Vad är egentligen grejen men det här oändliga ältandet? Flera dagar i veckan, ibland alla dagar, tänker jag på hur oerhört lite jag hunnit med i livet. Hur jag inte kommit någon vart alls, hur jag inte utvecklas och hur jag är precis samma människa som för några år sedan. Det här ältandet, har jag märkt, kommer ur ett fokus som enbart är på jämförelser några dagar isär. ”Åh jag ser lika tråkig ut som jag gjorde igår” Ja, självklart. Det funkar inte att något världsomvälvande händer varje dag, vem skulle hänga med då? Jag klagar så mycket på mig själv för att jag inte tycker att jag befinner mig där jag vill vara, för att jag inte har åstadkommit det jag önskar. Men, vid närmare eftertanke inser jag att jag kommit en lång, lång väg på bara ett år. Jag har gått från att vara beroende av människor och dess konstanta närhet, till att uppskatta, vara trygg och känna lugnet i ensamheten. Jag har flyttat till en helt ny stad där jag faktiskt inte kände någon från början. Jag har fått lära mig hur det är att bo med en människa som jag vanligtvis brukade se ett fåtal gånger i veckan, om inte mer sällan. Jag har flyttat två gånger under mindre än ett halvår, jag har lyckats skaffa två jobb och utbildat mig till instruktör. Jag har två arbeten som innehåller otroligt mycket kontakt och kommunikation, varje dag, hela tiden. Från att försöka förstå om ”Lisa” 1 är trött eller törstig, till att hjälpa ”Ingvar” 83 år att hitta rätta vägen till senior-träningen. Det här konstanta sociala situationerna som finns med mig varje dag är en stor utmaning för mig, om man tänker på hur social och öppen jag var som person för några år sedan. Nej, jag har inte de mest glamorösa jobben. Nej, livet blev inte ett dans på rosor bara för att jag flyttade till en stad med tusen möjligheter. Min poäng här är inte just bedrifterna i sig, utan att jag klarade av att genomföra allt det här under min största kris hittills. Vid 19 års ålder har man inte särskilt mycket erfarenhet av livet, och jag vet att det kommer komma stunder som är otroligt mycket jobbigare för mig än vad den här hösten varit. Dock är jag övertygad om att den första krisen i tonåren alltid kommer vara något speciellt, något som hugger extra hårt, även efter att man senare i livet förlorat flera närstående, fått sparken, tappat bort sig själv och alla liknande utmaningar som vuxenlivet kommer med. Den första krisen skulle jag nästan vilja påstå är lite som den första kärleken, även om man kanske hittar djupare, mer rätt kärlek med åren, så kommer alltid den första kärleken vara ett speciellt minne. Jag får inte längre panikångest-attacker, jag är inte alls lika ledsen och orolig som jag kunde vara för ett år sedan. Jag är så otroligt mycket säkrare i mig själv nu än jag någonsin varit, och från att ha varit i ett totalt mörker för 6 månader sedan är jag glad att jag idag kan sätta på Nicke & Nilla musik på förskolan, dansa loss med barnen och bara vara hundra procent i den stunden och inte tänka på så mycket annat. Det är en otrolig lättnad för mig, och jag tror också att det är det för folk i min omgivning som numera faktiskt kan få umgås med någon annan än den oroliga, ångestfyllda Linnéa. Tanken med att jag delar av mig av det här ligger inte i att jag söker beröm och bekräftelse, även om nu alla människor behöver det också. Tanken med den här texten är just att våga ge sig själv en klapp på axeln och någon jävla gång vara nöjd över sig själv. Min mamma är ett av de bästa exemplen jag har på att inte uppskatta sig själv och sina prestationer tillräckligt, kanske inte just på ett djupare plan, utan mer då i vardagen. Jag vet inte hur många gånger jag kom hem under min gymnasieperiod och fick höra saker som ”Nu har hela dagen gått och jag har inte hunnit med något av det jag velat. Allt jag gjort är att tvätta två maskiner, lagat mat, jobbat, tränat två pass, handlat och gjort matsedel.” Och där stod jag lika frustrerad, varje gång. Frustrerad över att min kära mor inte förstod att det faktiskt var bedrifter i sig, att det är sjukt bra gjort att hinna med allt sånt samtidigt som man är mamma till två barn och fru till en lustig filur. För mig är det ren dumdristighet att vardagliga sysslor inte ska räknas in i vårt poängsystem. Ofta räknar vi inte in psykiska prestationer heller, utan det ska vara händelser som ger resultat på vår fysiska kropp, en akt som resulterar i en spännande resa eller en ny maträtt. Det är väl grymt att som mamma få till den där ugnsbakade falukorven även om det så är 7 dagar i veckan? Jag kan säga att efter att ha arbetat på förskola ca 60% i veckan är jag mer imponerad av er mammor och pappor än vad jag trodde jag skulle vara. Känslan av otillräcklighet infinner sig så gärna när man tar hand om barn. Då kan jag bara föreställa mig hur det är att ha det ansvaret 24/7. Cred och hatten av till alla er föräldrar, ni är grymma! Våga se det bra ni gör och hur mycket ni tillför till era motstridiga, lättirriterade ungar! Cred till er starka människor som orkar med att plugga och satsa stort direkt efter gymnasiet, efter den perioden vet nog alla att det krävs en hel del för att behålla motivationen. Till alla er som vågar lämna livet i Sverige bakom er för att testa ett helt annat liv i ett nytt land, satan vilken inspiration ni är! Efter att ha lämnat lilla Arvika för Göteborg kan jag bara tänka mig hur det är att på där komma till en helt ny kultur. Det finns så många typer av människor att inspireras av, det är något som är en otrolig drivkraft för mig i vardagen. Att hela tiden möta nya människor, vissa som får en att fullständigt häpna av förundran.

