Helgen som var bestod av ett litet tidigare lagt firande åt min sambo som blir 50 år imorgon. - Eftersom båda jobbar kommande helg så var det enklast att ta det denna helg som var.

Vi hade besök ända ifrån Stockholm, vilket var lite kul. Själv tycker jag att det är fränt att man sätter sig i en bil och kör närmare 50 mil för att fira en vän.

Jag började redan i början av veckan att förbereda inför denna helg, köpa alla ingredienser och övriga saker som skulle tänkas behövas för att underlätta helgen.

3 lådor öl, 3 lådor cider, några liter sprit, någon whiskey, någon dunk vin, någon likör o.s.v blev det ifrån Systembolaget. - Dom måste tro att man blivit alkoholist då man var där på storhandling 2 gånger under 1 vecka.

Jag gjorde även 3 st smörgåstårtor som garanterat vägde minst 2 kg/styck. Och närmare 200 bullar, och en hel del kakor som en vän kom förbi och hjälpte till med.

5 kg tacoköttfärs gick också åt så jag hoppas gästerna inte var hungriga när dom var här. 2 vanliga tårtor hade vi också.

Några av sakerna Christer fick var:
• Blommor
• Jaktryggsäck från haglöfs
• Underställ
• Box Whiskey
• En Rom
• 4 st fina glas med älgmotiv
• 4500 kr
• Vantar
• Kalsonger
• Hållare till hundpejl
• En morgonrock
• En parfym
• En kikare
• En hel låda med flugor till fisket
• Jättefin ljuslykta
• En hel drös med kort
• Fönsterputsmaskin
• 5 st fågelholkar
• En kniv
• En "porrtidning" (fibAktuellt) från -67
• En drös med verktyg
• Lotter

Sedan var det säkert fler saker med men mitt huvud har inte riktigt memorerat alla saker. Han har ju fått presenter redan sedan januari ifrån mig. 😂

Vi har försökt vara tydlig med att han inte behövde någonting ifrån någon mer än ett strålande humör och ÄNDÅ kom folk med en hel drös av saker. Det viktigaste var och är att han är nöjd. Han är tacksam till alla som kom, ingen nämnd och ingen glömd (svårt att nämna 40 Pers dessutom, och sedan var det många som tyvärr hade förhinder och sjuka).

En av dom roligaste sakerna som vi tycker var att det var blandad kompott - alltså alltifrån 1 åring till 70+ och hundvalp till gammhund. Inget som spårade ur, utan allt flöt på med fika, dricka, fest, lekar och så mycket mer. Jättekul!

Natten mot söndag så började jag plocka undan och städa, började lite sakta när folket började försvinna där efter 2 tiden. Jag hatar att vakna upp till ett kaos med burkar och glas överallt. Får en fet ångestklump av sådant!

Söndagen vaknade vi vid 9, gick ned drog en kopp kaffe, lunchade lite och sedan forvi vidare till våra pappor för det var ju farsdag sedan hem och bara myste på. 

Nu är det bara 6 månader kvar till att jag fyller år, tack och lov så fyller jag inte jämnt än på några år! 7,5 år kvar till 30.... och jag har redan en stor ångest över det. Över hur man ska hinna med en del grejer, och över hur livet kanske ser ut som då. Huvva!!

Nä nu ska jag avrunda detta inlägg, är redan på tok för långt men alltid är det någon som har tråkigt och orkar läsa alla mina ord.

Puss och kram på er!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu går jag in i ett område som en hel del yttrar sina åsikter om på dom sociala medierna, något som jag garanterat kommer att få höra att jag ska ta bort och radera MEN jag vill bara uppmärksamma en grej i det hela.

Det är alla brott och våldtäkter som sker (är mer insatt i våldtäkter än brott nu dock) och den invandringen vi har till Sverige.

MÅNGA tycker sig anse att det är dom utländska som gör alla brottsliga händelser här i Sverige, att dom våldtar våra svenska tjejer (och män vilket inte är så vanligt).

Och många anser att dom ska dö, dom ska försvinna från detta land, dom ska ha ett straff som är plågsamt för att sedan utvisas.

Om man nu går enligt statistik så Ja, många brott sker utav dom som inte heter "Anders Svensson" men då vill jag uppmärksamma en sak här.

