"Är i Amsterdam, lever livet och fyller myndig - vad kan egentligen vara fel?": men allt var bara en fasad. Ångesten, tårarna och fejksmilet var alla tre närvarande trots vad bilderna visar.
Detta är exakt ett år sedan idag men idag, 2017, är det inte min dag. Det är inte min dag även om det står på papperna att jag blir ett år äldre, även om något fåtal har sagt grattis, även om min familj kommer på besök nu. För jag tänker inte tolerera att inte fira min födelsedag på riktigt ett år till, i den här miljön och bland dessa människor. Därför skjuter jag upp min födelsedag till senare. För jag har psyket med mig - nu är det bara kroppen som ska repareras!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Efter en solig lördag fylld med ångest över vem jag skulle se på mellofinalen med, som jag försökte döva genom att klottra lite fult på ett papper och sitta ute (första gången i år!!) och skriva på gymnasiearbetet, blev kvällen ändå rätt så bra ändå. Kanske inte pga människorna runt mig som fortfarande inte pratar med mig väldigt ytligt, så var det väldigt lyckat då jag kände mig starkare som människa. Jag var otroligt social och pratade på massor (jag är alltid dock den som gör det), utmanade mig och tillät mig mer mat och försökte verkligen ha trevligt även om det kanske inte var det. På något sätt kände jag mig peppad. Peppad på att kanske få lite mer uppmärksamhet av dessa personer när jag har fått lite mer energi i min kropp - men även peppad för ha energin till att hitta riktiga kompisar som verkligen bryr sig och lyssnar och som jag får MINNESVÄRDA kvällar med istället.
Hade tänkt att gå till några andra på kvällen, men det blev att jag stannade kvar och sen blev jag så otroligt trött. Men det var kanske inte så konstigt då jag vaknar runt 8 varje dag (har blivit som ett alarm) samt att personerna blev tråkigare och tråkigare och ville bara sitta och kolla bal - och studentklänningar osv. Inte så kul när en gjorde värsta historian om sin klänning och satt och snackade i ca 25 minuter om hur hon ej tänkte gå på balen om hon inte fick lämna tillbaka den. Det är helt sjukt hur folk alltid orkar lyssna på henne när hon drar sina historier för alla och aldrig tystnar. Jag menar - hon gör det om ALLT. Vissa har väl den turen att få folk att lyssna antar jag.
Tyckte ni förresten rätt låt vann på mello? Jag brydde mig inte särskilt mycket och hade knappt koll på bidragen, men tror jag hade velat att Mariette skulle vinna då jag tycker hon verkar som en så skön person! Så trött på att alla dessa killar som ser likadana och är i samma ålder i princip vinner hela tiden haha. Och seriöst - vad är det för dans Robin gör? Han ser så stel ut när han tar upp sin hand och gör det där tecknet.

Likes

Comments

Lite bilder från fredags.

Så imorgon åker jag till Lund för ett möte med ätstörningsklinken. Det är så att jag har fått en plats för eventuell inläggning pga min dåliga fysiska hälsa vilket är anledningen till att jag var på sjukhuset både i torsdagskväll och på fredagen. Jag var ju nämligen och tog prover för någon vecka sen på vårdcentralen där vi beslutade oss för att skicka en remiss till Lund mest bara för att jag skulle se vad de kunde erbjuda då jag har velat få ett matschema ett bra tag nu men inte lyckats få det. Sen i torsdags ringde dock läkaren och sa att hon hade pratat med dem i Lund och tydligen var det en väntetid så de ville att jag skulle ha en kontakt innan jag kunde komma dit, men det kunde även bli så att jag kunde bli inlagd. Så på kvällen åkte vi till psykatriakuten där jag fick prata lite med dem och sen sa de att remissen hade kommit fel och jag skulle till den medicinska akutmottagningen istället? Så där var jag och tog exakt samma tester jag hade gjord på vårdcentralen förra veckan. Och eftersom det hade hänt något speciellt den kvällen på akuten var väntetiden så extrem långså vi satt där i 6 timmar. Vid halv 12 orkade vi inte mer och åkte hemmåt och jag kom intte till blunds förrän vid 3. Dagen efter skulle vi åka in igen, men vi ringde först vårdcentralen och frågade om det stod rätt till och tydligen var det psykatriaktuten jag skulle varit på hela tiden. Så där slösade vi otroligt mycket tid. Jag fick dock rätt bra samtal med mamma om man ska se det på den ljusa sidan.
Så vi åkte till akuten igen där jag hade samma samtal 2 ggr igen och fick vänta massa igen, jättekul då jag egentligen hade hunnit ha engelskalektion på den tiden och jag hade planerat massa med mamma under eftermiddagen. Vi väntade på svar från Lund och eftersom det tog sådan tid bad vi om att få åka ner och käka så jag utmanade mig med en soltorkad tomathummus sallad! Lunchen blev väl inte superrolig då mamma (och pappa) är väldigt orolig för mig vilket jag förstår. För jag menar, jag själv är orolig över hur långt det har kunnat gå. När vi kom tillbaka fick jag reda på, av den mest förstående och gulliga underläkare, att de lyckats få en plats i Lund trots att det bara finns 8 platser och dessa är för HELA skåne. Så imorgon ska jag prata med dem om det. Grejen är bara den att jag vet att inläggning är det värsta som skulle kunna hända just nu. Speciellt pga jag äntligen har kommit på rätt spår. Jag utökar varje dag, tar igen missad mat osv. Och eftersom mitt ätstörningsbeteende är grundat utifrån mitt mående och min depression hade en ätstörningsmiljö varit det värsta. Jag måste vara i verkligeheten, i livet och se och höra allt bra för att hitta hoppet och motivationen. Om jag skulle bli inlagd är jag så orolig att gamla minnen och gammalt mående kommer träda upp till ytan och det är verkligen det sista jag behöver. Men jag ska låta dem veta detta imorgon. Att det jag behöver nu är en kontakt som håller koll på mina värden samt någon som jag konstrureat ett matschema till mig som är anpassat efter min kosthållning och mage. Men vi får väl se vad som händer imorgon. Det känns tufft men samtidigt ändå som jag verkligen är på rätt väg.
Sov gott fina ni. <3