Även om jag är dålig på det själv, så önskar jag verkligen att alla de fina människor därute som jag känner på ett eller annat vis, vågar ta sig tiden och uppskatta sig själva lite mer. Jag jobbar på det varje dag, men det börjar bli så otroligt skönt att inse att jag faktiskt har ett eget värde i mig själv. Att jag inte behöver människor som bekräftar mig, någon som står i hörnet som jag försiktigt måste vända huvudet mot och få ett ”okej” av, innan jag går vidare med mina planer. Danny Saucedo är en otrolig inspirationskälla för mig när det kommer till att hitta tryggheten i mig själv och stå stark utan beroendet av andra. Många av mina vänner har haft åsikter om detta. ”Han är bara en flickidol”, ”Han har väl inget vettigt att säga”. Så kan det mycket väl vara för vissa, men att finna någon som man kan se upp till, som bara ger en massa positivt och fint är också det en otrolig lättnad. Det är kanske inte jätteviktigt att ha en förebild som ens vännner bekräftar som ”bra” och ”häftig” utan faktiskt någon som man känner tillför mycket till sig själv och den egna personen.

Min blogg har gett mig en hel del press. ”Nu har jag inte skrivit på länge, det har gått flera månader så nu kan jag inte skriva något”. Där var en sådan utmaning då jag fick säga till mig själv att jag visst kan göra det om det känns bra. Det spelar faktiskt ingen roll om jag skriver tre gånger per dag eller en gång i halvåret, det får helt enkelt vara upp till läsaren att avgöra om innehållet verkar intressant, annars är det bara att avstå. Jag beskyller ingen, jag läser inte heller varje blogginlägg som hoppar upp på facebook.