Brotten har ökat: ja.
Brotten uppmärksammas mer: ja.

OM vi nu skulle ta bort alla invandrare som vi har i Sverige, så skulle vi minska befolkningen vi har och vi skulle fortfarande ha en hel del brott som begås ÄNDÅ!

Vi har svenskar som våldtar, mördar, misshandlar och gör en hel del andra kriminella saker. Sådant som idag inte verkar "finnas" eftersom allt målas upp på dom med utländsk härkomst.

Ju fler man är desto fler brott.
men oavsett om vi skickar hem alla till deras länder så kommer det ske en hel del brott. Som enligt mig fortfarande är MÅNGA och dom blir inte färre egentligen heller.

Om vi säger att Sverige har 9 miljoner invånare nu och det begås 100000 brott per år, 60000 av dom brotten är av "Ali Sssss".
Vi skickar hem 1 miljon av dessa som är invandrare, Sverige har då alltså 8 miljoner och ÄNDÅ sker 40000 brott per år.

Jag anser inte att man ska skuldbelägga och dra alla invandrare över brotten som sker. Alla brott som sker är inte gjorda av en invandrare som media och nyheter verkar kunna måla upp det som.

Den där hemmafesten som en tjej blev våldtagen på var inte utav Ali utan av Anders. Dom där sexuella trakasserierna på krogen var utav Anders och inte utav Ali.
samtidigt som att någon annanstans så är det Ali som gör dom dumma sakerna och Anders är oskyldig.

Men vad lyfts upp i medierna MEST? Jo Ali.
Varför? Jag skulle vilja säga att det är för att många är missnöjda över dagens politik och anser att om man målar upp allt det hemska som händer så kan vi få en förändring.

MEN enligt mig så ska förändringen ske på lika villkor och även en svensk förbrytare ska få ett likvärdigt straff och målas upp isf.

Jag är inte emot svenska folket och jag är inte en rasist eller emot invandringen så länge samhället fungerar som det ska.
Och samhället har inte rasat av invandringen, utan isf har det rasat redan innan denna invandring börjat.

Brotten har ökat, men vi får istället leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi får in nya maträtter och mer information om andra människor från andra länder. Vi höjer våran vetskap om världen via invandringen.

Allting gott för någonting ont med sig, och tvärtom.

Likes

Comments

Nu såhär på morgonen dök det upp en väns status i flödet på Facebook där hon ville ha tips och råd gällande uppfostran samt hjälp med att få barnet/barnen att lyssna.

Det fanns några kloka svar där som jag tror fler skulle behöva tänka på med jämna mellanrum då dom för det mesta antingen inte lyssnar eller gör motsatsen till vad dom har sagt.

• Ett barn gör inte som en förälder säger, dom gör det som föräldern gör.
- Många klagar på att barnen sitter mycket med telefon/tv/padda men vad gör den som är förälder på dagarna och kvällarna? Dom flesta gör exakt samma sak, barnen ser att vuxna gör så då gör dom gärna likadant.

• Säger ofta ja men glömmer bort att göra. Den här punkten tycker jag passar in mer hos kvinnor som är mammor, att lova en hel del saker men i slutändan blir det inget av för det går kanske inte. Barn lär sig utav det också. "Städa ditt rum - jaa" men rummet blir inte städat för barnet glömmer bort vad innebörden med ett ja är, för att föräldern har svikit flera gånger med just ordet JA.

Nu är det ju något jag säger att det ligger en poäng i, jag som inte har något barn. Men jag tror ändå att om man läser och tar reda på information så är det oftast föräldrarna det sitter i då det gäller att uppfostra sina barn. Jag är uppfostrad av mina föräldrar, där min pappa har varit den som sagt ja och mamma nej. Men jag har fått konsekvenser av dom båda då jag inte levererat dom få kraven och önskemålen dom bett om.

En bra uppfostran innehåller några misstag, men den ska också innehålla respekt och konsekvenser - inte bara tomma hot. Enligt mig.

