När mamma skickar bilder på mitt persikoträds, Peach (ja jag har döpt det), första blommor - då gör det ont i hjärtat.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Imorgon, tillsammans med mina föräldrar, ska jag ha ett anhörigsamtal med läkare och kurator om hur jag har det här. För det är inte bra, jag mår så jävla dåligt och jag finns snart inte kvar.
För om det visar sig att jag måste stanna här rätt länge till innan jag kan skriva ut mig, så ska vi be dem skicka en remiss till Moras behandlingshem. För om jag ska vänta ut vikten, så att den går uppåt (vilket den hade gjort vart jag än är, men antar att de måste ha koll till 100%) och det medicinska ska bli bättre - så vill jag åtminstone känna mig trygg där jag gör det. Då vill jag vara på ett ställe där jag inte vill dö varje vakna sekund.
Men jag vet inte vad som kommer hända och om det går att göra något. Men jag hoppas innerligen att de lyssnar på mig och kan kompromissa på ett eller annat vis.

Likes

Comments

Fångad. Idag dör jag. Ingen återvändo

Likes

Comments

Jag vill inte leva mer. Det finns ingen återvändo. Jag klarar inte mer. Det går helt enkelt inte. Jag orkar inte längre svara någon, ge mina fejk leenden här. Jag orkar inte bry mig att ens försöka vara trevlig. Jag vill inte. Fan va är detta för ställe.
Det är inte vårt jobb att aktivera er. Ni är vuxna, ni får aktivera er själva." - JAHA OKEJ SLÄPP UT OSS DÅ!? HA NÅGON AKTIVITET DÅ!? LÅS INTE IN OSS HÄR DÅ!?!?!?

Likes

Comments

Legat i sängen, vaken, hela natten. En oro i hela kroppen, dunkande smärtor och ständigt behov av att kissa trots besök på toaletten några minuter tidigare. Värktabletten funkar inte och jag vet inte om det är värt att försöka sova den timmen+ som är kvar innan vägning.
Blir ofta såhär innan vägning, en orolig sömn som resulterar i en trött Alice varje måndag. Vill så gärna nå en ny BMI gräns, för att slippa detta stället, få mer frihet i alla deras jävla regler - men framför allt för att bli frisk kroppsligt. Men hur jag stressar kroppen på detta sätt är inte hållbart. Kan inte äta 24/7 som jag håller på med, för det är inte friskt. Men jag vill så jävla mycket - så hur ska man göra?

Likes

Comments

Önska detta var hejdå, men det är tyvärr på återseende om några timmar. En påskafton i det snöregniga vädret i malmö blir min första permission med mamma och bror. Ska tillbaka på avdelningen kl. 17:30, men funderar starkt på att inte komma tillbaka...

Likes

Comments

Det är så jävla kasst här. Dagarna blir för var dag mer meningslösa och hemska. Nu går det till och med rykten bakom min rygg att jag slänger mat, vilket är det sjukaste då jag tar frivillig kvällsfika varje kväll, tar ett glas extra oboy och extra flingor på frukosten, löser ut mat ur mitt förråd, ber om fler näringsdrycker ( vilket jag inte får då jag är väldigt nära att få refeading syndrome) osv. Och varför sprida vidare till skötare som nu börjar misstro mig? Vill de hålla kvar mig här eller?

För det går inte ihop när alla sätter sig på andra sidan bordet trots att det finns platser bredvid mig, ingen ställer mig frågor om något och vissa patienter himlar med ögonen när jag öppnar min mun och hittar bara trotsiga svar på det jag säger. Inte nog med att skötarna/sjuksköterskorna ska behandla en som ett BMI, ett föremål eller som en i mängden - så ska man nu bli illa behandlad av de andra patienterna. All min motivation till livet bara sugs ut här. Så jag ber er - snälla gör allt för att slippa psykiatrin. Det här är ingen plats för människor, det är en plats för fångar.

Likes

Comments

Idag är det exakt en månad sen jag las in. En månad som både känns som någon vecka och en evighet på samma gång. En månad som har gett mycket, bättre hälsa, muskler, uppfattning om mat och högre kroppsvikt - precis som den likaväl tagit extremt mycket av min glädje, mitt psykiska mående, min frihet, min vardag, mitt förtroende till människor, min sista termin på gymnasiet och min livslust.

Det är fint när man får besök här. Speciellt i den här enformiga vardagen så lättar det upp saker och man får lite avstånd från livet här inne. Nu när familjen är i Spanien utan mig känns det extra viktigt att mina kompisar kom igår och gjorde mig sällskap med monopol och att min farmor hälsade på en stund idag. Det tuffa är väl att hitta något annat att prata om än det hemska som händer här inne, men det är kanske förståndligt...

Likes

Comments

Varför ska det ta sån tid. Jag vill bara upp mer, nu nu nu nu. Jag klarar inte av att vara här mer. Det fungerar inte. En ätstörning sitter inte i vikten - ska inte de som jobbar med det veta detta? För jag har endast de fysiska konsekvenserna kvar - så vad gör jag här?! Va fan gör jag här?! När mina värden är bättre kan de inte låta mig stanna här.

Vägning måndagar (och torsdagar för mig) 06:00 och jag hoppas på högre siffror varje gång. Ville så gärna få ta del av de fördelar det innebär att få ett visst BMi här denna veckan, men nej. Varför ville inte min kropp ta upp näringen när jag kom hit?! Varför var jag tvungen att gå ner i vikt första veckan? Varför varför varför????

Likes

Comments

"Är i Amsterdam, lever livet och fyller myndig - vad kan egentligen vara fel?": men allt var bara en fasad. Ångesten, tårarna och fejksmilet var alla tre närvarande trots vad bilderna visar.
Detta är exakt ett år sedan idag men idag, 2017, är det inte min dag. Det är inte min dag även om det står på papperna att jag blir ett år äldre, även om något fåtal har sagt grattis, även om min familj kommer på besök nu. För jag tänker inte tolerera att inte fira min födelsedag på riktigt ett år till, i den här miljön och bland dessa människor. Därför skjuter jag upp min födelsedag till senare. För jag har psyket med mig - nu är det bara kroppen som ska repareras!

Likes

Comments