Som avslutning vill jag bara komma med en uppmaning om att stanna till och tänka tillbaka ett halvår/år i tiden. Var du verkligen exakt likadan då som nu? Har verkligen ingen förändring överhuvudtaget skett? Låt inte människor som inte ser din potential och dina gåvor definiera värdet på dig som person. Jag ber dig, det är en så otroligt svår och djup fälla och det tar en evighet att ta sig ur den. Jag är stolt över vad jag åstadkommit, inte varenda minut, inte ens varje dag eller varje vecka. Men idag vågar jag faktiskt påstå att jag är det. Just idag är jag nöjd över vart jag är på väg, och mina planer för de kommande månaderna. Det är då det är som allra viktigast att våga släppa taget om allt det dåliga som varit och bara omringa sig av den glödande, pirriga energin av tillräcklighet. DU är stark. DU är viktigt. Jag är så otroligt imponerad av er som vågar stå starka i er själva, och stå på er i er åsikt. Kärlek till er <3

Likes

Comments

I lördags gick jag för första gången ut i Göteborg (bra gjort med tanke på att jag faktiskt bott här i ungefär 6 veckor) och kvällen var över förväntan! Kanske inte just p.g.a. ställena vi befann oss på utan alla fina, nya människor jag träffade. Hur mycket jag än älskar och bryr mig om de som står mig nära så kan det vara både spännande och utmanande att tillbringa kvällen med helt främmande ansikten. Givetvis måste man jobba mer för att komma in i samtal mellan folk som redan känner varandra, men det kan vara skönt och intressant att se hur nya människor möter en. Hursomhelst så träffade jag en jättehärlig person (bland alla fina jag fick träffa den kvällen), en person som dansade grymt, var schysst, rolig, avslappnad och som bara verkade vara sig själv. Ibland händer det att man träffar en sån person och  beklagar sig själv över hur synd det är att man inte kommer ses igen efter den kvällen. Men ganska snabbt insåg jag att det inte alls behövde vara så. Jag funderade en stund på om det var underligt att höra av sig efter att bara ha träffats en gång, men jag hade inte direkt något att förlora heller. Så jag hörde av mig, sa att jag hade haft en kul kväll, fick positivt gensvar och vi bestämde oss för att ses. Så i tisdags åt vi och tränade och det var hur trevligt som helst! Bara få prata om allt möjligt, dela erfarenheter, få nya synpunkter på saker och ting. Mycket kan komma efter att ha delat en eftermiddag med en ny människa. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att det går att vän-dejta på det här sättet förut, men nu när jag inser hur bra det faktiskt var kommer jag definitivt fortsätta med det. Vänner är trots allt minst lika viktiga som våra kärlekar i livet, så det vore väl bara dumt att inte lägga samma energi och lite fin dejt-tid på dem också? Glad är jag att jag träffade den här tjejen och hoppas på flera roliga dagar tillsammans med henne.

Idag är min lediga dag denna veckan. Känner att jag behöver samla lite energi och det är det fina med att planera sina arbetsdagar själv, som jag har möjlighet till inom mina två jobb, att jag faktiskt kan planera in min ledighet när jag behöver den. Ska fixa lite ärenden och bara greja här hemma, baka lite, köra en skön skrubb, kanske träna. Tar dagen som den kommer idag och gör det jag känner för, kanske blir det inget annat än en dag framför tvn heller, haha. På höstlovet, eller v.44 som det heter för mig eftersom jag inte har något, kommer min wifey till mig. Vi ska gå på Lisebergs halloween, mysa, ha kul tillsammans och bara ha fokus på oss två för en gång skull och inte allt runt omkring. Saknar henne redan mycket så ska bli skönt att få träffa min bästa Tara igen. <3 

Ha en fin torsdag, och glöm inte att ta hand om varandra! 

