Min häst är min bästa vän. Min häst är allt jag behöver för att vara glad. Jag kan förlora allt, så länge jag har kvar min häst. Så är det bara.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta, av hela mitt liv. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan med ord, det är bara ren kärlek. Jag får en såndär speciell känsla i bröstet när jag tänker på honom.

Det kan vara svårt för många att förstå hur man kan älska ett djur så mycket, men hästen betyder allt.
När jag är nere tänker jag på honom och mår genast lite bättre.

Min häst ger mig motivation.
Min häst ger mig glädje. Han är den bästa vännen jag har och någonsin kommer ha.

Min häst ger mig livet. För helt ärligt, skulle jag verkligen orka leva utan honom?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 15 readers

Likes

Comments

Är så jävla depp. Bra, jävligt bra. Vill bara gräva ner mig under marken, peka fuck you till alla o bara hejdååå!!
är så trött på att alltid ställa upp o inte få något tillbaka. Fan..

Får be om ursäkt för det är inte meningen att detta ska vara någon Depp-blogg, det skulle vara en kreativ, inspirerande plats; för er och för mig.
En plats att komma till för att inspireras, titta på fina bilder, läsa texter som inte bara handlar om mörker. Det är så jag vill att det ska vara.
Det är så jag vill vara...
Jag vill vara den där tjejen som kunde skapa vad som helst av ingenting. Jag vill ha världar av glädje, magi och kärlek inuti min kropp och i min själ...
Men det är inte så.
Om du känner mig så vet du att det inte varit lätt för mig, någonsin.
Att skapandet hackar, kreativiteten fastnar någonstans på vägen, och den där magin som borde finnas i mig är oftast bara ett virrvarr av rädsla, mörker, saknad och sorg som saknar all logik och orsak.
Jag vet inte varför jag mår så här. Jag vet inte varför det har blivit värre igen. Jag vet bara att jag just nu bara vill gråta mest hela tiden. Jag vill vara ensam, för jag vill inte att någon ska se mig, samtidigt som jag absolut inte vill vara ensam, men ingen ser.
Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig.
Jag vet att jag måste anstränga mig, att folk behöver min hjälp. Och det är bra antar jag. Det är bara lite svårt ibland.

Just nu är det svårt..väldigt svårt.

Tack vare att jag har så ont i mitt revben och knappt kan ta mig ur sängen så har jag inte träffat min bästa vän på ett tag, min underbara Tyko..längtar ihjäl mig efter honom. Jag är dock väldigt tacksam att jag har fina vänner i stallet som hjälper mig nu. Känns bara som att allt händer mig, känner mig som en jävla olyckskorp...

nu ska jag dra täcket över huvudet och försöka koppla bort all skit runt omkring...

  • 27 readers

Likes

Comments

Yes!, jag har fått höra flera av dessa kommentarer (ett antal gånger nu). Ni som sagt det till mig behöver inte ta åt er av den här listan. Jag vet att ni (förhoppningsvis) inte menade någonting illa. Jag fattar mig bara inte på fenomenet att man känner att man har en rättighet (för vissa verkar de känna att det är en skyldighet) att kommentera en gravid kvinnas kropp. Så fort man är gravid är man allmän egendom att kommentera hur som helst. 

1. ”Tjenare tjockis!”
– Jag är gravid....😒

2. ”Är du säker på att det inte är två där inne?”
– Nej, säker kan man ju inte vara efter två ultraljud. Jag kanske borde göra ett extra?? 😡

3. ”Oj, va stor du har blivit! Hur mycket har du gått upp?"
- har du ställt dig på vågen själv på senaste?! 😡

4. ”Var det planerat?”
– Nej, det var ett misstag? Har du fler intima frågor? Vill du veta hur ofta vi har sex också?

5. ”Får du verkligen äta det där?”
– Nej, tack för att du påminde mig. Jag har ju såklart ingen koll på vad jag får och inte får äta som gravid.

6. ”Du är gravid, inte sjuk!”
– No shit Sherlock.

7. ”När jag såg dig tänkte jag: Oj, ska hon föda idag eller?”
– Nej. Det är fortfarande sex veckor kvar, tackar som frågar.

8. ”Herregud! Kan magen ens bli större nu?”
– Återkom och fyra - sex veckor så får vi väl se.

