står då i köket och gör kaffe, kvällen innan (som vanligt) har jag legat ner i sängen och mer eller mindre föreställt mig min morgondag och "planerat den" i huvudet innan jag ska somna in.

Tanken då var att gå upp, göra kaffe, pilla med telefonen och skriva ett blogginlägg om det första som kommer upp i huvudet. Vilket jag gör där efter kaffet är klart.
Jag skriver och skriver, tänker och skriver, dricker kaffe, skriver, dricker kaffe skriver. Så plötsligt känner jag mig klar. Jag publicerar, postar instagram, inser att jag skrivit lite tokigt så jag ändrar i inlägget.

Inlägget som idag är raderat handlade om tvivlet till sig själv. Att de sidor hos mig som är kvaliteer också fått kritik genom åren så de kan med jämna mellanrum vara svårt att stå fast vid ens kvaliteer och vara stolt över dom när man i bakhuvudet har ogrundad kritik som ekar.
Hur som helst så slutar hela den här resan med att jag slösurfar och dricker mer kaffe.

Inlägget är publicerat sedan nån timma och jag läser igenom statusuppdateringar i sociala medier och vissa sticker ut, de slår mig att den kritik jag fått igenom åren som jag inte lagt större eftertanke på före idag faktiskt lades fram av individer jag har som vän i sociala medier.

Min hjärna som har ett maskineri den sköter på egen hand tar de olika påhopp och kommentarer jag hört genom åren (som jag också listade i inlägget) och knyter dom samman med de personer som faktiskt sa dom. Så istället för att ge mig styrka och understryka hur viktigt de är att min egen uppfattning om min person, att den är viktigast så blev minnena från den kritik jag fått i livet ännu mer verkligt.

Det var som att jag precis fått den igen.

Sådär satt jag till slut med hjärtklappning och tankarna gick nu över till situationerna snarare än kritiken.

Jag får hjärtklappning och känner mig helt plötsligt kass. Som att jag inte duger alls.

Försöker bryta tankegången genom att gå in och läsa min väl utförda text i bloggen för att kort och gott lyfta mig själv (inlägget i sig var tänkt som upplyftande) Det känns bättre snabbt men så inser jag halvvägs igenom att jag gjort ett antagande som helt talar mot mig själv!

Nej!!

Jag går in och raderar inlägget! Så pinsamt! Jag hade kunnat gå in och tagit bort två meningar så hade det varit bra med de, men energin fanns inte och impulsen tog över.

Så där satt jag och kände mig kass efter två timmars fokus och kraftansträngning.
Hjärtklappningen började bli obehaglig så jag ställer mig upp och sträcker på kroppen, tar termosen för att fylla på min kopp, de kommer inte ut mer än en DL sen är det slut....

"Helvete...!"

Jag har alltså dragit i mig en HEL termos utan att tänka mig för!

Inte undra på att min hjärna skuttar hejvilt och att jag har hjärtklappning och svår ångest (något jag vart fri från sedan flera veckor tillbaka)


Så! Hur löser man det här?!
Det är sånna här lägen som de faktum att jag är sjukskriven känns bra. De var bara att stänga av datorn och starta om.

Åt mat, fast att jag var mätt av allt kaffe, rullade in mig i en filt och drog täcket över huvudet, lyckades somna trots att jag hade puls i ansiktet och vaknade tre timmar senare helt mossig! Fick mycket gjort på kvällen men morgonen var minst sagt något av en katastrof...

Så på kvällen när jag skulle sova gjorde jag samma sak igen, föreställde mig morgondagen (idag alltså) men först tänkte jag nästan högt, "ja, de blev lite fel idag..men då vet vi de, en termos kaffe och funderingar kring mina brister som människa är INTE en bra morgonrutin"

Imorgon blir det EN kopp kaffe, läsa något intressant, skriva om jag vill och sen en promenad så fort solen kommer upp.


...o nu är solen påväg upp så jag tar och glider ut. Godmorgon! 🙃

Likes

Comments

View tracker

Jag får för mig att övervägande av oss snoozar på morgonen? Eller?

Jag har JÄTTELÄNGE känt att jag inte vill snooza, att de inte alls är "att ge mig själv en present" utan bara något som gör mig hängig, mer segstartad och gör att jag går miste om värdefull tid jag skulle kunna lägga på annat. Haft ångest parallellt med att de känns som att kroppen skriker efter snoozknappen då larmet drar igång.

Jag ville vara en sån som skuttar upp direkt och känner mig nöjd med de. Trodde aldrig att jag skulle kunna bli en person som känner att det känns fel att somna om! Men jag är de nu! Tog 4 veckor att verkligen "komma in i" men redan efter 4 dagar försvann dendär känslan av "neeeeeeej....." de är sjukt hur enkel hjärnan är att manipulera/ställa om till ett önskat läge...

Som alltid när jag "upptäkt något" så vill jag frälsa världen😄 Men jag skriver till dig som faktiskt känner att du VILL men att kroppen och huvudet motarbetar dig.

Jag kan inte betona NOG vilken skillnad det här gör för mina dagar. Jag kommer kunna åstadkomma så otroligt mycket mer och jag känner en grymt stark känsla av att jag är i kontroll och bestämmer över min egen kropp och hjärna. Hela den där "Ååh, jag är så himla trött..." är BORTA och de var SVINLÄTT!

Så om du vill slå upp ögonen 05:30 och för egen maskin vilja kliva direkt upp utan att den där känslan av "ååååh, va skööönt, bara nån minut till..." är där och tar upp hela sängen? Då gör du såhär:

☝🏻️Besluta dig för att ge detta två veckor med superfokus första veckan. Klockan måste ställas varje dag (även söndag) och nej, det är inte synd om dig för att du går upp tidigt - Du har karaktär och snart massvis med tid på morgonen!

Framförhållning är A och O i början. Man sätter ju sin egen rutin för framtiden."Hur skulle jag vilja att det såg ut?" Sen kör du på det i 2 veckor..

1. Planera din sömn. När ska du lägga dig och när ska du upp? Ställ klockan realistiskt! Du ska ju ha typ 7 - 8 timmar för att bli utvilad.

2. Förbered morgonrutinen (kaffebryggare/tepåsarna, kläder, kopp) så du har något som triggar dig när du reser dig upp ur sängen.

3. Visualisera din morgon, vad är det du ska göra den här extra tiden?

4. Lägg dig i sängen en timme före du ska sova. Helst med en bok!

5. Larmet - Kliv upp! Rakt upp! Tänk inte!

6. Lägg märke till känslan "nooooooo....." för den kommer inte kännas lika stark imorgon. Dagen efter de, ännu mindre.. och till slut sitter du på sängkanten som jag gjorde förrförra veckan och känner dig chockad över hur bra det känns att gå upp!

Men sjukast av allt, efter precis 3 veckor så kände jag att mina ögon var jättetunga när larmet gick så av reflex (gammal reflex) tog jag telefonen och trycker på !!!!!!! SNOOZ?!?!!!
Vet du vad som hände?..
Jag kände i precis hela mig, att det kändes fel..
Fnissade lite åt de och gick upp.

Till dagens datum har det gått 8 veckor och inget är förändrat. Jag är nu mera en morgonmänniska som glider upp direkt när larmet ringer utan minsta jobbiga känsla. Tvärt om: Gooodmooorgon! 



DEN DU! De funkar faktiskt! Testa!

Likes

Comments