Love, L 

Likes

Comments

Ibland kommer besked som inte är alltför roliga. Besked som man kanske anat men inte trodde var så illa. I fredags fick jag ett sånt besked, ett besked om en sjukdom. På något vis var det en lättnad, men samtidigt blir man lite tillfälligt i chock då man inte vet hur man ska gå vidare med det. Som tur är finns bra hjälp att få, och det är nästan skönt att ha något att ta på och veta att man ska kämpa bort, istället för diffusa symptom. Även om jag inte skriver jätteofta på bloggen, så går mina tankar ofta till den när något händer. ”Ska jag skriva något om det här?”, ”Är detta något folk skulle läsa?”. Min första tanke om sjukdomen (som jag nu kommer kalla den här framöver) kopplat till bloggen var att detta kanske var för personligt, att det var för vågat att skriva om och att jag var lite orolig för vad folk skulle tänka. Och så fort den tanken kom till mig slog det mig att jag behövde göra det motsatta. För jag har bestämt mig för att ALLT jag är det minsta rädd för att skriva om, eller orolig för vad folk ska tänka om, ska jag skriva om. Det finns så mycket folk är rädda för att prata om, och gömmer sig bakom, så därför vill jag bidra med den hjälp jag kan. Genom att prata om saker öppet och dela med mig, kanske för att andra inte ska behöva känna sig onormala eller ivägen för att de stöter på något hinder i sitt liv, kan jag förhoppningsvis inspirera någon människa därute. Den sjukdom som jag nu har gör mig väldigt trött så jag får hela tiden kämpa för att försöka hålla mig pigg, även om jag ibland helt enkelt får välja att vara seg då det inte finns tillräckligt med energi. Den gör det också svårare för mig att slutföra saker och ting, vilket gör att jag måste koncentrera mig mer, vilket i sin tur tar energi och jag blir allt tröttare. Anledningen till varför rubriken lyder ”Dag 2” är för att det här är min andra dag med mediciner. Jag började med dem igår och vi får se hur länge jag behöver ta dem, risken med de här medicinerna är att jag kan bli sämre de första veckorna, så vi får helt enkelt se vilken effekt de har. Huvudsaken är att de kommer hjälpa mig och jag kommer gå mot ett bättre, friskare jag. Idag vet jag inte när jag kommer bli helt frisk, men vad jag vet är att jag kommer göra allt jag kan för att bli det!

Under en längre tid har jag funderat mycket över vad jag vill göra i framtiden. Då menar jag inte om 5-10 år utan kanske om ett halvår. Jag är en person som älskar att ha mål och ambitioner, därför har det varit tufft för mig ett tag nu då jag inte känt att jag haft något specifikt mål som motiverat mig. Nu har detta dock fått ändring och jag har ett utmanande, spännande, intressant mål som väntar! Tanken är att jobba mot detta samtidigt som jag blir friskare, så att det kan bli av direkt när jag känner mig bra igen. Jag är en människa som hela tiden söker mycket nytt och just därför känns det här målet väldigt härligt, en stor utmaning som verkligen kommer utveckla mig som person. Mer detaljer om målet/drömmen kommer framöver när jag fått detaljerna mer klara.

Igår var vi ute i Göteborg och det var faktiskt första gången sen jag flyttade hit. Det var riktigt härligt att bara få dansa hela kvällen med nya, fina människor. Hoppas på fler sådana kvällar! Idag blir en lugn dag hemma, lite fix och jobb framför datorn och uppladdning inför en vecka full (förhoppningsvis) med jobb. Hoppas ni alla får en fin söndag!