9. ”Det ser ut som att du ska sprängas när som helst.”
– Tack!

10. ”Oj oj, nu växer magen. Men det gör rumpan också.”
– Tack…igen!

  • 38 readers

Likes

Comments

Läste ett sånt fint inlägg som en kompis mamma skrivit på Facebook idag där hon grattade sin son på hans födelsedag, samtidigt som hon skrev otroligt fina saker om honom. Jag avundas sådant. Då jag själv aldrig varit med om något sådant. Det fick mig att tänka på hur mina föräldrar gjort mot mig och fortfarande gör.
Jag växte upp med föräldrar som missbrukade alkohol, jag kunde få stryk för att jag kanske gick med för hårda steg i trappen, att jag inte räckte upp handen när jag skulle prata, jag kunde få stryk när jag sa ifrån, jag kunde få stryk om jag inte lyfte på fötterna när jag gick. Jag fick alltid höra att allt alltid var mitt fel, att jag var ett misstag, att jag var värdelös, jag kunde bli utslängd mitt i natten. Mina föräldrars jobb gick alltid före allt annat. Så varje fredag när skolan var slut och jag var påväg hem så hade jag aldrig en aning om vad jag skulle mötas av när jag kom innanför dörren.
Jag rymde ofta hemifrån. Slagen och nedbruten. Jag har sett mina föräldrar gräla och bruka våld mot varandra. Jag såg dom göra sitt äckliga vin..stora dunkar var det..ibland brukade jag till och med hjälpa till för jag trodde att jag var duktig då.
Jag fick städa efter mina föräldrar när dom däckat för jag trodde att då skulle jag få beröm, jag var 6 år då.
När jag var 9 år föddes min syster, jag trodde det skulle bli en vändning då. Men jag hade så fel. Istället blev jag ignorerad, jag fanns inte mer. Så jag började känna rent hat emot mina föräldrar och min syster. Fast jag tog ändå hand om henne när dom däckat, bytte på henne, matade henne, städade upp deras skit..men ingen såg mig iallafall.
När jag var 13 år togs jag av socialen. Både polis och soc var hemma hos oss den kvällen. Jag minns att jag kände sån lättnad. Mina föräldrar påstod att dom inte alls var för onyktra för att ta hand om sina barn.
Jag åkte med dom, trodde att allt äntligen skulle bli bra, men jag hade fel, jag hamnade i olika hem, olika fosterfamiljer, låsta hem etc etc..mitt liv blev ett kaos. Jag gjorde allt för att dämpa min ångest, oftast med alkohol och ibland andra droger. Jag var kanske 14 eller 15 då, jag skadade mig själv med allt jag kunde hitta.
Mina förhållanden jag hade höll aldrig då jag betedde mig som mina föräldrar gjort mot varandra, hur kunde jag veta att det var fel? jag hade ju aldrig sett något annat.
Mitt helvete slutade inte bara för att jag fyllde 18 och blev myndig. Jag var strulig och hade stora problem med min ilska, jag hade dåliga relationer med män, oftast var jag med såna som själva hade problem med alkohol eller droger så jag själv skulle kunna ha allt tillgängligt, men även då kunde jag bli slagen och psykiskt nedbruten.

Nu sitter jag här, 30 år gammal och har fortfarande tagit över mina föräldrars kritiska ögon mot mig.
Vad har jag åstadkommit?
Jag ska snart få mitt andra barn (vilket jag är otroligt glad för) men annars då? jag har inte klarat av att ta körkort trotts otroligt många försök men också för att min ångest slagit ner mig varje gång, jag har inget jobb, utan är sjukskriven för min djupa depression och ångest.
Det känns alltid och har alltid gjort - jag hör inte hemma någonstans. Jag försöker varje dag men jag känner ändå inte att jag klarar av något överhuvudtaget.
Det enda som jag egentligen vet är att jag har facit i hand. Jag kommer aldrig få mina barn att känna det jag fått känna, se saker som jag fått se, mina barn ska inte bli nedtryckta som jag blev.