Ett barn ska lyssna på sin vän, föräldrar, lärare och alla dom andra i sin omgivning. Eller som en vän sa "en bra uppväxt är när man blivit uppfostran och uppvuxen i en by där alla säger till". Man måste framför allt som vuxen kunna säga till och fråga oavsett om det är ens egna barn eller exempelvis grannens. Om alla hjälps åt så lär man den yngre generationen att hjälpas åt i sin tur.

Likes

Comments

Många tror att ett förhållande varar tills döden skiljer dom åt, men ärligt talat med handen på hjärtat - så är det inte för många par.

Man blir kär, man flyttar ihop, man förlovar sig, man skaffar barn och man gifter sig. Jättegulligt, ja det är det. Men sedan kommer det till vardagen och många tar varandra för givet och ofta brister det efter ett par år.

Dom som får relationerna att hålla hela livet ut får en stor eloge ifrån mig, för det är inte många som klarar av det att hålla kärleken vid liv och att ta varje problem som en utmaning.




Själv så är jag fortfarande i en svacka med både måendet och mina tankar, jag är mer tillbakadragen och energilös.

Jag funderar på framtiden, och jag har sagt att i min relation lever jag för idag och njuter av varje dag jag har med min partner. Sedan kommer man in på mina tankar som nu startat, slösar man bort sin tid av att fortfarande vara nykär efter 2 år?

Mina vänner skaffar barn, jag är inte redo för barn just nu, men kan jag så skulle jag med stor sannolikhet vilja ha ett i framtiden, om några år om det går. Men eftersom det är en åldersskillnad mellan mig och mannen, och han är klar på barnfronten så är det mer eller mindre kört där.

Vad ska man göra då? Ska man lämna det man älskar och den man älskar och vill tillbringa livet med för att hitta någon ny med tiden som vill skapa en familj? Om man ens kan få? Eller ska man hoppas på att man aldrig får det där riktiga bebissjukan och fortsätta leva lyckligt och hoppas på att man inte ångrar sig med tiden.

Många kvinnor önskar sig ett barn av den man dom älskar, men oftast kommer det efter karriären eller kanske när dom närmar sig en viss ålder och känner att tiden tickar. Och jag lär säkert komma till den fasen jag med, där jag kommer vilja föra mitt egna kött och blod vidare, låta mina föräldrar få kalla sig för mormor och morfar. Men jag kan inte heller garantera Det, men det är något jag TROR.

Jobbiga tankar som eskalera i huvudet, tack och lov så har jag fina vänner som jag kan spy ur mig till. Och här skriver jag av mig, ganska personliga tankar och saker om mig men jag bryr mig inte, inte många som har tillgång att läsa det jag skriver ändå.

Jag hoppas ni har det bra och inte tänker lika mycket som jag. kram,och var rädd om er för man vet aldrig när livet vänder.

Likes

Comments

Härom dagen så kom jag in i en diskussion om Jehovas vittnen. Jag tycker alla ska tro på det dom vill och gå efter den väg man blivit lärd.

Jag är inte troende mer än att jag tror på karma och ödet.

Men åter till samtalsämnet. Jehovas vittnen. Okej, det finns många som är emot att dom knackar på dörren och ska prata om deras tro men det är ju en del av charmen och meningen med att vara Jehovas, att sprida budskapet och sanningen vidare.

Pappa fick alltid ett besök av ett par som kom med alla dess folder och små tunna böcker, pappa ville vi skulle höra hur olika tro kan vara, och detta par var även hans vänner så dom kom och gick varje vecka i princip. Mycket trevliga! men sedan kan man förstå att är man inte intresserad så vill man inte ha tjat ute vid dörren.

MEN det var inte det jag skulle säga. Utan dit jag ville komma med detta är (förlåt om jag kliver någon på tårna men det här är min uppfattning) att det inte är många som följer denna tro på riktigt. Utan dom är som en wannabe.

• Inte ha sexuellt umgänge innan giftermål. Vet flera stycken häruppe som är Jehovas och som har/haft sex med flera stycken innan äktenskap, t.o.m skaffat barn.

• Äktenskapet ska vara för evigt om det är möjligt, annars är en utav dom väldigt få anledningarna till godkänd skilsmässa att ha sex utanför äktenskapet. skilsmässor har skett ändå och dom får vara kvar.

