Ibland vill jag bara skrika rakt ut! Ibland vill jag bara få möjligheten att tappa det en lite sekund, men jag blir snabbt påmind om att verkligheten kunde faktiskt varit värre! Lite av mitt tanke sätt, det finns dom som har det värre.. det finns alltid någon som har sin verkligen sämre än jag.
Jag har tacksamheten för det jag faktiskt har, alla dom positiva människor som jag har i kring mig, mina underbara älskade barn! Jag är här, jag är nu! Jag har lycka och jag har kärlek, även om jag fortfarande saknar honom. Dom saknar honom! Vi saknar honom!
Idag fick vi äntligen ett telefonsamtal.. efter att inte ha hört något sen i lördags. Från att prata alltid, minst en gång om dagen, till att inte höras på några dagar... det känns lätt Som en evighet! Att tiden kan gå så fort och så otroligt långsamt på en och samma gång! Det är ju helt fantastiskt...

När man längtar efter någon så otroligt mycket, men så kommer känslan av att.. tänk om det aldrig blir bättre.. tänk om han aldrig ger upp skiten och väljer oss.. står jag här och kämpar förgäves?
Bara tiden kan visa vad som händer...

Alla minnen.. positiva och negativa... om hur bra det en gång varit, och om hur dåligt det varit... att överväga hela tiden, alla känslor, alla lögner, svek, skratt, kärlek, hat, ångest, oro... berg och dalbana utan dess like..
som två pusselbitar som passar ihop, men två magneter vars sidor som stöter ifrån varandra.. ibland hatar att jag älskar sig, och älskar att jag hatar dig. Men en dag, en dag igen..


Jag saknar dig ❤️

Likes

Comments

Missbruk. drogmissbruk i det här fallet. Det kostar oss oerhört många liv.
Jag vet inte egentligen vart hela mina historia börjar, utan allt kommer nog om vart annat lite pö om pö. Att skriva av mig har alltid varit en lättnad under perioder då jag känner att det är nära att bryta samman. Jag har nog aldrig riktigt tappat mig själv och brutit ihop även om jag så många gånger skulle vilja göra det. Det känns som att det är meningslöst, vad tjänar det till om jag tappar fotfästet.
Jag ska börja med att tala om att det här är min historia, mitt liv, om hur det är att leva tillsammans med en drogmissbrukare. Det har inte alltid varit så, även om det mer eller mindre har pågått i stort sätt hela tiden.. Fan det är många år nu. Jag har varit beredd på att kasta in handduken så många gånger, och ja jag frågar mig själv om och om igen varför jag inte har gett upp.
men när man älskar någon, mer än livet, då är det inte alltid så lätt att ge upp. Jag skulle ju innerligt önska att om situationen var omvänd, så skulle han stå kvar, och aldrig ge upp hoppet på mig. Jag hatar droger, allt vad som heter narkotika! jag mer än hatar, jag avskyr det. med en ända önskan, så skulle jag önska det ur världen. Men så är inte fallet tyvärr.
Bakom missbruket finns en helt fantastisk människa, Han. Helt underbar, och genomsnäll på alla sätt och vis, leendet, skrattet och dom glittrande ögonen. Han som jag en gång förälskade mig i, och han som jag aldrig kan släppa taget om, min bästa vän, min älskade, min andra halva. Vi har känt varandra i stort sätt hela livet, från barnsben och till idag.

Det har gått 3-4 veckor sen han var hemma.. dagarna går, och veckorna blir lite blandade, när det händer så mycket hela tiden är det svårt att komma ihåg exakta dagar. men det är inte första gången.. hur hemskt det än känns att skriva ner det. Det som aldrig skulle hända igen hände, han hamnade tillbaka på polisstationen, och han blev än en gång dömd till kontraktsvård. Det behövs, mer än någonsin, det senaste året har bara varit helt upp och ner.
Jag hejdar mig själv när jag skriver, inte ens att skriva ner sanningen i ord, svart på vitt känns helt bra. Det är jobbigt att behöva skriva som det är, då jag väldigt sällan talar om hur det faktiskt är. Det är inte många i min omkrets som vet hur det är, som vet hur jäkla illa det är, att han inte är hemma.Men jag kan inte med att tala om det.. hur ska jag berätta det? vad ska jag säga? hur ska jag kunna vara ärlig nu? alla frågor som skulle komma, allt dömande.. och det värsta av allt, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. För hur än illa det är så är det mitt val att stanna, mitt val att försöka fortsätta..
stöld, inbrott, ringa narkotika, olaga innehav osv... ett kavrståede straff sen tidigare dom.. Ja jag hör hur det låter, jag gör det... Men jag älskar honom, så mycket att det nästan gör ont i mig. Jag vill att han en dag ska vara fri från dessa demoner och kunna dela ett värdigt liv med mig. är jag naiv? kanske...
Jag kanske borde gått för länge sen, och gett upp.. Jag är värd bättre, vi är värd bättre. låter kanske aningen klyshigt.. men han är min själsfrände, vi hör ihop.
Ni vet när man träffar någon som förstår utan att man använder ord? som kan sluta ens mening? som vet exakt vad man tänker? som vet hur man mår utan att fråga? det är vi.
I ett parallelt universum, där droger inte existerar där är allting bra. Och en dag, en dag igen, då har vi kommit vidare från det här.


Jag skulle vilja beskriva mig själv som en glad och positiv person. Jag är en sjukt bra mamma. Och en väldigt bra vän. Jag har en stabil och bra vardag, och lever precis som vilken annan människa som helst. Bara det att det är den där masken, som jag alltid bär, som väldigt få människor kommer under, som jag tar av väldigt sällan.
inuti mitt huvud är det kaos, men jag väljer allt för ofta att stoppa kaoset i en låda, låsa igen och kasta iväg nyckeln. Jag väljer att se det positiva som jag har i livet och lever fullt ut på det. Det går faktiskt. Jag hör så ofta hur stark jag är, och hur grym jag är. Det är såklart skönt, men samtidigt ganska tungt. Har jag egentligen något val? jag kan inte lägga mig ner i fosterställning och gråta, jag kan inte öppna mig och säga som det är.. det går bara inte, det är inte jag. Själv har jag aldrig missbrukat, jag har aldrig haft ett missbruk.. Ibland undrar jag vad som är värst... att ha ett missbruk eller leva med någon som har ett. För det tar oerhört mycket energi, det tar psykiskt.. det förstör.
Alla lögner och svek.. missade årsdagar, födelsedagar, högtider, alla framsteg, viktiga möten, träffar, vardagen? osv.. när man alltid står där ensam och ler som om ingenting har hänt..

Jag är inte ensam, jag vet det.. men jag är nog heller inte redo att dela med mig av mig heller. Jag kan inte förmå mig att blotta mitt liv, att vara öppen och ärlig, det går bara inte. Inte just nu i alla fall.. en vacker dag så kanske.. 


Jag saknar dig...

Likes

Comments