Jag kan komma på mig själv än idag att försöka vara en bra dotter och visa kärlek och omtanke till mina föräldrar, allt blir som en teater. Men det går aldrig. Jag kan fortfarande bli nedtryckt utav dom, fast jag undrar ifall dom märker det själva?
Jag kan inte minnas när jag fick höra nåt peppande eller kärleksfullt ifrån dom. Vilket fortfarande gör mig så ont. Det spelar liksom ingen roll hur gammal jag blir, det känns alltid lika illa. Det gör ont. Det river mig itu.
Det gör mig också ont att de inte verkar vilja vara en del av min sons liv. Inget engagemang alls.
Varför är jag förvånad? så idiotiskt.

Anledningen till att jag skriver allt detta är inte för att söka tröst eller daltande. Utan för att jag vet att det finns maskrosbarn där ute som kämpar för att hitta sin plats och finna den kärlek och omtanke dom förtjänar! det finns samtidigt vuxna maskrosbarn som jag, som fortfarande kämpar och krigar för att hitta rätt. Ingen är ensam, aldrig någonsin!

Det enda jag kan tacka mina föräldrar för är det facit jag fick, mina barn ska iallafall aldrig bli åsidosatta eller ignorerade. Utan alltid komma i första hand!

  • 40 readers

Likes

Comments

Så sant, så sant....

När man är med om någonting jobbigt, fruktansvärt, underbart, kul eller vad som så vill man att ens vänner ska finnas där, i vått och torrt, eller hur?

Har sista tiden funderat över mina vänner, deras betydelse för mig, och hur nära de står mig egentligen..
jag började märka skillnad när jag blev gravid. Även innan..

När man sedan märker att vänner slutar höra av sig, att man inte blir bjuden på fester, får höra på omvägar att man är tråkig o.s.v. så känns det jättetråkigt..
Men just det här med vänner är ju ett sånt intressant och kul ämne, samtidigt som det väcker otroligt mycket känslor i mig, rätt mycket jobbiga känslor, besvikelse, saknad och jag insåg att det har varit ganska få relationer med vänner som jag har känt mig 100%-igt trygg i.

Att vara vänner är ett givande och tagande, hela tiden, att vara vänner är att hela tiden se varandra, pusha varandra, aldrig missunna den andra, alltid anstränga sig, att vara vänner ska bara berika aldrig någonsin skava eller göra ont.
Då är det kanske en bekantskap som man kan ha till något speciellt syfte men det är inte ren vänskap.

Jag lever med min bästa vän och det är jag så oerhört tacksam för. Rasmus och jag har den bästa relationen (obs! absolut inte friktionsfri:)) men den är ärlig och trygg, vi brinner för samma saker, lider med samma orättvisor och njuter av samma saker. Vi har det bra.

Jag har valt att leva ett liv ganska sorterat på vänner. Jag har några få som är nära. Det räcker har jag insett nu.

Hur är er relation till ordet vänskap?
När du tänker på din eller dina närmsta vänner, är det bara trygghet och värme du känner då?

  • 46 readers

Likes

Comments

Ptja..dagen började med att jag vaknade i ren panik pga en jävla mardröm. Drömde att jag var tvungen att döda en nyfödd bebis, med en gaffel gjord i silver för den var besatt av nåt slag (note to self: bör sluta kolla på supernatural innan jag ska sova!!)
Sen ville givetvis ludde gå ut, men jag kom knappt ur sängen (?!) kändes som att ryggen skulle gå av och krabba som annars brukar ligga på höger sida i magen låg nu på vänster och tryckte och sparkade hej vilt! jag trodde fan jag skulle avlida. Men lyckades till slut komma upp och gå ut med hunden. Men sen blev det ryggläge igen, jag var så jädra trött. Somnade väldigt fort, vaknade till några gånger av att mobilen ringde..men jag hade ingen ork, jag ville bara få sova. När jag till slut vaknade igen så var värken i ryggen ännu värre. Jag grät så ont gjorde det! Rasmus var inte hemma och jag kände mig som världens ynkligaste och mest ensamma människa på jorden!
Rasmus var hemma runt halv sju ikväll..han smörjde in mig så jag kunde slappna av, sen masserade han tills värken börjat släppa lite. Till slut var den helt borta! fy fan vad glad jag blev!
Så vi åkte och hämtade ut det jag beställt till Tyko, han blev jättefin i sitt nya rosa täcke! dock var han grinig och hungrig..haha..men fick lite bilder på honom..jag får sällan "normala" bilder på honom..så man får vara glad ändå..haha!
Nu kom vi precis hem ifrån stallet, Rasmus lagar mat (sen middag, men vafan gör de? 😋) sen blir det att lägga sig i sängen och kolla film innan det är dags att sova!
Imorgon blir det till att gå upp tidigt..
jag hoppas ni haft en bra dag! take care! 😗