• Man ska enbart gifta sig med den som delar samma tro. Ja återigen så har jag flera stycken som absolut inte delar denna uppfattning om Jehovas och dess tro men som ändå har/är ilag.

• Man tar absolut INTE emot blod. (där funderar jag på om man som par verkligen skulle klara av att se hur ens partner dör?)

• Man är helt emot våld. Ändå så kan man se att det har skett våld så som slagsmål.

Offret för en våldtäkt är den som ska skämmas, samma sak med ett barn som utsatts för en pedofil. Jag skulle aldrig på denna jord kunna stötta denna punkt och lägga skulden helt på offret. 

• Man får inte röka, göra abort eller ha ett spelmissbruk. Vet några som röker och fortfarande är i tron.

• Man ska undvika alkohol, och ska man dricka så får man dricka måttligt. - Där har jag sett att måttligt innebär mer eller mindre tills att man däckar.

• Inga högtider så som jul, nyår, påsk, födelsedagar och nationaldagar firas. Men återigen så är det många vittnen som firar dom ändå.

• Blir man utkastad eller går ur så blir man mer eller mindre död för dom. Ingen kontakt och ingen relation längre. Jag vet dom som blivit utkastad men som ändå får besök och ha god relation med dom som är med.

Det här är alltså bara några få punkter som jag vet av att MÅNGA inte följer enligt deras regler hos Jehovas Vittnen. Och då blir jag lite fundersam, är det verkligen rätt att utge sig vara ett vittne när man inte lever efter dess regler? Jag tycker inte det ger en rätten att säga att JAG är ett JEGOVAS VITTNE. Men ändå så är det så det ligger till idag? Var tog dom äldre vägen? Bestraffningarna? Nä jag tror att det är ungefär 75% wannabe som är med i det där gänget, åtminstone häruppe.

Om jag går in i en tro eller en sekt så måste jag väl ändå gå in helhjärtat, och stötta dess punkter som är själva tron och leva efter dess riktlinjer och regler för att kunna hamna i paradiset/himmelen.

Jag tror inte och är inte medlem i JV för jag tror inte på deras budskap och levnadssätt. Men däremot tycker jag om att lyssna och lära mig olika nya synsätt. Men det spelar ingen roll egentligen vem det är, om det är från kyrkan, JV, polisen eller ett sjukhus. Information och fakta är alltid intressant, synd bara att folk är rädda för att diskutera bara.

Likes

Comments

Ja när man känner efter alldeles på tok för mycket och blir vilsen inombords, då är man inte så kaxig.

Jag har ständigt gjort misstag i mitt liv, vissa har jag lärt mig av och vissa går bara om och om igen, exempelvis det här med att ta emot skit som man inte förtjänar.

Att man gör allting man kan och ändå få känslan att man inte duger utan man är bara en liten spillivink på jorden?

Den känslan har jag haft ikväll och mina tankar har snurrat runt som jag vet inte vad, jag är ganska kluven och har alltid varit en människa som varit lite mera feg eller vad man nu ska kalla det.

Har man en folkmassa så märker man mig inte för jag gör mig varken hörd eller sedd, eller ja möjligtvis sedd med tanke på min längd som kvinna skämt å sido. Jag har alltid försökt smälta in i den omgivning jag är i.

Jag har väl kanske insett att jag inte kan smälta in överallt och borde inte vara överallt heller så det är dags att begränsa mina områden och dra tillbaka. Något jag tycker känns fegt men samtidigt behövligt.

Eftersom mitt psykiska mående inte alltid är på topp och jag har absolut ingen ork eller lust att ta tag i det nu (jag gör dock mina tappra försök) så blir jag inte heller direkt nöjd över det jag gör.

Vi byggde en bro i sommar, den betsade jag.
Vi ville förnya vardagsrummet, det målade jag om.
Vi ville byta färg i hallen, det fixade jag.
Vi ville fräscha till köket, självklart gjorde jag det.
Vi skulle bygga en hundgård så jag gjorde några enstaka sektioner.
För att vara sysselsatt. För att göra någon annan nöjd då jag inte själv blir nöjd.