Likes

Comments

Sen jag gick in i väggen runt sommaren till första året på gymnasiet och började falla i min depression började intressen för saker och materiella ting minska. Saker jag tyckte om innan eller längtade så efter var inte lika väsentliga, men eftersom jag fortfarande mådde relativt bra då kunde jag ändå önska mig saker och finna glädjen i att hitta på aktiviteter. Men ju sämre jag mått desto mindre vill jag ha saker. Jag har inte längre en önskelista jag fyllt på under några månader till kommande födelsedag eller jul och måste istället tvinga mig själv att komma på något. I och för sig handlar mycket om att jag faktiskt har i princip allt jag behöver och att jag inte behöver mer saker, men när ointresset över nya produkter och liknande inte ens finns där vet jag dock att det är mer på tallriken. För nu har jag, både på min 18-årsdag och julafton behövt låtsas uppskatta presenterna jag fått - för att sen lämna tillbaka nästan alla. Och det handlar inte om att det är fina saker, utan ointresse samt en oro av att inte kunna använda sakerna pga undervikt och utmattning. Speciellt kläder då jag alltid har hundra lager på mig så man ser bara de tjocka tröjorna längst ut ändå.
Men sen kommer vi till det här att man måste komma på saker och skriva upp på sin önskelista när det är jul och man fyller år för att kompisar och familj vet vad de ska köpa till en i födelsedagspresent och julklapp. Det känns otroligt fel i dagens samhälle, att man som priviligerad svensk ska tvinga sig att komma på saker att önska sig trots att man har allt när det är folk i andra delar av världen som dör för att de inte tillräckligt med pengar. Trots detta vill man ju såklart vakna upp på sin födelsedag och öppna ett paket och personer i ens närhet vill ju ge något för att de älskar en. Något jag brukar göra är att alltid önska mig välgörenhet som en del av mina presenter, för då gynnar jag de som behöver det mer än mig också. Det kan vaa ett får, ett räddningspaket eller pengar till tiex djurens rätt eller wwf.
Anledningen till att jag ta upp detta är pga jag fyller år i slutet av den här månaden (19 - hur sjukt är inte det? Jag är inte beredd på att bli vuxen när jag knappt fått vara ungdom) och jag hade bara så gärna velat skriva upp en sak på min önskelisat den här gången och verklige uppskatta den. För i julas blev det ju så att jag lämnade tillbaka nästan allt, med ord från mamma att hon lovar att jag kommer få de saker jag vill ha sen i framtiden, när jag gått upp i vikt och kan förbruka dem. Men jag vill inte önska mig saker till framtiden denna gång. Jag vill inte att hela mitt liv ska ligga i framtidens händer utan jag vill uppskatta något nu. Jag vill känna glädje över att få en sak, vare sig det är matriellt eller en upplevelse och veta att jag kan förbruka den nu!
Därför undrar jag om ni har några tips på vad man kan önska sig i en sits som min? Vet ni något fint märke eller upplevelse eller någon produkt som ni hade önskat er om ni hade fyllt år nu?
Kram på er!

Likes

Comments

Hela dagen har gått åt till att bestämma mig vem jag ska till ikväll och se på mello finalen - hur sjukt egentligen? Ja livet med beslutsångest är väl inte det roligaste men jag vet att det kommer blir bättre ju bättre jag mår + går upp i vikt.
Ska ni se på finalen ikväll?
Önskar er en fin lördag!
Nu måste jag skynda mig och gå då jag redan är sen haha!

Likes

Comments

Har suttit på aktuen sen 18 och jag vill bara hem nuuuu. Snacka om att den här dagen har gått åt till samtal och sjukvårdsgrejs. Jättekul.
Jag vet inte riktigt vad som kommer hända, men hoppas på det bästa.

Likes

Comments

God morgon! Efter några få timmars sömn, pga jag släckte alldeles för sent, så drar jag mig till skolan för två lektioner och ett samtal med min mentor/rektor som varje vecka. Hoppas ni får en fin dag!
Kmr uppdatera mer om vad som har hänt när jag känner att jag orkar.

Likes

Comments

Försöker distrahera mig från allt som hände från igår...

Likes

Comments