Love, L

Likes

Comments

Ni vet de där fina orden "Det finns något att lära i varje dag vi möter"? Kanske är det bara en fånig fras lärare trycker i oss för att vi inte ska somna i matteboken, eller så ligger det något i dem. Idag är en sådan dag då jag faktiskt tror att det ligger något i dem. För idag har jag lärt mig något. Idag kan jag faktiskt stolt säga att jag lärt mig att bråka! Och vadå lärt mig att bråka tänker ni, vi har väl alla varit i trotsåldern när vi var 2 år och gnällt emot våra föräldrar och vänner resten av livet också för den delen. Men jag kan faktiskt säga att är det något jag är riktigt dålig på, så är det att bråka. Antingen så har jag vänner som lever under samma filosofi som jag; allt går att lösa med en lugn diskussion. En av mina tjejkompisar och jag har aldrig ens höjt rösten åt varandra. Det är för att vi båda har samma inställning gällande bråk och missnöje, att det inte är någon idé att bli arg utan istället bara prata med varandra. Sen har jag mina fina ånglok. Människor i mitt liv som det pyser ut rök ur öronen på och som bara ser svart och slår på ilskan så fort en konflikt uppstår. Det går ju att föreställa sig hur bra jag funkar ihop med dem kanske. Dessa människor har alltså då höjt rösten när vi diskuterat, och eftersom jag inte har någon direkt relation med ilska på det sättet ryggar något i mig tillbaka och jag blir ledsen. Vilket slutar med att jag inte säger något och personen i fråga blir galen av frustration över att jag inte kan säga mina åsikter. Hursomhelst, detta är alltså grunden till att jag inte kan bråka. För att jag helt enkelt inte hugger tillbaka. Men plötsligt händer det, både inom triss och i mitt liv. Idag bråkade jag! Bor man med en vän uppstår en hel del osämja, speciellt när en av dem genomgår en svår period och de båda är lika vilsna som höns i en djungel. Irritationsmoment har uppstått och idag blev jag då trött och sa åt honom att bara säga allt istället för att smyga runt med sina åsikter för sig själv. När min käre vän då fått ur sig alla åsikter/tankar/frustrationer kunde jag faktiskt hugga tillbaka, och jag måste säga att det var en så befriande känsla! Att få vara arg tillbaka, att kanske säga något som inte var jättesnällt. Eftersom vi var på väg från Göteborg till Arvika var det heller inte enkelt för en av oss att bara lämna rummet som annars kan vara lätt vid konflikter, vi var helt enkelt fast på en öde ö och var tvungna att prata oss igenom våra problem. Först när man är som mest irriterad vill man ju bara släppa allt och skita i det, för personen fattar ingenting av det man säger ändå tycker man. Men när man är fast i situationen och inser att man kanske inte klarar av att överleva ett hopp ur bilen i 100 km/h, tar man sig faktiskt till den punkten där man skapar förståelse för varandra och tvingas lyssna. Vi tog oss förbi toppen av vårt bråk och hittade tillbaka till förståelsen och lugnet. Nu är ilska fortfarande inte något jag förespråkar, och jag tror fortfarande på att hålla sig lugn istället för att bli rasande. Människor är dock olika och en del har extremt svårt att kontrollera sin ilska, och då är det bara att respektera det givetvis.


Ni vet hur alla äldre får de där fina stunderna där de kan sitta i sin favorit fåtölj och tänka tillbaka på alla fina stunder i livet? Jag lovar, om sådär 70 år kommer jag sitta där med ett leende på läpparna och tänka tillbaka på dagen då jag lärde mig bråka! Kanske är jag inte redo att hugga tillbaka i alla situationer än, och kanske inte med alla människor. Men det kommer definitivt vara lättare nu när jag väl börjat. Det fick alltså bli dagens lärdom, hoppas att ni alla har haft en lika lärorik tisdag som jag!