Som en smäll på käften så fick vi nu lov att ta ned alla skåpluckor och skrapa samt måla om då JAG självklart hade oturen med att vara den där enda 1% där färgen inte sitter där den ska. Alla luckor ned, alla luckor ommålade.

Jag försöker samtidigt planera inför sambons födelsedag som vi hunnit avboka en omgång pga privata skäl men som nu är uppe på tapeten igen. Två hela dagar och jag har 1 dag på mig att förbereda allt med maten.

Jag har från det ena till det andra, hunnit baka ca 200 olika bullar och ett gäng drömmar för att hålla mig sysselsatt ett tag.

Jag har avverkat en tandläkartid och konstaterat att jag har 2 trasiga visdomständer som ska/måste åtgärdas i december vid 2 olika tillfällen. Och just nu går jag med världens värk i köttet vid dem 3e visdomstanden.  = jätte bra för humöret

Jag har hunnit jobbat,varit ledig,jobbat och lagt in extra pass för att komma upp i några timmar, dyra månader framöver.

Jag tänkte komma igång och träna men det var längesedan jag satte foten nere i gymmet eftersom min ork och tid räcker inte till.

Och trots att man har en miljon bollar i luften som det nu känns för mig så finns det fortfarande dom som kastar sand i ögonen på en bara för ren avundsjuka.

Men varför vara avundsjuk? Jag är inte perfekt, snarare längre ifrån perfekt än vad många tror.  Jag gråter vissa kvällar när jag är själv, det är inte direkt något man är stolt över eller egentligen pratar högt om men så är det. Jag har så många brister, men dom lever jag med som vänner.

Det som kan driva mig till vansinne är min sömn och alla dessa tankar. Att tänka en tanke som leder till någon annan som bara blir djupare och mer invecklad.

Men jag älskar mitt liv, jag älskar bara inte mig själv för stunden och det är helt okej.
Nu har jag vräkt ur mig skit och i princip ingenting som är intressant att läsa men det orkar jag inte heller bry mig om.

Allt är inte bra med alla, men det kan alltid bli bättre. Vilket man kan säga att det blir hela tiden egentligen, 8 timmar kvar innan man kliver av 24 timmars pass, sedan kliver man på och kör lördag natt.

Möte måndag.
24 timmars pass tisdag.
14 timmars pass på torsdag.

ensam och ledig nästa helg då männen far på resa och jag vill inte med.

Vad hände där?  Har jag sagt nej? Ja det är tydligt det,jag behöver en lugn helg utan min älskade sambo bredvid mig, jag behöver bearbeta mig själv och komma på lösningar, sedan skulle jag behöva en riktig semester och komma bort ifrån kommunen..och alla dess märkliga typer.

nä, nu är klockan efter 1 så kanske ska avrunda här. Hoppas ni sover gott!

Likes

Comments

Jag är för övrigt på mitt jobb idag och då slog det mig (vilket det gör titt som tätt).
Varför visas den nya partner oftast som den elaka styvmamman/pappan? Någon som kan ge mig ett bra svar på den funderingen.

Att man som vuxen säger åt ett barn tycker jag inte är mer än rätt och då spelar det ingen roll om det är ens förälder, lärare, släkting, vän eller den nya partnern.

Barnen ska respektera dom äldre, men dom äldre ska även lyssna på barnen.

I filmer är det ofta att styvpappan som misshandlar barnen och super till, eller så är det styvmamman som är ond och elak.

Men öppnar vi upp ögonen och tittar lite i det samhälle vi lever i så målas det ändå upp att den så kallade styvföräldern är en (ursäkta mig) skithög. Varför?

Jag har många vänner som vuxit upp med många vuxna i sin uppväxt, alltså separerade föräldrar, stödfamiljer, fosterfamiljer, och dom som slängts runt i samhället. (jag har självklart dom som haft den där kärnfamiljen med). Och under uppväxten har det varit många känslor för dom när den ena tagit och släppt in någon ny i hemmet.

Som att barnet/barnen ska mer eller mindre se till att den nya mår dåligt, det blir bråk och ger upp så att barnet/barnen får ha sitt liv/hem/förälder i fred. Och ju äldre dom är desto mer envisas dom.