  • 85 readers

Likes

Comments

En vecka av ångest, fyfan rent ut sagt!
Men idag fyllde Vincents pappa år så jag, Rasmus och min syster åkte över. Så fort jag fick världens mysigaste kram av min fina unge så släppte allt. Jag kunde andas igen, jag kunde tänka klart och det kändes så otroligt bra! En sån jävla lättnad.
Mysigt att stanna till Vincent skulle sova så jag fick läsa saga och bara mysa. Saknar honom givetvis redan men snart är han ju hos oss igen!

Förutom det så har dagen mest spenderats i stallet. Tyko ser piggare ut för varje dag. Men ska ta ut veterinär.

Nu ligger jag i sängen, kollar supernatural och får massage. Skönt som tusan! Sen blir det väl att sova. Hoppas ni haft en bra dag! Ta hand om varandra! ❤

  • 81 readers

Likes

Comments

Vart en helt underbar dag. Givetvis så har hela helgen varit mys men idag var ju ändå solen framme! 🌞
Fick sovmorgon idag, ingen man, ingen hund och ingen Vincent, för dom var i stallet och fixade med Tyko. Så jag och Sarah kom dit en stund efter.
Mia hade sin son med sig i stallet så dom lekte och hade kul!
Tyko verkar piggare och mindre svullen i knäna, så det går åt rätt håll! så jävla skönt! ska bli så otroligt härligt att kunna rida lite sen när Krabba är ute, längtar ihjäl mig!
Sen efter vi hade varit i stallet så följde Sarah med oss hem och vi spelade lite med Vincent, haha! det gör man på gott och ont 🙈 då han är en dålig förlorare..haha! men det har varit ett par toppen dagar! längtar redan efter min vilde redan! ❤❤

Nåt dock jag ogillar skarpt är när nån skriker och svär åt två små barn. Inte så vidare duktigt! det är barn och om man tror att dom tänker och förstår lika mycket som en annan så är man inte riktigt klar i skallen! skäms!! 😡

Snart kommer Richard! 😘
Trevlig söndag på er! 😎👌

  • 97 readers

Likes

Comments

Blev en fin promenad iförmiddags med ludden och Elin, sen blev det ut på åkern med ludden vilket han uppskattade. Så underbart väder idag så hade inte ens långärmat på mig! En timme ute sen hem och fixa kaffe!

Men detta var lugnet före stormen. En av tjejerna i stallet ringde och sa att Tyko inte ville resa sig då han låg i hagen, svullna ben och han tittade mot magen..så efter många om och men så körde pappa oss till stallet där vi tog ut Tyko..
vi var där i ett par timmar..hua..
Vi släppte ihop Tyko med Elvis. Elvis blev skitglad haha..tyko var inte lika imponerad! 😂 men han rörde sig och lekte lite iallafall..
jag hoppas vi får bukt på Tykos krämpor..vill bara att han ska må bra!
Tack Sandra och alla ni som hjälpte mig med Tyko idag! ❤

Nu väl hemma så har jag sån extrem foglossning, lagt mig i sängen med vetekudden. Mycket skönt!

  • 104 readers

Likes

Comments

Dagen började med att åka till mvc och träffa barnmorskan. Alla värden såg kanon ut vilket var underbart att höra! krabbas hjärtljud var starka och fina! Så vi var mer än nöjda när vi åkte därifrån.
Väl hemma sen så fick jag i mig lite att äta. Sen blev jag tok trött och slocknade 🙈. Vilken tur då att jag har en sån underbar partner som Rasmus som tog ludde på en promenad och fixade stallet. Tyko fick vara ute lite längre idag så vi kom nästan precis hem ifrån stallet, när jag skulle hämta honom från hagen så gnäggade han, han brukar inte göra det så jag blev jätteglad! jag har verkligen saknat honom.
Nyss fick jag rycket och har både dammsugit och moppat golv! älskar energin när den väl kommer! 😂
min syster är här nu och lirar xbox. Så nu blir det soffhäng för hela slanten! ❤

  • 108 readers

Likes

Comments