Love, L

Likes

Comments

Lycka är någonting väldigt svårdefinierat enligt mig, förmodligen är det fallet för fler än mig också. Jag tror att det beror på att lycka är något väldigt individuellt. Så vad gör oss egentligen lyckliga då? Bra resultat på gymmet, den efterlängtade Michael Kors-plånboken, en ledig helg, ett nytt husdjur, en återvunnen kärlek, fina vänner eller en fräsch, ny bukett blommor? På senaste tiden har jag märkt att det lycka varierar extremt mycket mellan mig och andra jag känner. Personligen avgörs en stor del av min lycka av personerna i min omgivning. Jag känner mig lycklig när jag har fina människor i mitt liv, som tillför intressanta samtalsämnen, som ger mig kärlek och som jag kan ge kärlek. Ibland kan jag även känna att för stor del av min lycka definieras av människor. Dans, träning och även materiella ting kan göra mig glad och få mig att må bra, men ofta blir det så att den rena lyckan jag känner är den som kommer av att jag umgås med människorna jag tycker om. Det är en av anledningarna till att jag nu i början känt mig ganska vilsen i Göteborg, visst har jag kvar alla fina vänner och familjen, och det finns folk här nere som jag känner också. Men på något sätt blir det väldigt tomt att inte få träffa de människor som man exempelvis var van att se i skolan/utanför skolan. Jag skulle säga att jag är en sådan person som fäster lycka lite för mycket vid personer. Jag behöver lära mig att kunna känna extra glädje över ett jobb, en danskurs, eller en lugn kväll, sådant som jag vanligtvis inte lägger så stor vikt vid. Samtidigt har jag folk i min omgivning som måste låta lyckan fästas mer vid relationer och inte bara vid saker som går att köpa eller en lyckad prestation i skolan. Den sanna lyckan tror jag kommer från att man lyckas hitta den gyllene vägen mellan att uppskatta tiden tillsammans med sina nära och kära och också den lycka man skapar för sig själv genom att följa drömmarna som bara är personliga och inte behöver innehålla planer med andra människor. Det här är något jag ständigt försöker jobba på, att finna lika mycket trygghet i mig själv som i människor jag bryr sig om, och jag måste säga att jag ändå börjar lyckas. Panikångest-attackerna som förr var vardagsmat förekommer nästan aldrig längre och jag har lärt känna mig själv och mina reaktioner på så vis att jag kan känna trygghet i att jag på egen hand kan ta mig ur en situation där jag mår dåligt. Istället för att lägga bördan helt på någon annan som förr, då jag varit för svag för att hålla mig själv på fötterna. Många skulle nog säga att mina tankar på ett vis är för personliga för att dela med sig av på en blogg, men det är också ett steg. Att gå utanför sin egen comfort zone, dela med sig av sina egna erfarenheter, för att kanske åtminstone kunna bidra med något fint till en människa där ute. Det finns så många personer som inspirerat mig på flera vis, min förhoppning är att en dag kunna göra detsamma för någon där ute. För att avrunda tankarna om lycka då; något som är väldigt viktigt för att kunna känna glädje är att inte låta personerna i din närhet definiera vem du är som person, för vad händer då om den här personen försvinner? Att en del av den egna personligheten skulle förloras på grund av försvinnandet av en person låter inte särskilt logiskt. Alltså ska vi kanske inte låta personer definiera vilka vi är, utan istället visa ödmjukhet och öppenhet på så vis att vi låter de människorna som bryr sig allra mest om oss, ta del av det fina som definierar oss. Den sanna lyckan kommer från att kunna stå stark själv, så stark att man klarar svåra stunder ensam. Men också att kunna stå så stark själv, att man vågar berätta om de svåra stunderna för någon annan, och på så vis kunna dela både fina och jobbiga stunder ihop. Vad är era tankar om ämnet?

Love, L

Likes

Comments

​Här sitter jag, på mitt rum, mitt i världens kaos. Grejer och kläder överallt och saknad av både ordning och Feng shui. Det är väldigt mycket känslor som får stor del av utrymmet under dagarna nu. Jag har slutat jobbet för den här sommaren så det som är min vardag nu är planering av flytt, packning och vinka hejdå till alla fina vänner som antingen finns kvar här eller som försvinner iväg åt alla möjliga städer. Jag är förväntansfull inför Göteborg, många nya äventyr och möjligheter. Samtidigt känns det lite fel att lämna alla fina människor som är i Arvika, men som tur är finns ni kvar även när jag kommer hem och hälsar på. Känner mig så liten och obetydlig ibland mitt i denna röra, men då har jag märkt att det hjälper mig att skriva. Skrivandet håller båda mina fötter på jorden och får mig att känna mig stark. Allt som gör dig starkare och få dig att må bra är viktigt att hålla fast vid, något att komma ihåg så här kvart i tolv på en torsdags natt. Ska försöka ta tag i lite mer packande under dagen imorgon, sen väntar härliga vänner på kvällen då vi bara ska mysa och ha det gott. Det ser jag framemot! Precis pratat i telefon med min käre man som redan befinner sig nere i Göteborg också. Alltid skönt att höra att han har det bra och för mig att få tanka själen med lite kärlek! Är det något jag längtar efter i Göteborg så är det bland många saker honom. Känns skönt också att jag ger mig ut på det här äventyret med min allra bästa vän vid min sida, annars skulle jag nog känna mig  mycket mer ensam. Avrundar nu kvällen (natten) med lite livsråd från Carrie i SATC.