Varför är det så få som lyfter fram den nya bonusföräldern som någonting Bra? Eller helt enkelt något neutralt. Barn kan inte bestämma vilka föräldrar den får, dom kan inte heller bestämma att ALLA relationer håller "för evigt".

Varför varför varför Varför??

Likes

Comments

Jag har även firat min mormor som fyllde 94 år nu i September. Snabbombyte i bilen då jag tidigare var på älgjakt 😁

Vackra fina lilla mormor ❤ å så ha vi mamma också då förstås, min fina mamma 🌸

Likes

Comments

Jag låter bilderna föra min talan om hur jag har haft det så får ni själva bilda er en uppfattning 😉

Likes

Comments

När det kommer till punkten separerade föräldrar så verkar det vara vanligt med att dom jämför sina nuvarande liv.

Typ den ensamstående pappan har så dåligt ställt om man jämför med mamman som fann sig en partner, för dom delar ju på kostnaderna.

Sedan kan dom åker utomlands och lämnar barnet/barnen hemma hos pappa för att ha egentid och semester. Pappan vill ha betalt eftersom mamman har så gott ställt då dom är två vuxna i hushållet.

Där är det en sak som jag blir lite störd på, många tar för givet att den nya partnern betalar och delar allt på hälften. Men det finns ingen skyldighet att han eller hon ska betala för barn som inte är hennes/hans.

Och vare sig ena föräldern har skaffat en ny relation eller inte så har den bara en lön som ska försörja dennes separerade familj, för det ska inte tas för givet någonting.

Att lönerna sedan kan skilja en hel del mellan parterna är ju något helt annat. Har man skaffat barn så får man som förälder vara glad och betala dom kostnaderna som uppstår under tiden, man ska inte tro att den som tjänar 2000kr mer ska betala 2000kr mer när barnen inte ens är hos han/henne.

Märker allt mer hur många kör med pengaprat och tomma hot mot den andra föräldern och jag vill rent ut sagt spy på hur man ens kan göra det.

"Du har mer pengar, det är din skyldighet, du bryr dig inte om barnen, du måste hjälpa till"

STOPP! Skärpning! Det spelar ingen roll, hade personen sagt varsågod jag betalar underhåll istället för att höra tjat så hade det i många fall ändå inte hjälpt. Om den andra föräldern råkar dö då? Hur ska föräldern som är i livet klara sig då?  Ingen som hjälper ekonomiskt, möjligtvis ett underhållsstöd på mindre än 2000kr i månaden.

Alla separerade föräldrar med barn tycker jag borde försöka sluta tänka på den andra föräldern och försöka ställa in sig på att stå på egna ben och lösa bekymret (så länge alla lever så självklart delar man på dom dyra kostnaderna).

Men att ta betalt för att man har sitt barn en extra dag eller så, det tycker jag är hemskt att höra och jag skulle skämmas som förälder.

Har man satt liv till jorden får man sköta om livet med, med eller utan någon annan. För oftast så är det ju även så att EN av föräldrarna får barnbidraget, då är det ju den som bor stå för det mesta. Vilket det oftast inte är om jag förstått dom jag pratat med Rätt. Allt ska fortfarande delas lika medan den ena får strax över 1000kr per barn för diverse kostnader.

Sedan bör man ju självklart ge och ta men det verkar vara såhär väldigt ofta och jag blir ärligt talat inte klok på det. Att man ens orkar tjafsa om en krona hit och dit. Är barnen hos båda lika mycket varje månad så dela på bidraget, och alla andra eventuella kostnader som kan uppstå så som exempelvis kläder och skor.

Men det är ju bara vad lilla barnlösa jag tycker och tänker samt många i min omgivning som lever just sådär, och det verkar vara vanligast att det är kvinnan som vill gå + då det gäller pengar.

Och vem orkar tjafsa om en slant angående sitt barn som man aldrig skulle kunna köpa för pengar? Ingen. Så då betalar man mer och är tyst, med en inte irritation.

Smart om man som separerad går igenom vad som gäller angående pengar och bidrag innan det går för långt. För den eventuellt nya partnern ska inte bli drabbad av det där..eller behöva betala för deras del när dom blivit större. Om han/hon inte vill betala förstås men då ska expartnern inte räkna in det som inkomst för föräldern.

Likes

Comments