Likes

Comments

Tror det är dags att skriva det i text nu, kommer nog aldrig acceptera faktumet annars. Från och med 1 September kommer jag inte längre bo i lilla Arvika. Jag kommer bo i mycket, mycket större Göteborg. Även om jag är rädd för att känna mig ensam och sakna vänner och familj så ser jag verkligen fram emot så mycket också! Ser fram emot att ta hand om ett eget hem, få jobba med något jag (förhoppningsvis) verkligen gillar, kunna få utforska massa olika spännande dansstilar och ÄNTLIGEN komma igång med träningen igen. Ska verkligen försöka ta vara på det här året och försöka lista ut vad jag vill göra med min framtid, så kanske även jag kan plugga nästa år!

Idag har varit en sån där bra dag. Då undrar man kanske automatiskt vad jag gjort idag, och vad jag gjort är att gå upp 06.30, spenderat min dag på Eurocash och sitter nu hemma i soffan. Låter inte jättekråsen om det var det som fick mig att må extra bra idag. Det var väl kanske inte just arbetsdagen på Eurocash som gjorde min dag, men jag vaknade imorse och var ganska utvilad. Har varit otroligt trött de senaste dagarna då jag inte fått sova mycket. Var på bra humör imorse, det regnade när jag åkte till jobbet vilket jag uppskattade då jag verkligen tycker det är mysigt. Sen har humöret varit på topp och det känns helt underbart faktiskt! Då jag har lite tidigare problem med min psykiska hälsa kan det vara så i flera, flera dagar att det finns något som hindrar mig från att må bra på riktigt. Men idag har jag varit så där sprudlande glad i sinnet, och det är något jag verkligen uppskattar. Har man en del kunskap om att vara ledsen vet man verkligen hur mycket man ska uppskatta glada dagar! Nu ska jag mysa ner mig framför en bra film med lite mat, utnyttja vädret till max istället för att bara klaga på det.

Önskar er en fin kväll!

L


Bästa scenen från kvällens film <3

Likes

Comments

Vad passar bättre som rubrik för en nystart inom bloggandet än ordet "Inspiration"? Det finns så mycket som inspirerar mig i livet, dans och träning är en sak, när jag får utlopp för min kreativitet och verkligen kan pumpa ur all energi ur den fysiska kroppen, samtidigt som massa ny energi och inspiration sätter sig i huvudet. Jag blir inspirerad av vatten i alla former. Kan låta aningen konstigt först, men hav, sjöar och regn är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag känner mig fri, okrossbar och energifylld när jag får spendera tid vid exempelvis en strandkant. Vatten är också mitt element, vilket jag tror är en stor anledning till varför jag känner som jag gör. Men, det jag känner är mest inspirerande för mig är egentligen människor. Allt från världstjärnor till mina vänner i Arvika, visserligen är även de stjärnor på sina sätt. Jag skulle i det här inlägget vilja ge plats åt några människor som verkligen inspirerar mig och som jag ser upp till. Människor som får mig att våga, som får mig att vilja utvecklas och som alla stärker mig på sitt speciella sätt. Det finns så många människor jag inspireras av, och alla kommer inte få sin sin rätta plats i det här inlägget, men finns ni i mitt liv tror jag ni vet vad ni betyder för mig ändå.

Först skulle jag vilja nämna min familj. Mamma och Pappa, som stöttar mig, som pratar med mig och ger mig råd, som står ut med mig när jag är dålig på att hjälpa till hemma, och som ordnade världens finaste student åt mig <3 Min lillebror som alltid ställer upp, som inte gör någon människa något ont och som hjälper mig när jag helt plötsligt behöver akut-hjälp med att ordna något hemma. Ni inspirerar mig till att vara lika hängiven som ni är och att alltid kämpa även om det är tufft.

Min pojkvän, som inte låter något stoppa hans drömmar, som springer efter dem för att fånga dem trots allt det han behöver lämna bakom sig. Du låter inte någon trycka ner dig, hur hårt människor än har försökt ibland, och jag beundrar ditt sätt att inte bry dig om allt folk säger utan lägga vikt vid det som är viktigt. Du inspirerar mig till att tro på mig själv.

Min morfar, som jag aldrig någonsin hört säga ett ont ord om en enda människa. Som alltid ser det bästa hos folk och som inte lägger någon vikt eller negativ energi på att tro det värsta om människor. Jag beundrar din öppenhet, din otroligt lojala sida och ditt sätt att alltid hjälpa människor som behöver det du kan bidra med.

Min "svärfar", som bara har folk i sin närhet som respekterar honom för den han är och för de åsikter som han står för. Som visar vart gränsen går om man ska få finnas i hans liv, och som alltid väljer en öppen dialog framför skitsnack. Jag beundrar ditt sätt att stå upp för dig själv och hur du vågar visa människor vad som är rätt och fel.

Min fantastiska danslärare, (numera före detta danslärare) som har så otroligt många visioner inom skapandets värld. Som vet att inget är omöjligt, men ändå låter drömmarna sväva på en realistisk nivå på så vis att han faktiskt kan göra de drömmar han har verkliga. Jag beundrar ditt sätt att se det möjliga i det omöjliga och att inte ge upp så fort du stöter på ett hinder utan istället leta din väg över, under eller runt det.

Rasmus, min trogna vän sedan 6 år tillbaka. En vän som alltid finns där, även om han jobbar ihjäl sig samtidigt. Som vågar säga sanningen utan att först linda in den i bomull, men som också bara kan ge en kram om det är vad som efterfrågas. Jag beundrar ditt driv, ditt sätt att se att inget är omöjligt så länge man kämpar för det, och ditt sätt att kombinera människorna du tycker om med det du brinner för inom arbetet/studierna.

Emelie, min pojkväns syster, som jag länge beundrat både för hennes stil men också för att stå upp för vad hon tycker. Hon är stark, låter inte människor komma i vägen för det hon vill och har en fantastisk stil och smak, både inom inredning och mode. Jag beundrar dig för ditt sätt att vara rakt på sak, att våga säga vad du tycker och göra det just du vill göra och samtidigt balansera det med dina nära och kära runt om dig.


Det här var några av de personer som inspirerar mig, som får mig att vilja vara mitt bättre jag. Jag kände att om det är något jag kan göra för att visa min tacksamhet, så kan jag åtminstone tillägna mitt första inlägg på min nya blogg till er. Alla mina andra vänner, resten av min släkt och alla ni andra som förgyller mitt liv på ett eller annat sätt, jag är evigt tacksam för att jag har er också. Är det något som är viktigt för mig så är det just att omringa sig själv av sådana här människor som jag har i mitt liv. De ger både ny energi och inspiration och det är jag evigt tacksam för.

Ett aningen långt inlägg för att vara det första, men det är så det blir när det kliat i fingrarna allt för länge efter att äntligen få skriva igen. Ni får hålla era tummar för att nästa ska bli mer läsvänligt.

Ha en fin Onsdagskväll!


Likes

Comments